Musik

30/10 2025

Draken Live i Göteborg

Arrangör: Julius Production, JPG & Nöjespartner

Jag är ett stort fan av The Who, inte minst livealbumet från Leeds och rockoperan Quadrophenia inklusive filmen sex år senare. Den rör vid något längst inne i mina känsligaste vrår som knappt går att formulera verbalt. På natten efter mitt besök på Draken tillsammans med kanske uppemot 500 entusiaster, gjorde jag inspirerad något som i efterhand kanske skulle undvikits. Att jämföra med originalen framstår som orättvist. Fast både till skillnad från de fenomenala Pepperland, de två band från Göteborg som ”plankar” Stones och halvamatörerna från Skellefteå som med kända gäster framförde repertoaren ur The Last Waltz på Storan 2016; fuskas det en del i just Quadrophenia, Won´t Get Fooled Again och Who Are You. Somliga instrument och passager har utelämnats. Vad jag redan noterat blev än mer uppenbart när jag tittade på olika reaktionsvideor på fem klassiska Who-låtar.

Funderade då på det här med att tolka eller rent av ge sig på att imitera en förlaga. I jazzen tolkas amerikanska sångboken, ibland med fritt förhållningssätt medan andra väljer att vara trogna ursprunget. Rock- och underhållningsbranschen har alstrat en uppsjö av tribut-sammansättningar vilka skiljer sig åt i hur väl de lyckas, också i vilken strategi som tillämpas. Med det sagt var det förstås förenat med stor glädje att äntligen få höra ett enastående material live, en katalog som omspänner epoken 1964-1982. Tydligen var The Who i Sverige senast 2007 men jag har tyvärr inte sett dem. Nu i backspegeln är det såväl oförlåtligt som oförklarligt att jag inte upplevde de fyra solisterna på Scandinavium på 70-talet, när min morbror var vd:ns högra hand och ordnade fribiljetter åt mig.

Rubriken på den turnerande showen lyder ”The Music From Tommy & Quadrophenia”. Ett knippe låtar från vad som kallats de första rockoperorna görs, fast mest tid ägnas åt andra hits och rariteter. De som är på scen konstant och omger nestorn Mats Ronander (hört honom flera gånger live, är still going strong drygt fyrtio år efter att jag såg honom på Mudd Club med tajt band, i en tid då tre soloplattor släpptes vilka jag har på vinyl) är kapellmästaren Hansa Berg Beijer på keyboards. 54-åringen är verksam inom körmusik och jazz.

Rytmsektionen består av hårt arbetande trumslagaren Andreas Eriksson som driver One Hell Of a Band som kompat massvis med artister inom bredare underhållning/ schlager såsom Jill Johnson och Charlotte Perrelli jämte Peter PJ Jägerhult på elbas. Den senare har figurerat i Attack, Rhapsody In Rock, lirat med Basse Wickman och producerat åtskilliga turnéer. Vidare syns Ronnie Åström på gitarr och Thérèse Löf körar. Åström har som flera i tribut-bandet en egen karriär och meriter från Tommy Körberg medan Löf räknas som en av landets mest erfarna inom sitt gebit och också varit solist. Flertalet av dessa hade jag inte koll på och Janne Åström presenterar bara deras och övrigas förnamn utan att ge mer info. Överhuvudtaget kan man begära mer kött på benen avseende medverkande och framför allt att sätt in The Who i en kontext.

Äntrar och lämnar scen gör Conny Bloom i sedvanlig hippie-utstyrsel och gitarr, bortsett från ett tillfälle då han enbart sjunger. Bloom känns igen från Electric Boys och massvis med andra sammanhang. Han ingår i Medborgarna tillsammans med Janne Åström vars berömmelse vilar på roller i musikaler och Cornelis-tolkningar. Meja slutligen är nog den mest namnkunnige jämte ”Malla”. Sent 90-tal fick hon som bekant en megahit och har i omgångar bott och verkat utomlands. I pausen tyckte en av Who-kännarna att hon borde fått sjunga fler låtar, trots att det var ytterst sällsynt med kvinnor i London-kvartettens produktioner.

