Musik

14/12 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum

Haft svårt att koncentrera mig på grund av det upprörande terrorattentatet vid Bondi Beach och strömningar som lett fram till det. Slukat fler trådar på facebook om massakern än vad som är hälsosamt. Mina tankar går till judar vars Chanukka (ljusets fest) i år omöjligen kan bli samma glädjerika högtid. Julen firas hos oss som ett kristet arv till glädje och frid när vi har det som mörkast. Gäller att vara vaksam så att den inte förvandlas till ett stressigt kommersiellt jippo. Också varje genomtänkt repertoar framtagen för att sprida julmusik innehåller välgörande kontraster, pampiga och uppsluppna toner har sin motpol i stämningsfulla stunder. Föreställer mig att den eminente dirigenten Alexander Hansson i samråd med sångsolisterna komponerat programmet för ”Strålande jul”. Den blandade publik vilken njuter av blåsorkesterns lysande två set uppgår till uppskattningsvis hundra-hundrafemtio personer. För att ge en sammanfattande bild av nivån tar jag hjälp av omdömen fällda av en av arrangörerna, tillika musiker. I paus utbrast han till mig ”vilken klang” för att när det var slut hävda till grannen på läktaren ”VÄRLDSKLASS”.

Mångsidiga Göteborg Wind Orchestra är idag en av Sveriges fyra blåsorkestrar med tjugotvå anställda musiker, varav några vikarierar. GWO som numera håller till i Haga Konserthall (tidigare Smyrnakyrkan) har jag hört åtskilliga gånger live sedan de blev professionella 1992. Tippar på att några vikarier fyllde ut orkestern på scenen i Lerum, eftersom endast en valthornist fick representera deras kvinnliga musiker. Härom året befann de sig på samma scen ackompanjerandes Rigmor Gustafsson i strålande Monica Zetterlund-hyllning. Förstärkte dem denna gång gjorde två personer vars jazziga kunnande jag känner till väl, nämligen Stefan Wingefors på piano och kontrabasist Olli Rantala.

Enligt annonseringen är det GWO med vänner på scen. Vad beträffar vokalisterna har jag troligen hört tenoren Alexander Lövmark ett tvåsiffrigt antal gånger, recenserat skivor och spelningar plus gjort en utförlig intervju 2018. Han framträder med smågrupper, storband och solo, då vanligtvis som sjungande pianist. I många år ingick han i kvartetten Stockholm Voices vars konserter i Lerum jag recenserat. x två. Därtill är Lövmark en multiinstrumentalist, anlitas ibland för att ackompanjera andra.

Hans partner på scen har hörts i Don Juan på Göteborgs Stadsteater, vilket pinsamt nog hade fallit i glömska hos mig. Exiliraniern Negar Zarassi är välutbildad, har dubbel kanidatexamen och blivit något av en tv-kändis i vissa kretsar efter charmig medverkan i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt. Internationellt genomslag fick hon i persisk variant av ”Got Talent-tävling” som nådde miljonpublik i teve. På hemmaplan har Zarassi haft solokonserter på Storan, betydande roller på Malmö Opera och skivdebuterat. Om man generaliserar kan hävdas att vokalisterna med sina skilda bakgrunder från jazz och operavärlden förenas i duetter. I samma andetag ska läggas till att de framför dessutom minst ett par nummer på egen hand.

Blir lika tillfreds varje gång det i julkonserter ges plats för det oväntade, för musik ny för öronen. Så skedde förra veckan i Stenhammarsalen när jag blev inbjuden av skönsjungande paret Emelie Sundborn och Rikard Flink. GWO och deras solister ser också dem till att blanda obligatoriska sånger och toner med annorlunda inslag.

Som vanligt hälsas vi välkomna av Qlaez Wennberg, ansiktet utåt i arrangerande Musik i Lerum. Han framhåller Inte bara samarbetspartners och finansiärer utan också alla personer som gör verksamheten möjlig rent praktiskt. Efter paus namnges och tackas styrelse, volontärer, duon som med den äran ansvarat för ljud och ljus och till och med undertecknad för mina betraktelser. Hedrande att uppmärksammas.

GWO inleder instrumentalt med Jinglebells Fantasy i ett arr så snitsigt att jag misstog det för ett medley. Alexander äntrar därpå scen genom att sjunga ett intro a cappella på psalm 103, närmare bestämt Bereden väg för herran. Hans innerliga stämma åtföljs av suggestivt trummönster, vidunderligt trumpetsolo och unisont spel från orkestern. Negar gör honom sällskap i psalmens sista verser. Sedan serveras modern folkmusik av bästa snitt med flöjt-feature från Göran Marcusson. Syftar på Koppången (P-E Moraeus/ P. Bäckman).

