Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Robyn spelar på Cirkus i mars

by

Datum att spika för alla Robyns fans:
27 mars – Stockholm, Cirkus
28 mars – Stockholm, Cirkus
29 mars – Stockholm, Cirkus
30 mars – Stockholm, Cirkus

Lagom till att vi skriver önskelista till jultomten nås vi av ett lyckobud: Sveriges enda oomtvistliga popstjärna, Robyn, följer upp sina alldeles väldigt utsålda konserter i december med fyra konserter – i rad! – på Stockholms sekelskiftesarena Cirkus. Exklusiva sådana.

Beskedet följer ett år av triumfatorisk Eriksgata över världen: oräkneliga konserter har varvats med framträdanden hos såväl David Letterman och Jay Leno som MTV Music Awards och relationssåpan Gossip Girl. Som om tiden och inspirationen vore oändlig har Robyn samtidigt fortsatt arbetet med Body Talk-trilogin, hennes storslagna drama i tre delar om urban längtan.

Sålunda finns skäl att ånyo ställa oss frågorna vi ställde i höstas: Varför gillar alla Robyn? Varför har Robyn magnetisk, nästan narkotisk, dragningskraft på såväl identitetssökande tonåringar, småbarnsgenererande 30-nånting som electrosniffande hipsters, hårdrockare och avtrubbade kritiker?

Det handlar först och främst om att Robyn slänger sofistikerad, omedelbar popmusik rakt in i moderniteten, om berättelser som förmedlar frihet och styrka lika mycket som eftertanke och utsatthet. Men även för att hon på ett naturligt sätt representerar kvaliteter som är fascinerande ur ett rent mänskligt perspektiv. Robyn är en samlande symbol för integritet, oräddhet och smakfullhet – egenskaper som var och en för sig är attraktiva, men sammantaget genererar genuin inspiration. ”Så vill jag vara”, tänker män och kvinnor. ”Jag vill kanalisera sådan kreativitet, jag vill leva lite extra, jag vill släppa tyglarna och dansa fritt.” Robyn motiverar dem.

Som en samlande påminnelse om varför 2010 är Robyn-året, släpptes förra veckan Body Talk – ett representativt destillat av de starkaste stunderna på karriärmanifestet Body Talk Pt 1 (som Jan Gradvall i Di kallade ”det starkaste internationella popalbum som någon artist släppt under 2010”) och den likaledes hyllade Body Talk Pt 2, samt de fem nya låtarna från minialbumet Body Talk Pt 3.

Robyns konserter har blivit triumfer av suggestiv, preciserad energi, och visar att popmusik på scen år 2010 fortfarande kan lämna rusiga känslor av att ha varit med om något speciellt.

Vårens konserter på Cirkus blir ett löfte om att berusningen gäller även 2011.

System of a Down kommer tillbaka efter år av tystnad, till Metaltown

by


Flattr this

Ett glädjebesked för den som redan nu går och längtar till sommaren metalfest i Göteborg: Metaltown. Första bokningen som tillkännages är inget mindre än System of a Down.

Pressmeddelandet:

På höjden av sin karriär, med två mångmiljonsäljande album som toppade den amerikanska försäljningslistan under ett och samma år, bestämde de sig 2006 för ta en paus på obestämd framtid. Efter flera års tystnad meddelar idag System of a Down att de är tillbaka för några utvalda spelningar världen över under 2011. Metaltown i Göteborg blir deras enda besök i Skandinavien!

Under åren som gått har Metaltown slagit rekord efter rekord. Förra sommaren hade festivalen vuxit till närmare 24 000 besökare per dag som invaderade världens metalhuvudstad Göteborg, till vad som nu är en av Sveriges största festivaler. 2011 blir Metaltowns åttonde år i Frihamnen, och nu har vi helt enkelt vuxit ur vår kostym. För att fortsätta utvecklas, växa och framför allt skapa ett inspirerande och spännande festivalområde för vår publik kommer vi nu att byta plats. Detta öppnar för många nya möjligheter och vi ser fram emot att presentera det nya området under veckan!

Vi är otroligt stolta över att som första bokning idag kunna ge er ett av de absolut viktigaste amerikanska metalbanden under de senaste femton åren, med miljoner sålda album världen över.

www.metaltown.se

System of a Down

Med musikaliska hjältar som Slayer formades i mitten av 90-talet vad som skulle bli System of a Down. Serj Tankian och Daron Malakian hade slutit samman med gitarristen Shavo Odadjian hemma i Los Angeles och spelade ett par år under namnet Soil. Projektet lades ner och System of a Down föddes.

