Musik

8/11 2025

Aftonstjärnan på Hisingen

Mitt problem vid skrivande av recensioner är benägenheten att grotta ner sig i detaljer efter gjord research. Frestelsen är nästan övermäktig i föreliggande fall, men ska försöka att inte sväva ut även om det i föreliggande fall finns mycket info att delge. Fick inbjudan av en producent och nappade på erbjudandet, kunde ta plats långt upp på en i princip fullsatt läktare. Innan publiken bänkade sig i salongen för två långa sittningar hade man satts i rätt stämning genom att pianist Anders Jansson i caféet förmedlade en vibe av stumfilmsmusik. Evenemanget som till formatet påminner om en Wagner-opera, inleds med introduktion av Lina Midholm, ny koordinator för Värnamo filmhistoriska festival som grundad av Kalle Boman professor i filmisk gestaltning.

Vi får reda hur restaureringen av filmen inklusive kompletterandet av textrutor kunnat genomföras. Lustigt nog fanns det två original att utgå från och mer film hittades, vilket innebär att sammanlagd längd är 204 minuter. Mauritz Stillers redan långa film delades vid premiären upp i två delar. På Aftonstjärnan, en av Sveriges äldsta biografer, blir det förstås paus mellan visningen av delarna. Läste för länge sedan Selma Lagerlöfs omtalade debutroman och 2017 recenserades en intressant symboltyngd uppsättning med Adam Lundgren i huvudrollen på Göteborgs Stadsteater.

Ska poängteras att Stiller tagit sig sådana konstnärliga friheter att författarinnan upprördes, rasade över hans tilltag. När jag efteråt på väg ut får en pratstund med en av musikerna berättas för mig att Värmlands och kanske hela Sveriges författar-drottning blev ännu mer ifrån sig över hans filmatisering av En herrgårdssägnen. Stumfilmen om majorskan på Ekeby, kavaljererna och adelsfamiljerna på godsen i bygden blev en världssensation som banade väg för regissören och en ung Greta Garbos karriär i Hollywood. Kan i sammanhanget rekommendera romanen Vinterträdet av Ellen Mattson som handlar om Garbos skygga tillvaro i USA.

Enligt Midholm uppstod magi när restaurerade filmen kompletterad med nyskriven musik, visades på festival i Värnamo hundra år efter premiären, en satsning som då var den mest påkostade och vars spektakulära effekter man sannerligen lägger märke till. Pernilla August tillhörde de som var lyriska och Fredrik Strage har hyllat YoJuliet för ett tidigare soundtrack. Kände inte till duon som specialiserat sig på att göra filmmusik, producera och framträda i visuella sammanhang.

YoJuliet som startade som ett experiment består av Julia Sandwall på stråkinstrument och piano och Yohanna Eek Björnulfsson på slagverk och sång. De har turnerat i Turkiet, är aktuella med fler filmmusikprojekt och aviserat sitt debutalbum. Sandwall är klassiskt utbildad violinist som frilansat i tjugofem år medan Eek Bjönulfsson (gift med instrumentkollegan Finn som bland annat brukar ingå i Augustifamiljen) hämtat inspiration från karnevalen i Rio och Nordiska Visskolan i Kungälv. YoJuliet säger sig bygga upp musikaliska rum, långsamt framväxande ljudlandskap. Ett påstående vars sanningshalt bekräftas i arbetet med Gösta Berlings saga i förening med Jonas Jonasson.

Dags att presentera min koppling till tredje länken på scen. Klaviaturspelande Jonas Jonasson vars anslående mustasch nu försvunnit har jag under drygt trettio års tid sett i härligt säregna Bob hund med sitt skeva sound och fantasifulla texter. Har på senare år blivit några recensioner. Sett honom lie överallt. I Hultsfred, på Kalas-turné, i baren på Riche, Göteborgs Konserthus med GSO, i märklig musikal på Storan, festival i Gamlestan, näst sista spelningen någonsin på Kungstorget och kanske ännu fler gånger. Som av en slump lanserade två andra medlemmar bok i Mölnlycke samma helg och trumslagare Christian Gabel (nyligen aktuell med storslagna 1900 på Storan och för ett par år sedan hördes hans musik i produktion hos Backa) spelade enligt uppgift i Göteborg samtidigt. Mannen med sina syntar, melodika och elektronik har parallellt med tiden i framgångsrika rockbandet ägnat sig åt teater-, film- och konstmusik.

Genrer mixas liksom uppdelning av akustiska och elektroniska delar, fast de senare överväger. Somligt loopas eller har förinspelats och mitt ibland all väv av drumpad, perkussiva instrument och syntetiska ljud kan stundom piano urskiljas. Sandwall trakterar keyboard/digitalpiano(?) plus tre olika stråkinstrument, violiner och möjligen viola (sitter långt ifrån och är ingen musiker). Samtliga sjunger, främst Yohanna, betydelsebärande fraser upprepas vilket ger en humoristisk touch. En vackert utdragen sekvens sjungs till och med a cappella. Dessutom har den oerhört ambitiösa trion vinnlagt sig om att ljudmässigt understryka ett antal scener, som när någon bankar på en dörr eller hoppar fram från ett gömställe.

