Musik

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

26 juni, 2026 by Redaktionen

Med melankoliska melodislingor och bandspelarbrus har 1900 blivit en av svensk instrumentalmusiks mest osannolika framgångssagor. I höst tar Christian Gabel farväl av projektet genom en sista audiovisuell föreställning på Konserthuset i Stockholm den 9 oktober 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Bakom namnet 1900 döljer sig den mångsysslande kompositören, artisten och ljudkonstnären Christian Gabel. Med hjälp av analog inspelningsutrustning och ett oslagbart sinne för minimalistiska melodier återbesöker och omarbetar han det föregående seklet i brusiga ljudkollage.

Våren 2024 kom Kontragarde, Gabels tredje album under 1900-namnet. Ett album som tematiskt rör sig kring konstnärligt skapande i allmänhet och idén om avantgarde i synnerhet. Skivan följdes av en serie audiovisuella konserter, däribland två utsålda kvällar på Dramaten som hyllades med 5/5 i DN. ”En audiovisuell triumf som saknar motstycke”, skrev UNT efter föreställningen i Uppsala ett par veckor senare – också där med 5/5-betyg.

På Konserthuset skapar Gabel ett hypnotiskt scenkonstverk om 1900-talets nytänkare och avantgardister. 60-talsminimalism, frijazz och musique concrète vävs samman i en gobeläng av sepiatonad film och musik. Årets jazzfestival inleds med det sista kapitlet i 1900-projektet.

1900 – En audiovisuell konsert
9 oktober 2026 på Konserthuset Stockholm.

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

26 juni, 2026 by Redaktionen

Musiken från Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum 4 september 2026 med att släppa musiken på en vinul.

Ett pressmeddelande (på engelska) berättar:
World Circuit Records will release ’Buena Vista Social Club’ 30th Anniversary Edition on 4th September. Produced by Ry Cooder and Executive Produced by Nick Gold, the classic multi-million-selling Grammy™-winning album will be reissued on ’pearl sunrise’ colour double-LP, reflecting pearl’s long-standing association with 30-year anniversaries. ’Buena Vista Social Club’ 30th Anniversary Edition is the third in a series of re-releases celebrating the prestigious label’s 40th Anniversary and is available now for pre-order.

The history, authenticity and mystique of ’Buena Vista Social Club’ burns as brightly today as ever for fans both new and old. On 26 March 1996, the trio of Cuban bandleader Juan de Marcos González, American producer and guitarist Ry Cooder, and British producer and label owner Nick Gold assembled an impromptu group of Cuban musicians at Centro Havana’s historic 1950’s EGREM/Areito studios. The majority of those gathered were celebrated veterans of the golden age of the Cuban music scene of the 1940s and ’50s. None of them had any idea that the recordings they were about to produce would change the lives of many people, themselves included, and would forever change the standing of Cuban music in the world. ‘Buena Vista Social Club’ was the name given to both this extraordinary group of musicians and the album, recorded in just seven days. The studio, owned by Cuba’s national label EGREM, was originally installed in the 1940s and is celebrated as a great jewel in recording history. The large wood-panelled studio enabled recording to take place with the full ensemble playing ‘live’, which puts the listener right in the room amongst the musicians. There is no doubt that this played a major part in the magical sound of the final recordings.

It was clear from the atmosphere of the recording sessions that something very special was taking place, but no one could have predicted that ‘Buena Vista Social Club’ would become a worldwide phenomenon – awarded a Grammy in 1997 and, at over 8 million copies, outselling any other record in the same genre. The impact of those sessions is still felt 30 years later, and the vibrance and seductive allure of Cuba’s rich history and culture shines as brightly as ever in these definitive recordings. The acclaim of the original album elevated the artists (including Ibrahim Ferrer, Eliades Ochoa, Compay Segundo, Rubén González & Omara Portuondo) to superstar status, inspired an award-winning film by Wim Wenders, and contributed to popularising Cuba’s rich musical heritage.

March 2025 saw the official opening of the Buena Vista Social Club ™ Broadway stage show. Inspired by true events, the Broadway musical brings the original album to thrilling life – weaving fiction with history to reimagine the story of the legends behind the music. Winner of 5 Tony Awards, Buena Vista Social Club™ is making history on Broadway as the first musical featuring its entire song score sung completely in Spanish, with the shows story and scenes performed in English. In February 2026 the show’s Original Broadway Cast Recording, released by World Circuit Records, produced by GRAMMY ® Award winners Dean Sharenow and David Yazbek, co-produced by Marco Paguia and Orin Wolf, and Executive Produced by Allan Williams won the GRAMMY ® for Best Musical Theatre Album. The production continues to run at the Schoenfeld Theatre (236 West 45th Street) in New York and will tour the US in late 2026.

