• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lyssna: Pelle Ekerstam – Kom Vi Går

22 mars, 2020 by Redaktionen

”Kom Vi Går” är andra singeln från Pelle Ekerstams kommande debut EP på svenska. Första singeln ”Det som hände mig var du”, en duett med den svenska artisten Lisa Miskovsky, släpptes den 31 januari i år och blev samma dag utsedd till vinnare i ”Låttestet” i radio P4 Musikplats Stockholm.

Ett pressmeddelande berättar:

”Kom Vi Går” är en hyllningssång till våren och släpptes  på vårdagjämningen 20:e mars, vårens första dag.

— Man kan säga vad man vill om mörkret som råder här uppe i Norden större delen av året. De långa slaskiga vintrarna som skulle kunna ta kål på vem som helst som vi tålmodigt uthärdar år efter år. Men ibland kan jag tycka att det är värt det när våren till slut kommer. När känslor, tankar och planer som gått i ide under vintern helt plötsligt blommar upp och spirar igen. När allt börjar om och vi på något vis föds på nytt.

Efter att ha släppt fyra engelskspråkiga album under namnet A Beautiful Friend kliver mannen bakom dem – Pelle Ekerstam – ut ur skuggorna. Det sker i vår med hjälp av fem nyskrivna låtar på svenska.

Sedan sin flytt från Värnamo till Stockholm för två decennier sedan, har Pelle varit en subtilt tongivande del av Stockholms musikliv. Dels genom alt-countrybandet Yukon AK ihop med Jennie Abrahamson, dels som frilansgitarrist med artister som Eva Dahlgren, Peter Jöback, Tomas Andersson- Wij och Lisa Miskovsky. Men framför allt med sin egen musik. Nu tar han steget fullt ut och gör musik i eget namn, på svenska.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Pockande röster omsluter lyssnaren – Upp av Irmelin

19 mars, 2020 by Mats Hallberg

foto Aron Mattsson

Irmelin

Upp

4

Inspelad I Kingside Studio Gnesta och i Playing With Music i Stockholm

Mix: Otto Wellton & Petter Berndalen

Producent: Irmelin

Playing With Music

42:68

Release: 14/3 2020

Vokaltrion bildades 1999 av studenter på Kungliga Musikhögskolan. Idag heter medlemmarna Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld. På deras sjätte album i ordningen finns femton sånger, som bortsett från en psalm är egentillverkade. Irmelin har turnerat i Europa, Asien och Nordamerika, framträtt i tv, radio och medverkat i teaterföreställningar. Som bevis på hur de nått ut universellt kan nämnas pris i Taiwan. Trion har djupa rötter i nordisk folkmusik, inte minst vallmusik. Man pendlar mellan dess karaktäristiska vassa toner och lena fraser.

Låtarna framförs oftast a cappella, men man har också på somliga spår spartansk instrumental inramning. Vi hör piano, ocarinas (påminner om lergök), kropps-percussion samt flaskblåsning. Är du van vid beatbaserad musik kan du behöva ta sats för att komma in i musiken. Vill påstå att det lönar sig att kapa förtöjningarna, koncentrera sig och åka med i deras båt, vars farled beskrivs med rätta som udda. Upp är kanske ingen skiva som kommer gå varm i cd-spelaren, däremot idealisk att ha med sig när man vandrar i naturen. Blir också nyfiken på hur Irmelin organiserar sina konserter och huruvida stämningen antar trolska proportioner.

För att delvis nästan gå i polemik mot vad som hävdas ovan, lyfter jag på hatten för rytmiska ”excesser” i sånger som Du är din och jag är min, efterföljande Fan i båten samt Hamam. Här svänger det skönt suggestivt. Associerar till de finska passionerade systrarna i Hedningarna minus bandets tunga instrumentering. Kvinnorna använder sina exceptionella röstresurser optimalt. Ofta har de hand om olika stämmor, någon gång backas solosång upp av övriga.

Pressbild Aron Mattsson

Att skivan rymmer en stor dos vemod, är ett faktum som näppeligen kan förvåna. Musikens upphovsdamer spinner, enligt egen utsago, en väv av livets spår, vill spegla sin vardag och framtidens ovisshet genom en nyfikenhet på vokala uttryck. Existentiella, hoppingivande texter och feministisk approach korsas med visor formade i skillingtryck-tradition.

