Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Succé för Ida Sand och hennes eminenta band i Lerum

by

foton Mattias Bucht

Live Shack på restaurang Torarica i Lerum

3/10 2019

Ida Sand har inmutat en egen bred nisch. Ackompanjerar på keyboard sin själfulla stämma vars bärkraftiga röst, hela tiden signalerar att hon menar vad hon sjunger. Har ett tilltal och en attack som skiljer ut henne, genom passionerad inlevelse, vokal intensitet. och förmåga. Varje formulering känns uppriktig. Sand skriver slagkraftiga låtar, varvar dem med väl valda covers. Nästan allt material hämtas denna afton från senaste skivan My Soul Kitchen. Sångerskan presenterar repertoaren och i några fall förklarar engelskspråkliga titlar.

Etiketter är vanskliga, sällan heltäckande. Damen som gjort fem album, gått Musikhögskolan i Göteborg och samarbetat med Nils Landgren; omspänner i en sprakande tillställning rhythm & blues, groovig soul och lyriska djup. Den genreöverskridande artisten trivs i Lerum, har sett henne i kommunen ett par gånger tidigare. Vid ett av tillfällena tilldelades hon pris av arrangören.

På den i det närmaste fullsatta krogen hörs tyvärr inget blåsinstrument, däremot en härligt påstridig orgel. Gungande Take Me To The River (Al Green) får fungera som uppvärmning, förhållandevis beskedligt framförd, åtminstone jämfört med extasen i konsertfilmen Stop making Sense. Rösten som skär genom lager på lager utan att det blir tillgjort, noteras omgående. Ida är något så ovanligt som en kvinnlig shouter när rätt läge uppstår. Fortsätter på den inslagna banan i egna ”frustrations-låten” Where The Hell are You? Gitarristen Henrik Janson lägger in ett fräsigt solo. I en sång främst förknippad med Dusty Springfield hittas omgående ett luftigt groove. Och i ett av låtskrivarens paradnummer Crash & Burn märks skönt, stuffande sväng i flera skikt. Mästerlige elbasisten Lars Larry Danielsson från Köpenhamn knådar fram fundamentet, medan oemotståndliga temat utvecklas av Robert Östlund på orgel samt bandets sofistikerade gitarrist. Överst glidflyger en betagande röst.

Sands löpningar över klaviaturen blir volymmässigt ofta utkonkurrerade av orgelns framvällande toner. Därför tacksamt att såväl ballader som ett par intron ger publiken en naturlig ingång i hennes självklara och förnämliga musicerande. Angående publiken: glädjande hur uppmärksamt de lyssnade, även de som satt till bords med alkoholhaltig dryck. Blev rörd av hur uppslukade alla var av Ida Sands tolkning av God Only Knows (Brian Wilson), minuter som gjorde outplånligt intryck. Efteråt berättade artisten att hon föredrar att ha åhörarna tätt intill, underlättar publikkontakten. Just för att bandet genomgående körde med öppna spjäll, lät väldigt tajt trots att de knappt repat; uppskattar jag inlagda kontraster. Urladdningar i hög hastighet – långsamt och varsamt spel. Larmiga tongångar – finesser på låg volym.

Konserten genomförs i två set, livestreamas och har till och med en lokal duo specialiserad på bossa som behagligt förband. Före paus sträcker gänget som lite missvisande kallas Stockholm Underground, ut kolossalt i en tät och intensiv rockdänga med få ackord. Syftar på Born On The Bayou (Fogerty) som efterhand draperas i fusiondräkt. Ett sjusärdeles drag uppstår när kompet styr upp genom aviga takter, gitarristen dekorerar med fräcka riff och organisten går loss i frustande solo.

Trumslagaren heter Nicci Notini Wallin (son till Bengt Arne Wallin), ny bekantskap för undertecknad. Ännu ett bevis för hur bred toppen i branschen är numera. Nicci är nämligen synnerligen etablerad som producent, musiker i SVT-husband (Så ska det låta) och med meriter från Jerry Williams, Grymlings, Roffe Wikström med flera. Behärskar spel i skiftande stilar. När det blir åka av i tempo furioso attackeras cymbalerna skoningslöst. Hattförsedda Robert Östlund gör ett strålande intryck, dominerar stundtals ljudbilden. Sa till mig att han spelar starkare när han är nervös, fast tecken på osäkerhet kunde inte skönjas. På sistone har han varit organist hos såväl Eric Gadd som Jojje Wadenius. Till saken hör att elgitarr är huvudinstrumentet (Nils Landgren Funk Unit, Bo Kaspers…).

