• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

11 november, 2026 by Mats Hallberg

6-7/11 2026

Folkets Hus i Trollhättan Kulturbaren/ Hebeteatern/ Apollon

Arrangör: Musik i Trollhättan, Folkets Hus och Trollhättans stad

Har rest med tåget ett antal gånger till vad jag brukar benämna Västsveriges främsta musikfestival, varje gång varit en an ytterst få recensenter på plats. Ibland förmodligen den ende som i skrift bevakat det tioårsjubilerande evenemanget startat på initiativ av kommunens numera pensionerade kulturchef Christer Olsson. Denne entusiast presenterar fortfarande merparten av akterna. I år krockade fredagen med emotsedd teaterpremiär, vilket innebar att att endast verksamheten under lördagen beskrivs och bedöms i föreliggande text. Man växlar smidigt mellan tre scener i stadens Folkets Hus och det fanns dessutom möjlighet att beställa en grillbuffé. Vill rikta ett stort tack till de som ordnat med instrument och teknik inklusive ljud och ljus. Kan inte erinra mig några malörer. Minst en artist hade för övrigt med sig egen ljudtekniker vilket uppmärksammades på scen.

Publikt attraherade uppenbarligen mixen av internationella storheter, stjärnskott och välbekanta inhemska favoriter. Publiksiffran uppgick till trehundra på fredagen och under lördagen var det utsålt. Totalt sett kom 450 personer. Några ur fredagens line up hade medverkat på festivaler tidigare. Syftar på Kyla Brox från England och isländska Lilja. Högkvalitativa Caecilie Norby har recenserats åtskilliga gånger live och på skiva, gör således inte så mycket att jag missade hennes konsert. Fredagens program kompletterades av Big Creek Slim Band och Luca Sestak trio från Tyskland. De bokade akterna vet om förutsättningarna. I år verkade det som om varje akt hade tilldelats 50-55 minuter, med undantag för elevensemble på gymnasienivå som genomförde en kortare spelning i Kulturbaren. Då var jag frånvarande på grund av besök på närbeläget Subway.

Festivalen börjar på lördagen på klockslaget 17:00 med att MARIUS LIEN och hans band från Norge presenteras, äntrar scen och drar igång ett frejdigt gig i Kulturbaren. De var för mig okända. Förberedde mig därför lite grann genom att lyssna på ett knippe låtar på resan upp. Trots att frontande låtskrivare bara är tjugofyra år har han redan hunnit få landets motsvarighet till Grammis, i kategorin blues. Förutom honom själv på sång och gitarr syns Sander Nordahl mestadels på kompgitarr, bakom trummorna Knaerten Simonsen samt på elbas Kim André Tönnesen. På skivorna spelas också piano av deras ledare. Med ett par års mellanrum har två album släppts, varav repertoaren här mest uppehåller sig kring den senaste betitlad Sunset Solace.

Efter inte särskilt många låtar stod det klart att de håller på med fler genrer än blues. Referenser poppar upp i skallen efter hand och för mig blir det i längden en brist att centrum saknas. Hör alt country á la Byrds, Go Betweens-stuk, influens från snärtig engelsk 60-tals pop och vindlande twin-gitarr sound á la hyllade Television. Det är genomgående förbluffande rakt på, lättillgängligt och medryckande. Och då och då skiner en bluesig anstrykning igenom. Trummisen agerar i princip konstant som en pådrivare. Tre-fyra gånger renderar längre licks i välförtjänta applåder och vid minst två tillfällen träder Nordahl fram i helfigur. Just dessa utflykter från strängbändare blir konsertens största behållning.

Sången på engelska är skaplig utan att ha inte något extra som fångar. Bortsett från vad som torde vara klassiker signerad Little Richard framförs enbart original. Konstaterar att charmiga beats stundtals utvecklas i mer komplexa mönster och att variationsrikedomen är påtaglig vad gäller tempon och stilar. Första rejäla sticket fyras av efter cirka en kvart. Har utan framgång försökt ta reda på titlar. antar att flera av hans singlar lirades och minns en refräng som löd ”Why Should We Wait Till Tomorrow?” Fängslas av uppfriskande sekvens när man brister ut i framvällande, jambetonat parti, ett inslag publiken uppskattade. Norrmännen avrundar med stompig bluestolva att beteckna som shuffle, varvid upphetsande duell utbryter mellan gitarristerna. För att vara uppriktig saknades en egen identitet.

