• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Lily Allen – Way Out West

14 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Lily Allen på Way Out West Foto: Peter Birgerstam

Lily Allen kommer till Way Out West med en skilsmässa i bagaget. Det är inte bara en bildlig formulering – hela konserten kretsar kring West End Girl, albumet som vuxit fram ur uppbrottet från hennes äktenskap.

Det gör spelningen till något annat än en vanlig festivalspelning. Mer teaterföreställning än hitkavalkad. Allen berättar, gestaltar och spelar upp sitt havererade äktenskap, och stundtals blir det både utlämnande och starkt.

Men på en festivalscen blir det också lite problematiskt.

För publiken har kommit för Lily Allen. Och Lily Allen har trots allt en imponerande katalog av låtar som kan få vilken festivalpublik som helst att sjunga med. Smile, Not Fair, The Fear och Fuck You finns där någonstans i bakgrunden, medan Allen i stället väljer att fokusera på det nya materialet.

Det är ett modigt val. Men också ett val som gör att konserten tappar en del av den omedelbara energi som en festivalspelning behöver.

Samtidigt finns det mycket att uppskatta. Allen har fortfarande sin speciella blandning av brittisk popkänsla, svart humor och sårbarhet. När de nya låtarna träffar rätt blir det väldigt personligt – och ibland nästan obehagligt nära.

Problemet är snarare helheten. Tempot blir ojämnt och det teatraliska upplägget gör att känslan av konsert ibland försvinner. Man vill stundtals att Lily Allen bara ska släppa allt och ge publiken de där stora låtarna.

Det är ingen dålig spelning. Långt därifrån.

Men det känns som om Lily Allen försöker göra något annat än det publiken egentligen kom för.

Tre stjärnor för en modig, personlig och stundtals stark föreställning – men med en känsla av att den kunde ha blivit så mycket mer.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – David Ritschard motsvarar numera högt ställda förväntningar

14 augusti, 2026 by Mats Hallberg

4

Varje år tänker jag att jag borde förbereda mig bättre. Förutsättningarna för bevakning försämrades dessutom rejält på grund av värkande fötter, stelhet som beror på ischias samt sår på ena ögat. Första dagen i perfekt väder gick ändå skapligt fast blev tidig hemgång. Mäktade med tre och en halv konsert plus någon låt på Linné så vi snackar mjukstart. Var nyfiken på Goran Kajfes/ Andreas Tilliander på Konserthuset. Men det blev för mastigt att inkludera. Har kanske blivit lite blasé på denna omtumlande, och intensiva folkfest med sin radikala hållning (vegetarianism etc.) I år sålde biljetterna slut snabbare än någonsin, fast årets line-up inte direkt lockade undertecknad. Arrangören hade kryddat med minst ett halvdussin återvändare. Att som GP hävda att Zara Larsson skulle vara mest intressanta inslaget säger mycket, även om jag finner uttalandet oerhört missvisande, snudd på skrattretande. Har dock aldrig sett så många samtidigt lämna VIP-området som inför artistens konsert, vilket gjorde att det plötsligt blev gott om sittplats för att äta lagad mat.

foto Peter Birgerstam

Rubriken om Ritschard syftar på att jag inte lyssnat på hans fullängdare, men skrev utförligt då den proggige visrockande mannen med förkärlek till country under tre kvällar framträdde på Storan i slutet på förra året, vilket han tackade för. Blev succé den vändan till Göteborg. Samma blåsartrio då som nu i soliga Slottsskogen, liksom Jonathan Lundberg på keys och min favorit Ola Gustafsson på pedal steel. Dessutom medverkar tre kvinnliga medlemmar ut Tensta Gospel Choir och glimrade gitarrist vid namn Peter Strömqvist. En anpassning till det storvulna tuffare soundet på WOW hade definitivt skett. Bakom trumsetet återfinns ingen mindre än Andreas Dahlbäck och elbasisten Alva Ragnarsson fick till en egen avdelning under sitt artistnamn Dagsedlar. Dahlbäck och Gustafsson som gärna samarbetar och syns i tv-inspelningar är verksamma som producenter medan unga trion på blås till vardags hör hemma i jazzens värld: Linnea Jonsson (trumpet) har recenserats ett par gånger av undertecknad, trombonisten Tilde Schweitzer har eget storband och sitter i andra, och Simon Skogh från Hälsingland lirar bastrombon och sousafon.