Kuriöst nog hade min 92-åriga mamma utan min vetskap fram tills ett par dagar före, bestämt sig för att gå på föreställningen. I paus ansåg hon på grund av volymen och inramningen att det fick räcka. Bara tanken att hon skulle kunna tillgodogöra sig ny ändamålsenlig musik, vars sound stundtals påminner om slingor från gruppen som jag haft så stort utbyte av är mig främmande, rent av smått absurd. För att matcha det mustiga som genomsyrar epiken blir det karnevaliskt ystert och vackert men framför allt kolossalt dramatiskt. Sentiment och spänning går hand i hand.

Nu gick jag dumt nog i fällan och skrev ymnigt igen. Ska se om jag kan tyda det väsentligaste i anteckningar nedtecknade i mörkret innan jag sätter punkt. Vill först komma tillbaka till funderingen om format. Sammantaget blev upplevelsen i mastigaste laget att smälta. Man hade tjänat på ett längre break mellan delarna, antingen dela upp det på två dagar eller ha en inlagd matpaus med catering eller liknande upplägg. Efter tio akter med åtskilliga turer intriger som rullas upp runt Fryken bland välsituerade adelsfamiljer, familjehemligheter och förtappade existenser med majorskan i centrum känner man sig utmattad. Musiken är dragplåstret, spänningsmomentet som i intervaller skapar magi.

Deras suggestivt vindlande och tidvis bombastiska soundtrack med romantiska och avantgardistiska inslag hade tjänat på ett längre uppehåll mellan delarna. Musiken förhöjde ljudlösa skådespeleriets ofrånkomliga överdrivna uttryck, känslosvallen målades fram i toner. Utan dess fängslande spegling och förklarande struktur hade Stillers berömda stumfilm med en melodramatisk Lars Hansson i huvudrollen inte alls haft samma nerv. Under avdelningen kuriosa bör nämnas att den legendariske teaterchefen Torsten Hammarén gestaltar en fåntratt till greve. Greta Garbo gör entré först i tredje akten.

Mixen av klanger och rytmer är sinnrik och man hänförs av kontrasten i skilda stämningar. Nyskrivna musiken är inte bara funktionell utan äger lockande kvalitéer, blir till ett spänningsmoment vars raffinerade oförutsägbarhet i omgångar skapar magi. Dansanta tongångar samsades med hotfulla partier som frammanade fara å färde, till och med skräck. Man använde sig finurligt av glissandon och dova taktslag för att förebåda upplösning. Tyngden i kraftfulla beats och smäktande tango hade i andra änden av registret spröda toner och ett tema som påminde om populära tv-serien Mot alla vindar från Australien.

Prestationen var synnerligen imponerande. Trion var så otroligt smidig och samtrimmad. Nödvändiga precisionen för att synka med filmens skiftande handling funkade perfekt. Utförandet var fenomenalt, dynamiskt och uppenbart djärvt, med liknande konstnärlig fria attityd som Mauritz Stiller hade i förhållande till Selma Lagerlöfs berättande. Med ett avstånd på hundra år tog sig filmteamet och komponisterna an mystiken i historien om och kring Gösta Berling i självständiga bearbetningar. Tonsättarna med målet att spegla Stillers vision med sin estetik och som sammantaget resulterat i nydanande. konst.

7/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.

Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.

Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.

Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.

’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.

Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.

Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.

Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.

5/10 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

1973 kom albumet Headhunters av Herbie Hancock, kanske första gången en numera ikonisk klaviaturspelare och kompositör som härom belönades med Polarpris, på allvar ändrade musikalisk inriktning. Sättningen med rytmsektionen Harvey Mason (trummor), Bill Summers (percussion) och Paul Jackson (elbas) tillsammans med Bennie Maupin och kapellmästarens kreativa sound fortsatte att göra fler plattor innan de splittrades. Två år efter den uppmärksammade debuten ersatte Mike Clark Mason bakom trummorna. Skivorna gavs ut i Herbie Hancocks namn, fortfarande verksam och med stjärnstatus. Såg honom på Kåren under hans electro-funk period sent 80-tal och recenserade honom för ett par år sedan på WOW. Headhunters blev sedermera namnet på ett betydande jazzfunkigt band med en stil dedikerade musikälskare kan relatera till.

På 2000-talet har originalmedlemmen Summers och kompanjonen som anslöt till kvintetten ett par år senare släppt ett halvdussin plattor, antingen studioproduktioner eller liveinspelningar, med nya medlemmar. Och de turnerar flitigt. Jag recenserade Headhunters när Fasching besöktes i fjol under stadens jazzfestival. Och för ett par år sedan befann de sig på Nef, vilket kan ha varit en anledning till att det långt ifrån var utsålt på Valand.