IRIS VILJANEN heter en finlandssvensk artist bosatt i Stockholm som varken ägnar sig åt jazz eller blues. Hon har ett tidigt förflutet i popgruppen Vasas flora och fauna, släppt sex album i eget namn, skrivit musik för radio, tv och teater och samarbetat med Stina Ekblad, medverkat på andras skivor och på En kväll för Le Marc. Jag passade på att träffa henne efter signering och fick reda på nytt projekt med Stina Ekblad. Iris kommer från område i Finland och när de tillsammans med flera musiker var på Storan recenserades föreställningen här. Inne på Hebeteatern där man sitter bekvämt ger hon oss en betagande solokonsert på flygeln, utgår från noter för att låta idéer påkomna i stunden flöda. 38-åringen tar oss tillbaka till skolstarten och tiden när hon övade en kvart per skoldag för pianolärare. Märker när jag kikar på skivutgivningen på Discogs att man går bet på att definiera vilken typ av musik hon ägnar sig åt. Den genrefria pianisten hade härom året en konsert i Lerum. Fick nyligen veta från en ur arrangerande förening att den var en definitiv höjdpunkt för kvinnan jag pratade med. Blev också hänförd över Viljanens solopiano, om än kanske inte lika överväldigad. Inledande stycke(n) kompletteras löpningarna över klaviaturen med prasslande komp vars engelska term är body percussion.

Låter charmerande infallsrikt utan att konturer upplöses. Pianisten utgår från en kärna, ett tema som får vingar och ändrar skepnad. I andra stycket med sin stigande skala får jag Carole King vibbar. Finurligt grepp att sätta sig och bläddra i en bok med noter som hon fått öva in i barndomen under uppsikt av lärare som köpts begagnad. Blir underhållande när notboken kommenteras. Artisten talar om för begeistrad publik att hon ur den ska framföra Längtans vals, bygga på melodin med improvisation. Hon är förbluffande sparsam med vokala inslag, bryter ibland ut i ordlös sång som stundom vetter åt opera-hållet. Samma figurer upprepas i längre minimalistiska sjok, vilket genererar suggestiv inramning. Otroligt vacker ballad fängslar genom sin rytmiska struktur. Uppfattade jag rätt tog hon sig för att spela ett stycke av Gabriel Fauré. Viljanen kan sägas utforska flygelns klang, fast utifrån läggningen som en melodiker som vill bjuda på överraskningar. I samtal med henne efteråt passar jag på att referera till Iiro Rantala som spelat solo under tidigare festival. Visar sig att denna stora personlighet, tillika en virtuos, är 38-åringens idol. Efter cirka fyrtio minuter infaller en magisk sekvens, åtföljd av ett exalterande parti, vars sväng känns oväntat jazzigt.

Ännu ej fylld trettio år har basfenomenet KINGA GLYK från Polen släppt sex plattor, varav ett livealbum. Snappar upp att det är tredje gången hon besöker Sverige. Hennes framträdande var vad som mest lockade mig till årets festival, då jag inte hade hört henne tidigare bortsett från intervjun med Rick Beato. Borde varit bättre förberedd när jag fick träffa henne i samband med signering. Från scen nämner hyllade basisten att Marcus Miller gästat på skiva. Googlar man framgår det att Jaco Pastorius varit en inspirationskälla och hjälte. (Haft turen att höra dessa fantomer live.) Hennes genombrott var tydligen en version av Eric Claptons Tears In Heaven, fast konserten lutar mest åt egentillverkad funk-fusion kryddad med halsbrytande övergångar och läckra beats.

På scen har hon sällskap av Askadiusz Grygo på keyboard/ synt, Lucas Saint-Cricq på alt- och sopransax samt Nicolas Viccaro bakom trumsetet. Franske trummisen kan kopplas till åtskilliga meriterade samarbeten. Tror jag hört honom live. Hans landsman på träblås har en egen karriär, gjort flera album och ges följaktligen generöst med utrymme i den stora salen Apollon. Den som präglar polska elbasistens sound får ändå sägas vara Grygo från Polen. En reflektion några dagar efteråt handlar om tilldelad speltid. Hade varit önskvärt med 20-30 minuters ytterligare tid för att mer på djupet lära känna en karismatisk musikant, förtjust i att introducera sig själv genom musikalisk storytelling kapitelvis. En annan reflektion rör repertoaren. Kvalitén vad beträffar låtskrivande är inte på samma hisnande nivå som instrumentala färdigheterna, varför det skulle vara klokt att lägga in ett par covers. Apropå att tolka andra lät det som om temat från Fragile lanseras på sopransax och digitalpiano.

Att ljudet är fördelaktigt och garanterar att alla instrument urskiljs borgar Patryk Glyk för, stjärnans bror som vederbörligen presenteras. Öppningen tycktes vara delvis samplad med ett intro utmynnade som sig bör i fett baskomp. Då jag ”utsatte” mig för konserten utan större kännedom om innehållet, blev de omväxlande delarna en surpris. Förtjusningen i funk och fusion kombineras med atmosfäriska sound, psykedeliska drag och spoken word. Därutöver exponeras ett visst mått av avant garde. Som om dessa aptitliga stilblandningar inte vore nog noteras i ett läge udda takter i hackigt utformade features som leder tanken till be bop. Swimming In The Sun från senaste skivan drivs framåt av intrikat melodi i dur. Saxofonisten ansluter på sopran med inkopplad elektronik. Kan verka rörigt, men kvinnan i hatt har stenkoll. Som framgått är Glyk en arbetsgivare som vill att hennes manliga medmusiker ska skina.