Mannen som kollapsat i SVT två(!) gånger och fått ställa in också på grynd av operation öppnar WOW på Flamingo genom att sjunga nya klämmiga singeln Mint Condition är därtill aktuell med liveplatta. Vi bjuds på en timmas varierat material från en påtagligt glad sångare och låtskrivare vars stora genombrott han förtjänat. Vilken scennärvaro och vokal förmåga! Och konsten att skriva låtar vilka ibland bör betecknas visor behärskas till fullo jämte valet av covers. 4+ landar min bedömning på att för precisera närmare.

foto Peter Birgerstam

Ryser av introt i låten som avlöser. Visar sig vara Duplantis Blues. Ola Gustafsson färgar på pedal steel och det märks att såväl huvudpersonen som kör och musiker är taggade. Den förhållandevis stora publiken får därefter När du reser dig och Sockenplan Revisited. En av sångers sägs ha anknytning till Göteborg. Njuter av ett av hans paradnummer upplockat från Hootenanny Singers. Syftar smäktande lyrik från Topelius med snart tvåhundra år på nacken, På Roines strand som möjligen kan liknas vid ett finskt skillingtryck. Visan är ett vokalt kraftårov som klaras med glans. Överraskas av Hoola Bandoolas Huddinge, Huddinge från 1975 som Country & Western. Slås ånyo av naturliga scennärvaron, mästerlig frasering och hur tajt det ihopsatta bandet låter. Gitarrist Peter Strömqvist spetsar anrättningen en handfull gånger toppat av ett längre flådigt, publikfriande solo. Ny angenäm upptäckt!

Efter medryckande Sverigerocken lanserar Ritschard en sjungande basisten som kallar sig för Dagsedlarna. Hon gör sin Cowboy och övertygar storligen i vad som utmynnar i duett i Inte här (när jag är här), vilket initierade känner till är en gripande visa av Ritschard himself. Jag överraskas igen av vad som aviseras som en funkig bit dedikerad till arbetarklassen i Göteborg (kan jag med mina drygt trettioett år på postterminal räkna mig till kategorin?) Blir till ett krön på konserten när det riffas distinkt av gitarrist och blås. Strömqvist går verkligen loss och fyrar av distade toner med bland annat wha wha så¨det står härliga till i denna sympatiskt naiva text.

foto Peter Birgerstam

Kanske blivit lite långrandigt beskrivande i mitt hyllande. Frun från Sundsvall Anna Bjermqvist sjunger lead i Än går det vågor. för att därpå förenas med sin make. Och på sluttampen fröjdas man åt Söder-romantik med sousafon, regional vals och låten med stående introduktion gällande blandmissbrukare. Enligt publicerad låtlista är titlarna Frågar åt en vän och Nya Slussen. Utomordentlig öppning på WOW. Ska sägas att jag valde att sitta i skuggan (lättare att anteckna dessutom) bortsett från finalen.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Kasino – Way Out West

14 augusti, 2026 by Redaktionen

Kasino på Way Out West Foto: Lea Johansson Maliniemi

Betyg 4 vemodiga gitarrer av fem

Det börjar försiktigt. Nästan som om Kasino själv inte riktigt vet hur mycket plats han får ta.

Men det dröjer inte länge innan det sköra växer. För bakom den lågmälda ytan finns en låtskrivare med en ovanlig förmåga att göra det privata allmängiltigt.

Och det är helt fullpackat framför scenen. Publiken står tätt, långt ut över området, och det blir snabbt tydligt att Kasino redan har byggt en betydligt större publik än man kanske kan tro.

Kasino är aktuell med debutalbumet Klunk, där den tidigare indiepopens skimrande melodier fått sällskap av akustiska gitarrer, grungeigare gitarrer och ett betydligt råare uttryck. Way Out West beskriver honom som en av Sveriges mest känslomässigt laddade popartister just nu – och på Höjden känns det som en ganska träffsäker beskrivning.

Det fina är att Kasino inte behöver skrika för att nå fram.

Låtarna får tala. Melodierna är vemodiga utan att bli svårmodiga, och texterna har den där lite ovanliga kvaliteten där man känner igen sig utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

Det är också här hans stora styrka ligger. Skriva om dig, låten som gav honom genombrottet redan 2020, har hunnit få en självklar plats hos publiken. När den kommer känns det som om den täta publiken framför scenen förvandlas till en enda stor allsång.

