Musik

Väster-ut – Hus 7 – Betyg 4

Väster-ut kliver upp på scenen på Hus 7 som en självklar del av Göteborgs musikscen – en scen som just nu mår ovanligt bra. Det är samma mylla som gett oss Ior, Terra, och Makthaverskan de senaste åren. En scen som inte bara lever, utan som i sin samlade kraft just nu utklassar Stockholm utan att ens verka anstränga sig.

Hus 7 är långt ifrån fullsatt den här kvällen. Det finns luft i rummet, plats att röra sig, plats att misslyckas. Men Väster-ut behöver aldrig utnyttja den marginalen. Snarare känns den lilla publiken som en tillgång. De som är här är här på riktigt. De sjunger med, inte bara i de låtar som redan satt sig, utan också i de nya. Det är ett tydligt kvitto på ett band som redan byggt en relation med sin publik, trots ett fortfarande relativt tidigt skede.

Musikaliskt rör sig Väster-ut i ett välbekant men tryggt landskap. Det finns spår av Göteborgs vemod och eftertänksamhet, men också en rakhet som gör låtarna lättillgängliga utan att bli platta. Tempot skiftar, men nerven finns där hela tiden. Bandet spelar tajt, men lämnar precis tillräckligt mycket friktion för att det ska kännas levande.

Texterna är ofta små vardagsbetraktelser. Inga stora manifest, inga krystade poetiska bilder. I stället enkla formuleringar som träffar för att de känns igen. Det är just i den där enkelheten som styrkan ligger. Rader som hade kunnat passera obemärkt på papper får liv i rummet och landar oväntat tungt.

Väster-ut gör ingen stor affär av sig själva, eller är det de kanske gör. De låter låtarna tala. Och de gör det bra. Erkänner att de kanske inte är de bästa på att sätta en setlist, och den har en lite upp och ner känsla. Tempot går väldigt mycket upp och ner. Ändå är det en spelning som ger mig skäl att jag garanterat kommer vara på plats vid nästa Stockholmsbesök.

Det här är ingen spelning som försöker vara mer än den är. Inga gester mot framtida arenor, inga poser. Bara ett band som vet var de kommer ifrån och som verkar fullt bekväma med att befinna sig mitt i en Göteborgsscen som just nu känns både sammanhållen och självsäker.

Spelningen på Hus 7 bekräftar känslan: Väster-ut är en naturlig del av något större. En lokal scen i ovanligt god form – och ett band som mycket väl kan bli en av dess mest självklara byggstenar framöver.

Burna Boy – Avicii Arena – Betyg 3

Burna Boy kliver in i Avicii arena med självbilden fullt uppblåst och blicken stadigt riktad bortom horisonten. Det är stort, ibland för stort, men aldrig ointressant. Redan från start märks att detta inte är en artist som ber om ursäkt. Det är snarare publiken som förväntas anpassa sig till hans tempo, hans humör, hans vision. Såg inte många på sittplats som faktiskt satt ner, detta var en konsert där hela publiken ville röra på sig.

Redan rumsupplevelsen säger något om kvällens ambivalens. Hela B-läktaren är stängd och på A-läktaren har både rad 1 och 2 plockats bort för att ge plats åt den massiva, centralt placerade scenen. Avicii arena känns både tilltagen och märkligt reducerad på samma gång. Det är ett rum som inte riktigt vet om det ska svälja artisten eller krympa runt honom. När de som hade biljetter på B-läktaren flyttat ner ett steg, blev det ändå en känsla av det var ganska fullt.

Öppningen är ståtlig, nästan överdrivet kontrollerad. Burna Boy är korrekt, fokuserad, men också märkbart avvaktande. Dyker upp mitt på scenen med ett vitt piano. Det tar några låtar innan maskineriet börjar glöda på allvar. När det väl händer är det dock svårt att värja sig. Rytmerna blir tyngre, rösten mer självklar, och plötsligt känns arenan som ett vardagsrum där alla råkar veta exakt när de ska dansa.

Livebandet är en avgörande tillgång. Med blås, körer och ett sväng som sitter i höfterna snarare än i ljuset från LED-skärmarna lyfts materialet bort från ren arenapop. Här finns reggae, r’n’b, rap och afrobeats i en mix som känns både självklar och personlig. Det är musik som andas självförtroende snarare än desperation efter listplaceringar.

Samtidigt finns en tydlig obalans i helheten. Scenbygget är enormt, men inramningen känns ofärdig. Dansarna gör sitt jobb men lämnar få avtryck, pyrotekniken är sporadisk och ofta mer markör än klimax. Det är som att turnén tvekar mellan intim solokonsert och fullskalig arenashow. Resultatet hamnar i ett ingenmansland där varken närheten eller spektaklet fullt ut får vinna.