Ett sällsamt exempel på när rösterna ömsom tränger fram separata och ömsom raffinerat flätas ihop, är den passande nog lite bluesiga Blå. Studsande tonerna i finalnumret förtjänar också att särskilt framhållas. Ger mig härliga Mari Boine-vibbar. Och det finns överlag mycket finess över många vokala arrangemang.

Även om Irmelin har obestridlig auktoritet och bemästrar totalt vad de sysslar med, ska i ärlighetens namn skjutas in att två-tre låtar saknar nerv och kontur. Medför vid några sällsynta tillfällen att viss enformighet infinner sig. Därför är inte betyget självklart. Sammantaget tilltalas jag ändå av deras konsekventa attityd, lust att utforska och improvisera och av förmågan att skriva eggande musik. Deras nunor på omslaget utstrålar lika mycket stolthet som indianhövdingar eller shamaner, fast med feministiska förtecken förstås. Den utstrålningen har en musikalisk motsvarighet.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Gibrish/ Sam & Jimmy – Musik som andas hängivenhet på KOM Bar

10 mars, 2020 by Mats Hallberg

foton Karin Forsman

Konsertkväll med Gibrish och Sam & Jimmy

KOM Bar på Karl Johansgatan i Majorna i Göteborg

7/3 2020

Sedan hösten 2013 driver systrarna Karin och Maria Forsman sin livescen i en rymlig lokal off-city i Göteborg. Inga grannar störs och besöken hit sker i bestämt syfte. Man droppar inte in spontant. Här har jag sett exempelvis Anders F Rönnblom , Filip Jers & Emil Ernebro och Bengt Bygren band feat Bengan Blomgren. Går utmärkt att äta här. Krogen har förstås fullständiga rättigheter. Det händer ibland att systrarna uppträder som vokalister i sitt countryband.

Tackade ja till inbjudan , eftersom jag var nyfiken. Ville komma bort från den fåniga och slösaktiga hysteri vars smeknamn är Mello. )Varför röner detta utdragna lågvattenmärke så mycket uppmärksamhet?) Huvudakten Gibrish från Sundsvall lirade två set. Bandet bottnar i i svensk vistradition, cabaretmusik och amerikansk rootsy. I samtal med mig nämner frontmannen Christer Suneson, föga förvånande, Stefan Sundström och Tom Waits som referenspunkter. Influenserna inramas ofta av dansant beat, såsom polska, vals och tango. Har turnerat i Finland, England samt USA och samarbetat med Anna Stadling. Med tanke på att de sedan starten 2008 släppt fyra skivor, rankar Suneson Gibrish som landets mest okända band. Följaktligen var inte publiken på KOM talrik, däremot naggande god i och med livligt bifall.

Gruppens medlemmar är Christer Suneson på sång och theremin(!), Erik Barthold (trummor), Olle Melkerhed (bas), Thomas Östensson (gitarr) samt Klas Ullerstam på keyboards och dragspel. Eget material med skarpa och muntra texter på svenska framförs. Dessutom sjöngs en vers ur Satuma på finska och en låt från Rain Dogs (Waits) har fått behålla originalspråket. Musiken draperas gärna i en suggestiv väv. Ibland blir det galet röjigt, ibland hisnande avantgarde med många taktbyten. Oförutsägbar hängivenhet gör dem spännande. På skiva kan de enstaka gånger låta konstigt, men live finns ypperliga förutsättningar för succé vid festival. Sunesons Lars Demian-aktiga röst har gärna ett teatralt uttryck. En smaksak om hans stämma uppfattas som attraktiv, eller stundom för påträngande.

