Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Melody Club släpper julsingel tillsammans med Anna Järvinen

by

melodyclub
Melody Club släpper Julsingel – med Anna Järvinen

-Vi har länge velat göra en jullåt, det handlade bara om att skriva låten som hade den rätta känslan och stämningen. Julsingelformatet ger oss möjlighet att visa upp den lugnare och mjukare sida av Melody Club som ofta finns på våra skivor men sällan kommer fram i våra singlar.

Melody Club har själva producerat julsingeln.
Bandet debuterar inte bara som julsångsskapare utan samarbetar för första gången med en annan artist.

-Det slog oss ganska snabbt efter att Kristofer sjungit in sången att låten skrek efter att få bli en duett.
Vi började leta efter en kvinnlig sångerska som kunde ge låten den nerv den förtjänade. När vi sedan testade låten med Anna var det inget snack om att hon var rösten för låten. Hon kom ner i vår studio och sjöng in den på en halvtimme medan vi satt i studiosoffan med tårade ögon och gåshud.

Melody Club och Anna Järvinen är extremt stolta att kunna presentera:

”I don’t believe in angels”

Under December månad är Melody Club ute på vintrig turne, se dem live:

2009-12-10 Torsdag Oslo, Parkteatret
2009-12-11 Fredag Sälen, Högfjällshotellet
2009-12-12 Lördag Älvdalen, Ishallen
2009-12-16 Onsdag Örebro, Ritz
2009-12-17 Torsdag Eskilstuna, Harrys
2009-12-18 Fredag Falun, Arenan
2009-12-19 Lördag Gävle, Heartbreak Hotel

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ian Brown från The Stone Roses till Sverige

by

ianbrown_lug
Mannen med det definierade ap-hakpartiet har alltid haft en egen plats i mitt hjärta. En stor del. Den ödsliga svärtan i ”I Wanna Be Adored” som *The Stone Roses *framförde utan pardon odödliggjorde Ian Brown. Tyvärr blev den tumultartade framtiden för bandet ett blodigt stiltje och det världsherravälde som sågs i horisonten gick dem om intet. En guldartad fortsättning blev det istället för Brown som fortsatte locka fram euforin hos oss inbitna följeslagare.

När The Stone Roses slets sönder och samman av bolagsproblem och diverse internt tjafs lämnade de efter sig ett tråkigt tomrum och den ende som kunde fylla det var Brown själv. Med sin solokarriär har han krönt sin hjässa med otaliga framgångsbevis och det krävs inte en apa för att förstå hur influentiell som artist han är. 1998 kom hans första album, ”Unfinished Monkey Business”, som mer än annat fick kritikerna och lyssnarna på fall. Nu, mer än tio år senare, ligger han fortfarande och trycker på en nerv som inte går att förneka eller undvika. På nya plattan ”My Way”. leverar han med tjuvsäker arrogans elektrifierade stompiga hits som andra musiker alldeles säkert skulle döda för.

Brown är en ikon kort och gott. En ikon som visar var det tunga skåpet ska stå. Mitt på fucking planen! Han förärar oss (ja, det är en ära) med två besök i januari och hundra eller tusen mil är ingen sträcka eller ursäkt för att inte infinna sig. Svart på vitt. Svart på vitt.

28 jan – Stockholm, Göta Källare
29 jan – Malmö, KB

Biljetterna släpps fredag 6 november 10.00

www.ianbrown.co.uk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

White Lies på Berns

by

whitelies0209

White Lies spelade sina dystra men storslagna popmelodier på Berns och självklart var Kulturbloggen på plats.

Det här är tredje gången jag ser White Lies i år. Resan från när de, i samband med att debutskivan släpptes, var ett av förbanden till The Cure i 02 Arena till att de nu själva står som huvudnummer på Berns har varit intressant att följa. Framför allt eftersom de utvecklats såpass mycket på såpass kort tid. En festivalsommar och att vara förband åt Coldplay verkar ha gett bandet både den erfarenhet och den självsäkerhet på scen som betyder så mycket.

Inledande Farewell to the Fairground och avslutande Death tillhör årets bästa låtar. Däremellan är höjdpunkterna To Lose My Life och Talking Heads-covern Heaven.

White Lies har liksom Muse, Glasvegas och Vampire Weekend (och så vidare) potentialen att bli ett av framtidens stora arenaband. Spelningen på Berns hösten 2009 kommer jag minnas som då White Lies tog steget från en-gångs-fenomen till att bli ett av samtidens bästa rockband.

Joss Stone säger emot Lily Allen om fildelning och släpper ny bra skiva

by

Joss Stone- Colour Me Free (album)

Joss Stone slog igenom stort med sitt första album men lyckades inte riktigt svara upp mot förväntningarna därefter. När hon spelade på Stockholms Jazzfestival sommaren 2009 var det inte så bra som många av oss hade hoppats på.
Men nu verkar hon verkligen vara på gång igen. med nNya skivan som släpptes 4 november är hon definitivt tillbaka igen.
Jag är inte ensam om att ha fastnat för ”Colour Me Free!”, Joss Stones fjärde studioalbum.