Vet med mig att jag är mer redovisande än recenserande kollegor. Ni får stå ut helt enkelt, ska försöka att inte bli onödigt utförlig. Alexander briljerar i jullåt ursprungligen förknippad med Tommy Dorsey och hans orkester på 30-talet. Jag talar om Santa Claus Is Coming To Town som ju också The Boss gjort populär. Här görs den i gammal hederlig swing-tappning som GWO galant bemästrar. Negar ”kontrar” genom att ta sig an The Most Wonderful Birthday Of All. Glänser lagom passionerat i sång som först gjordes av Kiri Te Kanawa och som hon fick vetskap om när hon första gången jobbade med GWO för två år sedan. Dirigent Alexander Hansson är en fena på underhållande och upplysande introduktioner. Leder oss in i filmmusikens magi med soundtrack ur gotiska The Nightmare Before Christmas från -93. Fängslade harmonier bryter in i varandra när orkestern exponerar sin häpnadsväckande kvalité. Suggestiva soundet sträcker ut, förebådar raffinerat ödesdigra händelser.

Näst på programmet står kärlekssång på persiska som Negar tillägnar alla som kämpar för frihet. Inte ofta man får se Alexander traktera en flygel, men här får man vara med om det. Duon ska framföra sången på bröllop och han ackompanjerar följsamt snyggt hennes oklanderliga stämma som griper tag i en. Därefter lanserar dirigenten en meditativ ström av en amerikansk kompositör. Kommer efter research fram till att det är professor Morten Lauridsen från Los Angeles och hans tonsättning av nästan tvåtusenåriga liturgiska latinska texten O Magnum Mysterium. Ett exceptionellt betagande stycke omsluter publiken. Inledningsvis styltigt men sammantaget ändå någorlunda smidigt övergår man till julmusik i soulig utformning. Alexander anför i ett original av min soul-favorit Donny Hathaway tillsammans med Olli Rantala och trumslagare Per Boqvist. Vokalistens töjbara röst drar iväg This Christmas. Den här genren är den GWO inte behärskar till fullo om man ska vara uppriktig. Men deras lägstanivå är frapperande hög.

Strålande jul innehöll en tillagd framimproviserad beståndsdel efter önskemål i pausen. Alexander gör något för honom unikt (ska man tro att det verkligen stämmer?), nämligen att spirituellt och pedagogiskt förklara vilka instrument som ingår i GWO och vilken funktion de har. Muntra genomgången blev en oförutsedd höjdpunkt innan andra set drar igång med vintrig musik från filmen Polarexpressen, datoranimerad film från 2004. Rycks med av dess klämmiga, pampiga anslag. Efter en belysande anekdot om Jean Sibelius levereras en julvisa av honom med text av Zacharias Topelius. Sopranen övertygar! Till prydligt vispspel och varsamt basspel broderas ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton ut av Sven Fridolfsson på altsax. Han ges utrymme att stryka under med egna tillägg. Elegant gjort även om Klas Lindquist berör mig än mer med sin version på Hans Backenroths aktuella julalbum.

Publiken får njuta av en ballad betitlad Grown-Up , Christmas List, låtskrivaren David Fosters omtyckta julsång görs som duett med fint intro av Stefan Wingefors på flygeln. En snyftare som bjuder på mycket känslor i omlopp vars harmonik skulle passa i romantisk film. Två av konsertens toppar är den kvinnliga vokalsolistens framförande av traditionsenliga favoriter. Dels Jul, jul, strålande jul och dels överraskande nog Oh helga natt som ju brukar vara förbehållen manliga röster med djupt omfång. Vi hör dem inom oss. Också hennes hänryckande framtoning lyser starkt och renderar i ett stort berättigat bifall. Däremellan presteras leverans av It´s Christmas All Over The World likt en språklektion av den begåvade Alexander Lövmark. Noterar läckert trippande ackord på piano jämte delikat pådrivande rytmsektion.

