Foto: Erik Berg
Operapremiär på Nasjonaloperaen i Oslo 3 september 2012
Madama Butterfly
Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa
Dirigent: John Helmer Fiore
Regi: Stephen Langridge
Ibland blir operabesöket en verklig stor upplevelse och ibland blir det inte så bra, men i går kväll blev det en mycket stor operaupplevelse. Publiken tackade de medverkande med långa stående ovationer, som ett bevis på sin uppskattning. Faktiskt bland de längsta stående ovationer som jag minns på ett bra tag.
Precis som med många andra operauppsättningar så finns Giacomo Puccini´s Madama Butterfly i flera olika versioner och vanligtvis, tror jag, upplever vi i dag den s k Parisversionen, som ibland påstås vara den vackraste, men samtidigt belastat med en negativ syn på kvinnor och framförallt Madama Butterfly eller Cio-Cio-San som hon också kallas.
På premiären på La Scala gjorde Puccini stort fiasko, vilket i dag framstår som mycket svårt att ta till sig, men detta gav kompositören anledning till att göra en ny version och sedan dess har Madama Butterfly gjort succé världen över.
I går fick vi ta del av Brescia-versionen, som var en av de första revisionerna och där Madama Butterfly gjorde succé. Jag antar att det är den versionen som är anledningen till att operaen kallar sin version för en mörk historia. Handlingen i verket har ju alltid varit mörk, men det är Puccini´s underbara musik som får oss att glömma den verkliga och mycket tragiska bakgrunden till handlingen.
I all korthet handlar ju Madama Butterfly om den tidigare förmögna Cio-Cio-San som nu försörjer sig som geisha och vars dröm är att komma tillbaka på spåret och hennes medel blir då att gifta sig med den amerikanske marinofficeren B F Pinkerton.
I bakgrunden ligger säkert också en förhoppning om att kunna flytta med honom till drömmarnas Amerika och detta är säkerligen en anledning till att hon överger som det heter förfädernas tro. B F Pinkerton har både andra tankar och behov, som han egentligen inte heller försöker dölja, åtminstone inte för den amerikanske konsuln Sharpless.
Musiken är helt enkelt mycket gripande vilket gör att jag/vi följer med den och kanske inte tänker så mycket på den egentliga bakgrunden. Operaorkestret, under ledning av operans musikchef John Helmer Fiore gör en av sina allra bästa insatser någonsin och härtill förstärks den starka musikaliska upplevelsen av operakörens magnifika insatser såväl sångligt som klädesmässigt. Lägg därtill mycket goda solistinsatser så förstår du säkert att detta var en mycket stark, gripande och berörandepremiärkväll.
Nu skall dock ingen förledas att tro att allting var stor succé och frid och fröjd och här tänker jag mest på delar av andra akten av Giacomo Puccini´s ”Madama Butterfly”, som även nu framstår som rent obegriplig. Ta till exempel det osynliga barnet som trots att barnet är tre år, ligger i sin babyvagn för att en stund senare vara ute på gården och leker. Ingen stor invändning, men ändå och aldrig har jag väl varit med om att få möta B.F Pinkertons föräldrar på plats i Japan och förmodligen har inte heller Madama Butterfly gjort eller förväntat sig detta möte.
Att frukten av samvaron mellan löjtnant B F Pinkerton och Madama Butterfly dvs sonen, är med på scen från början till slutet stör mig mindre och när jag förstod, i pausen, att denne man, som jag först trodde hade en vaktmästarefunktion, var den åldrande sonen så försvann problemet.
Det var annars en mycket stor och fin operaupplevelse och till det utomordentliga goda resultatet svarade sångarna för. Enligt min mening var, alla olika rollpartierna besatta av de allra bästa rösterna och detta gällde inte bara de ledande rollerna utan samtliga som hade några linjer att sjunga och här tänker jag på främst på följande: Goro som sjöngs av Svein Erik Sagbråten, Bonze, som Carsten Stabell hade fått på sin lott, Yamadori, som sjöngs av Thor Inge Falch, vilken fantastisk stämma, och inte minst Kate Pinkerton, som Tone Kummervold sjöng helt utmärkt. Jörgen Backer gjorde en väl avvägd insats som den kejserliga kommissarien och det är en roll som man annars knappast ens noterar innan insatsen är över. Dessutom var dessa sångare utmärkta även sett ur en scenisk synvinkel och i det sammanhanget kan jag också få berömma Yakuside, Butterfly´s onkel, som Roald Nygårdh gjorde en tragisk figur av.
Bland de fyra ledande partierna finns det bara mycket bra att skriva om och här utmärkte sig framförallt Madama Butterfly själv som för övrigt sjöngs av den ryska sopranen Olga Guryakova, en riktig sångstjärna som jag gärna vill höra mera av. B F Pinketon sjöngs klart godkänt av Henrik Engelsviken, men han var kanske inte lika trovärdig som en något yngre tenor hade varit och då tänker jag främst på Joachim Bäckström, Malmö Operas, ledande B F Pinkerton. Yngve André Söberg, som sjöng den amerikanske konsuln Sharpless var helt enkelt helt lysande. Han representerar väl mitt ideal av en Sharpless som mycket väl behärskar partiets alla krav, med både värme och skärpa i stämman. Han var helt lysande! Ingebjörg Kosmo sjung Suzuki´s parti med allt vad som krävdes av denna roll.
Sammanfattningsvis så var det väl samsjungna sångarna från huvudrollen och ner till minsta parti som gjorde det allra största intrycket på mig och här vill jag också nämna det rent sceniska, men också det långsamma men ändå kraftiga tempo som kännetecknade föreställningen som helhet. Min rekommendation är alltså att nu är det dags för oss svenskar att hemsöka Oslo och i synnerhet Nasjonaloperaens version av Puccini´s Madama Butterfly.
Produktionsteam
Musikalsk ledelse: John Helmer Fiore
Regi: Stephen Langrldge
Scenografi og kostymer: Alison Chitty
Lysdesign: Cris Davey
Sångare
Cio-Cio-San: Olga Guryakova
Pinkerton: Henrik Engelsviken
Sharpless: Yngve André S0berg
Suzuki: Ingebjörg Kosmo
Goro: Svein Erik Sagbråten
Bonz: Carsten Stabell
Yamadori: Thor Inge Falch
Kate Pinkerton: Tone Kummervold
En komissarie: Jörgen Backer
Sonen: Randolf Walderhaug
Yakuside: Roald Nygård
m fl