Andra set innehåller fler stänkare och magiska stunder. Bandet tar spjärn, utmanar varandra, kommer in i andra andningen efter covers på Ray Charles och Stevie Wonder. Dynamiken är makalös! Larry D kliver fram och spelar melodislinga på egen hand, övergår till att praktisera slap-bas teknik. It´s Your Voodoo Working måste anses tillhöra topparna av sångerskans egna kompositioner. Görs med oförställd glädje och smittande energi. När man ger i kast med New Orleans – funk i form av kultgruppen The Meters, överträffar personerna på scen sig själva. Anförda av feta basgångar triggas man till ytterligare en nivå, en bubbla av självgående sväng. Ett lustfyllt riffkalas utbryter. Östlunds fingrar spränger gränser, skapar sann eufori. En orgie i utdraget crescendo!

Av tre namngivna idoler (Aretha, Nina och Bessie) får vi prov på två. Ett antal verser ur snuskiga Empty Bed Blues från 1928 (Bessie Smith) som sticker ut genom läckert basintro och Janssons utbroderade licks. Vidare bitterljuva manifestet I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free (Nina Simone) som extranummer, vars finstämda inledning Ida tar hand om. Bandet inte bara fyllde i, utan vräkte på hejdlöst i finalen. Snacka om spelglädje. Kvintetten får välförtjänt stående ovationer.

obs Bilder publicerade med tillstånd från fotografen Mattias Bucht

Avantgardet på Öland

by

Avantgardet
I en maskinhall på Robertsson Blommor och bär
Betyg: 5

Ta ett band från Nybro, och sätt dom i en maskinhall på en bondgård på Öland, och du har receptet för årets roligaste konsert. Det är Avantgardet som tackar för lånet av lada till inspelningen av den fjärde skivan. Uppmaningen innan konserten var, alla är välkomna. Alla får plats. Ingen åldersgräns. Scenen består av ett antal lastpallar, stöttade på en plywoodskiva. Min bil kom från Stockholm. Jag pratade med folk från Halmstad, västkusten och Malmö. Dessutom många ölandsbor som fick ett ovanligt inslag i skördehelgen som pågick samtidigt.

När basen börjar rulla, så kliver bandet in efter varandra, och sist kommer sångaren Rasmus. Han börjar med sin vanliga kramrunda till de som står längst fram. Det är en början på en över två timmar lång konsert, detta trots att man skippar den sista låten som stod på setlisten. Det blev ingen Napoleon som sista låt, men kanske lika bra, för jag är inte säker på att varken Rasmus eller publiken har orkat med den. Avantgardet har ryktet om sig att vara ett av Sveriges bästa liveband, och detta trots att många av låtarna handlar om missbruk och ångest. Ändå finns det en kärlek och livsglädje i låtarna. Att även en missbrukare är människa.

En spelning med Avantgardet ska upplevas. Känslan där är svår att beskriva i ord. Det är eufori, tårar, skratt och en jäkla massa sång. Rasmus Arvidsson är den som leder hela showen. När han ligger på golvet framför scenen, är det helt självklart att det är så det ska vara. En show med Avantgardet är inte ett band som uppträder framför en publik. Det är en gemensam sak vi gör och energin studsar mellan scenen och publiken. Det känns helt naturligt att publiken vägrar att sluta sjunga på horsepundarpop. Det är lika många låtar denna kväll, som senast på trädgården i Stockholm, men det tog 15 minuter längre tid att spela dom.  Det är rock and roll. Det är skitigt, vackert och helt enkelt underbart. Det går helt enkelt inte ha roligare när du inte druckit något starkare än en apelsinläsk.

Känslan som sitter kvar i kroppen efter att musiken tystnat är fantastik. Jag går runt och sjunger, ”ja,ja,ja,nej,nej,nej, vi får se”. Rasmus går en sväng till runt bland publiken och tackar för att vi kommit.

Se hela kvällen på youtube.

Depeche Mode släpper ny dokumentär på biografer över hela landet 21 november

by

Depeche Mode släpper ny dokumentär på biografer över hela landet 21 november. Dokumentären heter ”Depeche Mode: Spirits in the Forest.

Ett pressmeddelande:
Den universella kraften i musik tillsammans med emotionella historier, blandat med framträdanden från bandets rekordturné 2017/2018 – Global Spirit Tour – det är ingredienserna i dokumentären som går upp på biografer över hela världen under en enda kväll i höst, den 21 november.