Höjdpunkt uppstår på slutet när Glyk anför på vad som låter som basgitarr, vilket sker efter en innerlig passage med softa tongångar. Fast den för festivaler typiska tidsstressen uttrycks, presenteras medarbetarna ingående och de får briljera i korta inpass. Som väntat bjuds road publik på funkig final i Bootsy Collins och Prince anda toppad av ekvilibristisk teknik. Uppvisningen med oemotståndlig slap-bass groove hade gärna fått pågå längre.

Hade viss insikt i hur en konsert med YTTLING JAZZ skulle te sig efter att ha lärt känna musik på årets jazzfestival i Ystad. Min premiärupplevelse resulterade i mycket uppskattande recension. Sa till Björn Yttling och några av medlemmarna att det blev succé den gången. Kunde ändå hålla med låtskrivande pianist om att konserten på Hebeteatern var en ännu större fullträff. En anledning enligt Yttling var den perfekta akustiken.

Om jag fattat saken rätt bildades denna enhet som jag numera är ett hängivet fan av, på jazzlinje på folkhögskola. 2005 släpptes deras debut där ett halvdussin talangfulla jazzmusiker medverkade, vilka under de kommande tjugo åren skulle stiga till en sådan nivå att de i högsta grad kan kallas ett all-star band. Uppföljaren från i fjol Illegal Hit belönades med en Grammis och de blev husband i På spåret hos SVT. Den norrländske initiativtagaren som driver framgångsrik studio är en producent, vars status kan jämföras med geniet Johan Lindström. En skillnad är att Björn jobbat mer internationellt. Han var med om att bilda popgruppen Peter Bjorn and John som ju fick en global megahit (samplad av flera storheter). Och han har producerat en radda med tunga namn såsom Lykke Li, Anna Ternheim, Nicolai Dunger, Moneybrother och Marit Bergman. I den engelskspråkiga världen finns samarbeten med exempelvis Primal Scream, Chrissy Hynde, Neko Case, Weezer och Franz Ferdinand för att nämna några tungviktare.

Sättningen i Trollhättan är en annorlunda blåssektion jämfört med YSJF, nämligen kvarvarande Jonas Kullhammar på tenorsax och nytillskottet Goran Kajfes på trumpet. Närmast dem står Mattias Ståhl bakom sin vibrafon. På bandledarens andra sida huserar batterist Fredrik Rundqvist och antagligen första kvinnan i kollektivet. Syftar på Ilaria Capalbo som vikarier på kontrabas, boende i Stockholm av italiensk börd. Dessa musiker har i flera fall lett egna grupper och gjort outplånliga intryck hos tiotusentals jazzvänner. Har träffat dem, lyssnat på dem otaliga gånger under decennier eftersom de befinner sig på översta hyllan. Gör musik som tilltalar mig. Det anmärkningsvärda i detta jättelyckade hybridprojekt är att två världar förenas, genom att beatorienrat sväng och lyriska ballader framförs i jazztappning. I fjol gjordes ett bejublat framträdande på WOW och i år har det turnerats flitigt. Vi får nöja oss med ett par låtpresentationer plus att saluterade solister anges.

Gillar förbehållslöst smittsamt tillgängliga musik. I öppnande nummer börjas det inte samtidigt eftersom instrumentalisterna äntrar scen efter varann, vilket spär på ens intresse. Diggar första till sista tonen, en känsla jag sannolikt delar med de allra flesta att döma av responsen. Inledningsvis hörs ett krängande groove med maxad basgång. Utsökta rytmsektionen lägger ribban högt, varvid samma ackord upprepas. Blir en hypnotisk stämning. Att influenser bland annat hämtas från Monk, Mingus och Nino Rota kan skönjas. Ibland glider låtarna fram tassande, andra gånger skiftas till suggestiva mönster. Genomgående dras man med av underbart svängiga rytmer, melodier ibland baserade på effektfulla skalor. Ensemblespelet sitter som en smäck och samtliga färgar inspirerat i features, formulerar sig mest på egen hand och med ackuratess, gör naturligt nog de rutinerade Kajfes och Kullhammar i sina roller som sidemen.