Konserten i två avdelningar har påkostad ljusshow fast ingen laser som hos The Who. Ljudet är tillfyllest och man har tänkt på spännvidd och omväxling. Ska inte kalla mig expert eftersom jag lyssnat sparsamt på Tommy och fick googla härkomst på The Seeker från 1970. Man drar igång med första singeln I Can´t Explain och Kids Are Alright. I The Seeker träder Bloom fram för första gången, levererar aftonens första solo i en svängig sak.

Första höjdpunkten infaller i oerhört suggestiva Who Are You med den oemotståndliga slinga melodin utvecklas från. Under konsertens missas stundtals att ta fram såväl dynamiken i soundet som den slamrigt råa extasen. Dock här och i flera andra tolkningar lyckas det kompetenta gänget tillräckligt för att ge mig rysningar även utan alla övergångar. Man följer upp med pumpande beat i Pictures of Lily från Tio i topp och singeln finns i min ägo. Hanne Åström avlöses vokalt av Meja. Före paus kryddar Åström, Bloom och Ronander snärtiga passager med giftiga solon. Vi får ljuvliga tvådelade Behind Blue Eyes och därpå Bargain vars vindlande toner färgas av kapellmästare, bakgrundssångerska och i introts av ”Malla”.

Det dröjer innan musik spelas från de rockoperor vilka skulle utgöra lockbete. Först ut är nedslag i Tommy där Janne Åström respektive Meja anför. Vi får bland annat See Mee, Feel Me, Acid Queen och Bloom ansluter i medryckande tonartshöjande Pinball Wizard. En lustig impuls som uppstod hos mig i detta sjok handlade om slingorna från klaviaturspelande kapellmästaren. Gav mig Genesis-vibbar.

Antar att det på samma gång är en inspirerande utmaning och en otacksam tour de force – uppgift för sångare, basist och trumslagare att ge sig hän och försöka rekonstruera den magi som Who kreerade. Det var stort och lätt surrealistiskt att äntligen live kunna höra låtar ur Quadrophenia, den obeskrivligt gripande berättelse om rebellen Jimmy som kämpar frenetiskt höra till, bland stolta mods i mitten på 60-talet. Roger Daltrey menar att det är ett av de viktigaste verk som gjorts under senare delen av 1900-talet. En resa i revoltens tecken med en andlig dimension om utanförskap. Jag instämmer!

Har så många starka minnen från lyssningar på dubbel-lp:n med sitt fördjupande fotoalbum, filmen, ålat fram till kanten av Beachy Head, vandrat på stranden och i gränder i Brighton, dansat på Sherry´s där delar av intrigen utspelas. Man hade repat in episka finalen Love, Reign oér Me, The Real Me där rytmsektionen med Jägerhult i spetsen nödgas vara på tårna från första takten och lyckas, härligt pulserande 5:15 där det excelleras i groove samt avskalade I´m One som Åström fint frontar. Hyggliga versioner och inte minst sist nämnda komposition tillhör konsertens krön. Lite förvånad över att jag inte hör att kapellmästaren inkluderat stråk och blås i sina arr, kanske en rättighetsfråga.

Bargain görs alldeles utmärkt liksom glatt energiska singeln Join The Band och flummigt expansiva I Can See For Miles. John Entwistle Och det vore förmätet att klaga på utförandet av deras två mest klassiska hits vilka lagts sist före obligatoriska extranummer. Syftar förstås på minimalistiskt hållna urladdningen i Baba O´Riley jämte den perfekta rocklåten Won´t Get Fooled Again. Jag köper klassikerna i denna tappning, även om jag som sagt noterar att inte varje ton från originalen finns med.