Efter omtalade spelningar på klubbar runt om i LA väckte de intresse hos den legendariska producenten Rick Rubin som direkt signade bandet till sitt bolag American Recordings. Det självbetitlade debutskivan släpptes 1998 och var det första av gruppens hittills fem studioalbum, som samtliga sålt platina i hemlandet.

Det stora genombrottet kom med den andra plattan Toxicity. Albumet blev en gränslös succé och gick rakt in på försäljningslistornas förstaplatser i såväl USA som Kanada och sålde i otroliga 12 miljoner exemplar.

Under 2005 planerade System of a Down något så unikt och vansinnigt som att släppa två album under samma år, med sex månaders mellanrum. Sagt och gjort släpptes Mezmerize, där de återigen samarbetade med Rick Rubin som producent. Albumet sålde i 10 miljoner exemplar världen över. Ett halvår senare släpptes Hypnotize som blev en lika stor framgång.

På den absolut toppen av sin karriär, med två listettor på den amerikanska försäljningslistan under samma år och miljontals sålda album världen över, bestämde sig System of a Down för att ta en längre paus. En paus som varar till 2011 då de kommer att göra några spelningar runt om i världen. Metaltown blir deras enda spelning i Skandinavien!

”We are excited to announce that System will be playing some dates together in 2011. We also want to thank you for your loyalty and support, not only to System Of A Down, but to all of our solo efforts as well. We have no master plan of sorts – we are playing these shows simply because we want to play together again as a band and for you, our amazing fans. We look forward to seeing all of you!”

Festivalinfo:
Metaltown 2011. Göteborg, 17-18 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Madama Butterfly – en klar succéföreställning på Malmö Opera

by


Den gångna veckan har jag gjort några operaresor dels till Göteborg, Köpenhamn, Stockholm dels till Århus. I Göteborg såg jag premiären på ”Don Carlos” på GöteborgsOperan och på DKT i Köpenhamn Alban Berg´s ”Lulu”.

Vid stockholmsbesöket passade jag på att se Giuseppe Verdi´s opera ”Ernani” med Södertäljeoperan och i fredags åkte jag till Århus för att se Giacomo Puccini´s ”Manon Lescaut på Den Jydske Opera och i lördags (27/11) var det så dags för premiären på Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly” på Malmö Opera.

Mina tankar om dessa föreställningar kan du läsa mer bl.a. här på Kulturbloggen, Om du vill.

Det är en operapremiär som jag har längtat till ända sedan första veckan i juni när det stod klart för mig att Joachim Bäckström skulle sjunga B F Pinkerton den amerikanske marinlöjtnanten, som gifter sig med geishan Cio –Cio- San, ett äktenskap på japanska som kan sägas upp med en månads uppsägningstid.

När det sen blev klart att den danska sopranen Elsebeth Dreisig skulle sjunga Madama Butterfly så var det hur enkelt som helst att bestämma mig för att den föreställningen skulle jag se.

I det här sammanhanget kan det noteras att Malmöoperan denna gång skulle ha två premiärer och på den första premiären skulle den tyske tenoren Thomas Piffka sjunga Pinkerton och koreanskan Kyunghae Kong.

Det var alltså först på den andra premiären som Bäckström/Dreisig skulle sjunga, men det gjorde ju inte så mycket för då blev det tillfälle till två premiärer.

Nu visade det sig emellertid att Piffka blev plötsligt indisponerad vilket innebar att Joachim Bäckström fick agera premiärlöjtnant och med koreanskan Kyunghae Kang som Madama Butterfly.

Detta skulle bli min tredje uppsättning på kort tid eftersom jag dels såg den något moderniserade versionen på Dalhalla för några år sedan och också den traditionella uppsättningen från Metropolitan Opera på en bio nära dig.

Även det här var en traditionell uppsättning, även om den inte liknar tidigare uppsättningar som jag har sett. Mitt intryck är att regissören, Henry Akina tillsammans med sitt team, Dean Shibuya och Anne Namba har lyckats göra en otroligt fint sammanhängande uppsättning. Kostymerna var fantastiska och scenografin var mycket ändamålsenlig och vacker. Egentligen var det bara två saker som störde mig dels muren bakom det japanska hemmet dels figuranterna, som gestaltades av Malmöflickorna. Skulle de föreställa ninjasoldater? Muren kan åtminstone inte jag placera i verket, men det finns säkert en helt perfekt förklaring till den, även om jag inte lyckades uppfatta den.