Upplyses om att låtar från i första hand albumet från i fjol kommer spelas. Traktens tristess och enstaka ytterligare låt introduceras. Självklart levereras publikfriande hits, exempelvis aktuella albums titellåt och trixiga Mr. Sophistication At Losers Club. När extremt långsamma Traktens tristess övergår från ett rullande framskridande till en stegring mot crescendo, ger det mig gåshud. På ett annat ställe där eminente batteristen trakterar filtklubbor och Ståhl munspelassocierar jag till Jan Johansson. Svänger makalöst på slutet i New Orleans-style. En enligt uppgift gammal goding dammas av i ett görfräckt extranummer med vidhängande trumsolo. Samtliga var i zonen i en fabulöst glimrande konsert. Vill till sist lyfta fram två ting till. Goran Kajfes hade ett par solistiska fraser som var ren magi, fick mig att rysa av välbehag. Insatsen från Ilaria Capalbo var toppklass, alldeles strålande. Övertygad om att många genom hennes elastiska basgångar fick en ny favorit. Med tanke på att jag blivit en recenserande supporter ska jag våga fråga om gemensam bild nästa gång jag träffar glädjespridaren Yttling himself.

ERIC GADD måste anses vara den i utbudet vars musik jag har bäst insikt i och kunskap om. Om inte minnet sviker såg jag honom redan 1993 på festival i Lund. Sedan har jag hört honom live några gånger till. I fjol gästade han Blacknuss under YSJF och 2019 recenserades premiären på hans krogshow på Trädgården i Göteborg. Fick inför den träffa honom när PR gjordes. Av hans fjorton studioalbum äger jag förvisso bara tre. Ska man vara petig kan han i än mindre utsträckning än Iris Viljanen räkbas in i kategorierna jazz eller blues. Men låt oss inte fästa något avseende vid detta faktum. Spelningen på Apollon-scenen artade sig i stora drag till en hitparad. Med på scen fanns hans gitarrer, rösten i gott slag och en rytmsektion han trist nog lät bli att presentera. Lite divigt beteende som hade besparat mig tidsödande efterforskningar om det meddelats, att koordinatorn för Blacknuss trummade och att en till vardags jazzig kontrabasist presterade suveränt tajt lir på elbas. Syftar på Martin Jonsson och den förhållandevis unge talangen Samuel Löfdahl.

Ska för ordningens skull påpeka att jag missade fem-tio minuter i ett tidigt skede, eftersom konserterna inte hade luft emellan och jag ville ha en repris på mötet jag fick med Björn Yttling i Ystad. I väntan på att han skulle bli ledig fick jag möjlighet att konversera med Iris Viljanen. Hur som helst inleder Gadd med Do You Believe in Me följt av Why Don´t You Why Don´t I, slittåliga singlar från 90-talet. Gadd kommer under konserten att växla mellan elgitarr och akustisk variant. Han startar för egen del akustiskt med elbasist som osviklig uppbackare. Han roas av att bjuda in till allsång i refränger, vilket publiken ställer upp på. Den hjärtliga stämningen bibehålls när ännu en bärkraftig singel avverkas, nämligen The Right Way med nästan trettio år på nacken.

Två företeelser blir omgående uppenbara. Denne mjuksoulige artist med inslag av funknerv vill att vi mottagare ska ha koll på hans låskatt. Blir mycket snack om i vilken grad olika material nått ut. Vidare slår det mig att han excellerar i att bruka sin falsettröst, levererar ett par enormt höga toner som om det vore den ultimata vokala utmaningen. Småkul, men tillförde det något egentligen? Som motvikt är ju hans andra röstläge mer som en mörk tenor. Meddelar att han under en period drabbades av skrivkramp. I samband med den uppgiften sjungs Heaven Is Asleep, fast utan rap-versen.

Vill ånyo betona att den nybildade rytmsektionen är magnifik. Förvisso en hyfsad hantverkare på gitarr hade det gagnat Gadd att anlita en sologitarrist. När gastronomen och körledaren lanserar sitt sidoprojekt Moonlet får han sällskap av hustrun Cornelia, som framför allt är bildkonstnär. Fäster mig vid en accelererande stadig basgång, snärtigt riffande, ett dansant beat och en snygg refräng när singeln Starry Eyes levereras. På sluttampen blir det extatiskt med tre maffiga klassiker. Först funkiga Riding High vars slinga firma Jonsson & Löfdahl sätter galant. Funkiga bastakter övergår i upphetsande trumbreaks. Sedan kommer Wish I där Sly & Familystone apostroferas som följs upp med My Personality. Förunderligt att i princip samtliga hits dateras till 90-talet. Tre sugande personliga favoriter på rad! Som extranummer har den trefaldigt Grammis-belönade artisten valt att framföra ny kärleksballad på svenska, hämtad ur Vykort från 2000-talet.

Sent om aftonen gick festivalen i mål i Kulturbaren med en kvartett från Göteborg som tagit sig lustiga bandnamnet DET BLEV HANDGEMÄNG. De påstås vara landets mest aktiva grupp inom sin genre, fyra individer som oefterhärmligt blandar americana med bluesiga färder och humor. Två av dem, flankerande gitarrister, driver egna genuina bluesband. Syftar på Serve You Right To Suffer som recenserats här i regi av Bror Gunnar Jansson och Black Cat Bone under ledning av Christoffer Johansson. Dynamon i centrum heter Elin Engberg som trakterar ståbas. Ett tungt lass bakom frontlinjen dras av trumslagare Emanuel Svensson. Man har tillverkat tre album, varav La-La-Lavett är sprillans färskt. Bror Gunnar har uppträtt med bluesig, potent powertrrio på tidigare festival. Och jag har dessutom sett honom i Black Rider, som imponerande enmansorkester och i sin pappas The Groove XL. Engberg står för energiskt mellansnack. Hon, Christoffer och Bror Gunnar turas om att sjunga på svenska med hiskelig emfas.