En radda pigga ofta bluesanstrukna lagom långa solon levereras från konstellationens gitarrister Bloom och Ronanders bedrifter följer förväntad mall, förtjänar beröm. Ronnie Åströms insats överraskar positivt då jag inte hade dålig koll på hans förmåga och förehavanden. Han jämte basisten Peter PJ Jägerhult imponerade mest i mina öron. Gick för övrigt inte att undgå lägga märke till att Ronander hade fått slita för att få pejl på texter.

Efter att ha tagit emot publikens jubel visade det sig att ytterligare material sparats. Med kärleksfull energi kastar man sig in i Substitute, Eddie Cochrans Summertime Blues samt ikoniska My Generation. För deras tappning av en av få covers i Who-katalogen utdelas guldstjärna. Samtliga titlar fanns på repertoaren i Live At Leeds som ju blev en fantastisk liveplatta, trots primitiva förhållanden vid inspelningstillfället. Som framgår hade jag vissa smärre invändningar men är ganska nöjd totalt sett.

24-25/10 2025

Folkets Hus i Trollhättan

I helgen arrangerades åttonde upplagan av en festival jag utsett till Västsveriges förnämsta, vilket fått till följd att jag tagit tåget till Trollhättan fem av åren. Njuter av utbudets kontraster och genomgående höga klass och har varje gång deltagit i det välorganiserade evenemanget i egenskap av recensent. Inte heller i år inträffade något strul, istället genomförs på tre scener konserter vilka nästan går nästan om lott. Också behövlig paus finns inlagd. 300-400 varje dag trivdes och lyssnade uppmärksamt, spred hjärtlig stämning genom att visa hur nöjda man var med livemusiken i superb akustik. Folk fick verkligen valuta för sina festivalpass. 2025 fanns flera akter jag inte hört alls eller bara vid enstaka tillfälle.

Kommer precis fram till Kulturbaren i första takterna från syskonen DANI & WILL WILDE, utvalda till att inviga festivalen. De håller mestadels igång egna lovordade karriärer varför detta livfulla samarbete kallas sällsynt av brodern. Måste erkänna att jag inte hade koll på svartklädda duon från England som besökt Sverige tidigare och var för sig släppt ungefär ett halvdussin album, plus liveplattor sedan respektive debut 2008. Sättningen är ytterst sparsmakad. Bådas sång ackompanjeras med akustisk gitarr från endera plus att publiken givetvis får höra Will på munspel. Hans sätt att spela instrumentet rankas högt i blueskretsar, vars stil beskrivs som blues-rockig medan Dani sägs stå för country- och gospelinfluerad blues och har turnerat i tre världsdelar.

De börjar med innerlig gospel från 20-talet. This Train Is Bound For Glory låter liksom övrig repertoar autentiskt naken i avsaknad av pådrivande rytminstrument. Original blandas med titlar från bluesens rika historiska arv. När nästa låts påtagliga tempostegring klingat ut utbryter påtaglig respons. I Bumble Bee av Memphis Minnie, en hjälte för Dani, slås man av vilka utmärkta sångare båda är. Det sjungs med svärta och bett i rösten. Vad beträffar inspirationskällor blev Will själaglad över att renommerade gitarristen Walter Trout ville gästa på hans färska album med flera namnkunniga musiker, trettio år efter att först ha hört honom, vilket kan betraktas som en sorts ”claim to fame”. Titellåten framförs med ackuratess. Apropå förebilder får vi en av Gary Moores största hits, sentimentalt anstrukna Parisienne Walkways vars dos av kvidande går aningen över gränsen även om den bevisar att de är duktiga instrumentalister.

Det blir avskalat och passionerat med avstamp i bluesiga uttryck i en repertoar där fokus sinsemellan skiftar och ackompanjerandet växlar mellan pådrivande och reflekterande. Syskonen turas om att fronta vokalt och vid ett tillfälle görs det nästan a cappella med gospelkänsla. I ett par stick tas svängarna ut ordentligt, vilket uppskattas. Två av konsertens krön är Gipsy Woman och Blues Is Still A Live, två kompositioner av brodern som fått epitetet ”Hendrix on harmonica”, något vi bara hör glimtvis av. Duon belönades med rungande bifall när de tackade för sig. Märkte som framgått genuin kvalité även om syskonen inte gjorde samma bestående intryck som flera andra akter under festivalen.

