Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Starfucker – Reptilians

by

Artist: Starfucker
Titel: Reptilians
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 8 mars

 

Ibland träffar man på ett band som det känns som om man hört förut tills man inser att man lyssnat på deras influenser och tydligt känner igen det på grund av det. Om du växte upp på 80-talet och lyssnade på den mer ’syntiga’ sidan av musikspektrat med grupper som New Order och Gary Numan kommer du känna igen dig. Precis så känns Starfucker, som om 80-talsinkarnationen av de grupperna återuppstått i en tidsbubbla fast med dagens instrument som bas.

Omslaget är också helt retro-rätt, jag vet inte vem som gjort det men om du inte påminns om Moebius har du förmodligen aldrig sett denne magnifike tecknares verk (jag rekommenderar speciellt Moebius samarbete med Alejandro Jodorowsky; The Incal)

Reptilians färgas av att en av bandmedlemmarnas anhöriga nyligen gick bort men går inte ner sig i depprock-träsket för det. Det är sombert och allvarligt men slår inte över i vemod eller sorg utan är klart dansant.

Albumets låtar:
1. Born
2. Julius
3. Bury Us Alive
4. Mystery Cloud
5. Death as a Fetish
6. Astoria
7. Reptilians
8. The White of Noon
9. Hungry Ghost
10. Mona Vegas
11. Millions
12. Quality Time

Albumet finns på Spotify.

Bästa låt: Mytery Cloud

Recension av Glasvegas spelning på Kägelbanan

by

Det är en speciell kväll. Kägelbanans lokaler är proppfulla och det fullkomligt osar av förväntan. Inte konstigt. Snart ska senaste decenniets kanske största popsensation Glasvegas göra sin första spelning i Sverige med sin nya trummis Jonna Löfgren från Umeå.

Bandet låter fortfarande som The Jesus and Mary Chain frontat av Bono med grov skotsk brytning. Som andra låt spelas It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry och jag får gåshud. Styrkan, passionen och ärligheten i James Allans röst kombinerat med den intima konsertlokalen ger upphov till en väldigt speciell känsla av eufori och hoppfullhet.

Den nya låten Euphoria, Take My Hand, som tillägnades Jonna Löfgrens mc-farsa Åke, tillhör konsertens bästa och mest dramatiska stunder.

Publiken känns lite som en fotbollsklack vilket gör sig extra tydligt i allsången under Daddy’s Gone som spelas som extranummer och jag ångrar inte att jag missade Interpol (som spelade samtidigt på Cirkus) – när året är slut är chansen stor att jag placerar den här bland årets bästa spelningar.

Glasvegas återvänder till Sverige för en spelning på Annexet den 19 maj och de spelar även på Where The Action Is i sommar. Deras nya album Euphoric /// Heartbreak \ släpps i april.

Publikfriande men kletigt med Söhne Mannheims på Göta Källare

by

Otaliga är de gånger jag stått i timmar efter insläpp och väntat på att nåt surt popband ska gå upp på scen och pårökta och halvfulla dra några halvhits. När Söhne Mannheims spelar på Göta Källare är det tvärtom, när jag kommer dit på utsatt tid har bandet redan spelat ett antal låtar.

De säger själva att spelningen är det längsta de spelat hemifrån. Och hemma, det är Mannheim i sydvästra Tyskland. Söhne Mannheims (Mannheims söner) består av ett femtontal personer och är stora i Tyskland, Österrike och Schweiz där de har haft många topplistplaceringar. De spelar en sorts eklektisk populärmusik utan rädsla för att korsa genregränser.