Ett ovillkorligt krav på en hederlig recensent är att han är trogen sin upplevelse. Att min energi var på upphällningen kan ha bidragit. Poängen är att konserten inte alls föll mig på läppen. Deras punkiga approach med ingredienser som folk rock och country-blues jämte skrikig sång i humoristisk anda, blev i mina öron en rejäl antiklimax. Satt på lagom avstånd ensam vid ett bord, smuttade på en drink och undrade vad som pågick på scen. Innan jag kikar i anteckningarna ska framhållas att deras främsta tillgång är gitarristernas solistiska bravader. De ilsket fyrkantiga texterna gick inte hem hos mig, i den mån de kunde uppfattas. Ett signum är deras egensinniga driv och ett kompakt, ekonomiskt trumspel. Nyansrikt gitarrspel är som sagt en stor tillgång när ackordföljder förflyttar oss till andra platser. De är hejare på aviga rytmer, men hemfaller märkligt åt groteska tonfall. Finalen utvecklades till en vild, orgiastiskt inriktad historia, en furiös urladdning igångsatt av frenetiska attacker från Emanuel Svensson.

Av ösiga alster kan nämnas titellåten från nya albumet, Det blåser kalla högervindar samt en låt där Bror Gunnar tar täten och berättar om knivdåd i Högsbo. Sistnämnda melodi tillhör den oborstade spelningens ljuspunkter. Samma positiva omdöme kan appliceras när Engberg klämmer i en låt vars sound leder tanken till Buffy Sainte- Marie och hennes vokala utstrålning.. Kanske är jag orättvis, kanske passade de inte in i mitt musikaliska och textmässiga register. De framstod som ett plojgäng som ville överföra sin gamängaktiga attityd till publiken. Somliga blev säkert upplivade, på gott humör av deras agerande. Hade detta varit en enskild konsert istället för festivalakt skulle jag troligen avstått från att i skrift uttrycka min besvikelse. Aldrig kul att dissa. BLUE BENDERS för två år sedan blev en motsvarande personlig flopp.

Summa summarum lite ojämn standard dag två under årets festival. Äskar om möjligt Yttling Jazz ännu mer. Eric Gadd och hans komp infriar förväntningarna medan fängslande Iris Viljanen lockar till vidare lyssning. Basgiganten Kinga Glyk och hennes breda palett som utgår från funkig fusion, gjorde mer nyfiken på hennes intressanta musik. De unga norrmännen som prisats höll skaplig standard. Arrangörerna ska ha en utomordentligt stor eloge för sitt dedikerade arbete.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

10 november, 2026 by Thomas Johansson

Hets på cafe 44.

Det finns något charmigt med kortlivade band som vägrar försvinna helt ur historien. Hets var ett sådant projekt. För ungefär 20 år sedan bildade Markus Krunegård, Henrik Svensson, Christoffer Roth och Per Nordmark punkbandet som under sina elva månader i livet hann ha ambitioner långt större än vad någon kanske hade anledning att tro. Under en period fanns till och med tanken att de skulle bli större än Kent.

Nu är de tillbaka. Anledningen är ganska konkret: den enda skivan som Hets hann ge ut släpps för första gången på vinyl. Det firas med tre spelningar, alla på Södermalm. En Sverige-turné enligt bandets egen beskrivning. Geografin är kanske inte riktigt vad man normalt förknippar med en turné, men det är ändå en underhållande detalj.

Det är också värt att plocka fram en gammal kommentar från Markus Krunegård i Zero Magazine från 2006:

”Folk tänker så mycket… som att man bara kan vara med i ETT band eller att man inte kan släppa två skivor samma år. Vi ska spela in vår andra skiva i augusti, den kommer låta som AC/DC.”

Den andra skivan kom aldrig. Hets historia blev betydligt kortare än ambitionerna och AC/DC-influenserna fick aldrig någon egen fortsättning på skiva. Elva månader blev facit.

Men på Café 44 är det uppenbart att det fortfarande finns liv i det gamla punkprojektet. Det blir en riktigt rolig spelning där bandet inte verkar ha något behov av att dra ut på saker och ting. 15 låtar på 50 minuter. Det är nästan en programförklaring i sig. Punkigt, effektivt och utan onödiga omvägar.