SOLVEIG SLETTAHJELL KVARTETT var en lika ny bekantskap. Ungefär ett dussin album har släppts, psalmer, funk och samtidsmusik har sjungits, samarbeten har skett med bland andra Knut Reiersrud och Tord Gustavsen, scen har delats med Gregory Porter och 54-åringen med sin intima stil har tilldelats flera priser; exempelvis Radka Toneff Memorial Award vilket känns logiskt efter den spännande stunden på Hebeteatern. Norska sångerskan och hennes pianotrio mixar samman visa och folkmusik med jazz inte sällan med trollbindande resultat. I idealiska Hebeteatern omger Slettahjell sig med etablerade norska jazzmusiker: Anderas Ulvo vid flygeln, Trygve Waldemar Fiske på kontrabas samt batterist Pål Hausken.

ACT-artistens senaste projekt Skandinavisk sångbok handlar om att tolka betagande nordiska melodier och visor i jazztappning. Slettahjell spänner bågen och sjunger ett antal texter på svenska. Överraskar inledningsvis med Mats Paulsons ikoniska visa och får därefter in en fullträff med Guldlock (E. Dahlgren). Noterar i konsertens första del att dominant basen skapar viss obalans, något som lyckligtvis justeras varvid perfekt akustik uppstår. Gänget från Norge som kombinerar subtila tongångar med märgfulla har för övrigt med sig egen ljudtekniker.

Merparten av materialet i konceptet hämtas från albumet Gullock från 2023. Norskan fångar publiken med sin smeksamma bärkraftiga röst och får mig att häpna över sättet att tolka original jag är förtrogen med.. Vi får njuta av hemlandets toner och texter såsom Alf Pröysens tröstevisa Trassvisa hennes Tora, eggande folkmelodi, cover på Anne-Grete Preus samt folkvisan Den dag kjem aldri som är en tonsättning av dikt från 1800-talet. Fäster mig vid fint stick på piano, sjungande bas och generösa utrymmet som ges till trion i skönt avig folkmelodi som gör succé med trumslagaren Pål Hausken som anförare.

Kvartetten demonstrerar hisnande spännvidd. På ett äventyrligt vis tolkas Pär Lagerkvists kanoniserade över hundra år gamla poem Det är vackrast när det skymmer, avlöst av spejsigt berusande sound i form av härligt egensinnig version på Orups släpiga pop-hit Från Djursholm till Danvikstull. Lika minnesvärt som underhållande att höra på framrullande beat i jazzig baktakt. Man avslutar med en oerhört finstämd sång som påminner om betagande vaggvisor. Torde ha varit Alt jag vet vars text och musik skrivits av en karismatisk sångerska som ibland kan jämföras med Norah Jones. Pianist Andreas Ulvo färgar den ljuva melodins stegring på ett formidabelt vis. En konsert som definitivt gav mersmak.

MAGNUS CARLSON & MOON RAY QUINTET har jag hört två gånger tidigare varav den ena resulterade i recension. Mannen känd från enormt framgångsrika Weeping Willows (sett gruppen flera gånger och äger debutalbumet), Så mycket bättre och medverkan hos bland andra Jesper Lindell har också satsat på en solokarriär. Tenoren(?) gör intima livespelningar på duo med min vän Gunnar Frick. Såg dem i Göteborg i Hagakyrkan för kanske femton år sedan. Det är den repertoaren av omsorgsfullt valda covers tillsammans med nyskrivet i samma anda ”pop-snöret” (hans egna uttryck) lanserar för jazzkatterna i MOON RAY QUINTET. De släppt ett par plattor, är på gång med ytterligare album och är numera är en sextett.

