Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Christian Larson har regisserat Take One, en dokumentärfilm om Swedish House Mafia som är Sveriges kanske största musikexport just nu.
Swedish House Mafia är en musikproduktionstrio bestående av Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso.
I dokumentären får vi se bandet på turné, bland annat i London och på Ultra-festivalen i USA, såväl som i studion och efter fyrtiofem minuter av ecstasy och kvinnobröst känns det som att vi lärt känna den svenska husmaffian lite bättre.
I torsdags kväll (11/11) var jag på Boulevardteatern och såg musikalen Freuds cigarr. Det är en föreställning som jag försökte se förra året, men tyvärr lyckades jag inte med konststycket att planera in ett besök i samband med mina regelbundet återkommande resor till Kungliga huvudstaden.
Teatern gjorde dessutom ett gästspel här i Malmö på Viktoria-teatern, men här tog alla biljetter slut direkt när man gick ut och annonserade besöket.
Vid den senaste vistelsen i Stockholm fick jag dock möjlighet att se föreställningen, men in i det sista var det osäkert om det inte heller den här gången skulle bli något besök, eftersom jag av någon anledning inte kunde boka biljett via Ticnet, där jag annars bruka köpa mina biljetter.
Eftersom jag gärna ville se föreställningen beställde jag en biljett genom att skicka ett mejl till biljettkassan direkt på teatern. Detta lyckades jag alltså med, även om det var lite bekymmersamt att få ut biljetten, men allting ordnade sig till slut.
Det skall bli spännande för enligt reklamen skall jag få veta något om mig själv som jag kanske inte vet? Tänder du på fel personer? Blir vissa saker fel hela tiden?
Vem är det som tjatar i ditt huvud? Ser din fru ut som din mamma?
Älskar du… stångkorv med sauerkraut? Är dina instinkter otämjda?
Efter att ha sett föreställningen är jag inte så säker på om jag fick svar på särskilt många frågor, men det var säkert inte heller meningen, utan det var nog mer ett sätt att väcka min nyfikenhet på föreställningen.
Boulevardteatern är en ganska liten scen och det var milt uttryckt trångt och besvärligt både i foajén som i salongen, men det mesta ordnade upp sig, trots att jag fick betala trettiofem kronor för en ”dammsugare”, modell mini och en kopp kaffe. De som stod bredvid mig i ön fick betala 50 kronor för två mazariner och två koppar kaffe. Konstigt med så olika prissättningar, men när jag berättade detta för frun så konstaterade hon att jag förmodligen hade råd till det.
Själva föreställningen var dock ganska imponerande. I princip är det ju en person, Jonas S Nerbe som är nästan helt solo på scenen i två timmar eller mer. Han lyckades med mycket enkla medel skapa intryck av att det egentligen var flera personer på scen, samtidigt.
Dessutom sjöng han ganska bra och orkestern egentligen en trio gjorde också bra ifrån sig. De kallade sig visst för Die Freude.
Det blev en ganska fin upplevelse, men jag är nog tveksam att kalla det för en musikal. Ett teaterstück mit muziek är nog mera korrekt.
Här kan du läsa mer om premiären av Freuds cigarr
Läs även andra bloggares åsikter om Freuds cigarr, Boulevardteatern, Stockholm, Jonas S Nerbe
Det är mycket fokus på Cornelis Vreeswijk nu. Filmen och soundtracket till filmen och Hans-Erik Dyvik Husby som spelar Cornelis i filmen släpper en skiva med Cornelis-sånger och gör en turné i samband med det.
Nu läser jag att det blir minst en Cornelis-turné till, nämligen med Dan Viktor.
Ett pressutskick berättar om Dan Viktors turné:
Sveriges hårdast arbetande showman Dan Viktor har haft ett hektiskt år. I våras kom hans åttonde album ”Det meningsfulla våldet” följt av singlarna ”Glad” och ”Hjärtat är en djuphavsfisk”. Efter en intensiv konsertsommar och kreativa stickspår som producent, lärare och scenterapeut ger han sig nu ut på turné med Cornelis Vreeswijks material. Premiären sker ikväll, fredag den 12 november i Katarina Kyrka med två minneskonserter till Cornelis ära. Där framträder Dan i sällskap med bland andra Cajsa Stina Åkerström, Lise & Gertrud och Georg Riedel.
