Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Van der Graaf Generator med nytt album: A Grounding In Numbers, betyg 5

by

Grupp: Van der Graaf Generator
Album: A Grounding In Numbers
Betyg: 5
Datum: 14 Mars 2011.

Av alla sjuttiotalets progressiva rockgrupper är Van der Graaf Generator kanske den mest mytomspunna. Och deras musik den mest innovativa. Namnet tog man från holländaren Robert Van de Graffs uppfinning för att skapa statiskt elektricitet. Men man stavade namnet fel.

Rösttrollkarlen Peter Hammill (som kunde göra med sin röst det Jimmi Hendrix kunde göra med sin gitarr) och saxofonisten David Jackson i en fri roll (han spelade ofta på två saxar samtidigt) skapade tillsammans med Guy Evans på trummor och Hugh Banton på klaviaturer ett sound som bland mycket annat sagts bestå av ”soaring majesty and nightmare-inducing maelstroms”.

Gruppens storverk Pawn Hearts (1971), med den 23 minuter långa sviten A Plague Of Lighthouse Keepers, står som ett unikt vittnesbörd om vilka sällsamma vidunder som kunde växa fram ur sjuttiotalsmyllans fuktigaste delar. En mylla vars näring inte sällan hämtades ur sinnesutvidgande kemikalier. Trots albumets såväl textmässiga som musikaliska komplexitet toppade det våren 1972 den italienska albumlistan i elva veckor. Gruppen hade kultstatus i Italien och turnerade flitigt där.

Som så många andra progressiva och symfoniska rockgrupper så kastade VdGG in handduken vid punkens ankomst i slutet på sjuttiotalet. (Jonny Rotten har dock i flera intervjuer avslöjat att han närmast avgudade Van der Graaf och hämtade inspiration från gruppens musik).

Efter tjugofem år – när man stött på varandra på allt för många av de gamla vännernas begravningar – bestämde man sig för att återförenas. 2005 kom albumet Present, vilket följdes av en turné. Strax därefter lämnade saxofonisten David Jackson gruppen. De kvarvarande medlemmarna fortsatte som en trio och släppte 2008 det mycket starka albumet Trisector. Man fortsatte att turnera och lyckades med konststycket att på ett övertygande sätt även framföra de äldre låtar där Jacksons saxofon haft en framträdande roll.

Nu är det dags för album nummer tre efter återföreningen och två efter Jacksons avhopp – A Grounding In Numbers. Albumet innehåller tretton låtar varav flera är runt tre minuter långa. Den längsta sex. Betydligt kortare än på tidigare album, som inte sällan härbärgerade sviter om tio minuter och längre.

Några låtar är instrumentala och kan kanske bäst beskrivas som en sorts ambienta ljudcollage. Låtar som Bunsho, Snake Oil och Mr. Sands å andra sidan bjuder på den välbekanta blandningen av Hammills texter, hans röst och gitarr, Bantons säregna klaviaturspel (på orglar, baspedal, klockspel, klavinett och piano) och Evans synkoperade trumslageri.

Humörsvängningar, taktbyten, avancerade rytmer och en Hammill som sjunger med bravur – allt levererat med största möjliga intensitet och inlevelse.

Albumet har ett matematiskt tema som gränsar till talmystik. Gruppen är en trio. Skivan släpptes den tredje månadens fjortonde dag (3.14 = Pi). Låt nummer två, som bär titeln ”Mathematics”, refererar till Eulers Ekvation (finns utförligt beskriven på Wikipedia för den som är road av matematik i den högre skolan) med textrader som ”P to the power of i times Pi plus one is zero”, och ”Mathematics, simply pure beyond belief”. En annan låt bär titeln ”5533”… och så vidare. Här finns dock så vitt jag begriper inget förborgat ockult budskap. Det är den poetiska sidan av matematiken som intresserar.

