Har du börjat ladda för sommarens musikfestivalet? Way Out West släppte några nya spännande namn i veckan:
Årets mest celebra högtid blir med största sannolikhet i mitten av augusti. Då studsar den universal-tamilska urban-fashion-tigern in på Flamingo rytande och frustande med ena labben vajande i luften. Som en av ytterst få städer och länder på jordklotet i år kan vi i Göteborg tungkyssas till ett av världens i särklass största fenomen: M.I.A .
Lika kulturellt överbryggande som någonsin Barack och lika motståndsuppbådande som Suu Kyis , med beats som läkt ett drygt decennium av sår och en källa så varm som en brinnande munk i lotusställning. M.I.A är enligt oss årets bokning. En storhet som kommer få Slottsskogen, vägen ner till Järntorget, hela Avenyn och sen ut på Hisingen att gunga som membranet i subwoofern. I augusti skickar hon sina käglor över norra Europa med Götet som fyrtorn.
En sån grym bokning kan man aldrig låta gå ensam, så den får sällskap av två minst lika grymma bokningar till.
Paul Weller, The Modfather kommer till Way Out West för att hålla flamman levande, för att leverera själspredikan som bara en dandy från Themsens stränder kan. The Jam , The Style Councils och solo, Paul Weller är the shit varje dag, i varje format. För brustna själar och tillbakalutad världssäker hållning med två fingrar i luften. Håll i dig.
När Sigur Rós bestämde sig för att ta paus på obestämd tid utbröt det landsorg på hela landet Internet och Island gick i konkurs. Hundratusentals tårfyllda ögon. Tills glädjebeskedet kom. Jón “ Jónsi ” Þór Birgisson , den gåtfulle isländske juju-mannen som emanerade falsettsång och drömska gitarrer i Sigur Rós, bestämde sig köra vidare och fortsätta leverera filmiska och sagolika toner som bara han kan. Jónsi for president.
Årets mest celebra högtid blir med största sannolikhet i mitten av augusti. Då studsar den universal-tamilska urban-fashion-tigern in på Flamingo rytande och frustande med ena labben vajande i luften. Som en av ytterst få städer och länder på jordklotet i år kan vi i Göteborg tungkyssas till ett av världens i särklass största fenomen: M.I.A .
Lika kulturellt överbryggande som någonsin Barack och lika motståndsuppbådande som Suu Kyis , med beats som läkt ett drygt decennium av sår och en källa så varm som en brinnande munk i lotusställning. M.I.A är enligt oss årets bokning. En storhet som kommer få Slottsskogen, vägen ner till Järntorget, hela Avenyn och sen ut på Hisingen att gunga som membranet i subwoofern. I augusti skickar hon sina käglor över norra Europa med Götet som fyrtorn.
En sån grym bokning kan man aldrig låta gå ensam, så den får sällskap av två minst lika grymma bokningar till.
Paul Weller , The Modfather kommer till Way Out West för att hålla flamman levande, för att leverera själspredikan som bara en dandy från Themsens stränder kan. The Jam , The Style Councils och solo, Paul Weller är the shit varje dag, i varje format. För brustna själar och tillbakalutad världssäker hållning med två fingrar i luften. Håll i dig.
När Sigur Rós bestämde sig för att ta paus på obestämd tid utbröt det landsorg på hela landet Internet och Island gick i konkurs. Hundratusentals tårfyllda ögon. Tills glädjebeskedet kom. Jón “ Jónsi ” Þór Birgisson , den gåtfulle isländske juju-mannen som emanerade falsettsång och drömska gitarrer i Sigur Rós, bestämde sig köra vidare och fortsätta leverera filmiska och sagolika toner som bara han kan. Jónsi for president.
PAUL WELLER
Om städer var artister finns det bara en som London kunde vara; Paul Weller . Som ingen annan sångare och låtskrivare delar han Londons passion, rastlöshet, öppenhet och hunger för det nya och oprövade. Paul Weller och London har samma osvikliga stilkänsla och båda två får det att se så lätt ut. The Modfather kommer till Way Out West för att hålla flamman levande, för att leverera själspredikan som bara en dandy från Themsens stränder kan. Weller kommer med styrkebesked: den nya skivan Wake Up The Nation, och förhoppningsvis ett band som innehåller både blåsare och stråkar. Liksom sin hängivna publik är han, med egna ord, fortfarande ”fuckin´right on the button”. Han har aldrig varit annat.