Gillar det frimodiga botaniserandet i olika stilar. Ofta hörs ett luftig gung vars konturer broderas ut på klaviatur eller gitarr, med fräckt reverb från effektboxar. Musikerna är skickliga och samspelta, får mig att tänka på Marc Ribot och soundet hos Tom Waits på 80-talet. Basisten växlar ofta till en röd anmärkningsvärd elkontrabas. Märker i andra set att duktige Barthold (The Kristet Utseende) styr mycket av skeendet från sin aktiva position. Andra set öppnas bombastiskt med Dylan-låt i svensk tappning. I Ingen som tror på mig, bara Jesus med sin karismatiska hook, får jag genom Ullerstam en Ray Manzarek-vibe. Stimuleras därtill av hans sätt att traktera dragspel. Blir upplivad av snyggt riffande och rullande basgångar. Uppiggande med skeva melodier utanför boxen, utanför mainstream.

Texterna är ibland kul nonsens, oftast finns dock ett angeläget budskap. Låtskrivare Suneson räds inte att ta ställning och att markera mot empatilöshet. Ur aftonens medryckande repertoar ska framhållas Gud gått och fiskat, finska nationaltangon Satuma, det skenande tempot i Ingens vän, en trolskt laddad visa av Hellsing/Riedel, hoppfulla balladen Vilse bland stjärnorna samt ett sjok med danslåtar som fick det att spritta i benen. Extranumret blev en repris som kapitaliserade på det kopiösa sväng Gibrish har förkärlek till. Alltid trevligt att upptäcka vad som för en själv är ny musikalisk bekantskap.

Inga mindre än Sam & Jimmy utgjorde mellanakt. Sam Vesterberg med förflutet i den alternativa musikrörelsen (Nynningen med mera) har känt ljudteknikern och basisten Jimmy Olsson (Globetrotters) sedan 1966. (Jag har intervjuat båda var för sig. ) De har lirat ihop oräkneligt antal gånger. Med på scen finns Bengt Kristensson (inte spelat med Sam på trettio år) bakom trumsetet och som en maffig bonus Tobias Grim på gitarr. Vi bjöds på väl valda egengjorda låtar av storsångaren Vesterberg från hans tre skivor i eget namn. Ska sägas att jag nog hört honom live uppemot tio gånger på 2000-talet. Vokalt har han två diametralt olika lägen. Antingen ett svindlande genomslag i rösten á la Jimmy Witherspoon, eller en vän, innerlig stämma som berör. Det är naket, renons på förställning. Låter inledningsvis som en besvärjelse och reningsprocess, när han delger oss ett relationsdrama.

Minst tre gånger undfägnas vi blixtrande solon från Tobias Grim, en underskattad virtuos. I enormt hårdsvängande På andra sidan bron satte Olsson ett omotståndligt beat, vilket upprepades i Ett original. Här kan man verkligen snacka om intensivt rullande bluestema. Givetvis kryddat av inspirerat solo från Grim. En fin melodi som studsar fram är Älskade Cowboy, vars text skrevs till basisten på hans 50-års dag. Visan Trädet slår an en andlig vördnadsfull sträng, medan titellåten från solodebuten Väg 45 sveper oss med i nytt arrangemang. En stark och kraftfull shuffle-variant. Lyssnar på tajt och omväxlande konsert belägen på den höga nivå jag förutspått.

Lyxigt att så att säga få en sådan här stärkande extraupplevelse på köpet. Lyckligtvis fördelaktigt ljud! Nöjd efter tre set vandrar jag backen ner mot närmaste spårvagnshållplats. Befinner ni er i Göteborg och önskar genuin livemusik av främst afrikansk-amerikanskt snitt ska ni absolut manövrera er till avlägsna KOM Bar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Mello! – publiksuccé!

7 mars, 2020 by Martin Moberg

(Hela ensemblen sjunger, till stående ovationer från publiken, ABBA:s ”Waterloo” som vann ESC i Brighton, 1974 – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Denna lördagkväll är det final i den svenska Melodifestivalen, och senare i mitten på maj är det tänkt att Eurovision Song Contest (ESC) ska hållas i Rotterdam, Nederländerna. Men man behöver nödvändigtvis inte bege sig vare till Stockholm eller Rotterdam för att få uppleva musikalisk glädje i sann melloanda och det med liveband som numera fattas i mellosammanhang.

Det räcker faktiskt att som undertecknad gjorde idag på eftermiddagen, tillsammans med ett drygt 100-tal andra sätta sig till rätta i Ronneby folkteater och där få se och lyssna till elever som går på Ronneby Kulturskola. För de bjöd med bravur, ackompanjerat av en orkester på scen, på det bästa och värsta från Melodifestivalen och Eurovision.