Van der Graaf Generator har alltid överraskat och A Grounding In Numbers är inget undantag. Det som förvånar mest är att gruppen lyckas fortsätta med full kraft trots att man bara är tre man, som dessutom är runt de sextio. Att man klarar av att fylla tomrummet efter David Jackson på ett sätt som gör att man inte saknar vare sig tvärflöjt eller saxofon. Och att man utan nämnvärd ansträngning ur fria luften trollar fram den ena enastående låten efter den andra. Man har givetvis repeterat och förberett det hela – men av den ansträngningen märks inget alls. Låtarna svävar tyngdlösa i ett universum som bara denna grupp har tillträde till.

Alla som hört gruppen tidigare kommer att känna igen sig – och paradoxalt nog samtidigt inte. Den välbekanta mörka, kusliga och avgrundsdjupa melankolin finns kvar. Men här finns också en sorts glädje som känns helt ny. Jag får för mig att det handlar om att gruppen själva är förvånade över att det är möjligt att så här på ålderns höst fortsätta att ha oförskämt kul ihop. Och att musiken spontant uppstår ur den glädjen.

I en tid när många grupper tar i så de nästan spricker och försöker överträffa varandra i spektakulära uttryck och musik så polerad att allt liv eroderats så känns Van der Graaf Generators approach mycket befriande. Här vibrerar varje ton av nerv, liv och närvaro. Av upptäckarglädje och en nästan barnslig nyfikenhet. Och samtidigt av en ärlighet och ett allvar som känns äkta.

En förklaring till den avslappnade anda som genomsyrar albumet är kanske att gruppen har en mer än fyrtio år lång erfarenhet att luta sig tillbaka på. Den febrigt produktive Hammill till exempel har gjort fler än trettio soloalbum. Denna rutin tycks skapa en harmoni och en prestigelöshet utifrån vilken trion är fria att göra vad som faller dem in. Här finns inget behov av att charma en idoljury, att placera sig högt på listor (även om albumet i skrivande stund ligger på plats tretton på UK top 40 indie album chart) eller att tjäna storkovan. Här finns bara lusten och kärleken till musiken.

Man kan förvånas och kanske rentav bekymras över det faktum att det är tre snart pensionsmässiga gubbar som gör dagens allra mest spännande och utmanande progressiva rock. Men så är det. Det är bara att hålla med Peter Hammill som i en intervju nyligen konsterade: We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push boundaries of music, boundaries of what a rock group can do, is fantastic.

A Grounding In Numbers är ett album som när det gäller styrka och skönhet faktiskt kan mäta sig med mästerverken Pawn Hearts (1971) och Goodbluff (1975).

Låtlista:

1. Your Time Starts Now
2. Mathematics
3. Highly Strung
4. Red Baron
5. Bunsho
6. Snake Oil
7. Splink
8. Embarassing Kid
9. Medusa
10. Mr. Sands
11. Smoke
12. 5533
13. All Over the Place

Läs mer om A Grounding In Numbers, Van der Graaf Generator och progressiv rock på Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Intervju med Graveyard

by

Ska du på någon festival i sommar är chansen stor att du springer in i ett band från Göteborg som heter Graveyard. Inför släppet av deras andra skiva Hisingen Blues fick Kulturbloggen träffa Richard Edlund (bas) och Jonatan Ramm (gitarr) som utgör halva bandet.

Richard har spelat i olika konstellationer tillsammans med Joakim Nilsson, bandets sångare, ända sedan de var femton år. Graveyard bildades 2006 när deras förra band Albatross splittrades.

Richard: Vi ville komma tillbaka till våra riktiga instrument. Jag är ju basist och Joakim är sångare men i Albatross spelade vi båda gitarr.

Vilka är era influenser?

Jonatan: Svårt att säga – mycket gammal musik och det vi växte upp med.

Richard: Allt från Slayer till Howlin’ Wolf. Egentligen lyssnar vi på allt utom hiphop och elektronisk musik, sånt kan man lyssna på senare i livet.

Hur skulle ni beskriva er nya skiva Hisingen Blues?