The Guardians musikkritiker är positiv:

Amid nods to Stevie Wonder, Al Green and Dionne Warwick, what most impresses is her voice, which has acquired emotional resonance to match its size. There are longueurs – ghastly AOR ballad ”Stalemate” – but enough to suggest this wannabe diva could yet be the real deal.

Joss Stone kategoriseras väl oftast som soulsångerska. Själv är jag ingen stor soul-älskare. Men kanske är det för att skivan är lite mer rockig som gör att jag inte kan sluta att lyssna på den, om och om igen.

Det har varit en konflikt mellan Joss Stone och skivbolaget EMI som gjort att skivsläppet fördröjts. Från Wikipedia:

It has been reported that Stone is willing to forfeit £2 million to terminate her four-album deal with EMI due to her discontentment with the label after it was taken over by private equity firm Terra Firma in 2007, stating that they have ”no working relationship”. EMI refused to free her and is taking legal action in return, claiming she is in breach of contract by failing to deliver the master tapes for Colour Me Free. Stone expected to deliver the album in late 2008 so that it could be released in February 2009. ”They were supposed to be launching the album in April but now they’ve postponed it until July. I just don’t know what’s happening with it. They really need to pull their finger out. I’ve worked very hard on this record and I don’t know what the plans are until EMI confirm a release date”, she went on to say in March 2009.

Låtlistan på Colur Me Free!
01. Free Me (first single)
02. Could Have Been You
03. Parallel Lines (ft. Jeff Beck & Sheila E)
04. Lady
05. 4 And 20
06. Big Ole Game (ft. Raphael Saadiq)
07. Governmentalist (ft. Nas)
08. Incredible
09. You Got the Love
10. I Believe It to My Soul (ft. David Sanborn)
11. Stalemate (ft. Jamie Hartman)
12. Girlfriend On Demand

Via Popponny hittar jag ett citat av Joss Stone där hon visar att hon inte står på Lily Allens sida mot fildelare:

“Hon behöver sälja skivor på grund av att hon inte är en sångerska, och det är inte en förolämpning mot henne för jag tror hon också är medveten om det.
Jag tycker att hon är en uppträdare, och hon är mer av en personlighet än en sångerska. Men jag tror att när musiker verkligen gör riktig musik kommer folk också till spelningarna och det är det vi tjänar pengar på — genom att uppträda live.
Så nedladdningen — hon kommer inte vinna den striden. Ingen av oss kommer vinna den striden. Så låt oss bara acceptera och se det som något som kan vara vackert och kanske kan förändra musiken till något bättre. Det kan kanske sortera ogräset från blommorna.

Svenska Dagbladets musikkritiker verkar däremot inte gilla nya albumet lika mycket som jag och The Guardian utan gav skivan betyg 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Joan Baez på Cirkus

by

20091103749

Magiskt räcker inte för att beskriva den stämning som rådde när Joan Baez spelade på Cirkus. Visst var Cirkus fylld till sista sittplats med fans, många som säkert lyssnat på henne i 50 år. Många reste sig och gav stående ovationer redan fick konsertens start. Men det kräver en stor artist för att upprätthålla den magiska stämning konserten igenom. Och det gjorde Joan Baez och mer därtill. Hallen vibrerade av en otrolig stämning.

Joan Baez firar 50 år som artist. Hon slog igenom som 18-åring och är alltså 68 år nu. Med sitt kortklippta hår, illröd stor scarf och med sin fortfarande kraftfulla stämma ser hon betydligt yngre ut.

Hon började med några sånger från senaste albumet. En låt skriven av Elvis Costello och låten ”God is God” skriven faktiskt av vänsterräven Steve Earle. Hon bjöd på både mellangamla sånger och några av de klassiska sångerna som alla vill höra med henne, som ”Blowing in the wind”.

Joan Baez bjöd inte bara på sånger från olika delar av hennes långa artistliv, hon varvar med småprat på ett chosefritt sätt. Det känns som om hon är en god vän som pratar rakt till mig, där hon står på scenen.

När hon sedan ägnade sången om Joe Hill åt människorna som kämpar för frihet och demokrati i Iran då slutade nästan inte applåderna.

Applåder. Ja, självklart fick hon stående ovationer efter konserten, men också då hon trädde in på scenen från början var det många som reste sig. Och mellan varje låt flödade applåderna.

En sång tillägnade hon Jussi Björling, den svenske tenorer. Hon berättade att hon tillsammans med sin mamma som nu är 96 år, brukar lyssna på Jussi Björling.

Hon hade en orkester med sig på fyra man, fyra duktiga musiker, men frågan var om inte den allra starkaste delen av konserten var de sånger hon framförde ensam: bara Joan Baez med en gitarr och hennes sång.

20091103013

Relaterat. Recension i SVD.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,