Finalnummer blir den lovprisning som på latin börjar med ”Gloria” och i svenska psalmboken Ära vare Gud i höjden, benämnd som ”Stora doxologin”. En mäktigt stegrande hymn som visar på enastående omfång hos båda när de triggar varandra till stordåd. GWO är verkligen på tårna. Responsen resulterar i extranummer. Och spjuvern Hansson visar exakt vilken intensitet han önskar från oss i handklapp i ett spralligt marschliknande avslut. Sannerligen en fullödig och mycket omväxlande julkonsert. Åkte med i orkesterns buss tillbaka till Göteborg och intog mycket nöjd sen 3-rätters på Levantine.

12/12 2025

Kungsbacka Teater

Det var om än inte fullsatt så en stor publik i mogen ålder som kommit för att del av gitarrlegendarens retrospektiva show. Efter deltagande i Stjärnorna på slottet och alla turnéer med Electric Banana Band förtjänar Janne Schaffer epitetet folkkär. Gjorts gällande att han förekommer på cirka femtusen inspelningar, en ofattbar siffra. Han som i förfjol erhöll kunglig medalj har släppt ett tjugotal album i eget namn. Han golvade på 70-talet och in i nästa decennium mig och andra anhängare av rockig fusion jämte progressive i Hörselmat. Kuriöst nog har Janne Schaffer firat sin 80:e födelsedag innevarande år samtidigt med två andra hjältar från Stockholm, nämligen Georg ”Jojje” Wadenius och Kenny Håkansson. Alla tre belönades för sina makalösa karriärer under Uppsala Gitarrfestival, vilket jag sett bildbevis på. När Stadsteatern behövde flytta fram en premiär bestämde jag för att ta pendeln till Kungsbacka för att istället vara med Janne Schaffers ”My Music Story”.

Som uppladdning lyssnades på dubbel-samlingen Överblick. Den utgavs 2004, innehåller också ett par nya låtar/ nya versioner och mitt ex signerades 2010 på Liseberg efter en konsert på Taubescenen. Lite osäker på hur många gånger jag i övrigt hört Schaffer. Erinrar mig 1985 i Göteborgs Konserthus med Hörselmat, en tilldragelse som går in på tio i topp-lista över konserter på den scen. Vidare julkonsert med Stefan Blomqvist och Mölndals Kammarkör i Fässbergs kyrka ett par hundra meter från min bostad, spelning på Götaplatsen med Björn J.son Lindh och möjligen Isidurs Bane samt en Ted Gärdestad-tribut på Liseberg då dennes stipendium utdelades. Av skivor äger jag dessutom på vinyl den första obetitlade plattan som toppade listor 1973, amerikanska äventyret Earmeal med Porcaro-familjen från TOTO producerad av han som proddat plattor med The Doors, Blå passager samt Electric Graffitti. Äger dessutom sex av Björn J:son Lindhs album på vinyl där ju Schaffers spel är en central beståndsdel och supergruppen Baltik vars enda skiva betingar högt samlarvärde. Bland samlingen av musikrelaterade böcker står Mitt liv som Schaffer – berättat för Petter Karlsson (2014). Den lästes med stort intresse.

Perfekt placerad på sjunde raden märker jag att jag inte är insatt i showens förutsättningar. Ser bara ett Nord-keyboard på scen plus förstärkare. Huvudpersonen äntrar scen ensam med sitt favoritinstrument. Vad jag associerar till Telecaster eller en strata baserat på hur det låter är i själva verket en röd Larrinvée med EMG pickup. Det blir tunggung direkt då härligt virtuosa excesser avverkas i Halkans affär till en bakgrund som torde vara från en nyinspelning från 90-talet. På väg in i salongen sa jag till en väns vän, att enbart det faktum att öppningsspåret med sitt omväxlande groove uppbyggt i olika skikt finns på repertoaren, gör det värt att uppleva My Music Story.

Hans numera så typiskt orena, distade sound insvept i en bländande teknik präglad av heavy metal-tendenser(!) åtföljs av låång inledande stå-upp-passage om kändisskap, möten med publik/ allmänhet och roliga förväxlingar. Schaffer visar sig numera vara en verbal entertainer av rang. Kanske en följd av förberedelser inför Stjärnorna på slottet i SVT? Efter att tidiga uppväxten i en musikerfamilj – mamma pianopedagog med privatelever, pappa dirigent och solist och ingick i kammarorkester – delgetts oss på ett mycket underhållande vis, får vi Clare tillägnad mamma Berit inspirerad av Debussys ljuvligt avskalade, porlande pianostycke Claire de Lune.