Det är egentligen ganska svårt att förstå vilka som skulle vara bandets publik i Sverige, de sjunger på tyska, ett språk som inte är så vänligt mot popmusik och på konserten är uppskattningsvis en tredjedel av publiken tyskar (bandet frågar från scenen). Det är egentligen inte heller något med musiken som är spännande. De tolv personer som är med ikväll ger med sina personligheter en stor möjlighet att skapa något omvälvande, men bandet tar inte riktigt den chansen. Vi får den värsta sorten av rapmetal, följt av en smörig ballad innan en liten funkutflykt tar vid. Det är okoncentrerat och populistiskt. Det senare bekräftas av det något oförtjänt stora gensvar bandet för från publiken.

Ibland är det förvisso förtjänt, de har flera effektiva ballader, där sångaren Xavier Naidoo briljerar. Att de har talang och scennärvaro visar de bland annat då de gör en allsång av Helan går som de sedan inkorporerar i en egen sång, skapad på scenen inklusive sång, rap och fungerande komp. Efter det ganska charmiga numret är publiken helt med på noterna.

En kulturbyråkrat i EU skulle förmodligen kissa på sig av upphetsning. Ett tyskt mångkulturellt band får ovationer i Stockholm. Jag har svårare att hänga med. Det är för smörigt, för opportunistiskt, för glatt och allt för fritt från skevheter. En låt är det som om Timbuktu hade kompats av Lok istället för Damn!, för att i nästa stund vara en smörig rockballad som lika gärna hade kunnat sjungas av Tomas Ledin. Das hat die Welt noch nicht gesehen hade lätt tagit sig upp på svensktoppen.

Det är ibland charmigt, men allt för överladdat av ”love is the answer”-gegg för att kunna vara politiskt intressant, trots att de har alla förutsättningar. De politiska inslagen blir av pekoraltypen och det är inte utan att man börjar tänka på högstadiediskot med Scorpions Winds of Change, en annan tysk stolthet. I de bästa stunderna är Söhne Mannheims urbant och publikfriande, i de sämsta kletigt och beräknande.

Jens Lundberg

Queens of the Stone Age – ett av årets onödigaste skivsläpp

by


Artist: Queens of the stone age
Titel: Queens of the stone age
Betyg: 4
Utgivningsdatum: original 22 september 1998, återutgivet 7 mars 2011

Att QOTSA valt att återigen släppa sin debutskiva från 1998 känns som ett konstigt kasst från deras sida. Jag tycker inte att det har gått tillräckligt lång tid för att skivan ska kunna bli intressant igen.

Det finns få skivor som kan återutgivas. Remastrad musik är inte så jäkla intressant och jag tycker verkligen inte att den nya versionen av skivan är så himla märkvärdig. Låtarna är lika bra som de var 1998, men av alla skivor QOTSA släppt så är inte debuten deras bästa. Om QOTSA var så fruktansvärt kåta på ett nytt skivsläpp, så hade jag hellre nöjt mig med en greatest hits skiva/turné.

Okay, nu känner jag själv att det börjar gå åt fel håll. Det är inte det att skivan är dålig, den är fantastisk, men är en re-release verkligen nödvändig? Man kan ju turnera med gamla skivor, som Håkan Hellström gjord med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” eller som Slayer gjorde med ”Reign in blood” utan att släppa om dem. Klassiska skivor brukar sällan försvinna.
Så, för er som inte lyssnat på skivan, nu ska vi prata om den, nu ska vi låtsas att det är 1998 och att skivan precis släppts.

Queens of the Stone Age är ett stonerband från Kalifornien som till stor del består av grabbar från bandet Kyuss. Frontman i QOTSA är mysige Joshua Hommes som har en pipa som heter duga, minst sagt. Självbetitlade debuten består av 11( 2011 består den dock av 14) spår i klassisk stoneranda. Inledningslåten ”Regular John” är en rivig bildänga, perfekt för en ökenroadtrip i en öppen cabriolet. Skivan rullar på och bandet spottar ur sig låtar i liknande riviga tema, ”Avon”, ”Walking on sidewalks” och ”Mexicola” är alla riktigt bra spår, men jag tycker att QOTSA är ett sådant band som bara blev bättre och bättre med släppen. Inget kommer toppa deras ”Songs for the deaf”(2002) som innehöll klassiska hits som ”No one knows”, ” Go with the flow” och ”Sky is falling”.

