Musik

11/4 2026

Kungsbacka Teater (arrangör Musik Hallandia/ Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka)

Jazzsångerskan Nicole Zuraitis var för mig ett helt oskrivet blad. Utger mig inte för att ha koll även om vidsträckta genren flitigt recenseras. När jag blev varse den kvinnans meriter – sex nomineringar och två prestigefyllda Grammy-utmärkelser, tunga samarbeten och vinst i sångtävling – uppstod en obetvinglig lust att bege mig till Kungsbacka. Ville se en av konserterna på hennes och kvartettens första turné i Sverige. Att de besöker lämpliga scener i länet beror på bejublat framträdande härom året på branschmässa i Tyskland. Då golvades arrangörens jazzproducent, något de hundrafemtio personer som tagit sig till stadens fina teater får veta när spelningen presenteras. Konserten pågår i cirka en och halv timme utan paus. Man sitter och ser bra här. I vanlig ordning fördelaktig akustik, fast det irriterande nog susar i öronen dagen efter. Ska påpekas att Zuraitis utdelar beröm till ljud- och ljusansvariga.

Artisten som också är självlärd pianist, producent och arrar låtar har med sig en rytmsektion bestående av batterist Dan Pugach, kontrabasist Sam Weber (den som anslöt senast på grund av andra åtaganden) samt på elgitarr Idan Morin. Framhålls att samtliga erhållit Grammy-nomineringar eller vinster i olika kategorier, deras hemvist, att Pugach leder ett storband vars senaste album belönades med Grammy (lyssnade nöjd på det när jag kommit hem från min utflykt till Halland) samt att trumslagare i fråga råkar vara Nicoles make. Paret bor i utkanten av New York, ägnar sig utöver musicerande att rädda och ta hand om hundar.

Enligt uppgift har Zaraitis släppt sju skivor i eget namn, sjungit med flera renommerade storband och framträtt på festivaler i USA och i Australien. Lyssnade på smakprov på Youtube för att få en uppfattning om hur denna för mig doldis låter live i mindre sättning. Fick träffa den charmiga damen och medmusikerna efteråt, tog tillfället i akt att namndroppa stjärnor jag recenserat och i vissa fall mött. Ligger nära till hands att jämföra Zuraitis med kollegor, andra sjungande pianister hemmahörande inom jazzens domäner: Sarah McKenzie som sågs på Ystad Jazzfestival och två cross over – storheter jag inte upplevt live. Tänker på Diana Krall och Norah Jones. Likheter finns, men också uppenbara skillnader.

Om sångerskan, låtskrivaren och pianisten som för första gången besöker oss gör samma djupa avtryck som dessa stjärnor och övriga jag kom på att nämna såsom Janis Siegel, Samara Joy, Dianne Reeves, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Cecilie McLorin Salvant med flera; ska jag låta vara osagt. Meritmässigt är hon vars föräldrar kommer från Litauen respektive Italien definitivt av snarlik dignitet.

Och paletten består av fler färger, fler stilar. En faktum som gör Nicole Zuraitis extra spännande. Förutom en majoritet original tolkas inte bara standards utan covers. På repertoaren finns låtar förknippade med rock, soul, funk, blues och även en uppjazzad version av hitten Jolene (D. Parton). Redovisningen speglar ändå inte helt mångfalden uttryck. I botten finns nämligen en stämma utbildad för opera och den avancerade tekniken har praktiserats Debuten från 2008 doppades dock i amerikanska sångboken. Live roas hon av att avslöja sitt ursprung, stöper om ett stycke av Debussy till oigenkännlighet. Sker också i Kungsbacka under en afton då artisten är på strålande humör, skrattar flera gånger åt interna skämt. Hon verkar primärt betrakta sig själv som en jazzig singer songwriter vars pådrivande beat i arrangemang, väl tilltagna utrymmen för riff och gitarrsolon jämte personliga tolkningar från vitt skilda håll kännetecknar upplägget live.