För att travestera Tage Danielssons speakerröst på julafton: Låt oss redan här stanna upp ett tag och reflektera. Om han vi kommit för hade haft med sig fler som assisterat än Jonas Gideon på keys och sång, vilken skillnad hade det gjort rent musikaliskt? En väsentlig skillnad vill jag påstå. Inte utan att en viss besvikelse infann sig, trots att jag förstår att de är de hyperintressanta anekdoterna som utgör stommen i showen. Blir mycket namedropping. Vid det här laget har Schaffer vaskat bland sina minnen och ger en imponerande tidslinje till och med 70-talet. Vad beträffar Ted Gärdestads karriär och liv tas vi dock med till det obevekliga sorgliga slutet som framkommer i den biopic som hade premiär 2018. Anser att hans gärning skattas lite väl högt av den legendariske gitarristen och låtskrivaren.

När det gäller soundet han föredragit senaste decennierna är det svårt att förstå varför det valts. Genom bruk av svajarm, pedal(er) och reverb utvinns hans karaktäristiskt skitiga sound. Varifrån kommer inspirationen. Har intryck tagits av Thurston Moore, Steve Vai och till och med Yngwie Malmsteen? Ett störande inslag i föreställningen var den uppenbara obalansen ur högtalarna. Basen mullrade i omgångar och dränkte andra instrument. Lika trist som oväntat! Upplägget kan också ifrågasättas. För både huvudpersonen och åhörare hade det varit välkommet med en paus, förslagsvis när vapendragaren under fyrtiotre(!) år introducerats genom sin kraftfulla hit Brusa högre lilla å. Syftar givetvis på det skygga geniet Björn J:son Lindh. Anser att det är en skandal att han inte valts in i Swedish Music Hall of Fame, något jag glömde att säga till Schaffer efteråt när jag berörde begravningen av honom.

Jonas Gideon äntrar scen i tredje låten, Heart of Gold signerad Schaffer. Ackompanjerar och och i förekommande fall sjunger på ungefär hälften av repertoaren. Den för mig nya bekantskapen har examinerats från Kungliga Musikhögskolan, är verksam som sånglärare, spelat i coverband, släppte sin debut 2015, körat bakom flera kända artister, sjungit duett med ljuvliga Anna Christofferson, specialiserat sig på Elton John-tributer samt förfogar över en röst vars stämma kan erinra om Ted Gärdestads. Sannolikt en bidragande anledning till varför han engagerats. Den fläckfria fast lite opersonliga sången kan jämföras med en uppspelning a cappella av Bob Marleys oerhörda förmåga, från en demo på Stir It Up utgiven på dennes genombrott från 1972. Inspelningen skedde när han befann sig i förort norr om Stockholm tillsammans med Johnny Nash. Om den sistnämndes ursprungliga uppdrag att göra filmmusik och kopplingen till hur vår berättare introduceras för reggae, tillhör höjdpunkterna i storytelling-avsnitten. Förvisso att begära för mycket att Gideon ska utstråla liknande karisma.

Vi får höra hyperintressanta vittnesmål om första mötena med embryot till ABBA och när Björn & Benny i egenskap av talangjägare på Polar Music träffade bröderna Gärdestad, proddade flera skivor och sammanförde dem med Schaffer. Schaffer är märkbart stolt över dessa kommersiellt framgångsrika samarbeten. Talar om för oss att han fått reda på att han medverkar på hälften av melodierna i ABBA-katalogen. Vi serveras riff och licks i förening med Gideons stämma och ackord i åtskilliga hits. Av ABBA får vi snyggt svävande Eagle som stretchas läckert och låter tämligen atypisk. Medryckande melodin påförs extra gitarrsolo.

Blir desto mer signerat bröderna Gärdestad och det berättas ingående om minnesskiva och Ted Gärdestad-stipendium. Exempelvis tolkas Sol, vind och vatten som Gideon rörs av att spela, Himlen är oskyldigt blå utvecklas till en av showens mest gripande stunder, klämmiga up tempo-schlagertävlande Satelit (slås av stölden i introt från Hold The Line) erövrar publiken med sina durackord som ordinarie finalnummer samt Jag vill ha en egen måne dekorerad med utförligt vibrato.

Hade jag fått önska skulle det makalösa samarbetet med Björn J:son Lindh prioriterats högre. Förutom den mäktiga emotionella stegringen i överexponerade Brusa högre lilla å lanseras Norrland (J. Schaffer) featuring J:son på sopranino blockflöjt. Ytterligare ett krön även om uppspelad bas och synt tyvärr orsakar viss obalans.