I övrigt anser jag nog att det var en tydlig och gripande föreställning som väl följer Puccinis intentioner.

På sånginsatserna kan man inte heller klaga även om jag tidvis hade svårt att uppfatta Joachim Bäckströms klangfulla stämma, men det kanske kan skyllas på omständigheterna eller kanske att min hörsel inte är vad den en gång var. Att Joachim Bäckström har framtiden för sig råder det dock ingen som helst tvekan om.

Det var också roligt att höra Rickard Söderberg, som Goro och här noterade jag att hans roll var större än jag minns från tidigare uppsättningen, men det gjorde ju absolut ingenting då han både sjöng och agerade förträffligt.

På herrsidan var jag mycket imponerad av den danske barytonen Per Höyer som sjöng och gestaltade Sharpless, den amerikanske konsuln helt ypperligt. Jag har ju under årens lopp hört och sett honom i ett stort antal roller, men det här var något utöver det vanliga.

På damsidan imponerade som vanligt Emma Lyrén i Suzuki´s parti, men det var inget större fel på Kyunghae Kong som gestaltade Cio-Cio-San och hennes tolkning av Un bel di vedremo utlöste de första egentliga applåderna i föreställningen.

Bra skötte sig också, som vanligt, Malmö Operakör, men också orkestern under ledning av Joseph Swensen.

Realistiskt och trevligt var det också att se att parets gemensamma barn, som för dagen hette ”Sorg” var en riktig treåring i motsats till en uppsättning jag såg på Deutsche Oper i Berlin där barnet var i tioårsåldern.

Sammanfattningsvis anser jag att det var en ovanlig vacker och fin uppsättning, som jag säkert kommer att njuta av fler gånger innan sista föreställningen den 2 februari.Det kan du också göra!

Information om biljetter mm

Här kan du läsa Carlhåkan Larséns recension i Sydsvenskan

Marina har vuxit in i rollen som popstjärna – intervju

by

Marina Diamandis är känd för sina mer eller mindre galna utstyrslar. När jag träffade henne på hotellet i Göteborg bar hon någon slags gigantisk leopardjacka som hon berättade var hennes ”mad woman”-look.

Vad betyder klädstilarna för dig?

– Kläderna är något som växer med akten. Det gör också att det blir mer visuellt och konstnärligt.

Hon blev intresserad av mode och började designa sina egna kläder vid femton års ålder. När hon var tjugoett drev hon vintage-klädbutiken Diamond Castle i London och i åtta månader levde hon på att gå omkring i London och köpa kläder som hon sedan sålde vidare.

– Kläder är inte mitt liv men det berättar en hel del om vem du är.

Hennes nya turné går under namnet The Burger Queen Tour som helt enkelt är en pastisch på en viss hamburgerkedja.

Kan du berätta om din nya turné?

– Första skivan handlar om är att rikta kritik mot mainstreamkulturen. Min pappa är grek så jag växte upp i en familj som förespråkade naturlighet samtidigt som jag kände mig dragen till amerikansk kultur. Burger King är en symbol för överkonsumtion men det kunde lika gärna ha varit McDonalds.

Turnén skiljer sig också från hennes tidigare då hon själv tycker hon har vuxit in i rollen som artist.

– Sommarfestivalerna är egentligen inte representativa för vad jag gör. Det är först nu som skivan sålt i tillräckligt många exemplar för att skivbolaget ska vilja gå in och betala mina liveshower.

Marina har börjat skriva nio låtar, däribland Jealousy som hon spelade både på Nalen och Pusterviksbaren, till sin andra skiva som hon hoppas är färdig att ges ut lagom till hennes födelsedag den tionde oktober nästa år.

Hon berättade att texterna är något hon måste kunna stå för och på sätt och vis viktigare än musiken. På den nya skivan ska hon bland annat ta upp ämnen som kvinnlig sexualitet. Från och med nyår ska hon förbereda lyssnarna genom att publicera artiklar på sin officiella hemsida där hon tar upp teman från det kommande albumet.

Nu har det gått ett tag sedan du släppte din debutskiva. Har dina tankar om den förändrats?