Originalen hämtas övervägande från senaste albumen Grammy-belönade How Love Begins (producerad tillsammans med Christian McBride) och ännu ej släppta The Devil I Know. Hantverket att komponera och arra låtar behärskas tveklöst. Vad gäller sättning framförs några sånger stående till gitarrbaserat komp. Just Idan Morin ges åtskilligt utrymme att agera solist, vilket görs med bravur. Hans sound i twangig approach med svajarm leder tanken till Marc Ribot, för att i andra solon bli intrikat flödande, förmodligen influerad av exempelvis John Scofield (hörde på Nef för över trettio år sedan). På en nyligen utgiven liveplatta inspelad i Las Vegas ingår också en organist och saxofonisten Tom Scott.

Det egentillverkade materialet var som framgått nytt för mig, hade inte lyssnat in mig ordentligt i förväg. Därför blev det naturligt att vad som stack ut mest var andra låtskrivares alster. Vi förunnades Hoagy Carmichael x 3 i tre ballader, varav en lätt bluesig. Syftar på The Nearness Of You, I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes) samt Georgia On My Mind (intimt förknippad med attacken och pauseringarna hos Ray Charles). En absolut höjdpunkt inträffade när Jolene tolkades, ett arrangemang Zuraitis Grammy-nominerades för, som övergick i Wichita Linemen, modern evergreen av Jimmy Webb. Instrumentalisterna broderade fullödigt ut melodin så det stod härliga till. En annan höjdare kom allra sist efter att publiken gett stående ovationer. Njöt av emfatiska styrkan i rytmiskt gungande blues signerad Nina Simone.

”Ett hjärta lika stort som hennes anmärkningsvärda röst” är ett citat den komponerande sångerskan och pianisten lanserar sig själv med på hemsidan. Tekniken med perfekt pitch och stundom höga toner, utstrålningen och de musikaliskt breda och förstklassiga penseldragen ska lyftas fram. Och jag uppskattade att löpningar på flygeln hade sin än tydligare motsvarighet i fräcka gitarrsolon. Innan jag avslutningsvis kikar i anteckningar gjorda i mörkret, finns det anledning att avge ett samlat omdöme. Hade föreställt mig att jag skulle bli lika emotionellt tagen, lika drabbad som när jag live hänförts av magin hos Deborah Brown, Dianne Reeves, Samara Joy, Cecilie McLorin Salvant, Gretchen Parlato och Youn Sun Nah. Så blev inte riktigt fallet, fast jag verkligen uppskattade konserten framkallades inte gåshud. Å andra sidan infann sig liknande känsla efter formidabel konsert på duo med den världsberömda Janis Siegel.

Gillar inledande rytmiska temat där refrängen lyder ”I Won´t Make It Out Alive”. Följs av ett alster där det riffas skönt i udda taktart vars vibe får mig att referera till Joni Mitchell. Noterade att Pugach bakom sitt trumset alternerade mellan vispar, trumstockar och filtklubbor. Han och rytmsektionens roll var att kompa, fast ett kortare solo blev det. Sam Weber hade ett par pregnanta features. Konserten lyfter första gången i The Nearness of You. Slås av hettan i rösten hos denna auktoritet. Uppfriskande hur vilt det svänger om Debussy. En bitterljuv ballad där det frågas ”Do You Miss Me?” utvecklas till en fullträff.

Jazziga avspända tongångarna i Jolene och dess omnämnda förlängning är en konstnärlig triumf. En egen låt med tillägnan sjungs innerligt till enbart komp från basisten, delvis walking bass-teknik. Sluttonen hålls förstås imponerande i Georgia On My Mind, vars licks från Morin inhöstar applåder. En sekvens där musikerna drar i väg i upphetsande stick kopplar jag ihop med det legendariska temat i So What. På uppmaning visar sig publiken vara med på noterna genom att klappa takten. Fanns mycket musikaliskt godis att tillägna sig. Länet och staden är fantastiska på att boka attraktiva akter.