På slutet blir det rörelsebaserad showtajm. Uppsluppna catchiga bitar fyras av när fenomenet Electric Banana celebreras i ett tacksamt segment. Publiken diggar koordinerat i Min piraya Maja, rytmiskt ekvilibristiska Banankontakt samt i framgungande Zwampen. Snacka om fusionfunkiga rytmer vilka omedelbart sätter sig i skallen. Det svänger härligt om musiken som får en på gott humör. Efter stående ovationer ges två vemodigt betagande sånger/ visor, varav den allra sista är instrumental. Syftar på stråkbeklädda För kärlekens skull som når ända in i hjärteroten liksom gitarrsolot som finkänsligt betonar temat i Evert Taubes klassiker Så skimrande var aldrig havet.

Efteråt signerade en av förståeliga skäl utpumpad legendar som varit en så central beståndsdel i svensk musikhistoria. Kommenterade somligt men insåg för sent att jag borde ha tackat bättre och fokuserat på några milstolpar, personliga favoriter. Inte minst delarna där Janne Schaffer berättade om vad som formade honom på 60-talet från samvaron med Ted Åström och framåt och alla konserter som upplevdes, förmedlas med brinnande hängivelse, blev mycket mer levande när de kom från honom själv och inte från läsning av memoarerna.

4/12 2025

Nefertiti i Göteborg

Lockades av en av Jazzradion i P2 inspelad konsert och i slutet av sommaren utgjorde jag exklusiv publik när pianotrion medverkade i Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT. Rytmsektionen har jag träffat på var för sig tidigare, framför allt basisten och fotografen Magnus Bergström. Också anföraren av Bach Jazz har träffats flera gånger, fast i egenskap av anställd på GöteborgsOperans pressavdelning. Inför denna regniga torsdagskväll där publik lade beslag på samtliga sittplatser anmälde jag mitt intresse av att skildra spelningen. Hade tur och fick en utmärkt pallplats nära PA-båset. Bach Jazz består av Emil Carlsson Rinstad på piano, kontrabasist Magnus Bergström samt bakom Ola Winkler (tidigare Hultgren).

Man bildades 2022, släppte i fjol sin debut som jag efteråt fick signerad och kommer nästa år med den uppföljare det gjordes reklam för. Allt ur repertoaren är signerat giganten från Leipzig men arrangerat av dem för pianotrio. I bland framförd not för not, ibland improviserad á la boppigt tonspråk eller kammarjazz genom den konstnärliga frihet gruppen filtrerat sitt sound. Dessutom tar man sig friheten att föra in trummor i Bachs musik, till och med break och trumsolo från Winkler vars spel av naturliga skäl inte styrs av noter. På hemsidan anges fler inspirationskällor: Jan Johansson, Miles Davis, lite oväntat George Harrison samt Nils Frahm.

I animerat samtal med Rinstad efteråt framkommer att Bobo Stenson är en personlig favorit. Pianisten som på Nef till skillnad från inspelningen med ljuddesignern Åke Linton spelar på en Steinway-flygel, berättar för mig att han spelat pop, gått på Skurups jazzutbildning och varit kyrkomusiker/ kantor. Winkler har hörts med bland andra Ane Brun, Andreas Hourdakis på Unity och med Merit Hemmingson. Bergström bjöds på krogen efter att han ställt upp som fotograf och hans basgångar har kunnat avnjutas live i en rad konstellationer i Göteborg med omnejd och förekommit på skivor jag recenserat.

Trion som turnerat flitigt fast rytmsektionen har fullt upp med andra uppdrag befann sig på samma scen i februari. I dessa polariserande tider av verbalt inbördeskrig i sociala medier, känns det oerhört befriande med symbiotisk livemusik som en frizon för oss musikälskare. Vore dock missvisande att kalla det eskapism, då den oomtvistat högsta nivån av ” Lárt pour lárt” inte väjer för sorg och livets dystra stunder. Rinstad som noga presenterar vad som framförs finner till och med skäl att likna ett stycke vid ”Norén-jul”.