Richard: Som den första skivan fast bredare. Vi har tagit ut svängarna lite mer. Även om vi fortfarande har våra rötter i sjuttiotalsrocken är vi inte rädda för att slänga in jazz- eller thrashinfluenser. Tycker du om varierad och dynamisk musik kan det hända att du tycker om vår nya skiva.

Hur lång tid tog arbetet med skivan?

Jonatan: Lång tid men vi har varit ute och spelat samtidigt.

Richard: Vi spelade in första skivan för fyra år sedan och påbörjade egentligen arbetet med Hisingen Blues direkt efteråt. Arbetet har inte varit kontinuerligt och delats upp i olika sessioner.

Ytterligare en anledning till varför skivan tagit så lång tid är att Graveyard bytt skivbolag till Stranded, det numera klassiska dotterbolaget till Universal som även Håkan Hellström och Lena Ph ligger på.

En av bandets favoritlåtar på nya skivan är just titelspåret Hisingen Blues.

Richard: Hisingen är en ö och en del av Göteborg som består av arbetarkvarter och miljonprojektsbyggnader. När jag skrev låten var jag påverkad av de gråa miljöerna och rätt nere i det blåa. Jag var mycket på Hisingen och gjorde dumma saker (som folk kan läsa om mellan raderna) så det kändes som en passande titel.

Bandet har inte haft en längre turné sedan de kom hem från festivalen South by Southwest i USA för två år sedan men i sommar väntar ett hektiskt schema.

Richard: Vi ser fram emot festivalerna i sommar. Peace & Love har vi spelat på förut men vi kommer även att besöka flera städer vi aldrig varit i tidigare. Emmaboda har vi hört ska vara jävligt mysig.

Så vad kan vi förvänta oss om vi springer in i er på en festival i sommar?

Richard: Bra drag och en jävla bra liveshow. Det kan jag säga utan att skryta för vi har fått beröm just för att vara ett bra liveband. Vi ställer höga krav och vägrar göra en halvdan show. Så lyssna på skivan och hör oss live – du blir inte besviken.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Hisingen Blues. De 24:e mars spelar Graveyard på Kägelbanan.

Deep Purple med symfoniorkester till Sverige

by


Snacka om en slags julklapp lite i förväg. I december kommer Deep Purple till Sverige för att spela tillsammans med en symfoniorkester.

Konsertinfo
9.12 Stockholm, Hovet
10.12 Göteborg, Scandinavium

Här är pressmeddelandet:

Sedan slutet av sextiotalet har Deep Purple varit ett band som befunnit sig i folkets hjärtan. Om det varit det drivande orgelljudet eller Ian Gillans kraftfulla röst som säkrat dem en plats i rockvärldens panteon låter vi vara osagt men att de som band, fyrtio år sedan starten, fortfarande är ett säkert konsertkort är något att inte ta lätt på. I december kommer bandet till Sverige med en symfoniorkester, den 9 december på Hovet i Stockholm och den 10 december på Scandinavium i Göteborg. Biljetterna släpps 28 mars.

Med en diger låtskatt som innehåller klassiker som ”Highway Star”, ”Smoke On The Water”, ”Speed King”, ”Hush” och ett otal andra hits är det lätt att se varför Deep Purple är ett sådan stort band som de är. Men om det inte hade varit för deras hårda turnerande så hade de kanske inte existerat på samma grunder som de gör nu. Med ett tjugotal succéartade världsturnéer under bältet har de skapat ett livesound som är få förunnat och deras publik har växt sig större och större. Den gången får publiken chansen att se bandet framföra sin låtskatt ackompanjerade av en orkester.

För snart sex år sedan kom det hyllade albumet ”Rapture of the Deep” som var en tillbakagång till deras tyngre rocksound från sjuttiotalet. Gitarristen Steve Morse avslöjade tidigare i år att Deep Purple hade påbörjat inspelningen av deras nittonde album, ett uttalande som möttes av jubel från förväntande fans.