Depeche Mode inledde sin Global Spirit-turné under sommaren 2017 och kom att uppträda för mer än 3 miljoner fans under hela 115 konserter världen över. Denna vackert illustrerade dokumentär, ”Depeche Mode: SPIRITS in the Forest”, är regisserad av prisbelönte filmskaparen och kreatören Anton Corbijn som också samarbetat med bandet under många år. Filmen fångar energin och det performativa uttrycket i bandets framträdande från turnén tillsammans med en djupare inblick i hur deras musik och framträdanden påverkar deras fans liv.

Genom de djupt emotionella berättelserna om sex speciella Depeche Mode-fans visar filmen inte bara hur och varför bandets popularitet och relevans har fortsatt att växa under bandets karriär, utan den ger även en unik inblick i musikens otroliga kraft att bygga samhällen, möjliggöra för människor att övervinna motgångar och skapa samhörigheter över gränser oavsett språk, plats, kön, ålder och omständigheter.

Depeche Mode: SPIRITS in the Forest är filmad och klippt med en konstnärlig höjd, den väver samman spännande musikaliska delar från bl.a. den sista konserten av Global Spirit-turnén i Berlins berömda Waldbühne och en intim dokumentärdel filmad i fansens hemstäder över hela världen.

Medverkande: David Gahan, Martin L. Gore och Andrew Fletcher mfl.

Depeche Mode: SPIRITS in the Forest visas på biografer över hela världen under endast en enda kväll, den 21 november.

Filmen går upp på följande biografer i Sverige:

Cnema NORRKÖPING
Roxy Kristianstad KRISTIANSTAD
Folkets Hus Alvesta ALVESTA
Medborgarhuset Bio LYCKSELE
Scala Bio BÅSTAD
Bio Roy GÖTEBORG
Bio Spegeln MALMÖ
Biograf Röda Kvarn HELSINGBORG
Centrumbiografen RONNEBY
Estrad Bio SÖDERTÄLJE
Folkan Bio GUSUM
Kiruna, Folkets Hus KIRUNA
Röda Kvarn Borås BORÅS
Bio Rio STOCKHOLM
Metropol Eksjö EKSJÖ
Bergakungen Göteborg GÖTEBORG
Filmstaden Gävle GÄVLE
Filmstaden Helsingborg HELSINGBORG
Filmstaden Jönköping JÖNKÖPING
Filmstaden Karlstad KARLSTAD
Filmstaden Linköping LINKÖPING
Filmstaden Luleå LULEÅ
Filmstaden Lund LUND
Filmstaden Norrköping NORRKÖPING
Filmstaden Örebro ÖREBRO
Filmstaden Scandinavia STOCKHOLM
Filmstaden Sergel STOCKHOLM
Filmstaden Sickla NACKA
Filmstaden Söder STOCKHOLM
Filmstaden Täby TÄBY
Filmstaden Umeå UMEÅ
Filmstaden Uppsala UPPSALA
Filmstaden Västerås VÄSTERÅS
Filmstaden Växjö VÄXJÖ
Malmö Storgatan MALMÖ

Recension: Clara Schumann 200 år – en fantastisk upplevelse med vacker, passionerad och spännande musik

by

Blåsarsymfonikerna:
Clara Schumann 200 år på Musikaliska Akademien, Stockholm
21 september 2019
Medverkande
Terés Löf, piano
Blåsarsymfonikerna
Dirigent: Cahtrine Winnes
Iscensättning: Konstmusiksystrar
Kostymdesign och scenografi: Sera Cederberg
Konferencierer: Kajsa Magnarsson och Anna Jakobsson

Programmet:
Clara Schumann
O Lust, o Lust, vom Berg ein Lied ur Sechs Lieder aus Jucunde op.23 nr.6 (1853)
Ballade nr.4 i D-moll och Toccatina nr.1 i A-moll ur Soirées Musicales op.6
Pianokonsert i A-moll op.7 (1833–36)
Robert Schumann
Träumerei ur Kinderszenen op.15 nr.7 (1838)
Olav Berg
In Brief (2006)
Catharina Backman, Ylva Fred, Madeleine Jonsson Gille, Kajsa Magnarson, Alexandra Nilsson, Kajsa Magnarson
Är jag den enda?
Johannes Brahms
Akademisk Festouvertyr i C-moll op.80 (1880)

Härligt 200-årskalas med Musikaliska Akademien och Clara Schumann
När musikaliska Akademien fyller 200 år passar man på att fira det med att uppmärksamma årsbarnet tillika akademiledamoten Clara Schumanns konstnärskap. Firandet görs också i samarbete med nätverket Konstmusiksystrar, som jobbar för en jämställd scen i musiklivet. Fem kvinnor i nätverket har fått ett beställningsverk från Kulturrådet att tillsammans komponera ett stycke med inspiration av Clara Schumanns pianokonsert, vilket uruppfördes på konserten.

