The National kanske kan anklagas för att vara tråkiga live men det går inte att ta blunda för det faktum att deras senaste skiva High Violet var riktigt bra. Därför hamnar de bakom den nionde luckan i Kulturbloggens adventskalender som du även kan följa på Spotify.
Musik
Aniara – en revy på Stockholms stadsteater
I går kväll (8/12-10) har jag alltså varit på revy fast min personliga uppfattning är nog att ”Aniara” är ett sorts mellanting mellan ”teaterstück mit musik” och musikal, men ändå inte. Egentligen spelar det ju ingen roll vilken etikett vi sätter på verket. Det var i alla fall bra underhållning!
”Aniara” finns alltså som opera eller rättare sagt, rymdopera med musik av Karl- Birger Blomdahl och med ett libretto av Erik Lindegren. Operan hade premiär den 31 maj 1959 på vad som då hette Kungliga Teatern och numera Kungliga Operan och verket bygger på Harry Martinsson´s versepos ”Aniara” från 1956.
Egentligen är jag nog för ung för att ha kunnat se ”Aniara” i verkliga livet, men det är kanske en sanning med modifikation för orsaken till att jag inte såg verket då har förmodligen mer med att jag vid den tiden inte var mer än fjorton år och dessutom bodde jag i Fjärås vid tidpunkten.
I samband med att Erik Saedén avled lyssnade jag på en inspelning av verket från dåvarande Kungliga Teatern, som SR P2 sände för att hedra Erik Saedén´s minne.
I Lars Rudolfssons version har det alltså blivit en revy med musik av Andreas Kleerup, och med ett tjugotal skådespelare på scen.
Det som känns särskilt bra med uppsättningen är som sagt det gedigna ensemblespelet, men det finns också utrymme för utmärkta enskilda sångprestationer och dit får jag naturligtvis först och främst räkna Helen Sjöholms insatser, men också Dan Ekborg samt ytterligare en skådespelare som jag just nu har tappat namnet på.
Jag är inte så van att gå på vad jag kallar tal-teater, med eller utan musik, men det som ändå gjorde det största avtrycket på mig var nog ändå Andreas Kleerups underbart suggestiva och vackra musik i arrangemang av Carl Bagge. Musik som dessutom var utomordentligt väl framförd, men visst jag var också mycket imponerad av de olika skådespelarnas insatser, ingen nämnd ingen glömd.
En annan sak som jag var djupt imponerad av handlar om den finurliga scenografin, som Sören Brunes svarade för. Mer tänker jag inte skriva om den för att inte fördärva upplevelsen för dem som ännu inte har sett föreställningen.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det var en ovanligt lyckad teaterkväll, så här mitt i veckan och detta kommer sannolikt att leda till att jag även fortsättningsvis kommer att försöka se en teaterföreställning eller två och nu närmast är det nog ”Callas”, som lockar mest.
Då är jag ju dessutom halvvägs tillbaka i min underbara operavärld.
Jonas om Aniara- från genrepet
Mer om Aniara
Rosemari om Kleerup
SvD recension
DN:s recension
Intervju med Kreator under ThrashFest
Som en cirkus för alla som gillar thrash metal. Suicide Angels, Death Angel, Exodus och Kreator hade nämligen enats för en massiv och högljudd kväll på Debaser Medis i Stockholm.
Inför konserten fick Kulturbloggen bland annat träffa Miland Petrozza som är sångare och var med och grundade det tyska bandet Kreator
Han berättade att deras senaste Sverigebesök var under utomhusfestivalen Metaltown i somras men att han egentligen, som den här kvällen, föredrar att spela som huvudakt.
På deras senaste skiva är det mesta utom sången och vissa melodier inspelat live.
”Vi spelade in skivan med en producent som vanligtvis inte spelar in metal, utan mer traditionell rock, och han hade sina egna visioner. Han trodde på ögonblickets magi och ville fånga stämningen i bandet i ett speciellt ögonblick. Även om det var en intressant erfarenhet är jag osäker på om jag skulle vilja göra det igen – det var kanske för mycket jobb för någonting som egentligen inte är nödvändigt.
När vi startade gick vi fortfarande i skolan och var inte medvetna om att det vi gjorde var någonting nyskapande. Vi var helt enkelt uttråkade på kvällarna och försökte göra någonting kreativt istället för att bara sitta hemma.”
Han beskrev även Kreators syn på låtskrivande:
”Det får inte kännas forcerat och det är viktigt att behålla den känslomässiga biten. Musik är ett sätt att kommunicera med människor och om du inte längre rör folks hjärtan finns det inte någon mening med att skriva musik. Fast nu har vi varit med såpass länge att vi skulle kunna göra en popskiva och det skulle fortfarande låta som oss.”
Kreator har fortfarande 24 shower kvar på sin nuvarande turné men efter det är planen att repa låtar för en kommande platta. Petrozza berättade att han redan hade några idéer och att skivan förhoppningsvis släpps någon gång under 2012.
Belle and Sebastian till Stockholm
De spelade på Popaganda och det var ett efterlängtat återbesök av en av nittiotalets största indiepopband. Nu kommer de tillbaka, 3 april spelar ”Belle and Sebastian” på Cirkus i Stockholm.
Här pressmeddelandet:
På nittiotalet var Belle and Sebastian ljudkulissen för oss som stod en bit bort i rökrutan och hatade resten av skolan. För oss med något torterade själar och vanskligt leverne så innehöll deras musik allt för att ta udden av det värsta av vardagen. Vi var ändå många i den här lilla kulten och vi höll om varandras ryggar. Vi emot dom. Alltid.