The following albums will be reissued on colour vinyl formats throughout 2026 to mark World Circuit Records’ 40th Anniversary:
Ali Farka Touré – Savane (20th Anniversary Edition) – out now
Afro-Cuban All Stars – A Toda Cuba Le Gusta (30th Anniversary Edition) – out 26th June
Buena Vista Social Club – Buena Vista Social Club (30th Anniversary Edition) – out 4th September
Oumou Sangaré – Moussolou – coming soon
Tony Allen and Hugh Masekela – Rejoice – coming soon
Ibrahim Ferrer – Buena Vista Social Club Present Ibrahim Ferrer – coming soon

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

14 juni, 2026 by Thomas Johansson

Det finns konserter där publiken sjunger med. Och så finns det konserter där publiken för en stund verkar vilja bli en del av själva föreställningen. David Byrnes avslutning av Rosendal Garden Party tillhör den senare kategorin.

Söndagskvällen på Djurgården bjöd på en märklig kontrast. Kylan låg kvar över Rosendals fält, men på scenen skapade Byrne och hans tolv personer starka ensemble en värme som gjorde väderprognosen irrelevant. Det här var inte bara en konsert. Det var en noggrant koreograferad, men samtidigt lekfull och mänsklig, uppvisning i hur popmusik kan se ut när den vägrar stå still.

Vid 74 års ålder rör sig Byrne fortfarande som någon som vägrar låta sig definieras av sin ålder. Han dansar, gestikulerar, berättar historier och leder sitt band genom ett set där gamla Talking Heads-klassiker samsas med nytt material utan att det känns som en kompromiss. Tvärtom. Låtar från den aktuella repertoaren får samma omsorg och energi som publikfavoriterna.

Det mest imponerande är kanske ändå bandet. Tolv musiker som ständigt byter instrument och roller, samtidigt som de ingår i koreografin. Gitarrer, slagverk, blås, cello och körsång vävs samman till något som känns både exakt och organiskt. I en tid då många stora konserter lutar sig mot gigantiska skärmar och förinspelade effekter blir Byrnes show nästan radikal i sin mänsklighet. Klädda i likadana blå kläder, som jag beskrev som en fångdräkt, men min fru tyckte mer att det var en pyjamas. Vad vi än kallar det, så inget man ofta ser på scenen.

Öppningen med Heaven är magisk, långsam vacker och en perfekt början med bara några musiker på scenen. En scen som består av tre videoskärmar och ett stor tom scen.

När ”This Must Be the Place” kommer svajar publiken i takt som om hela festivalområdet plötsligt andas tillsammans. ”Once in a Lifetime” låter fortfarande lika besynnerlig och briljant som när den först släpptes, medan ”Life During Wartime” får en ny laddning i en samtid där världen återigen känns osäker. Men kvällens största jubel sparas till finalen. ”Burning Down the House” förvandlar Rosendal till ett enda stort dansgolv där även de mest reserverade åskådarna till slut ger upp motståndet.

Det finns något uppmuntrande i att Byrne fortfarande framstår som en outsider trots sin ikonstatus. Han är lika delar professor, konstnär och popstjärna. Lite kufisk, ofta charmig och ständigt nyfiken. Det är just den nyfikenheten som gör att låtar som är över fyrtio år gamla fortfarande känns levande.

Rosendal Garden Party har under åren lockat många stora namn, men få har utnyttjat festivalens öppna och naturnära miljö lika väl som David Byrne.

Samtidigt fanns det en mer jordnära frustration i upplägget runt omkring konserten. Schemat drog ut på tiden på ett sätt som blev påtagligt för publiken på plats. Slowdive spelade till exempel sitt set ungefär två timmar innan Byrne gick på scen, och trots ett relativt kort framträdande på omkring femtio minuter följde en väntan på drygt en timme – i praktiken närmare sjuttio minuter – innan huvudnumret började. Det skapade en märklig tomhet i flödet, där energin som byggts upp under dagen hann svalna något innan den fick tändas igen. Det är inte den enda långa pausen på dagen, det är ungefär lika mycket musik som det är pauser mellan akterna.

När publiken till slut lämnar området är det inte bara klassikerna som ekar kvar. Det är känslan av att ha sett en artist som fortfarande, efter alla dessa år, hittar nya sätt att få människor att samlas kring musik.