Konserten föregicks av ett samtal med tonsättarna på temat om geniet, det som av hävd är manligt kodat. Utgångspunkten var det forna underbarnet Clara Schumanns dagboksanteckningar där hon många år senare som maka och mor skriver:
”Jag trodde en gång att jag var besatt av kreativ talang men jag har gett upp tanken. En kvinna ska inte komponera – det har aldrig funnits någon som kunnat det. Skulle jag vara den enda?

Genom sin komposition vill Konstmusiksystrarna bevisa att Clara hade fel, att de finns och har funnits många kvinnor som komponerar – och kanske också krossa myten om det ensamma (manliga) geniet som förutsättning för kreativt skapande.
På repertoaren står förutom Clara Schumanns pianokonsert och nätverkets stycke ”Är jag den enda?” bland annat maken Roberts ”Träumerei” ur Kinderszenen och parets gode vän Johannes Brahms akademiska festouvertyr. Blåsarsymfonikerna framför verken under ledning av norska dirigenten Cathrine Winnes. Pianosolist var konsertpianisten Terés Löf. Solocellist i pianokonsertens andra sats var Christina Wirdegren.

Konserten gick alltså i kvinnligt tecken, något man egentligen skulle vilja slippa notera som speciellt anmärkningsvärt. Och om det nu händelsevis fanns någon i publiken som i smyg var tveksam till det hele så måste hen ha blivit omvänd under konsertens gång. Den fantastiska Cathrine Winnes hade blåsarsymfonikerna i ett perfekt grepp, fast, tydligt men ändå lekande lustfyllt. Terés Löf spelade Clara Schumanns pianokonsert med en härlig passion; fritt, ledigt men med precision och styrka. Befriande också att hon uppträdde så chosefritt, i en bekväm och redig långklänning och utan obekväma klackskor som jag antar gjorde att hon kunde koncentrera sig helhjärtat på spelandet.

Efter pausen var det dags för uruppförandet. Och hur var nu det? Jo, intressant, absolut! Rent musikaliskt vet jag inte hur det talade med Clara Schumanns kompositioner, men stycket innehöll allt från eteriskt xylofonspel, taktfasta, suggestiva stötar som från en mekanisk maskinpark eller kulspruteknatter, massiva ljudkaskader och sublima solistpassager där kontrabasen som enda stråkinstrument utgjorde det dova tongolvet. Och mycket mer. Som ljudupplevelse är stycket utan tvivel ett mycket högkvalitativt sådant i den nutida paletten – vilket visar att samarbete fungerar. Samtidigt blir det för mig helt ärligt inget annat än en spännande ljudmatta eftersom kompositionen underkastar sig de modernistiska lagarna som fortfarande gäller i skrået och som förkastar allt som är för melodiskt och intagande. Kanske skulle det vara befriande för kvinnliga kompositörer att göra upp med den här kvävande modernismen som ju faktiskt föraktade ”kvinnliga värden” och göra något eget på riktigt, kanske till och med genom att – hemska tanke – ta sig ur återvändsgränden och ta fasta på ett par punkter i backspegeln?

Om man vill blicka tillbaka på Clara Schumanns tonsättarskap, är det också viktigt att veta att hon skrev sin pianokonsert som hon har blivit mest berömd för, när hon endast var mellan 13 och 17 år. Så oavsett kvaliteten på detta verk hör man att hon mognat mycket som tonsättare i stycken hon skrev senare, exempelvis i hennes pianotrios. Så om ett syfte med konserten var att visa upp hennes konstnärskap hade det varit roligt att få höra mer också av hennes senare verk.

Men nog med petitesser. 200-årsfesten var en fantastisk upplevelse med vacker, passionerad och spännande musik framförd av av en blåsarsymfoniker i toppform, fina solister och en cool, snygg, karismatisk och professionell dirigent. (Jag vet att ingen man skulle bli bedömd på det sättet men det är vad alla sitter och tänker så varför inte skriva det.) Bra gjort! Synd att ni missade detta, alla ni ungdomar under 80, för det var väl där ungefär som medelåldern på publiken låg.