Det var både hits och floppar svenska och andra länders bidrag från både då och nu vi fick se och höra. Det framfördes musikaliska nummer på såväl spanska (Eres tú) som portugisiska och så vi fick se finska monstermasker på scen till de mycket välbekanta tonerna av Lordis ESC-bidrag från 2006. Kulturskolans hyllning till melodifestivalen har redan blivit en publiksuccé.

Gårdagens föreställning blev slutsåld, fick jag veta av Ronneby Kulturskola, eftermiddagens nästintill bara enstaka platser var lediga och kvällens är också den slutsåld. Och när man sitter där, taktfast med hela publiken applåderande till refrängerna i ”Satellit”, ”Guld och gröna skogar”, ”Håll om mig”, ”Hard Rock Hallelujah” och sist men inte minst ”Waterloo” så förstår jag varför. SVT borde ta kontakt med Ronneby Kulturskola för så här ska Mello vara.

Arkiverad under: Dans, Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Eurovision Song Contest, Kulturbloggen, Melfest, melodifestivalen, Musik, Ronneby, Ronneby folkteater, Ronneby Kulturskola

Sprider glädje med slickad och svängig soul jämte hits från förr – Bo Kaspers Orkester på Lorensberg

7 mars, 2020 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Bo Kaspers Orkester

Konsert på Lorensberg i Göteborg 5/3 2020 (den första av fem spelningar på Lorensberg)

4

Pågående påkostade turné har döpts till Hjärtat håller takten. Den fokuserar på Bo Kaspers tämligen färska album 23:55, vars ambition handlat om att lyfta fram soul-influenserna som kvartetten sagt sig härbärgera i sina DNA. Bandet som funnits i 28 år påstår sig ha kommit in i början av tredje perioden.Live använder de sig av en xl-upplaga. Som vanligt senaste åren märks en samtrimmad blåsarkonstellation i form av Jonne Bentlöv (trumpet) & Björn Jansson (tenorsax) plus Robert Östlund på elgitarrer. Därutöver ytterligare förstärkningar i och med slagverkaren Pablo Cepeda och Ida Sandlund(!) på kör.

Nio personer på scen kör Blues Brothers-looken minus solglasögon. För att vara korrekt bejakar man med Bo Sundström som anförare förebildernas moves, men låter bli att gå all in avseende cool attityd. Istället premieras en befriande självironisk distans och goda relationer med salongen (nästan fullsatt extrakonsert). Gör entré med handklapp och hummande i högtalarna. Det första sjoket består av fartfyllda låtar från 23:55, vilka avrundas med en lugnare sak betitlad Nu blev det dumt igen. Snygga melodier och skönt riffande gör att det svänger friskt. Deras lyckade sökande efter beats, att bygga texter på svensk vardagsrealism kring, har styrt dem tillbaka till 70-talet.

foto Leif Wivatt

Referenser haglar till soulgiganter och svänggäng införlivade i mitt DNA. I en låt hörs uppenbara likheter med introt till People Get Ready (Curtis Mayfield). För de omistliga blåsarnas vidkommande associerar jag till Average White Band, Brecker Brothers och Tower of Power. Beträffande soundet från Robert Östlund respektive Mats Schuberts rhodes, hamnar jag hos det groove som emanerade ur Herbie Hancock´s Headhunters. Att både perfektionisterna Steely Dan och studiorävarna på Hi Records (Al Green, Ann Peebles med flera) också poppar upp hos mig, är ett bevis på att BKO besitter ett avsevärt hantverkskunnande.