Att det nu gått femton år sedan vi hemsöktes av de ljuva tonerna från ”Tigermilk” och mycket vatten har passerat under broarna gör inte ett skvatt. Visst, vi har vuxit upp men Belle and Sebastian har kontinuerligt tryckt på rätt knappar med varje album som kommit och vi har höjt glasen varje gång. Med ”If You’re Feeling Sinister” och ”The Boy With The Arab Strap” klämtade alla klockor och trots sin blyga karaktär fann de sig att en hel värld älskade dem. Och har fortsatt att älska dem.
För någon månad sedan damp ”Write About Love” ner och Belle and Sebastians klev åter ut från mörkret. I tydlig unison stämma har vi betygsatt den precis som den förtjänar: 5 tummar upp av 5 möjliga och för första gången på länge har vi knatat iväg till en skivaffär (ja, sådana existerar fortfarande) och inhandlat ett exemplar som vi kommer att vårda ömt.
Allt vi skrivit om ovan är väl så relevant och matnyttigt men det enda som faktiskt gäller är ju det faktum att Belle and Sebastian ämnar äntra estraderna och skapa magi under en kväll här i beckmörka Sverige. Vi applåderar deras åtagande och väntar lidelsefullt!
Biljetterna släpps på fredag 10 oktober, kl 09:00.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Cirkus, Belle and Sebastian, musik
Wozzeck – på Kungliga Operan – en mycket sevärd föreställning

Foto: Mats Bäcker
Det har blivit ganska många operabesök på sistone och det har jag inget emot, men det leder till att hustrun frågar ” men har du inte sett den operan tidigare” och det kan jag ju inte förneka. Men för mig handlar det att se det som går på repertoaren och tyvärr är det ju ibland så att det blir samma opera – men ändå högst olika föreställningar, ett par färska exempel på detta är ju Giuseppe Verdi´s ”Don Carlos” som jag nyligen såg på GöteborgsOperan och som jag med all säkerhet kommer att se på nu på lördag, men då som ”Don Carlo”, en nyinstuderingar av Nicolas Hytner direkt från Metropolitan Opera i New York.
Den andra föreställningen är Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly”, som jag redan har sett ett par gånger i Malmö-operans version och som jag med all säkerhet skall se ytterligare två gånger, på samma scen, men också ”Madame Butterfly” som just nu går på Det Kongelige Teater i Köbenhavn.
Ikväll (7/12-10) var jag på K.O. och såg Alban Berg´s första opera ”Wozzeck” och det kan jag lova var en helt annan upplevelse – och en positiv sådan.
”Wozzeck” såg jag för ett par år sedan på DKT i – Köbenhavn och det var en föreställning , som jag tyckte mycket om delvis kanske för att hela raden av mina favoritsångare, medverkade, med John Lundgren i spetsen. I det här sammanhanget kan det noteras att verket regisserades av Keith Warner, den nye chefen för Operaen i Köbenhavn och det är nästan på dagen två år sedan.
Dagens föreställning är regisserad av Götz Friedrich och det var en av hans sista uppsättningar, eftersom han avled i december månad samma år, 2000.
Normalt när jag går på en operaföreställning försöker jag lyssna in verket i förväg och i övrigt läser jag in mig på vad som direkt finns tillgängligt på Internet eller ”nätet” som vi säger i dagligt tal. Det skall dock direkt konstateras att för mig var det absolut ingen enkel uppgift att lyssna in musiken i förväg. För att vara helt ärlig kan jag ju konstatera att inspelningen med Karl Böhm på pulpeten, inte gav mig någon särskild stor upplevelse och det beror med all sannolikhet på att det är nödvändigt att se verket sceniskt.
Det var länge sedan jag blev så berörd som ikväll, även om det kändes som ett knytnävslag direkt i magen. Det var t o m så att vi avstod från att gå ut och äta en bit mat, direkt efter föreställningen, min gode operavän J och jag.
Med andra ord kändes det som om vi båda behövde åka hem var och en till sig för att närmare fundera över det kraftiga intryck föreställningen hade gjort på oss.
I jämförelse med uppsättningen, som jag såg i Köpenhamn för ett par år sedan anser jag att denna föreställning var mer gripande än motsvarande. Ja, jag vet att det inte är rättvist att jämföra föreställningar på det viset, men jag fick en oerhört mycket starkare upplevelse i kväll. Det beror i huvudsak inte på att sångarna var så mycket bättre idag utan mer på, tror jag, på att scenografin var så mycket bättre i denna uppsättning dvs den berörde mig känslomässigt mycket mer.
Dessutom minns jag inte att kören spelade en så framträdande roll på DKT, som denna kväll och kören har en mycket stor betydelse för min totala upplevelse av en operaföreställning.
Bland solistinsatser ikväll anser jag särskilt att Sara Olsson och Gabriel Suovanen var utmärkta, men bra var också Graham Clark , John Erik Eleby, som jag senast hörde som Scarpia i Svenska Operans uppsättning av ”Tosca” tidigare i år, men också Magnus Kyhle var utmärkt.
Det finns ingenting att anmärka på övriga sångare men de har ju förhållandevis korta roller, som naturligtvis är viktiga för helhetsintrycket, men svårt att direkt fälla något omdöme om.
Kungliga Hovkapellet, under ledning av Andreas Stoehr hade också en bra kväll, som vanligt.
Publikovationerna, hade lite svårt att komma igång efter föreställningen, men strax tog de fart och det var mycket välförtjänt. Jag blev mycket berörd av föreställningen även om det blev på ett annat sätt än när jag till exempel har sett ”Madama Butterfly” av Giacomo Puccini.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev en fin kväll på operan, precis som det skall vara. Tre föreställningar återstår, passa på att boka din biljett så du inte missar en operaupplevelse!
Nästa föreställning blir den 15 december!