Deep Purple har på alla sätt och vis blivit en institution inom den brittiska rocken och deras album har sålt både guld och multiplatinum.

I år ställer sig återigen Deep Purple sig på scener världen över för att stilla behovet från deras digra klunga av fans. Och de gör det på ett alldeles speciellt sätt den här gången tillsammans med en symfoniorkester.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Panic! At the disco: Vices & Virtues – kommer att spelas sönder i sommar

by


Panic! At the disco
Artist:Panic! At the disco
Titel: Vices & Virtues
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 23/3

Panic at the disco är ett alternativt rockband från Nevada, de slog igenom 2005 med debutskivan ”A fever you can’t sweat out”. Nu är grabbarna tillbaka med tredje studioalbumet, men allt är inte som förrut. Två medlemmar har lämnat gruppen så bandet består nu bara av Brandon Urie(sång, gitarr, keyboard) och Spencer Smith(trummor).
”Vices & Virtues” är en bra skiva om man gillar den lite mer dansanta poppunken. Låtarna svänger och är väldigt lätta att sjunga med i. Att bandet har släppt lite på tyglarna och breddat sina influenser har gjort dem till ett band man kan ta lite mer seriöst.

Och om det känns elakt att säga så verkar Panic ha vunnit på avhoppen, skivan känns mer personlig och genomtänkt än den förra, mer kontrollerad. Alla låtarna har något speciellt, från singeln ”The ballad of Mona Lisa” till superfina balladen ”Always”. Trotts den breda blandningen av musik så passar alla spåren perfekt ihop. Bästa låten på skivan är avslutande ”Nearly Witches(ever since we met)”, en riktig allsångsdänga som jag garanterat kommer spela sönder i sommar!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mastodon: Live at the Aragon

by


Artist: Mastodon
Album: Live at the Aragon
Releasedatum: 15 Mars 2011
Betyg: 2

För drygt två år sedan släppte Mastodon sin mest kontroversiella skiva någonsin, ”Crack The Skye”. Den var ytterligare ett steg bort från hårdheten på de första plattorna och thrashinfluenserna är näst intill obefintliga. Däremot välkomnades den med öppna armar av progressive rock-världen och skivan blev bandets globalt mest hyllade någonsin.

Darför kommer det inte som någon förvåning att bandets första liveskiva (bortsett från Workhorse, som endast finns på DVD) inleds med Crack The Skye i sin helhet och kompletteras med ett mindre förutsägbart set låtar från tidigare skivor.

När Oblivion drar igång är det blandade känslor. Allt verkar fungera perfekt tills Brann Dailor börjar sätta första versen. Genast känns det att något är på tok. Min besvikelse når sitt klimax när sista delen, ”Spiral” av min favoritlåt ”The Czar” drar igång. Magin som uppstod i studioinspelningen är helt borta och allt känns riktigt platt. Tyvärr. Mastodon känns inte som rätt band att släppa en liveskiva. Att se och höra är en upplevelse, men när vi sedan bara har ljudspåret kvar är det inte mycket att hurra för.

Trots att jag tillhör publiken som uppskattar Crack The Skye mer än Mastodons tidigare verk känner även jag en lättnad när ”The Last Baron” äntligen tar slut och ”Circle of Cysquatch” startar. Sista delen flörtar lite med fansen av Mastodons äldre material då det bara är tyngre, mindre progressiva låtar. Och det är just den delen som håller en lite högre standard på skivan då den inte är lika krävande musikaliskt. Tycker också det är kul att de får med covern av The Melvins’ ”The Bit” på slutet.

Som slutsats – jag har absolut ingen anledning att välja den här skivan över deras studieversioner. Enda orsaken jag kan tänka mig att någon skulle vilja skaffa den här skivan är om de varit på plats i Chicago när skivan spelats in eller rent av för samlarvärdet. Men då har du säkert redan förbokat den för länge sedan.

PS. Recensionen gäller endast musikspåret. Liveinspelningen i videoformat har jag inte fått för recension och kan därmed inte uttala mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,