Det finns något befriande med hela upplägget. Inga ambitioner att återerövra musikvärlden, inga planer på att bli större än Kent och definitivt inga löften om en AC/DC-doftande uppföljare. Bara ett band som återförenas för att fira sin enda skiva och upptäcka att det faktiskt fortfarande är väldigt roligt att spela tillsammans.

Hets må ha missat chansen att bli Sveriges största band. De fick aldrig till sin andra skiva heller. Men på Café 44 visar de att elva månader inte behöver vara slutet på en historia. Ibland kan det räcka med en vinylutgåva, tre spelningar på Södermalm och 50 minuter riktigt underhållande punk. Tror jag följer med på hela Sverige turnén.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

8 november, 2026 by Thomas Johansson

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 (5)

Det finns några saker man nästan tar för givna när man går på konsert med Miss Li. En av dem är att det ska vara svårt att stå still. En annan är att Linda Carlsson själv ska vara överallt på scenen, med en energi som verkar komma från en helt annan energikälla än den vi vanliga dödliga använder oss av.

Men när Miss Li firar 20 år som artist på Avicii Arena är det något som inte riktigt stämmer. Hela publiken sitter. Ja, även på parkett. Det är en ganska märklig syn när man vet vilken artist som står på scenen. Jag har svårt att komma på någon annan svensk artist som så självklart brukar kunna få med sig en publik i rörelse.

Miss Li brukar vara suverän på publikkontakt. Hon har en förmåga att skapa känslan av att hela lokalen är en enda stor fest. Den här kvällen finns det visserligen energi på scenen, men kontakten med publiken känns inte lika självklar som jag är van vid. Det blir stundtals mer en show vi tittar på än en fest vi faktiskt är en del av. Kanske gör arenans sittande publik sitt till, men jag saknar den där ömsesidiga urladdningen.

Musikaliskt är det också en kväll som får mig att fundera över hennes utveckling. Jag har alltid haft ett särskilt förhållande till den tidiga Miss Li. Den pianodrivna popen, de jazziga infallen, den lite skruvade personligheten och låtarna som inte riktigt följde någon given popmall. Det var där jag fastnade.

Under de senaste åren har hon rört sig alltmer mot en hyperpoppigare och mer strömlinjeformad ljudbild. Hitsen har blivit större och framgångarna enorma, men jag tycker inte nödvändigtvis att musiken blivit bättre för det. Snarare saknar jag ibland den egenart som fanns i de tidigare låtarna.

Det är därför jubileet blir extra intressant. Här finns en hel karriär att plocka ur, och när de äldre låtarna får utrymme känner jag att det är just där jag hittar den Miss Li jag tycker allra mest om.

Sedan har vi förstås själva Miss Li. Hon är sig lik. Finns det egentligen någon svensk artist som har ramlat så många gånger på en scen? Den fysiska komiken och den till synes okontrollerade energin är en del av hennes personlighet. Den här gången lyckas hon dessutom riva en kandelaber. Det är svårt att inte le. Hos Miss Li kan även en olyckshändelse bli en del av underhållningen.

Det är också hennes stora styrka. Hon är aldrig någon artist som bara ställer sig bakom en mikrofon och levererar låtarna. Det händer saker hela tiden. Hon bjuder på sig själv, tar ut svängarna och verkar inte ha något emot att se lite tokig ut på vägen.

Jubileumskvällen avslutas med att Petter kliver upp på scenen för ”Lev nu, dö sen”. Kvällens enda gäst blir därmed också ett passande sista inslag i firandet.

Tjugo år efter starten i Borlänge är Linda Carlsson en av Sveriges största popartister. Det är imponerande, och det finns gott om anledningar att fira. Men jag går från Avicii Arena med lite blandade känslor. Jag hade gärna sett mer av den gamla Miss Li och framför allt en publik som fick vara med och skapa festen.

Det är fortfarande Miss Li vi pratar om, och en kväll med henne är sällan tråkig. Men den här gången når jubileet inte riktigt hela vägen fram.

Betyg: 3/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

7 november, 2026 by Thomas Johansson

Genom natten på Nalen

Betyg 4 (5)

Det är Genom Natten som står på scenen på ett utsålt Nalen. Duon Alessandra Günthardt och Joel Sjöö har samlat en publik där jag slås av hur många par som finns på plats. Det känns som en kväll många valt att dela med någon. Kanske är det också något med musiken som lockar fram just den känslan. I det fullsatta Nalen finns en värme som passar väldigt bra till låtarna.

Men det är framför allt Alessandras röst som gör starkast intryck. Vilken röst! Den har en närhet och en nerv som gör att jag gång på gång dras tillbaka till scenen. Hon behöver inte ta i för att höras eller överdriva för att beröra. Det finns en självklarhet i uttrycket som gör att även de stillsammare partierna får stor betydelse.

”För nära solen” och ”Genom natten” blir en naturlig öppning och följs av ”Blod ur en sten”. Sedan kommer ”Så lätt”, en ny låt som visar att det finns mer att vänta. Även ”Lätta moln” hör till det nyare materialet, med album nummer två i sikte. Det är alltid roligt när en artist vågar blanda in nytt material i en spelning i stället för att bara luta sig mot det publiken redan känner igen.