Vi snackar idel ädel jazzadel! Detta all star band består av frontmännen från Oddjob Goran Kajfes på trumpet/ percussion och Per Ruskträsk Johansson på saxofoner och basklarinett. Trumslagare Lars Skoglund och Martin Höper på kontrabas/ elbas utgör rytmsektion. Kompletterar melodileveransen gör Carl Bagge på rhodes och orgel samt vibrafonisten Mattias Ståhl. Sex musiker jag lyssnat på ett oräkneligt antal gånger live och på skiva vilket genererat en hel del hyllningar i skrift. Med tanke på tillskottet live av Ståhl skulle det ändå kunna vara premiär för mig vad beträffar att höra dem tillsammans. Osäker på om någon utsetts till kapellmästare. Har efter önskemål fått låtlista från en av de tänkbara kandidaterna.

Gruppen som återuppstår med långa oregelbundna mellanrum drar igång ödesmättat med en arty-rock melodi jag kände igen men inte lyckades placera. Visade sig vara titellåten på kritikerhyllade fjärde albumet med Echo & The Bunnymen. Intensiteten ökar i struttigt soulig sak som fått titeln Who Knows, en r & b influerad stänkare med medryckande harmonik släppt som singel digitalt. Troligen den enda låt samtliga i stora salen Apollon kan identifiera är Sugar Man, Sixtio Rodriguez signatur som fick en renässans i dokumentären om kultartisten. Här ska blåsarnas unisona spel framhävas, sugande svänget på rhodes och tillförda effekter. Definitivt en suggestib fullträff! Ett om möjligt ännu fetare utropstecken bildas i soulig r & b-raritet med titeln Ain´t There Something Money Can`t Buy. av Young-Holt Unlimited från 1968. Deras beatbaserade sväng attraherar kolossalt. Kajfes har glatt oss med flera distinkta inpass och här är det dags för ”Ruskträsks” första solo. Står långt ifrån scen och tippar på att temat broderas ut på altsax medan percussion adderas av Goran.

Dessa öppensinnade musiker lanserar en ytterst dynamisk tolkning av David Bowie tillbakablickandes på Berlin i Where Are We Now? med ”Ruskträsk med spänstigt spel på basklarinett. Snyggt uppbackad tillför Kajfes fraser enastående kvalitéer när man ger i kast med art-rock av bästa snitt. Och Magnus Carlson fixar galant att göra Bowies vokala färdigheter rättvisa. Premiär för låt live aviseras och dess feature kommer från Carl Bagge på orgel. Rytmsektionen lägger ett svindlande groove och man noterar som vanligt hur enormt tonsäker stämma Carlson har. Ibland förmedlas en anstrykning av vemod, vilket ju är ett signum för den miljömedvetne Bajen-supportern.

Mattias Ståhl borde också nämnas särskilt, garnerar ett par melodier med rytmiskt avancerade solon. Septetten avrundar sitt jazzigt beatbaserade gig som spred glädje med ett av sina paradnummer. Singeln You Do Something To Me som jag hörde på Lollipop med självaste kompositören Paul Weller. På sluttampen utbryter virtuost break från Lars Skoglund och i exalterat outro duell mellan blåsarna och organist. Kändes litegrann som ett slöseri med resurser att speltiden var så pass kort, hade varit önskvärt med en halvtimmas förlängning. Ljudet var förresten föredömligt och håll i minnet att nya skivan släpps om ett par veckor.

Låtlista: Ocean Rain – Who Knows – Sugar Man – Ain´t There Something Money Cant Buy – Me And My Shadow – Where Are We Now? – Black Knight – Milk & Honey – You Do Something To Me

Listan med nya upplevelser fylls på med JAKOB MANZ PROJECT från Tyskland, gästade festivalen 2023. Den 24-årige altsaxofonisten vars föräldrar ägnat sig professionellt åt musik och undervisning kommer till Göteborg senare i år. Han har en duo med pianisten Johanna Summer, varit solist i SWR Big Band, tagit en masterexamen i jazz/ pop och spelat med klaviaturspelaren. Simon Oslender.

