Traditioner är till för att hållas vid liv. Amason fortsätter att förse oss med julsinglar.
Senast i raden: ”Santa’s Coming to Free Them”, som bandet premiärspelade i SVT den 2 december 2020.
Lyssna: Amason – Santa’s Coming to Free Them
Musik
Lyssna: Thomas Stenström – Ser du månen där du är ikväll?
Thomas Stenström har släppt ledmotivet ”Ser du månen där du är ikväll?” till Cancerfondens julfilm.
Ett pressmeddelande:
Thomas Stenström gör i år ledmotivet till Cancerfondens nya julfilm. Låten är en specialskriven version av den klassiska folkvisan ”Auld Lang Syne” som i Thomas version heter ”Ser du månen där du är ikväll?”. Idag släpps låten till förmån för Cancerfonden. Under kampanjperioden skänker Thomas Stenström och Sony Music alla royaltyintäkter från låten oavkortat till Cancerfonden och kampen mot cancer. En lyssning som gör skillnad på riktigt.
Alla känner någon som drabbats. I mitt fall var det min farmor Elsie som gick bort alldeles för tidigt. Det här är en vinkning till dom som inte är här, låten skrev sig själv, behövde bara plocka ner den och spela in den, känns som om den har varit där ett tag och bara väntat på rätt tillfälle att komma hit. Snart ses vi nånstans på nån plats och det är sommarnatt med dina bästa. Håll ut och ta hand om varandra! – Thomas Stenström
Lyssna: Villa Rivercat – Two Minutes
Ståendes med ena benet i en svensk folk och en i americana skapar Villa Rivercat musik som hamnar någonstans i gränslandet mellan The Waterboys, Joni Mitchell, U2 och Fleet Foxes.
Såhär säger bandet om nya singeln ”Two minutes”:
”Two minutes känns som sista dansen på logen med Gram Parsons. En klassisk countryballad om att ta det svåraste beslutet. Att inse att du måste, låta det landa, det tar bara två minuter. Ett trevande intro på en knarrig tramporgel som känns lika nära som en andedräkt i din nacke.
Jag och Ida bodde i en liten stuga på landet utanför Uppsala när vi skrev den här. Jag lyssnade på våra dåliga mobildemos på nattbussen på väg hem och skrev den här till en klasskompis i kris fast jag var minst lika krisig själv. Det är lättare att försöka hjälpa andra än sig själv kanske..”
Mick Fleetwood & Friends hyllar Peter Green och Fleetwood Mac’s tidiga år med nytt album
Den 30 april släpper Mick Fleetwood & Friends en hyllningskonsert till Peter Green och Fleetwood Mac’s tidiga musik. Konserten är inspelad på ett utsålt Palladium i London tillsammans med artister och världskända musiker som blivit inspirerade av Fleetwood Mac och deras musik.
Ett pressmeddelande berättar: Musiken kommer att finnas tillgänglig på CD, vinyl och Blu-Ray.
Den 25 februari 2020, precis innan pandemin och lockdown i England, samlades artister och världsmusiker för att fira grundaren av Fleetwood Mac, Peter Green. Den här konserten fick också en helt ny betydelse då Peter Green tragiskt gick bort i juli i år. På scen medverkade Neil Finn, Noel Gallagher, Billy Gibbons, David Gilmour, Kirk Hammett, John Mayall, Christine McVie, Jeremy Spencer, Zak Starkey, Pete Townshend, Steven Tyler och Bill Wyman.
Producent är ingen mindre än den legendariska Glyn John och som ljudtekniker självaste Mick Fleetwood tillsammans med Dave Bronze, Jonny Lang, Andy Fairweather Low, Ricky Peterson och Rick Vito.
”Konserten är en hyllning till de tidigare bluesdagarna där allt började. Det är viktigt att komma ihåg vilken stor inverkan Peter Green och de tidiga Fleetwood Mac har för musikvärlden. Peter var min största mentor och det är en heder för mig att få hylla hans otroliga talang. Dessutom att få stå på scenen med så många av artisterna som Peter har inspirerat genom åren och delar min stora respekt för denna begåvade musiker.”, säger Mick Fleetwood
Albumet Mick Fleetwood & Friends – Celebrate The Music Of Peter Green And The Early Years Of Fleetwood Mac
kommer att finns tillgänglig på följande format:
Blu-Ray, 2CD, 4LP, 44p Bookpack
Blu-Ray, 2CD, 20p Mediabook
4LP Gatefold
Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson
Ellen Andersson
You Should Have Told Me
5
Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)
Mixning: Pål Svenre Unit 7
Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)
Prophone Records
41:13
Release: 6/11 2020
Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.
Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.
Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.
Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.
Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.
På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.
Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.
Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.
I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.
´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.
Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.
En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.
Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.
You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.