En av kvällens mer intressanta stunder kommer med ”Vem tänder stjärnorna”. Eva Dahlgrens låt är förstås förknippad med en stark historia och en röst som är svår att jämföra sig med. Men här blir det också tydligt att sångerskan har ett eget uttryck. Det är inte någon enkel kopia, utan en tolkning som får stå på egna ben.

I ”Allting var en dröm” får munspelet kliva fram och tillföra en extra färg. Jag tycker om när sådana detaljer får utrymme i en konsert. Det behöver inte vara stora arrangemang eller spektakulära utspel. Ibland räcker det med ett instrument som får en lite mer framträdande roll för att en låt ska växa.

”Rista ditt namn”, som presenteras som en kommande singel, blir ytterligare ett smakprov på vart musiken är på väg. Upplever att de nyare låtarna har ett tydligare gitarrspel, med riktigt roliga riff som harmoniserar fint med sången. Därefter rullar konserten vidare genom ”Titanic”, ”Äska” och ”Förloraren”, innan extranumren ”I ett annat liv” och ”Dårar” avslutar kvällen.

Men det är ändå rösten jag återkommer till. Jag har hört många bra sångare genom åren, men det finns något med just den här rösten som gör mig nyfiken på mer. Den har en förmåga att bära både skörhet och kraft utan att förlora sin personlighet.

Och det finns faktiskt mer att se fram emot. Från scenen berättar hon att den nya skivan nu är färdigskriven. Efter kvällens smakprov med bland annat ”Så lätt” och ”Lätta moln” känns det som ett album att se fram emot. Frågan är bara när vi får höra resultatet.

Ett utsålt Nalen, en publik som kommit för att dela upplevelsen och framför allt en sångerska med en röst som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Jag går därifrån med en stark lust att höra mer. Och gärna snart.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

6 november, 2026 by Mats Hallberg

foto Arctur Hernández Chárraga

vecka 45 2-6/11 2026

Göteborgs Stadsteater (Lunchteatern)

Man bör vara restriktiv med att använda succé i texter för att inte urholka substantivets värde. Det samma gäller det lite klyschiga omdömet ”världsklass”. Erkänner att nyss publicerade recensioner på Bobo Stenson trio live och senaste skivsläpp med Peter Asplund hade anstrykning av dylika hyllningar. Ordet förekom. Och senaste gången jag kände mig föranledd att skriva succé skedde efter att jag varit på Fasching under förra månadens Jazzfestival. Då framfördes funkigt krängande ethio-jazz med Langendorf United. Efter att idag bevittnat och inte minst åhört veckans Lunchteater är det befogat att kalla föreställningen vid dess rätta namn. I samtrimmade teamets senaste ”show” om Evert Taube (1915-1976) och hans visskatt utlovas äventyr, romantik och rungande allsång. Löften firma Anthin & Bagge infriar. Den med mig jämnårige Bagge tituleras bland annat hedersdoktor, visforskare, trubadur och Kenny Rogers look – a – like, medan den yngre litteraturvetaren Anthin presenteras som Taube-expert. På sitt cv har han flera böcker som fanns till försäljning inklusive doktorsavhandling. Föga förvånande att skribenten anlitas som föreläsare och historieberättare.

Två upplysningar är på sin plats innan blicken riktas mot föreställningen döpt till Så länge skutan kan gå. Har här skrivit minst två gånger tidigare om av duon gemensamt projekt. Rörde sig då om presentation i ord och ton av En ny svensk visbok utgiven av Svenska Akademien , en utgåva Anthin & Bagge var huvudredaktörer för. Redogjorde för lanseringarna som ägde rum på Aftonstjärnan och i andra hand på Lunchteatern. Vill också nämna att jag träffat pedagogen, Bellman-tolkaren och interpreten Bagge med ojämna mellanrum, beroende på intresse och att vi samtidigt gick i samma skolor på högstadiet och gymnasiet. Skulle jag reagerat med besvikelse på Så länge skutan kan gå, hade jag givetvis avstått från att ödsla energi på en beskrivande och bedömande text. Nu visar det sig istället att de har den mogna publiken i sin hand trots tillfälligt mankemang med ljudet. Bortsett från störningen som snabbt åtgärdades var akustiken superb under den timme plus extranummer föreställningen pågick.

foto Arctur Hernández Chárraga

Måste vara tacksamt att sammanställa program om vår nationalklenod från 1900-talet, särskilt när ämnet behärskas fullkomligt. Möjligen samtidigt en utmaning eftersom det finns så många sidor att ta upp och folk vill höra sina favoriter Duons växelbruk mellan ord och ton, ibland sammanvävt med effektfullt agerande med diverse attribut, fungerar förträffligt. De har gjort en mängd föreställningar med liknande upplägg, också på båt längs kusten i Bohuslän. Anthin minns jag också som guide när Timo Nieminen sjöng Taube på Liseberg på vad som hette Taube-scenen och med åskådliga utställningen alldeles bredvid. Och Bagge var en slags ciceron härförleden när SVT skildrade användningsområden för svenska visan genom historien. Evert Taube fanns förstås representerad.