En festivalfinal värdig sitt rykte – och en påminnelse om att kreativitet inte har något bäst före-datum.

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

13 juni, 2026 by Thomas Johansson

Hemliga klubben på Gröna Lunds lilla scen Foto: Thomas Johansson

Hemliga Klubben har aldrig varit ett band som nöjer sig med att stå still och spela sina låtar. På Gröna Lunds Lilla Scen blev det ännu tydligare. Förstärkta med både trummor och bas på scenen fick trions redan energiska indiepunk ett extra tryck som lyfte låtarna ytterligare.

Det dröjde inte länge innan spelningen lämnade scenen. Vid flera tillfällen kastade sig Mattias Jonsson ut bland publiken och tillbringade mycket tid framför scenen. Snarare än traditionell publikkontakt handlade det om att sudda ut gränsen mellan band och publik helt och hållet. De som stod längst fram fick vara beredda på att plötsligt ha kvällens huvudperson studsande bredvid sig.

Det är svårt att tänka sig en bättre miljö för Hemliga Klubben än Gröna Lunds Lilla Scen. Den kompakta ytan gör att all energi stannar kvar i publikhavet, och den här kvällen fanns det gott om den varan. Publiken sjöng med, hoppade och dansade från första stund, och bandets smittande entusiasm gjorde det omöjligt att stå still.

Kvällens kanske mest talande ögonblick kom när publiken uppmanades att skapa en ”ring of death”. Någon regelrätt moshpit blev det dock aldrig. Istället utvecklades det hela till något betydligt mer svenskt och betydligt mer Hemliga Klubben: en gigantisk ringdans. Cirkeln växte tills den i princip omfattade hela området framför Lilla Scenen, med skrattande och springande konsertbesökare i alla åldrar. Det såg förmodligen inte ut som bandet hade tänkt sig – men det blev desto charmigare.

Hemliga Klubben har en sällsynt förmåga att få en spelning att kännas som en gemensam fest snarare än en konsert. De spelar sina låtar med samma frenetiska energi som om de stod på en liten klubbscen inför femtio personer, trots att publiken är betydligt större. Det är just den känslan som gör dem så lätta att tycka om.

Musikaliskt är Hemliga Klubben fortfarande mästare på att blanda euforisk indiepunk med texter som rör sig mellan hjärta och vardagskaos. Det finns spår av både Familjen och Den Svenska Björnstammen i uttrycket, men bandet har sedan länge hittat sin egen identitet där allsångsrefränger och dansgolvsenergi går hand i hand med en viss vemodig romantik.

Flera av de nyare låtarna fick gott om utrymme under kvällen. Mest fastnar ”Typ 100 år”, en ny singel som släpptes så sent som i början av juni och som redan känns som en självklar del av repertoaren. Låten fångar det som Hemliga Klubben gör bäst: en refräng som publiken snappar upp direkt, samtidigt som den bär på en längtan efter att få stanna kvar i ett ögonblick lite längre än vad livet egentligen tillåter. Publikens gensvar antydde att den kommer att leva kvar i setlistan under lång tid framöver. Gå rå och Jag vill inte vara din kompis är publikfavoriter, och vi fick höra båda dessa två gånger.

När konserten var över var det svårt att avgöra vem som hade haft roligast – bandet eller publiken. Tiden de orkar spela är bara strax över en timme, en setlist med 15 låtar och det blev en extra repis av Jag vill inte vara din kompis, innan bandet klev av. Kanske är det precis där Hemliga Klubben är som bäst: när skillnaden mellan de två inte längre går att se.

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

13 juni, 2026 by Redaktionen

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band släppte därför 12 juni 2026 en nytolkning av sången ”Dansa på min grav”, som ursprungligen gavs ut 2003.

Ett pressmeddelande berättar:

Under tre och ett halvt decennium har bandet med nyfikenhet, musikalisk lekfullhet och en unik känsla för berättande rört sig sömlöst mellan jazz, soul, pop, funk och visa. Genom åren har de skildrat både vardagen och sin samtid med texter som berör, väcker eftertanke och ofta känns lika aktuella idag som när de skrevs.

”Dansa på min grav” är ett tydligt exempel på just detta. Mer än 20 år efter att låten först släpptes känns dess budskap fortfarande lika angeläget. I den nya versionen har producenten och remixaren Stefan Olsson gett låten ett uppdaterat sound som lyfter fram både textens allvar och dess hoppfulla energi. Resultatet är en nytolkning som känns både modern och högst relevant.

LYSSNA HÄR

Musik

Footer

Om oss