Veteranerna omges på scen av vikarierande Craig Handy på tenorsax, Chris Severin på elbas samt Kyle Roussel på klaviaturer (keyboard/ flygel/ synt). Hos de yngre musikerna finns tunga meriter. Saxofonisten från Kalifornien är medlem i Mingus Dynasty och spelade rollen som Coleman Hawkins i filmen Kansas City , spelat in med Betty Carter, Freddie Hubbard, Joe Henderson och gett ut en handfull plattor i eget namn. Producenten, arrangören, bandledaren, kompositören, pedagogen och skådespelaren Kyle Roussel har samarbetat med Dave Matthews Band, Pete Townsend, medlemmar ur Neville Brothers, Beck, Preservation Hall Jazz Band och många fler. Chris Severin ska ha jobbat med både Elvis Costello och Wynton Marsalis, ingått i Windjammer och senaste åren släppt egna album. Också ackompanjerat Lou Rawls, Dianne Reeves, Irma Thomas och ingått i Alan Toussaints band. Således representerar de svindlande kompetens och en enorm erfarenhet ihopsamlad från vitt skilda håll.

Spelningen avslutade pågående turné. Antagligen därför genuin spelglädje kunde registreras, trots den klena publiktillströmningen som medförde att eufori på väg mot extas inte riktigt uppstod i lokalen, blev en flödande inspiration trevligt nog uppenbar. Förutsättningar för partystämning saknades således, men beundransvärt nog var det ändå (för att använda talspråk) kanon.

För mig kändes det som pusselbitarna föll på plats vid återseendet. Nya Headhunters estetik, medryckande ensemblespelet och hur varje medlem exponeras i raffinerade features, ofta genom möten i dialogform. Som lyssnare dras vi in i vindlande rytmer och melodier, vilka stundtals tycktes så jam-betonade att det förmodligen improviserades en hel del i utsträckta låtar. Enbart åldermännen för ordet och talesman för jazzfunkiga storheterna är i första hand kepsprydde Bill Summers.

Konserten uppdelad i två halvor på cirka 55 minuter vardera öppnar med Four String Drive av Mike Clark. Fräckt suggestiv slinga övergår i olika faser. Efter diverse utflykter från främst hovrande saxofonist återgår man till grooviga tongångar. Sitter i den bakre delen, konstaterar att ljudet är utomordentligt finfördelat och volymen på en nivå där man ibland kan vara utan öronproppar. Fokus förflyttas kontinuerligt på scen och efter ett par blixtsnabba vändningar svänger det kopiöst. Strålande bas-feature leder in dem i en funkig klassiker jag borde kunna titeln på. Mike Clark dominerar ett tag med skickliga manövrar, lämnar över stafettpinnen till Summers.

En komposition det inte räder någon ovisshet om är E.S.P, förtäljs att den är signerad en av av deras hjältar, nämligen förnämlige låtskrivaren Wayne Shorter vars alster utgjorde titellåt på album 1965 med Miles Davis berömda kvintett. Olika stämmor möts och korsas i vindlande melodi som stretchas. Efter fint spel på flygeln utvecklas tolkningen till slagsverksdialog kompletterat med chant från percussionist som sprider gemyt. Efter denna händelserika sak följer Butterfly (H. Hancock), mysig ballad som sveper fram tassandes där Handy anför. Fast den beskrivningen måste kraftigt korrigeras eftersom infernalisk urladdning uppstår mitt i. När man drastiskt går ner i tempo är basist och pianistens löpningar i framkant. Konstaterar i pausen som nämnts att de levererar avsevärt mer jazziga tongångar än den svängiga funk de främst förknippas med.

Andra set innehåller standard med mycket välkänt tema som passar som i handsken. Syftar på A Night In Tunisia som kompletteras med de två största hits Herbie Hancock skrev tillsammans med flera eller adapterade för den omtalade debuten. Tänker förstås på Watermelon Man och obligatoriska finalnumret Chameleon vilka på plattan har en speltid på drygt 22 minuter. på Valand är de ännu längre. Låtarna fylls av sidohandlingar, publiken erövras med kul sidosprång och solon. Basisten går loss, nestorn bakom trummorna likaså. En energisk up tempo-sekvens liknar skalövning.

Summers tar över, ställer sig vid mikrofonen nära scenkanten och hedrar sina förfäder genom att sjunga och ha med sig ett rytminstrument, möjligen en guiro. Tillför en andlig dimension och inkluderar oss, vårt deltagande krävs för att inslaget ska funka. Och tillräckligt många är med på noterna. Tenoristen träder fram i rampljuset, för musiken framåt när den omvandlas till ett oemotståndligt beat. Roussels längsta solo kommer när han i sällskap av rytmsektionen utvinner melodin ur Donny Hathaways supersvängiga The Ghetto. Och finalen som man aldrig riktigt räkna ut hur länge den i intervaller pågår, är som nämnts det hypnotiskt släpiga beat som förändrade afrikansk-amerikansk musikhistoria. Vi serveras en underbart lössläppt lätt oorganiserad Chameleon vars oberäkneligt sugande, vandrande fokus tillför extra spänning.