4/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Slumpen har haft en inte ringa påverkan på vad jag lyssnat på och vilka jag skrivit om. Somliga jag i egenskap av musikskribent sannolikt skulle ha uppskattat ingår fortfarande inte i mitt kretslopp, exempelvis Stacy Kent. Om vi inskränker resonemanget till just jazziga sångerskor har flera av de mest glänsande upptäckts via festivaler. Med danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby förhåller det sig lite annorlunda. Genom att vara gift med Lars Danielsson som har villa med hemmastudio i Mölnlycke där familjen vistas under högtider, har jag haft nöjet att åhöra deras samarbeten på scener i Mölnlycke, Ljungskile, Lerum, Liseberg och på Stora Teatern. Makarna har som bekant parallellt egna karriärer.

Vad gäller Norby har jag live hört hennes Sisters in Jazz-projekt på Nef och på festivaler i Trollhättan och Ystad. Till yttermera visso recenserades cd:n från det spännande projektet varefter ytterligare tre recensionsex skickats till mig, inte minst de två skivor artisten dedikerad till expressiv sång gett ut på eget skivbolag. Dessa signerades efter påskaftonens konsert inför hyfsat stor publik sittandes vid tre långbord. Med tanke på att en halv miljon sålda skivor, flera utmärkelser samt att vi bedömare öst lovord över henne, borde det ha varit lapp på luckan till konserten döpt till The Blue Note Days, efter det berömda skivbolaget som gav ut tre av hennes album på 90-talet. Kan flikas in att jag äger en av dem. Råkade förresten finnas med i marknadsföringen, eftersom en av tre rubriker vilka beskrev vad artisten är kapabel till skrevs av mig efter en ”dan före doppardagen-konsert” på Storan.

Fann pall för att vila benen och ett runt bord att anteckna på intill Norbys egen ljudtekniker, vars insats var till belåtenhet. Lät ganska starkt men inte över tillåtet decibeltal ( skiftningar av ljudstyrka syns på uppsatt mätare). Frekvent märkbar bas dominerade aldrig på bekostnad av andra ljudkällor. Det blev två set vilket avslöjades av arrangörens artistvärd som gav oss uppläggets utformning. Blue Note-eran kom först och efter paus hämtades material från de två senaste skivorna utgivna i egen regi. Redan i andra låten Girl Talk visar det sig att utlovade softa avdelningen stundtals övergår i ytterst uppsluppna tongångar. Oiniterade lyssnare som kanske hade bespetsat sig på några standards, noterade att sådana inte ingick i omväxlande repertoaren.

Vilka omgav sig då danskan med? Hon som introducerar låtars titlar, härkomst och vad de handlar om på högst begriplig skandinaviska. Hennes man sitter för en gångs skull i publiken. Antar att Sören Bebe på keyboard och elpiano anlitats som kapellmästare även om Norby sannolikt står för arr. Han har släppt drygt ett dussin plattor och leder egen jazztrio. Kontra- och elbas trakteras av Krister Brödsgaard, känd från JazzKamikaze. Båda dessa var nya ansikten för mig medan jag hört och till och med recenserat trumslagaren Snorre Kirk tidigare. Vanligtvis lirar han swing och traditionell jazz på mjukare spänt trumset företrädesvis med vispar som sideman och i egen grupp. Kunde absolut inte märkas att Kirk så att säga befann sig utanför sin komfortzon. Männen är yngre än artisteni fokus, vilket indirekt påpekas i andra avdelningen. Kompletterar flertalet vokala inslag gör två speciella körtjejer, dottern Asta Danielsson och hennes bästa väninna. Första gången jag hör duon som har egna karriärer och skapar musik tillsammans.

Covers och egentillverkat mixas omdömesgillt. I trettio år har hon triumferande spänt bågen i Life On Mars med dess himlastormande harmonik, gjort sin jazzigt nakna version av Bowies mäktiga hit. Då den överraskande nog lagts först fungerar den i första hand som uppvärmning, med intro på kontrabas och övriga som tar vid efterhand. Det är oerhört avspänt fast för att vara uppriktig utan att ha samma påverkan jag vant mig vid. Hennes original First Conversation (medtagen också på Sisters In Jazz-albumet) är soundmässigt i snarlik stil. En långsamt hovrande ballad om att kommunicera med sin ettåriga dotter. Snyggt arrad låt med basfeature och ett emotionellt sug i sig gör den till en av konsertens krön.