Kasino är fortfarande i början av sin resa. Ibland märks det. Scennärvaron är inte alltid självklar och några låtar behöver växa ytterligare för att riktigt bära en festivalscen.

Men publiken har redan bestämt sig.

Det här är någon att hålla ögonen på.

Och när man ser hur fullpackat det är framför Kasino på Way Out West är frågan kanske inte om han kommer att slå igenom på bred front – utan hur långt det kan gå.

Foto och Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Yaegerr – sjörövaren som öppnar festivalen

13 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Yaegerr på Way Out West. Foto:Thomas Johansson

Havet är en metafor för livet.

Och Yaeger inleder Way Out West med att kasta loss.

På Linnéscenen, som en av festivalens första akter, kliver hon in i sin egen värld. Bokstavligen. Hon bärs in på scenen i en kista – en del av det sjörövartema som snart visar sig vara betydligt mer än en kul scenografisk detalj.

Det är ett märkligt sätt att öppna en festival.

Och väldigt mycket Yaeger.

För medan Way Out West långsamt vaknar till liv runt omkring har Yaeger redan seglat iväg. Hon befinner sig på sin egen ö, med havet som fond och sjörövarestetiken som karta.

Musiken följer samma logik. Elektroniska beats, glittrande syntar och popmelodier blandas till något som är svårt att placera i ett enda fack. Det finns en tydlig klubbkänsla, men också något teatraliskt och nästan drömlikt. Ena stunden vill kroppen dansa, nästa känns det som att man befinner sig mitt i en saga.

Det är också det som gör Yaeger så intressant live. Hon nöjer sig inte med att framföra låtarna. Hon bygger en värld runt dem.

Och publiken får följa med.

Kistan blir en del av berättelsen. Sjörövarna en del av berättelsen. Havet en del av berättelsen. Allt hör ihop, och det gör att konserten känns mer som en föreställning än en traditionell festivalspelning.

Det hade kunnat bli för mycket.

Men Yaeger har en sådan självklarhet i sitt uttryck att det fungerar. Hon vågar vara teatralisk, konstig och lekfull utan att be om ursäkt för det.

Kanske är det precis så man ska öppna Way Out West.

Inte genom att försiktigt känna av publiken.

Utan genom att komma in i en kista, hissa segel och bestämma att festivalen för en stund tillhör dig.

Yaeger har sin egen ö.

Vi andra får vara skeppsbrutna på den.

4/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Göteborgs Bluesfestival 2026 – Lyckat utfall för blå toner i nedbantat skick

11 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt – Kokomo Kings

9/8 2026

Villa Belparc i slottsskogen Göteborg

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Senast det begav sig var 2023 under en helg i juli. Recenserade den påkostade bluesfestivalen och troligen någon till tidigare år. Bestämde mig för att anmäla intresse för att bevaka då jag hade både tid och lust. Ska påpekas att det var en chanstagning på uppstuds även om jag läste presentationen av utbudet på hemsida. Osäker på om jag lyssnat på någon av grupperna, fast en initierad vän sa att jag hört Sofie Reed i Trollhättan. Arrangören ska berömmas för hur evenemanget organiserades och tillgången till faciliteter. Publiken uppgick till närmare femhundra enligt artistvärd/ presentatör Bertil Löfdahl, vilket var en glädjande hög siffra.

Man kunde sitta under tak och de som ville dansa hänvisades till ytan längst fram och sidorna. På Belparc fanns bar, servering och tillräcklig tillgång till toaletter. Vädret var drägligt och ljudet starkt i bakre delen, men inte smärtsamt högt. Till listan på goda förutsättningar ska den goa stämningen tillfogas. Tippar på att merparten av de som skaffat sig biljett till ett rimligt pris frekventerar Bluesbåten S/S Marieholm. Gladdes åt samma vibe när fyra-fem gånger större publik umgås och diggar, sittande eller dansande. Sista avgörande pusselbiten, de fyra akterna, återstår att analysera. Första framträdandet började sent på eftermiddag efter att det varit jam. Första tre akterna tilldelades cirka en trekvart medan finalen med Kokomo Kings pågick ungefär dubbelt så länge.