Dan driver också klubben Rock & Folk på Jazzhuset i Göteborg tillsammans med Kent Norberg från Sator. Den 10 december spelar de båda herrarna där tillsammans med Mattias Hellberg och Nikke Ström i Dylan-tributebandet The Bob.
Turné:
12.11 Stockholm, Katarina kyrka (Minneskonsert för Cornelis Vreeswijk)
18.11 Göteborg, Nefertiti (Dan gästar på Lucas Starks releasekalas)
22.11 Hagfors, Monica
23.11 Gävle, Maxim
24.11 Ronneby, Ronneby Café och Matsal
25.11 Vilhelmina, tba
30.11 Södertälje, tba
10.12 Göteborg, Jazzhuset på klubben Rock & Folk (Med The Bob)
11.12 Göteborgs Dramatiska Teater (Med Idiotteteatern)
17.12 Stockholm, Snövit (Med Sanna Carlstedt)
Läs även andra bloggares åsikter om Dan Viktor, Cornelis Vreeswijik, turné, musik
Det är mer än etthundra år sedan Umberto Giordanos revolutionsopera, Andrea Chenier senast stod på repertoaren på Kungliga Operan.
Efter att ha sett föreställningen igår så kan jag väl förstå detta långa uppehåll. Musikaliskt var det ingen höjdare om man uttrycker det så. Över huvudtaget är det inte en opera som spelas särskilt ofta på våra breddgrader, även om det inte är mer än ett tiotal år sedan verket sattes upp av Värmlandsoperan i Karlstad och med Lars Cleveman i huvudrollen.
Det är dock ingen dålig opera, men den är lite ojämn och nästan helt i avsaknad av den samtida Puccini´s smäktande och sentimentala tonspråk, och den saknar också Mascagni och Leoncavallo melodiska och djupt berörande musik för att inte nämna Verdis kraftfulla musik. Operan innehåller några utmärkta arior och mest känd är nog Madeleines aria ”La mamma morta” och alla som har sett Ton Hanks i filmen ”Philadelphia” känner säkert igen arian som för övrigt var en av Maria Callas mer kända arior.
Operan innehåller fyra akter och den första akten var nästan slut innan jag hade hunnit sätta mig till rätta i stolen. I genomsnitt tog varje akt mindre än trettio minuter.
Innan föreställningen började var jag tillsammans med Drottningholmteaterns vänner på en introduktion som hölls av Stefan Johansson, ännu så länge chefsdramaturg på Kungliga Operan.
Hans genomgång medverkade till att åtminstone undertecknad lyssnade mer aktivt till både sångare och orkester.
Att märka är att det var andra premiärlaget sjöng dvs inte de som sjöng på radioutsändningen i lördags, men det gjorde ju inte så mycket, eftersom jag redan hade lyssnat på dem.
Det som lockade mitt intresse var att jag var både spänd och nyfiken på scenografin för den kan man ju inte se i radio, även om kommentatorn lyckades väl med att beskriva den.
Såväl den scenografiska lösningen, med den enormt stora guldramen, den läckra kostymprakten. uppfyllde de högt ställda förväntningarna, och tillsammans med den utmärkta koreografin blev det viktiga delar i en fantastisk kväll.
Regissören Dmitri Bertman får också med beröm godkänd, ett betyg som jag dock var tveksam att ge honom för hans uppsättning av Tjajkovskijs Spader Dam.
Den största behållningen svarade dock sångarna för och det började genast alldeles utmärkt med Ola Eliasson, som sjöng Gerards parti. Angela Rotondo som för dagen ersatte den sjuka Katarina Dalayman svarade för en fantastisk prestation, ja det är väl det närmaste man kan komma succé.