Burna Boy själv bär kvällen på sina axlar. Hans karisma är lågmäld men intensiv, ibland nästan nonchalant. Mellansnacket är minimalt och rått, men publiken är med honom oavsett. När han rör sig djupare in i sitt afrobeats-material händer något. Då släpper tvekan. Låtarna sitter, publiken exploderar och Avicii arena förvandlas till något som för ett ögonblick känns långt bort från Johanneshovs betong och slask.

Mot slutet visar han också sin mest mänskliga sida. När tempot skruvas ner och låtarna får andas finns där en sårbarhet som gör störst intryck. Det är i de avskalade ögonblicken, när storhetsvurmen tonas ner och arenakostymen känns aningen för trång, som Burna Boy verkligen övertygar.

Det här är ingen perfekt konsert. Den är stundtals ojämn, överdimensionerad och ibland kylig, både i publikplacering och uttryck. Men när den fungerar gör den det med en självklarhet få samtida popartister kan matcha. Burna Boy är kanske inte alltid helt närvarande – men när han är det påminner han om varför han är en av de mest inflytelserika rösterna i modern global pop just nu.

19/12 2025

Stora Teatern i Göteborg

Arrangör: Frihamnen Event

Tack vare uppdämt publiktryck anordnades tre konserter på Storan. Jag fick utmärkt plats på första balkong för Söderkisens premiär i Göteborg. David Ritschard blev som förutspåtts mycket varmt mottagen, också i en stad han skulle ha kunnat frukta för rivaliserande bakgrund, åtminstone vad beträffar fotbollsfans. Något som artisten berör i ett par av sina underhållande mellansnack. Som kulturskribent och musikrecensent kände jag till att sångarens och låtskrivarens popularitet, sprungen ur bluegrass och country som gjorde honom självskriven i SVT:s Jills veranda, stadigt växt sedan solodebuten 2019. Han får numera betraktas som ett fenomen, en etikett förstärkt medialt av sviktande hälsa. I början av året fick en radda spelningar skjutas upp på grund av operation och sjukhusvistelse och tidigare blandmissbrukaren har lyckats med bedriften att kollapsa två gånger offentligt.

När det gäller hans musik kan det anses tillhöra allmänbildningen att ha viss koll. Poängterade bristen för arrangören. Var verkligen en novis när jag satte mig till rätta på Storan efter ett glas i baren som uppladdning. En institution i Göteborgs musikliv som jag intervjuat frågade mig om han kommit rätt. Och det fanns fler musiker jag kände igen i publiken. Var som sagt nästan helt blank inför dessa spelningar med annorlunda sättning, hade anmärkningsvärt nog inte lyssnat in mig på den karismatiske artistens tre album, istället hållit till godo med liveklipp på Youtube. Kan omgående avslöjas att jag imponerades över kontrollen på uttryck, hur det sjungs och hur teman färgas i features av instrumentalister. I fonden projiceras för övrigt den spruckna tallrik som symboliserar genombrottet Blåbärskungen, näst senaste fullängdaren för någon som tidigare haft en karriär i särskilt Spinning Jennies och sjungit duetter med H Self, Lisa Ekdahl, Frida Hyvönen och Magnus Carlsson.

Då jag har inside information och efter förfrågan försetts med fakta kommer här turnéns sättning. Efter paus får entusiastisk publik som en bonus lära känna 36-åringens vapendragare Jenny Almsenius. Berättas att Cornelis var utlösande gemensamma intresset och när kontakten etablerats en passion för svenskspråkig visa kan man anta. Fick på allvar ”upp öronen” för denna stora begåvning när jag för Orkesterjournalen recenserade hennes Povel Ramel-tribut, senaste åren hört henne live flera gånger och hänryckt skrivit. Här har hon anlitats i egenskap av vokalist, låtskrivare, duettpartner och munspelare. I en visa hänger hon på sig sin akustiska gitarr. Kapellmästaren heter Jonatan Lundberg ( Jakob Hellman, Mattias Alkberg) och trakterar flygel och keys. I en låt trummar han taktfast på den puka som placerats bredvid blåset Han är dessutom verksam som skådespelare, producent och soloartist. På andra sidan av scen huserar i hatt Ola Gustafsson, en av Sveriges mest respekterade gitarrister och producenter som inte sällan förekommer när SVT sänder galor från Cirkus. Däremot turnerar han ytterst sparsamt. Var nog tio-femton år sedan jag senast hörde honom live, vilket bidrog till lusten att ansöka om gästbiljett. Inför varje låt byts gitarr eller så sätter han sig vid sin pedal steel.