SOFIE REED & MARK L HAYNES får äran att inleda, en svensk-amerikansk udda fascinerande duo. De har spelat på festivalen tidigare. Sofies remarkabla biografi återges på hennes hemsida. I ungdomen lämnade hon Ludvika för Minneapolis, oklart varför just den destinationen. Reed spelar dulcimer, lap steel och munspel. Efternamnet härstammar från giftermål Hon är multimedia-artist, sångare, låtskrivare och en visionär med en katalog bestående av fem album, varav senaste samarbetet med basisten från staden i Minnesota världsberömd på 80-talet för den funkscen Prince med flera roterade kring. Haynes medverkar på ett par soulalbum som sålt platina och guld och anlitats av legendariska producenterna/ musikerna Jimmy Jam och Terry Lewis ( The Time S.O.S Band etc.). Deras variant av tajt komprimerad rootsmusik jämte överraskande avstickare är enda internationella inslaget, det framträdande som håller festivalens högsta nivå.

Sugs in i lockande sound. Noterar emellertid sonisk obalans inledningsvis, då basen dominerar på bekostnad av Reeds dulcimer. Hon sjunger kraftfullt med auktoritet med ansenligt omfång, ibland tänker jag på en ung Monica Törnell vars ursprung är Häsingland. Ljust gung fräsigt vilda västern influerad avlöser öppningen. I Home Story tas munspelet fram. Haynes är en stabil klippa vars rytmiska grund tyvärr inte ges plats för utbroderade stick. Det är intimt och suggestivt, riffas och sjungs innerligt. Musiken flyter fram i en lite udda kombo som fungerar väl. Halvvägs in i deras tilldelade tid byter Reed till lap steel. Ett av konsertens krön infaller i upphottad version av Somliga går i trasiga skor där strängbändaren har ett uttrycksfullt feature. Suveränt sväng! Titelspåret från duons album Wish Free framförs med stor inlevelse. Ackordföljderna når ut betydligt bättre på lap steel Ett stampa-takten-beat adderas med slide, ibland kompletterat med munspelande. Gillar skarpt deras sömlösa samspel med tyund, inte sällan härrörande från Delta-blues. Uppfattar att Reed sjunger ett annat titelspår, nämligen balladen Simplicity Chased Troble Away vars refräng råkar vara ordlös. Med bett i rösten och skickligt slide-spel dras det på med effektfull intensitet i finalen.

foto Leif Wivatt

BLUES BOOSTERS tror jag var okända för de flesta Deras talesperson Pontus Nordh upplyser om att de brukar lira på mindre ställen. De består av förutom honom på gitarr och sång, Filip Bergström på dobro, akustisk gitarr och munspel, Robin Fredriksen på elbas samt Mattias Ollas bakom trummorna. Betraktar dem som duktiga epigoner vilka ändå väckte mitt intresse. Hantverket behärskas i vit bluesrockig tradition där hjältarna bland heter Duane Allman, Alvin Lee (Ten Years After) och Peter Green med flera. Man vågar sig också på svarta förebilder, vilket hedrar dem. Konceptet med tvilling-gitarrer exalterar i en repertoar där original varvas med covers. Rytmsektionen låter kompetent och vokala prestationen skäms inte för sig. Främsta behållningen är dock utan tvekan Bergströms slide-spel. Förbluffande moget och känsligt trakteras dobron. Bortsett från detta inslag hörs inga krusiduller.

Titlar som aviseras är bland andra Morning Light, Never Satisfied jämte en hyllning till Peter Green. En höjdpunkt uppstår när man gör snärtiga Too Late (W. Dixon), förevigas av Totta´s Bluesband. Här vräker Nordh på med ett gnistrande gitarrsolo och basist Fredriksen markerar sin närvaro med mycket energi. Hans bas blir tongivande också när det riffas i klassikern Baby Please Don´t Go med sina karaktäristiska höjningar och sänkningar. Vi får också en hyfsad tolkning av en av Howling Wolfs råaste låtar. Skulle trots allt säga att Blues Boosters mest ägnar sig år bluesrock även om de som framgått klarar av att variera sig. Får för mig att en energisk shuffle hämtats från Alvin Lee. I en låt sjunger för omväxlings skull Filip Bergström och i denna har han dessutom ett kreativt solo. Extranumret visar sig vara en rivig publikfriare, Shake Your Money Maker (E. James) i oefterhärmlige Rory Gallaghers anda.