Tenoren Gustavo Lopez Manzitti får klart godkänt, men visst hade det varit roligt att få se och höra sir Lars Cleveman i huvudrollen som Andrea Chenier. Mitt i allt ihop hörde vi små korta arior till exempel Gamla Madelon, som sjöngs helt fantastiskt av Ingrid Tobiasson, men det fanns också ett par sådana inslag i både första och andra akten, men jag är inte riktigt säker på sångarnas namn så jag avstår från att nämna dessa.
Orkestern leddes av Pier Giorgio Morandi och även om jag inte räknar musiken till det bästa jag har hört så har jag inga anmärkningar arr rikta varken mot dirigenten eller Kungliga Hovkapellet, tvärtom.
En eloge även till operakören, men de är ju alltid är på topp.
Sammanfattningsvis blev det en fin operaupplevelse och detta beror på de tidigare omnämnda insatserna.
Avslutningsvis kan jag rekommendera föreställningen till alla förstagångsbesökare och särskilt de som av och till har haft funderingar på att göra ett operabesök. Gör slag i saken och gå och se ”Andrea Chenier!
Här kan du läsa mer om Andrea Chenier
Läs även andra bloggares åsikter om Andrea Chenier, revolutionsoperan, Kungliga Operan
I tisdags kväll (9/11) var jag åter igen på balett, kanske på grund av att jag fick blodad tand när jag såg ”Svansjön” på biograf Spegeln i Malmö. Det var ju en direktöverföring direkt från Kungliga Operans stora scen.
Fast den egentliga anledningen till att jag såg ”Manon” handlar nog mer om att jag misslyckades med att få en biljett till ”Aniara” på Stockholms stadsteater och när detta var ett konstaterat faktum bestämde jag mig snabbt för att jag inte hade lust att åka tillbaka till hotellet ute i Älvsjö.
Om inte föreställningen är slutsåld får man ju biljetten till halva priset. Dessutom skulle jag inte hinna till någon annan scen eftersom många föreställningar börjar kl: 19:00.
Enligt Operans hemsida handlar ” baletten om en ung kvinna som är vacker och helt amoralisk, en ung man som för hennes skull dras i fördärvet. Med poetisk känslighet och dramatisk kraft skildrar den brittiske koreografen Sir Kenneth MacMillan en av världslitteraturens stora kärlekshistorier, den mellan Manon och Des Grieux. Manon fascinerade redan på 1700-talet då Prévosts roman gavs ut och har sedan fortsatt att fängsla både opera- och balettpublik. MacMillans balett från 1974, med Nicholas Georgiadis överdådiga scenografi och kostymer, har tagit fasta på de unga älskandes förtärande passion, men också på samhällskritiken, berättelsen om korruption, kättja och idealism i 1700-talets Frankrike”.
Jag är ju egentligen en stor operaälskare så historien och musiken är jag väl bekant med fast då i form av Puccinis första stora succé ”Manon Lescaut” som jag för övrigt såg för ett år sedan också på Kungliga operan och som jag dessutom planerar att se på Den Jydske Opera i Århus.
Det var en mycket vacker föreställning men om sanningen skall fram så gillade jag inte musiken. Inte för att musiken inte var tillräcklig vacker och njutbar utan det handlar nog mer om att jag inte hade förstått att musiken, som var komponerad av Jules Massenet, bestod av musik från hans samlade produktion av bl.a olika operor.
Det kan naturligtvis också bero på att jag hela tiden hade Puccini´s musik ringande i öronen. Det är naturligtvis inte rättvist kanske att göra så, men det är nog den enda förklaring som jag kan prestera.
På grund av min relativa vana vid att gå på balettföreställningar avstår jag från att delge mina läsare min uppfattning om dansörernas insatser, men därmed inte sagt något som helst negativt om deras insatser, som ju av döma av den övriga publikens bifall inte lämnade mycket i övrigt att önska.
Vill du veta mer om handlingen i ”Manon” besök operans hemsida
Mer om Manon kan du läsa på Kaffekopp och cigarrettrök
Läs även andra bloggares åsikter om Manon, klassisk balett, Kungliga Operan