Den tre personer starka blåssektionen har lagt ut sysslan att arra på någon av sig själva. De består av den för mig obekante Simon Skogh på sousafon, bastrombon och dragspel, Tilde Schweitzer på trombon vars ansikte prytt landets jazzmagasin. Jag har hört henne live i renommerade storband och det egna storbandet hon skriver för lyssnades på i P2. Trumpetare Linnea Jonsson har jag träffat flera gånger. Hört henne i egna gruppen (till och med på releasekonsert på Nef) och med några av Sveriges vassaste storband och därutöver i uppskattande ordalag recenserat trumpetarens egentillverkade album. Skoogh har ingått i Tengholm/ Ullberg Big Band och varit en av initiativtagarna till Öm Kombo.

Bekräftas omgående vilken status Ritschard uppnått på egna meriter, hjälteglorian buren med ödmjuk stolthet sprider en omisskännlig värme. Den har fötts ur en växelverkan initierad av hängivna fans, borgar för flera extranummer. Att artisten är känd för att ha haft nerverna utanpå märks inte, däremot bekräftas oberäkneligt beteende genom kommentarer mitt i låtar eller omstart när han inte är nöjd med någon detalj. Endast vid ett enstaka tillfälle tappas orientering och då vänds blicken mot kapellmästaren. Sofistikerade arr har utarbetats av hans livemusiker och vad beträffar konsertens original är de ofta resultatet av samarbeten. Intensiteten och fördelningen av fokus styrs med stamp i scengolvet och direktiv med armen. Ritschard behärskar på ett beundransvärt vis sitt vokala register, de planerade infallen i mellansnack till vilka impulser i stunden adderas och har full koll på verser, också de snåriga. Kan inte upptäcka att hjälpmedel används. Ska tilläggas hur oerhört skönt det är att slippa de enkla lösningarnas agiterande i underhållande och sammanbindande mellansnack. Finns inget mjäkigt i viljan till inkludering istället för uppdelning.

Brukar inte studera texter. Vid en generell sammanfattning står sig dessa underfundigt personliga och hudlöst existentiella alster, skapligt i konkurrens med de frapperande många covers som ingår i hans show. På senaste albumet tolkas andras låtar signerade Alf Robertson, Ola Magnell, Dan Berglund samt finlandssvenska poemet Vid Roines strand skrivet av Zacharias Topelius och tonsatt av en irländare.

Låt oss för enkelhets skull avhandla avdelningen bestående av covers först. Som seden påbjuder gör huvudpersonen entré efter bandet, tar vid i doldisen Charlie Engstrands Ingen rör mig längre vars tidlösa vemod får mig att tänka på Bellman. Värmen strömmandes från salong är påtaglig, fascinerande för mig som upplever allt som en premiär. pirr av behag och lycka uppstår, vilka i somliga sekvenser övergår i ett extatiskt tillstånd. Vi får finna oss i äkta huvudstads-nostalgi i Sigge Skoog, fint utkristalliserad betraktelse signerad Olle Adolphson från det ljuva 60-talet med Gustafssons ackord på akustisk gitarr i framkant. Vi tillfrågas allehanda ting, bland om Torstein Bergman är oss bekant. Finner det tveksamt att majoriteten i så gott som fullsatta Storan har vetskap. Tippar att desto fler associerar dennes Om du nånsin kommer fram till Samarkand med Lill Lindfors som fick en hit med storsinta sången om kärlek som tagit slut. Ett kännetecken för artisten som gick från kult till älskad av stor skara är otvivelaktigt att det sentimentala bejakas. Rörande och sällsamt, skickligt hålls stången mot en alltför sötsliskig estetik. Ovan nämnda Vid Roines strand är en vals vars harmonik med feature på pedal steel går direkt till hjärtat.

Ritschard har den goda smaken att införliva Dan Berglunds visskatt från två perioder. Typiskt nog undras om det finns några järnarbetare bland biljettinnehavarna. Instinktivt går tanken till mitt slit nattetid under trettioett år på postterminal. En järnarbetares visor varifrån Bullen har firat hämtas, har jag på en lite knastrig vinylplatta. Att det på samma mytomspunna skiva finns en magisk kamplåt tillägnad de som omkommer i arbetsplatsolyckor och som upphovsmannen tillsammans med publik fortfarande framför, är så befriande egensinnigt att den valts bort. Istället levereras Berglunds osminkade i ärlighetens namn osentimentala Göteborgs-skildring Nattvandrare från 1987 med mäktigt intro från blåsarna. Inför Balladen om K vars vindlande gripande text sjöngs som duett utslungas från scen om det sitter några Björn Afzelius-fans i salongen.