David säger till förväntansfull publik efter att de presenteras av Lunchteaterns konstnärliga ledare, att de är väldigt taggade och har värmt upp två gånger tidigare i veckan. Akustiken är som nämnts exceptionellt bra. Vår expert talar om att de ämnar spegla några olika aspekter. Till exempel historieberättaren, folkbildaren och lyrikern förtjust i att dikta fram serenader om kärlek. Man börjar i Argentina på platser som också David säger sig ha besökt. Första sången Bagge framför till eget komp blir den mustiga Balladen om Ernst Georg Johansson. I och med att vi är på Lunchteater passar det att han brer på som han gör. Texten framhävs utrerad med darrande stämma, ett stilistiskt manér som delvis imiterar originalet. Texterna går fram med besked. Ska tilläggas att det finns en charmig elegans och noggrannhet, i tolkningar av ett orakel som alltid är aktuell. Var inte många år sedan SVT visade Jane Magnussons omtalade dokumentär i tre delar och när jag recenserade Augustifamiljens tribut till Sven-Bertil, förekom självfallet ett knippe av faderns älskade visor. Minns med glädje just Sven-Bertils fantastiska framförande av dem som åtskilliga år satte punkt för Göteborgs Kulturkalas. För inte så länge sedan införskaffades begagnad Cornelis sjunger Taube på vinyl och jag har läst Mikael Timms omfattande biografi.

foto Arctur Hernández Chárraga

På backdroppen visas bilder på den det handlar om. Publiken får dessutom hjälp på traven genom att texterna visas när det vankas allsång. Dessa inslag som ytterligare höjer stämningen infaller i exempelvis Fritiof och Carmencita i eldig könsuppdelad tangotappning, Sprudlar också om Oxdragarsång med anstrykning av samba, vår enligt David inofficiella nationalsång Calle Schewens vals och vi berörs av tonen och orden i Så länge skutan kan gå, vars verser gör ett starkt intryck på mig i och med personlig koppling. Sam Vesterberg sjöng den nämligen på pappas begravning. Ibland används rekvisita, framför allt olika huvudbonader. Ska poängteras att publiken sittandes vid långbord sjöng alldeles utomordentligt. Entusiaster som sannerligen var med på noterna, inställda på att glädja sig åt allsång.

David inramar porträtterandet av Taube genom att citera Beppe Wolgers och i slutet av programmet Anders Österling (poet och ständig sekreterare i Svenska Akademien). Väl valda karaktäriseringar! Vi får en underhållande version av Karl Alfred och Ellinor där David byter blixtsnabbt emellan tre roller. Rutinerade interpreten Martin skänker oss kontrastens behag. Tar oss från ovan nämnda lustifikation till innerliga Så skimrande var aldrig havet hudlöst med extraordinär frasering. Till publikens inlärda taktfasta komp rappar David i Kinesiska muren. Återigen effektfull och kul kontrast!

foto Arctur Hernández Chárraga

I Taubes anda levereras åtminstone en visa som inte är allom bekant. Syftar på en raritet tonsatt av Martin Bagge vars titel lyder Därute så tyst, en poetisk pärla med harmonik liknande Dans på Sunnanö. David rekommenderar skönlitterära verken till den som närmare vill utforska denne gigants gärning, han som ursprungligen ämnade utbilda sig till (bild) konstnär och ville bli erkänd som författare. Vår guide lyfter också fram ymniga flödet av brev till makan Astri, vilka inte sällan påminner om noveller. Faller sig naturligt med ett extranummer med tanke på responsen. Blir en fin tonsättning av Martin Bagge av Visa till våren, funnen i arkivet på UB (samlingarna på Göteborgs universitet ett par stenkast från Stadsteatern). Ungefär detta hände på Lunchteatern denna vecka vilket gjorde samtliga närvarande påfyllda med livsglädje. Efteråt kunde intressera köpa böcker och skivor av herrarna.

OBS Under första skrivpasset lyssnades med stor behållning på en cd som Martin Bagge sålde. Titeln är Taube – där glädjen, där sången får vingar med honom själv som solist och ibland arrangör på fjorton spår. Vidare medverkar Jönköpings Sinfonietta, Gunnar Erikssons kvartett (Gunnar Eriksson melodika/ Toivo Wiskari nyckelharpa/ Mats Eriksson gitarr/ Magnus Bergström) kontrabas, My Engström-Renman, Tomas von Brömssen, Eva Jarnedal. Skivan med all text & musik av Evert Taube gavs ut på Nilento 2017.

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in