– För några månader sedan lyssnade jag på den igen. Jag skulle inte säga att jag hatade den men det fanns vissa saker jag borde ha gjort annorlunda. Vid vissa tillfällen borde jag ha lyssnat på producenten men det gör ingenting för det var min debutskiva. Min röst har utvecklats . Förut brukade jag ständigt ha ont i halsen men nu kan jag ha konserter flera dagar i rad utan att få ont. Jag har lärt mig att sjunga på riktigt och min röst har blivit ett professionellt verktyg.

Här kan du läsa vår äldre intervju med den walesisk-grekiska sångerskan.

Vitsen med opera – en nyutkommen bok om vitsen med opera

by


Jag gillar opera, nej jag älskar opera! De senaste tjugo åren har jag lyssnat på opera varje dag. Från 1995 tills jag gick i pension i slutet av 2007 lyssnade jag på första akten på väg till arbetet i Helsingborg och andra akten på väg hem, vilket innebar att jag för det mesta var på gott humör när jag kom till jobbet och likadant när jag kom hem.

Ibland, faktiskt ganska ofta for jag runt i nordvästra Skåne, som var mitt arbetsområde och under sådana dagar lyssnade jag för det mesta på Richard Wagners inspelningar och med en viss förkärlek på Nibelungens ring och då särskilt första akten av Valkyrian.

Efter att jag hade gått i pension i november 2007, började jag att resa runt i Sverige för att se och lyssna på opera. Den första resa jag gjorde efter min pensionering gick till Berlin, vilket ju är en sällsynt bra operastad eftersom det finns åtminstone tre kända operahus i staden.

I samband med att jag gick i pension började jag även att blogga om mina operaupplevelser samtidigt som jag nästan varje dag uppdaterade min operasida eller rättare sagt operasidor.

För några veckor sedan fick jag en förfrågan om jag ville recensera en nyutkommen bok om opera, vilket jag genast svarade ja tack till.

Boken som heter ”Vitsen med opera” och är skriven av frilansjournalisten Malin Wahlstedt och utgiven på eget förlag MALINS MÄSTERVERK.

Om Malin kan man helt kort säga att hon har vuxit upp i operamiljö och efter ett uppehåll återkommit till operavärlden, med allt vad det innebär.

Först läste jag boken, som jag fann ganska intressant och sedan läste jag om den en gång till. Om sanningen skall fram så hade jag svårt att förstå titeln på boken ” Vitsen med Opera” eftersom det för mig ju är alldeles självklart att operan har om möjligt ett ändå större berättigande idag än den hade från början.

Egentligen skrevs ju opera för att underhålla folket, även om begreppet ”vanligt folk” är svårt att definiera. Från början uppfördes ju de nyskrivna operorna i olika palats och det är ju tveksamt om det går att hänvisa den kategorin till ”vanligt folk”, men jag tror att man på den tiden refererade till vanligt folk, de som inte hade ärvt sina ämbeten. Det som vi idag kallar vanligt folk fanns ju inte alls.

Boken är upplagd som tjugofem sånglektioner, vilket jag finner mycket spännande och intressant.

Dessutom finns det insprängda intervjuer som är mycket intressanta till exempel med Håkan Hagegård, som väl för hela svenska folket är mest känd som Papageno i Ingmar Bergmans tv-utsändna uppsättning av W A Mozart´s ”Trollflöjten”, Anna Larsson, som jag bäst känner igen från Kungliga Operans uppsättning av Richard Wagners ”Nibelungens ring” och Erda, Tomas Lind, förste älskaren på GöteborgsOperan, Folke Abenius, professorn som regisserar och gjorde en fantastisk uppsättning av ”Valkyrian” på GöteborgsOperan, Finn Rosengren, GöteborgsOperans egentlige dirigent, men också med en del andra intressanta personer, som Malins sångpedagog, Inga-Lill Modig.

Boken ger också en intressant inblick bakom kulisserna på GöteborgsOperan och det räknar jag som ett särskilt värde, men framförallt är det ju själva upplägget som känns fräscht och intressant.

Ett annat plusvärde är det ju att det är en bok som man ständigt kan komma tillbaka till och läsa om ett kapitel eller två.

Inför varje sångkapitel finns det dessutom en rolig bild, vilket ju medverkar till att man tar sig an varje nytt kapitel med en viss spänning. Dessemellan är boken också som det heter rikligt illustrerad.

Boken kan rekommenderas till alla som är det minsta nyfikna på det här med opera, men också till alla som sjunger i kör och som kanske kan känna igen sig och sina vedermödor inför det här med att sjunga offentligt.

Vill du veta mer om boken kan du kontakta författaren här