Från honom är steget inte långt till Mikael Wiehe vars alzheimer antyds. Countrybarden hedrar honom med två väsensskilda tolkningar. Dels mästerverket Ska nya röster sjunga, i gedigen rörande version utan att nå upp till nivån hos Monica Z. Dels genom ett furiöst konsertkrön i och med stackato-attacken vars vassa kanter inramar Wiehes översättning av Masters of War (B. Dylan) där elgitarrens repetitiva riff frontar understödd av snortajt statement från brötigt blås och obändig trumma. Oemotståndlig triumf som bryter mönstret. 2022 hördes för övrigt den suveräne Dylan-tolkaren sjunga den rockigt ilskna uppgörelsen i min hemstad (recension i K-bloggen) och jag har hans samarbete med Totta Näslund på cd där översättning först förekom.

Denna långa subjektiva redogörelse liknar en kringgående rörelse. Varför inte ta upp Jenny Almsenius lyckade medverkan? Tycks medveten om att i egenskap av bonusartist möter hon en ny publik. Efter paus får hon äga scen ett slag. Inleder med akustisk gitarr i Aldrig lämna, en söt visa de flesta till skillnad från mig kände till. Sjungs ömsint till komp av pedal steel och trombon. Till vad som låter som en basgitarr och eget munspelande framförs bluesen Floden som tillkom när hon precis börjat turnera för cirka tjugo år sedan. Publiken charmas av utstrålningen och häpnar sannolikt över musikaliteten hon besitter. I b-delen av Inte här (när jag är här) återkommer huvudrollsinnehavaren för att brista ut i duett i en text jag klassar som en av de främsta han skrivit. Ovan nämnd ”Affe-cover” framförs som duett där uttrycksfulla rösterna backas upp effektfullt av dragspel och pukans hjärtslag. Jennys stämma levererar ett emotionellt outro som ger mig rysningar, nära nog gåshud.

Trots ansenlig längd på recensionen är långt ifrån alla inslag redovisade. Men behöver runda av för att formatet ska vara någorlunda hanterbart. Noterar fördelaktigt ljud! Bara någon enstaka gång rubbas balansen en smula varvid innehållet i verser inte riktigt kan urskiljas. Samtliga musiker får glänsa i korta sekvenser, antingen i intron eller features. Blåsarna kliver fram och gör avtryck när det är deras tur. Ritschard ger mest plats för Linnea Jonssons betagande, fulländade fraser på trumpet. Ett klokt beslut som förstärker passionen, värmen och engagemanget som emanerar från scen. Som väntat blir det ett knippe extranummer och till slut mer eller mindre på anmodan reser sig folk upp. Och då vill merparten av publiken och de som är på scen förlänga stunden av rusig bubblande glädje så länge som möjligt. Närvaron är så stark och innerlig att den bäst låter sig jämföras med den som Freddie Wadling utstrålade.

Vad förtäljer då min anteckningsbok om fler höjdpunkter, går det att tyda vad som nedtecknats i mörkret? Kan utröna att titellåten Blåbärskungen gör intryck, att texternas berättelser överlag har en drabbande dimension, att kvinnliga blåsarna fungerar förtjänstfullt som kör i exempelvis Nyskrubbat badrum och kök, att mellansnack fogar samman showen till en sympatisk inkluderande helhet på temat vänskap, att Gustafssons noga framtagna licks och riff fylls ut alldeles ypperligt på klaviatur och av lysande blåssektionen, att Duplantis blues påminner om extasen signifikativ för Håkan Hellströms tonspråk som uppstår efter att den vackra melodin broderats ut av Lundberg, att den gripande självbiografiska uppgörelsen i serenaden Fönster vad beträffar soundet leder tanken till Peter LeMarc, att blåsarnas intro till När jag ser en bro är svindlande delikat, att det frågas om vi känner till Mascots (svenskt popband sent 60-tal) som introduktion till ytterligare en cover: Förfalskare finns av Fria Proteatern, att mannen i högform inte kan motstå en blinkning till oss genom att framföra sin lovsång till Söder och Bajen samt att alt country-vibbarna blir som mest framträdande i andra extranumret Än går det vågor.

Ställer sent omsider in mig i ledet som nyfrälst fan. Inser nu varför hans beundrare vill befinna sig i denna livebubblan så ofta det går. Är inte riktigt på samma våglängd som kollegor när det gäller hysterin kring Håkan Hellström, ABBA-revival eller ens oreserverade hyllningarna till Jesper Lindell. Men i fallet David Ritschard och hans livemusik hävdas believe the hype.