33 år in i karriären gör den brittiske popvulkanen inte ännu en comeback eller nytändning – Paul Weller är unik i det att han verkar vara i ständig tändning. Hans bakgrund talar klarspråk. I slutet av 70-talet uppfann han New Wave med The Jam , årtiondet efter visade han att bleka britter kunde dansa med The Style Councils säkra blandning av soul, jazz, house och ballader. Som soloartist har han styrts av egna stjärnor men lyckats vara i fronten oavsett vad det gäller. Electronica, Britpop, psykedelia, Northern Soul och folkmusik? Sannolikt var det Paul Weller som fick dig att upptäcka dem, att älska dem så som han älskar dem. Under sina explosiva konserter har han gjort sig känd för att blanda sin egen repertoar – stark som mörkaste espresso – med oklanderliga coverval från artister vi borde ha tagit till våra hjärtan för länge sedan.
Även om han då och då frivilligt stiger åt sidan har Weller med jämna mellanrum – vartannat år, närmare bestämt – gett ut plattor varav häpnadsväckande många toppat listorna. För att nämna några: Wild Wood, Stanley Road (ofta kallad 90-talets bästa brittiska skiva), Illumination och 2008 års virvlande 22 Dreams. Live är Paul Weller en glödande sångare och gitarrist som inte döljer sin historia, en artist som inte släpper taget om sin samtid och som hela tiden har en välskodd fot i framtiden.
I februari i år tog han helt självklart emot brittiska NME:s pris som Gudalikt Geni. Precis som London bär Paul Weller facklan högt och stolt. På nya Wake Up The Nation hämtar han bränsle i R&B och majestätiska ballader för att starta en vacker brand av intensiva låtar vars texter riktar udden, som så ofta, mot etablissemangets höga, tröga herrar och damer. Snyggare ilska än Wellers står inte att finna.
Så för alla er som fortfarande hittar er passion, för alla er som fortfarande bryr er om musik, själ och ett par välsydda skor: Till Göteborg, med London bultande i bröstet, kommer en glödhet Paul Weller.
JÓNSI
Sent i januari meddelades det att Sigur Rós , världens största och mest älskade nostalgiska postrock-band, skulle ta kvällen på obestämd tid. Det planerade skivsläppet under året visade sig bara vara rykten, och vad som komma skall kan vi bara spekulera kring. Vad vi inte behöver spekulera kring är att den alldeles säregna typ av sentimentala atmosfär som utmärkte Islands största band fortfarande lever, numera ensamt uttolkad av Jónsi .
Jón “Jónsi” Þór Birgisson , den gåtfulle isländske juju-mannen som emanerade falsettsång och drömska gitarrer i Sigur Rós, har nämligen fortsatt utvecklingen av det egendomliga soundtracket till hans hemtrakter, det kargvackra Island. Om Sigur Rós musik byggdes på fundament av rockmusik, är Jónsis tilltal än mer filmiskt. Bilder skapas i ditt huvud, känslor och stämningar byggs upp. Föreställ dig detta: det milda myllret av kvällens stjärnor skapar en fond till din plats på jorden, på rygg högt uppe på en klippa framför havet, ditt enda sällskap är dina minnen och dina förhoppningar.
Lika krumelurigt sagohärliga som isländska bokstäver av typen ”Þ” är, lika spektakulärt skildrar Jónsis ljudvärldar Island som ett sublimt vackert, kyligt isolerat och eftertänksamt landskap. Jónsi vill gärna hävda att den musik han låter rinna ur honom förmedlar ren glädje och storögd förundran, men det är att lämna några av musikens starkaste beståndsdelar utanför. Såväl ”Riceboy Sleeps” (2009) som kommande ”Go”, lägger en filt av episk atmosfär och bitterljuvaste nostalgi över en klangbotten av nordatlantens naturromantik.
När Jónsi tröstar gråtande Sigur Rós fans med en ganska extensiv Europaturné under 2010, blir det i Sverige endast besökare på Way Out West som får ta del av det spektakulära framträdande Jónsi skisserat. Eklektiskt är ordet. Som relief till sin underliga blandning av storslagen, akustisk och elektronisk ambientpop har han låtit The 59 Productions konstruera en visuellt häpnadsväckande korsblandning av konstformer; livemusik, film, installation och teatraliska äventyr. Way Out West kommer att sköljas av intryck, lika smärtsamt vackra som värmande mänskliga.
Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, Göteborg, Way Out West