I övrigt serveras rikliga portioner up tempo-eufori i detta retrospektiva set. Vi får sväng signerat Neil Hefti på en kul text i Girl Talk där tjejerna utgör babblande bakgrund. Norby kastar loss, tar fram högt register och ger sig till att scatta. Bebe tar galant hand om sticket i en melodi som utvecklas till yster shuffle. Dessutom rytmisk dänga av Abbey Lincoln med touch av afro-beat format runt upphetsande, suggestiv hook. Trumslagare och klaviaturspelare träder fram och färgar med finess. Kirk excellerar i breaks. Vidare framförs Lars Danielssons Cuban Cigars i en version han menar på görs alltför raskt. Rytmsektionen fröjdas och röstakrobaten i centrum verkligen älskar att ta ut svängar. Här flödar en publikfriande energi, inte minst i sekvensen när man går från svag till superstark volym. Norby sjunger gärna Sting. I Set Them Free tar återigen fasta på ett högst gångbart groove. Blir guldstjärna till samtliga på scen för att det låter så tajt, artar sig till sprudlande extas. Första set pågår i cirka trekvart.

Avdelningen efter paus tar sikte på senaste skivorna Earthenya, respektive Sixty som recenserats här. Nu har Krister Brödsgaard bytt till elbas, fast han återgår i enstaka låt till sitt akustiska instrument. Plattorna fjärmar sig från jazzigt tonspråk genom att präglas av soul, funk, gospel, poppig vibe samt stänk av World music. Man börjar med Don´t Be Mean vars anmärkningsvärda exotiska arr gör susen. Delvis draperad i arabiskt stuk kännetecknas inledningen av poppigt beat, lamenterande stämma, klagoskri, adderade effekter från basist jämte fräcka fills av Kirk vilka accentuerar intrikat takt.

I Earthenyas öppningsspår ges de unga kvinnorna en betydligt mer aktiv roll. Soul Sister åsyftas. För att betona hur verserna rytmiskt rör sig uppmanas till handklapp i baktakt. Samtliga får utrymme att fritt uttrycka sig när Norby tar täten och utmanar showande elbasist följt av dialoger med Bebe och Kirk. Improvisatoriska stunden påminner mig om varför jag så hett åtrår känslan av live, att något unikt sker . Lekfullt moment som exalterar! När det är som mest tillbakalutat associerar jag till och med till D´Angelo som avled i höstas. Tjejerna sjunger var för sig solo, inspirerade av ingivelse i stunden. En av dem får mig att tänka på Erykha Badu (sett på WOW). Själfullt värre således. Avlöses av titellåten Sixty vars spoken word-parti avhandlar livet hon levt och nuvarande status. Ska erkännas att jag mest engageras av HUR det sjungs och sinnrika ackompanjemangen med utlöpare. Drum & Bass liknande sound banar väg med slap bass som grädde på moset och på tal om referenser dyker Prince upp (i vår kommer återigen hennes landsmaninna Ida Nielsen stå på samma scen kuriöst nog).

På programmet finns också en melankolisk ballad om spirande kärlek vars gnista aldrig blev till någon eld, men känslorna var intakta när de möttes på tu man hand långt senare. Efter Same Old Smile tycker den fulländade sångerskan full av energi att det ska diggas stående när gänget krämar på så det står härliga till. Tror det var en maxad version av en äldre komposition, Wholly Earth, som övergick i en fabulös höjdare betitlad Smoking. Soulfunk som sitter som en smäck för att dra till med sliten klyscha. Snorre Kirk anför i låt som har tillräcklig kvalitet för att erhålla Grammy i r& b kategorin. För att förmedla spännvidden i sitt konstnärskap har innerlig ballad lagts som extranummer. Introt till Gold uppvisar likheter med Life On Mars vilket blir ett innerligt sätt att knyta ihop konserten på. Lusten att bjuda på kontraster understryks genom sättet låten ömsar skinn. Spröd inledning förvandlas till jublande starka tongångar.