Johann Sebastian Bach (1685-1750) lyssnar jag kanske alltför sällan på med tanke på att organistens tidlösa verk anses avstressande. Antar att Bach Jazz är pionjärer genom att så konsekvent fusionera genrer och epoker. Ett stiltroget experiment som kräver mycket koncentration hörde jag utsnitt av i Fässbergs kyrka 2012. Syftar på basisten Christian Sperings soloskiva med Bach-kompositioner. Av de som framgångsrikt vågat sig på att jazza till Bach måste förstås den tragiskt framlidne Stefan Nilsson lyftas fram, för hur ledigt han tagit sig an exempelvis Menuet (Anna Magdalena Notebook). Rinstad nämner för mig en fransman jag inte kände till. Vad beträffar beatbaserad dynamik är Toccata och Fuga i d-moll i tappning av Sky oöverträffade klassiker, förvisso som representant för genrefria supergrupper.

Konserten pågår i två set, varav det första landar på cirka fyrtio minuter. Efteråt utbrister en kvinna intill mig att det är en den bästa konsert hon varit på på jättelänge. Hävdar för egen del att den var både ytterst behaglig och spännande. Upphovsmannen kunde ofta mer än anas och när de tog sig konstnärliga friheter, vilket Winkler med nödvändighet ägnar sig åt, lutar man sig mer åt boppigt pulserande än nordiskt vemod, även om sådana inslag också förekom.

Hybriden förefaller på något underligt vis vis lika förunderlig som naturlig. Exceptionellt vacker mollanstrukten inledning omsluter publiken och efter deras underbara invitation kliver vi över tröskeln, Vistas därefter med oförställd glädje i det lockande tonspråk pianotrion utgår från och stundtals utsmyckar. Ur en Pianokonsert, i alla tonarter enligt Emil, porlar ackordföljder fram i ett angenämt svepande anslag. Det man antingen låter vara orört eller bearbetar är i första set ”låtar” som en Passacaglia, en dansant Gavott, ett Preludium och aria ur de Goldbergvariationer geniet Glenn Gould blev allra mest berömd för. ”Vi är inga experter, har bara dålig impulskontroll”. Man anser helt enkelt att man inte kan låta bli att botanisera i låtskatten.

Kontrapunktens härförare lämpar sig synnerligen väl för denna anrika jazzklubb. I fjärde stycket bjuds på bas-feature och i samma veva passar batterist på att flytta fram sin position. Noterar hur fräckt det emellanåt improviseras över detta svängiga och stundtals stillsamma sound. Ett ljuvligt tema förför, utvecklas till otroligt sofistikerad sfärisk musik. Diskret tycks någon form av sampling användas. Boppigt pulserande tongångar med Winkler i förarsätet övergår i expansiv låt till fängslande solo på flygeln. Hände mycket utan att det blev oorganiserat. Om anteckningar kan tydas innehåller första halvan också det adagio(?) som de spelade i min närvaro i SVT-studio när Kulturfrågan Kontrapunkt avsnitt 2 spelades in.

Dessa duktiga musiker fortsatte sitt utforskande av Bach och dennes harmonier efter paus. Har redan blivit för utförlig varför jag får nöja mig med att lyfta fram några höjdpunkter, jämte ett par anmärkningsvärda inslag. Först kommer en finkalibrig fullträff i form av en gavott, plus en låt från Italien som i trions tappning låter lite nordisk. Här förekommer sampling som en hyllning till Miles Davis ( en av mina favoriter). Med tanke på almanackan som markerar att vi befinner oss i adventstid framförs två julsånger, varav en är en ödesmättad psalm omgjord till sjutakt. Somliga stycken påminner om soundtrack, högst tänkbart att de kan ha illustrerat filmscener jag sett. En annan reflektion handlar om konsertens smakfulla kontraster, hur sekvenser av angenämt flöde integreras med infallsrika sektioner. Bach Jazz har verkligen filat på sitt smarta koncept.

Mest uppseendeväckande segment är definitivt vad som uppstår i och efter en ”hipp ackordföjd” som trollbinder. Vi får formidabel, suggestiv basgång och ett eggande trumintro som leder vidare. En stund senare briserar Winkler i ett break som omvandlas till karismatiskt solo, kvällens mest drastiskt avsteg från Bach-atmosfären. Matar på med fills och ett par effektfulla kaskader. Emil och Ola överraskar genom att sjunga på latin(?) i Agnus Dei ur tonsättaren H-moll Mässa. Bach Jazz sluter cirkeln genom att ge oss ytterligare pärla ur samma verk som de inledde med. Och med sugande stegring och walking bass aviseras stycket som ”agent-jazz”. Som uppskattad extra dessert serveras gigantens största hit, känd som signaturen till Beppes Godnattstund i en självständig tolkning. Ska poängteras att akustiken var ypperlig.