U2 – Easter Lily EP – Betyg 4 (5)
Sex veckor efter “Days of Ash” dyker de upp igen. Ingen nedräkning, inget PR-maskineri, bara ännu en stillsam notis från U2 – och plötsligt finns “Easter Lily” där. Om den förra EP:n var en reaktion på en värld i brand, är detta något helt annat: en inåtvänd, nästan skör samling låtar som vågar ställa frågor utan att lova svar.
Det är också här bandet känns som mest relevanta på länge.
Ett band som söker snarare än predikar
Bono sätter tonen i sitt brev: “wilderness years”. Det är en formulering som genomsyrar hela EP:n. Här finns ingen självklar moralisk kompass, inget stort patos. Istället gräver bandet i relationer, tro och tvivel – och gör det utan att putsa bort sprickorna.
Det märks direkt i öppningsspåren. “In a Life” är en lågmäld hyllning till vänskap som nästan vägrar att explodera, medan “Scars” bär sin titel med stolthet – kantig, accepterande och oväntat varm.
När The Edge kliver fram
En av EP:ns starkaste stunder är “Song for Hal”, där The Edge tar över sången. Det är en återhållsam, sorgsen hyllning till Hal Willner, och kanske det mest nakna U2 släppt på årtionden. Gitarrerna är fortfarande där, men de känns mer som minnen än manifest.
Det är också här bandet visar att de fortfarande kan överraska – inte genom att bli större, utan genom att bli mindre.
Tron, tvivlet och det som finns däremellan
Titeln “Easter Lily” nickar till Patti Smith och hennes “Easter”, men här är uppståndelsen mer osäker. “Resurrection Song” känns mer som en resa utan karta än en triumf, och “COEXIST (I Will Bless The Lord At All Times?)” – med ljudlandskap av Brian Eno – är en vaggvisa som nästan upplöses i sin egen sorg.
Det religiösa temat finns överallt, men aldrig som svar. Snarare som en plats att vila frågor i.
Ett mellanverk som känns viktigare än det borde
Det märkliga är att “Easter Lily” inte känns som ett sidospår. Snarare som en nyckel. Om “Days of Ash” var bandet som tittade ut mot världen, är detta bandet som tittar på sig själva – och inte alltid gillar vad de ser.
Och kanske är det just därför det fungerar.
Slutomdöme
Det här är inte den stora, färgstarka skivan Bono utlovar. Det är något mer försiktigt. Mer mänskligt. Och, i sina bästa stunder, mer drabbande än något U2 gjort på länge.