Men, nu var det ju faktiskt ”Queens of the stone age” som kom tillbaka och det är egentligen ingenting fel med det. I huvudsak så är det ju en bra skiva, jag kanske bara behöver lyssna på den lite mer för att förstå storheten. Kanske tänkte Josh på sådana som mig när han började remastra. Kanske är detta ett skivsläpp för oss idioter som inte fattade första gången. Aja, jag ser iaf sjukligt mycket fram emot spelningen här i storstaden i maj. Efter att ha missat QOTSA fem-sex gånger så ska jag fan ta mig i kragen denna gång och gå.

Har jag tur så spelar de lite andra låtar utöver debuten. Jag kan definitivt se migsjälv stå där längst fram, face to face med josh och bara vråla, NICOTINE, VALIUM, VICODIN, MARIJUANA, ECSTASY AND ALCOHOL. Men fram tills dess ska jag nöta Queens of the stone age som utav bara helvete. Och det borde nästan alla göra.

Komplettering angående betyget:
Betyg: Skivan i sig får 4, ideen att släppa den igen får 2

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skivrecension: Jessica Lea Mayfield med albumet Tell Me

by

Artist: Jessica Lea Mayfield
Titel: Tell Me
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-02

Vissa skulle säga att detta är långtråkigt, vissa skulle höja det till skyarna. Jag håller mig någonstans mitt emellan. Bäst är Blue Skies Again som har potential att bli en riktig hit. Välgjort, på ett sätt lågmält men ändå svängigt.

Jessica Lea Mayfield framför sin musik med en självkänsla som inte behöver vara mer högljud än såhär. Hon är ung, bara 21 år, men känns väldigt självklar och mogen i sin musik. Hon verkar veta vad hon vill och har hittat sitt sound. Och det är bra, för det kommer att ta henne långt. Det här är definitivt inte sista gången vi hör av fröken Jessica Lea Mayfield.

Jessica Lea Mayfield föddes i Ohio och växte delvis upp i Tennesse. Hon har musiken i blodet eftersom hennes familj hade ett bluegrass band som hette One Way Rider. Familjen åkte runt i en turnébuss från 1956 och Jessica har uppträtt sedan hon var åtta år. Hon beskriver själv sin musik som en blandning av bluegrass och alla andra olika typer av musik. Hon lyssnade under sin uppväxt mycket på Foo Fighters och tycker själv att influenser både från dessa och Stone Temple Pilots kan höras i hennes egen musik.

Dan Auerbach, känd som sångare och gitarrist i The Black Keys har producerat båda hennes album. Första albumet hette With Blasphemy So Heartfelt och kom 2008, och nya albumet Tell Me släpptes förra veckan. Samarbetet med Dan Auerbach startade faktiskt med att Mayfield och Auerbach gjorde en hyllad duett, Things Aint Like They Used To Be, som fick avsluta The Black Keys skiva ”Attac and Release” som kom ut 2008. Auerbach kontaktade Jessica efter att ha hört hennes egenproducerade EP White Lies.

Tell Me är Jessicas andra album. Det är välgjort, välproducerat och känns genomtänkt. Utan att känna till henne speciellt mycket sedan tidigare känns denna plattan väldigt hon. Det här är inte upptempo-feelgood-musik, det här är det perfekta soundtracket till en lördag kväll i en stuga någonstans på landsbygden. Med en whiskey i handen.
Jessica Lea Mayfield är redan veteran i turnésammanhang. Hon har turnerat mycket flitigt som soloartist sedan hon var 19 och har en intensiv vår framför sig. En lång turné i USA är planerad och hon gör också ett antal spelningar i Europa, dock ingen i Sverige. För att se hela turnéplanen, besök http://www.jessicaleamayfield.com/tour/