Musik

Häromkvällen var jag med om en mycket speciell operahändelse. Jag var nämligen på Kungliga Operan och såg och hörde Richard Strauss Elektra.Jag såg föreställningen tillsammans med A. en god vän från, som det heter bloggosfären och jag tror att vi båda två var gripna av föreställningen.

Det är inte någon helt lätttillgänglig opera även om den är kortare än en normal akt i Richard Wagners olika delar av Nibelungens ring.

Det är, tror jag, andra gången jag ser Elektra första tillfället var på Den Kongelige Teater i Köpenhamn när jag såg Peter Konwitschnys version. Med badkar, plastankor och minns jag moderna k-pistar. Det var en föreställning som jag inte riktigt tyckte om även om det inte fanns något att anmärka på sångarinsatser eller liknande.

Det har ju sedan dess gått några år och bland annat har jag sett en del andra verk av Strauss bl.a Salome, Ariadne på Naxos, Capriccio, Die Frauen Ohne Schatten, Arabella, och inte minst Rosenkavaljeren.

Stockholmoperans version är signerad radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke-Möller, samma par som svarade för Nibelungens ring. En helt fantastisk uppsättning om jag bortser från scenografin, som jag tyckte var helt obegriplig.

Jag hade tyvärr inte möjlighet att övervara premiären och dessutom missade jag en chans att se en av generalrepetitionerna, men jag lyssnade i alla fall på direktutsändningen i Sveriges Radio.

Det var en mycket kraftfull upplevelse redan det. Under tiden har jag både läst recensioner och lyssnat på min gode operavän J som såg föreställningen mellan jul och nyår och av detta förstått att det var en speciell uppsättning som man nästan kan kalla minimalistisk i sin scenbild.

Det var en oerhörd stark upplevelse och efter föreställningen orkade jag i stort sett inte göra annat än ströläsa i Alex Schulmans nyutkomna bok ”Skynda att älska”, som handlar om hans far, den kände tv-producenten Allan Schulman, och deras liv tillsammans.

Medverkande:
Klytaimnestra: Marianne Eklöf
Elektra: Katarina Dalayman
Chrysothemis: Emma Vetter
Aigisthos: Magnus Kyhle
Orestes: Johan Edholm
Uppfostraren: John-Erik Eleby
Den förtrogna: Agneta Lundgren
Släpbärerskan: Barbro Hillerud
En ung tjänare: Niklas Björling-Rygert
En gammal tjänare: Tomas Bergström
Vakterskan: Angela Rotondo
Fem tjänarinnor
Sex tjänstekvinnor

Scenografi och kostym: Bente Lykke-Möller
Ljusdesign: Torben Lendorph
Dramaturg: Stefan Johansson
Regi: Staffan Valdemar Holm
Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Det var som tidigare konstaterat en oerhörd stor upplevelse att se och höra Elektra även om jag har svårt att precisera det som var bra och dåligt eller rättare sagt mindre bra, men det som jag omedelbart kan konstatera är att Kungliga Hovkapellet var helt fantastiska även denna afton. När jag försöker formulera mina uppfattningar och motivera dessa så är det ofrånkomligt att jag jämför kvällen med tidigare sedda föreställningar.

Sångligt sett har jag inte några allvarliga erinringar, men jag måste säga att Susanne Resmark överglänste Marianne Eklöf som Klytaimnestra, medan Eva Johansson som Elektra var fullt jämförbar med Katarina Dalayman, men självfallet kan jag i detta senare fall missminna mig. Det jag tyckte brast var Katarina Dalaymans agerande i slutscen med den hysteriska dansen som jag inte alls fann särskilt hysteriskt. Tvärtom.

Det är dock ingen överdrift att påstå att kvällens stora behållning var Emma Vetter som Chrysothemis. Det var en helt fantastisk bedrift även om hon behöll skorna på hela tiden.

Jag tror att det som störde mig absolut var scenografin och denna gång även regin. Jag sätter ett stort frågetecken inför dessa delar. Varför skulle Orestes spela sömndrycken och obeslutsam? Varför skulle man hålla på och ta av och sätta på skorna på Klytaimnestra? Varför skulle Aigisthos spela onykter?

Det är mycket möjligt att jag lider av bristande fantasi, men jag tror ändå jag har förmåga att uppskatta framförallt Strauss fantastiska musik. Jag tycker att jag ibland hör inslag, om än korta, av hans kommande produktion till exempel Rosenkavaljeren. Ja, det är en salig blandning från början till slut, men musiken blir bara bättre och bättre under operans gång.

Avslutningsvis vill jag ge föreställningen fyra av fem möjliga stjärnor och att denna första operaresa till Kungliga Operan blir en minnesvärd upplevelse om än med stora kontraster, men det är precis så det skall vara i operans värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Elektra, Kungliga Operan, Richard Strauss, Katarina Dalyman, Marianne Eklöf, Emma Vetter