.BLUEBIRDS från Skövde har hållit lågan uppe under Patric Carlsons ledning i cirka trettiofem år. Deklareras att herrarna skiftar obehindrat mellan ofiltrerad Rhythm & Blues, Louisiana Rock´n Roll, Tex/ Mex och Soul. Sju album har tagit dem till tre världsdelar. Och de har kuriöst nog spelat in på Marianne Records i Skara och blivit covrade av dansband. Sättningen numera är Patric Carlson på sång och gitarr och därtill låtskrivare, Peter Hamberg på trummor, Johan Johansson (intervjuats av undertecknad) på keyboard samt nytillskottet Peder Andersson på elbas som ersätter deras tidigare basist som förolyckades härförleden. Ska påpekas att jag i detta skede delvis tappade fokus då räkmacka inmundigades.

Trots rutin som genererar stabilitetsaknas något som sticker ut även om hantverket behärskas. Anser att bandet är lite småtråkiga eftersom jag inte utskiljer egenart i ett förvisso distinkt sound. Mina favoriter Roffe Wikström, Peps och Sven Zetterberg har rört sig med fabulös substans i en helt annan dimension. Vad tillför Bluebirds frågar jag mig ibland under konserten, när jag uppför mig som en nog alltför sträng smakdomare. Kompositören introducerar sina låtar och går i en av dem till och med runt avfyrandes licks bland festivalbesökarna som publikfriande grepp. Får fakta om låt från -89 där klaviaturspelaren jag hört så ofta live hamnar i framkant, Vi får veta att Wake Me Up tolkades av Streaplers(!) med annan text. Two Towns överraskar med nedtonad surf-stil. Ganska ny låt betitlad You Take My Blues Away lanseras. Johan Johansson solar elegant i låt som jag tycker mig snappa kommer från Freddie King. Genomgående framförs stilar som shuffle eller boogie i ett föredömligt samspel. Tajt och distinkt, fast låtarna stannade inte kvar hos mig. I´m So Glad You´re Mine levereras på slutet, sitter fint.

foto Leif Wivatt

Skam å sägandes kände jag inte alls till KOKOMO KINGS. Tre dagar tidigare hade jag blivit tipsad om deras spelning av Henrik ”Pilen” Pilqvist vars magnifika musicerande jag däremot stött på ett antal gånger. Bortsett från gitarristen ovan består bandet med fem plattor i ryggen av låtskrivande basist Magnus Lanshammar, Jonas Holmberg på gitarr och bakgrundssång, Daniel Winerö med trumstockarna samt numera Marino Valle som vokalist. Deras generöst tilltagna show bedrivs i lika hög grad som frejdig bruksmusik för dansande som för oss lyssnare. För mitt vidkommande kändes det splittrat. I mina öron öron sjunker kvalitén i låtar anpassade för mottagarna att främst röra på ben och höfter i takt. Uppseendeväckande både att pådrivande basist – mest kontra- men också elbas emellanåt – står för gruppens låtskrivandet och att man lyckats engagera den etablerade Marino Valle på lead vid sångmikrofonen. Mot hans insats kan inga anmärkningar riktas, tvärtom.

Första melodierna stuffar fram, görs med osvikligt självförtroende. Ofta lutar man åt rockabilly-stuk, vilket känns ovanligt för en bluesfestival. Precisionen i pulsen från rytmsektion blir ett fundament varifrån gitarristerna broderar. Utan yttre åthävor briljerar den respekterade ”Pilen” i en handfull solon, vilket är vad jag uppskattar allra mest i showen. Kanske att svära i kyrkan, men för min del hade en speltid på en timme varit lagom. Nu blir det aningen segt när boogie och långsammare låtar serveras en danslysten heterogen publik. Av de låtar jag blir mest förtjust ska framhållas en skönt lunkande shuffle jämte Dancing On The Graveyard. Förvånas att Jambalaya-stuk införlivas och ett sjok av låtar som nästan går in i varandra. Soundet skiftar verkligen karaktär flera gånger. Dras ibland in i deras sound för att i andra partier tappa engagemang. Måste ändå medge att det svänger skönt emellanåt med groove i upptrampade fotspår och och de allra flesta ur publiken fick sannolikt vad de önskade sig. Och den exalterande tvillinggitarr effekten gjorde sig gällande också här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in