Han bildade sitt virtuost inriktade band i Stuttgart redan 2017. De består av Hannes Stollsteimer på flygel och synt, Freder Klein på elbas samt trumslagaren Leo Asal. Två fullängdare och en ep har givits ut av kvartetten vars medlemmar skriver original. I bekväma Hebeteatern blir det åka av med ekvilibristiskt samspel. Vil påstå att ynglingarna är än mer framstående som musiker än kompositörer. Ska betonas att nyanserade fördjupningar och långsamt utsträckta linjer bryter av, ett omväxling som blir till ett välgörande inslag live.

Presentatören berättade om vän som liknat deras deras förra besök vid Brecker Brothers, karaktäristisk sound jag kan relatera till. Skillnaden är främst att ett knippe av deras låtar verkligen fastnade och numera tillhör de hetaste alstren i fusion-katalogen. Under sjok i konsertens inledning sprutar det ut toner från tyskarna. Rycks med av blixtrande framtagna mönster av ruggigt skicklig trummis, läckert pumpande basgångar i sittande position och innovativa löpningar över tangenter. Och i framkant formulerar sig bandledaren på ett betvingande självklart sätt. Samtliga behärskar sannerligen sina arbetsredskap. De tycks vara exceptionellt spelsugna efter lång resa från Nya Zeeland.

För att generalisera låter deras variant av funkig fusion med sin bländande offensiv och snabba övergångar kryddade med uppiggande breaks och dissonanta stänk förvånansvärt otysk. Efter original från Manz och Klein försvinner det maxade tempot tillfälligt, istället infaller hänförande porlande intro från pianist. I en längre sekvens upprättar Stollsteimer en fascinerande dialog med rytmläggaren bakom trumsetet. Halvvägs in i spelningen har som framgått fler fasetter i deras skinande prisma belysts. Dessutom bejakas kontraster! Enligt förhandsreklamen sägs de utöver vad jag skrivit vara influerade av sfäriska klanger, världsmusik, pop, soul och hiphop.

Uppfattar att några låtar fått heta Dead Butterfly (original av trummisen) och Sansara. Den sist nämnda är en yvigt explosiv melodi med typisk fusion-ackuratess signerad projektets inspirerade klaviaturspelare. Den toppas av makalöst snabba kaskader från lika engagerad trummis som ger oss ett rafflande solo. Fabulöst synkade kvartetten går i mål med superfunkigt beat som svänger kopiöst. En up tempo fest färgad av skönt stadig basgång. Gick inte att ta miste på hur musikerna fröjdades åt att lira, tillsammans anförda av jättetalangen på altsax och i omgångar enskilt få exponera sina färdigheter. Att det kunde bli en aningen slickat sound emellanåt är bara en notering i marginalen. ”Underbar frenesi” summerade ordföranden hos arrangerande förening Musik i Trollhättan.

ERJA LYYTINEN från Finland och hennes rytmsektion med Jesse Lehto bakom trummorna och elbasisten Heikki Saarenkunnas avslutar första dagen. Hört denna injektion tidigare festival och när hon bokades till Göteborgs Bluesfestival i Slottsskogen för ett par år sedan recenserade jag. Var denna ganska mätt efter de fura redovisade akterna och var utan följeslagare, vilket medförde att min närvaro inskränkte sig till knappt en halvtimme. Frejdiga gitarristen med fläckfri teknik förestår en oemotståndlig powertrio, ser till att den blir antingen extremt tänjbar eller rappa i lyhört tunggung. Lyytinen som haft en dryg tjugoårig karriär behärskar sitt uttrycksmedel till fullo och förmår skapa variation. Roande heavy metal-approach odlas emellanåt. Åtminstone så länge jag lyssnade levererades en proffsig show som tillfredsställde en publikskara som tunnats ut i den sena kvällen. ”Fullt ös i sena timmen” var en sammanfattande formulering från en storkonsument av livemusik som hörde hela konserten.