Första balladen Semester tillfogas på slutet distinkta ackord av Östlund. Samme man levererade strax före enda solot. Låten om ett lyckligt tillstånd är ett bra exempel på varför man appellerar till en oidentifierbar stor publik. Här samsas det sofistikerade med det oförargliga utan att det någonsin blir menlöst, möjligen alltför lättuggat vid några tillfällen. Erkänner att jag ibland önskar att de vore vildare. Men det är inte deras grej. Och det svänger ordentligt när dansmusikens gyllene era hyllas. Blåsarna och kompet briljerar. Det smittar av sig på övriga. Rekryteringen av Cepeda på congas tillför rytmisk energi.

foto Leif Wivatt

Jämfört med den framgångsrika krogshowen är det sparsamt med mellansnack. Förutom att presentera musikerna gör Bo Sundström några få tillbakablickar. Kommenterar oron i världen genom att undra vilken värld vi lämnar över. ”Vi lever i en skakig tid”! En låt tillägnas en skolstrejkande sjuttonåring. Rörande visan Brev framför han med Fredrik Dahl, passar på att nämna skilsmässor, utflugna barn och ny kärlek. Rolig blir han genom att stå i mitten bland nämnde trumslagare, klaviaturspelaren Mats Schubert och Michael Malmgren. Publiken inser då att det storsäljande småjazziga popsoulbandet med inslag av latin och visa, leds av en Piteåbo utan de andras kroppsliga pondus. Sundströms nasala röst funkar. Han är bra på att accentuera såväl deras schwung som svårmod. Och koreografin han lanserar var en kul nymodighet.

foto Leif Wivatt

En längre avdelning genomförs uteslutande av medlemmarna i BKO. Man placerar sig längst fram på scen. Använder primitivt trumset, rhodes, akustisk gitarr samt Malmgrens fender bas. Till stadiga basgångar görs ett medley och en underbart nedtonad version av Undantag. Smått smakar gott vaggar suggestivt fram featuring vissling. Här ungefär anspelar Sundström på tiden de spenderade i Göteborg i samband med krogshowen på Rondo (Kulturbloggen recenserade). Registrerar en sekvens med fint samspel vispar – keyboards. En annan oemotståndlig toppnotering uppstår när Schubert på sin tre våningar höga keyboardarsenal introducerar Allt ljus på mig, vars melodislinga instrumentalisterna livfullt broderar ut. Att Ida Sand (en stjärna jag recenserat i Kulturbloggen), tilldelas en perifer biroll är förvånande, ett slöseri med resurser.

Publiken behövde bara glida med och stampa takten. BKO blev till slut förhållandevis vilda. Michael Malmgren såg till att deras groove bottnar i svarta hjältar. Spontant kände jag till och med en JB:s vibe. Så enormt bra lät det. Björn och Jonne hördes och sågs tydligt in action, förmedlade mycket njutbart gnistrande toner oavsett var de befann sig på scen. . Mikael åtföljd av Robert Östlund blinkade till storheter som funkmästarna Bernard Edwards & Nile Rodgers. Tre låtar från färska plattan briserar. Härligt gungande släpigt sound som Fredrik Dahl injicerar.

foto Leif Wivatt

Efter självklara ovationer tre inplanerade extranummer med skiftande kontur. Samtliga äger avsevärd densitet och särprägel. Först lanseras en maffig ljudbild, vars konturer, märkligt nog, gör att jag refererar till avvecklade Kent. Allra sist den romantiskt långsamma Nu ska jag gå, en kongenial beskrivning av ett förestående avsked. Däremellan det nummer som frammanar ett okontrollerbart känslorus hos mig. Denna gång har det utförliga, himmelska trumpetintrot till Vi kommer aldrig att dö flyttats in mellan textens verser. Jonne Bentlöv lirar bedövande vackert med fin assistans av Schubert. BKO bevisar på Lorensbergsteatern sitt långlivade varumärke, under pågående turnén med fokus på ”hederlig” soul: Genomgående hög låtkvalitet, musikalisk pluralism av minst sagt duktiga proffs samt begåvade texter.

Låtlista: 1. Gud ger ingen allt 2. Det rullar på 3. Vill du dansa 4. I baren 5- Nu blev det dumt igen 6. Semester 7. Brev 8. Dansa på min grav 9. Medley: Köpenhamn/ Undantag 10. Cigarett (request) 11. Mindre smakar mer 12. Finaste 13. Det smartaste jag gjort 14. Allt ljus på mig 15. Diskotek 16. Min kärlek 17. Den sista resan / extra 18. En sländas andetag 19. Vi kommer aldrig att dö 20. Nu ska jag gå

foto Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in