• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West 2026 – The Hives övertygar med sin patenterat okomplicerade garagerock

15 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

4

Äger deras samlingsalbum på cd, såg dem på första WOW 2007 och troligen varit på konsert de gjort på Liseberg. Den exceptionellt frontmannen där kaxig image bara är förnamnet har setts gästa Augustifamiljen. Apropå att de debuterade för nästan trettio år sedan och sedan dess släppt sex plattor, ska poängteras att gänget från Fagersta som tagit USA med storm, framför allt är ett synnerligen potent liveband. Ett oomkullrunkeligt faktum! De forna glädjespridande slynglarna från Västmanland ´har växt upp och blivit medelålders, fast på scen kanaliserat genom Howlin´Pelle Almqvist tar man ännu på sig den där tuffa läderjackan-attityden uppumpade med livsbejakande punkig energi.

Pelle kan framstå som en skrikigare light-version av Tomas Öberg. Ett talande exempel på är ständiga påståenden om att The Hives är bäst ( läs inom sin begränsade och kompromisslösa stil) på vad de gör och borde få spela längre. Den självironiskt egenkära sångaren ska ha en eloge för att han presenterar bandet, av vilka basisten uppmärksammas vid till och med två tillfällen. Musikerna som blivit experter på att odla ett typiskt slagkraftigt sound heter Niklas Almqvist (sologitarrist och bror till Pelle), Mikael Karlsson (rytmgitarr), Johan Gustafsson (basist sedan 2013) samt placerad längst upp på scen Christian Grahn bakom trumsetet.

För att vara korrekt träffar jag på presscentret för första gången den andre skribenten som bidrar med recensioner från WOW, vilket gör att jag missar inledningen och istället kommer fram mitt i andra låten, en av flera omedelbara publikfriande hits. Syftar på Main Offender. Själva skulle de hävda att samtliga avverkade låtar ingår i deras hitkavalkad. Catchigt drivet riffande står på en solid grund genom att man har tillgång till en snortajt flexibelt agerande rytmsektion med ”The Johan And Only i spetsen vars begåvning exponeras i helfigur emellanåt. Howlin´s röst ser jag som funktionell, passar för uppgiften. Hives vore inte testosteronstinna Hives utan hans stämma och honom i blickfånget. Han behöver inte ha en förmåga liknande Thåströms eller Freddie W. Betonar istället rollen som domptör.

Antar att majoriten ur publiken vet vad som komma skall. Rekordlång konstpaus inkluderas liksom kravet att alla ska sätta sig som uppbyggnad till euforisk explosion och det ställs en hel del frågor till oss; mer eller mindre relevanta och nästan alltid med komisk knorr. Den gigantiska folkmassan är peppad, roas av vad som händer på Flamingo-scenen. Ljudet är lyckligtvis klart och väl balanserat. Angående influenser tänker jag snarare på New York Dolls och Ramones än Stooges och Sonics. Postpunkiga stilen blandas som sagt upp med snärtigt, oerhört tajt beat. Förtjusningen i enkeljeten hos Ramones går igen i exempelvis Paint A Picture. Deras ende talesperson erkänner att okomplicerad musik är deras grej, lustigt nog inte långt efter att jag skrivit upp impulsen om okomplicerad musik. Tillstår att jag som nyligen var på fantastisk Jazzfestival sällan lyssnar på så här okomplicerade melodier. Ska framhållas att hantverket att förmedla karismatiskt beat behärskas, även om somliga låtar knappt skiljer sig åt. Det är härligt slamrigt och ibland småstökigt, fast den förutbestämda linjen alltid verkar upprätthållas. Man kan det här med att skapa dängor som sätter sig i skallen, en formel för framgång.

foto Peter Birgerstam

Live tas svängarna ut i deras förmodligen största succé Hate To Say I Told You So. Kul att man laborerar man en megahit vars kraft gör den till en av de bästa låtar som producerats i denna slamrigt kompromisslösa genre. Oavsett bpm tappar dessa superproffs aldrig bort sig. Contdown To Shotdown utvecklas till en sanslöst furiös orgie av riffande rytmisk energi. Och vi får en obeskrivligt fantasifull introduktion till Come On och lika festliga på pricken-kommentarer om underbara dysterkvistarna The Cure och Nick Cave. Kul och otroligt energigivande konsert med ett band på bästa spelhumör.

OBS Repertoarens 14 låtar finns angivna på Setlist.fm

Mer från Way Out west 2026

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Nektar – Way Out West

15 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Peter Bergstam

4 (5)

Nektar känns som ett band som redan har vuxit ur sin scen. På Way Out Wests tredje största scen, Linné, blir det stundtals nästan för trångt för den energi och det självförtroende de kommer med. De som vill se får stå långt utanför tältet och försöka kika in. Nektar, de är unga, men det märks inte på osäkerheten – för den finns inte. Snarare på hunger, nerv och känslan av att det här är början på något som kan bli betydligt större. Som växer med hög hastighet. Ifjol en akt på Stay out west, i år tredje största scenen. Du kan gissa vad det blir nästa gång på Way Out West.

Och de har publiken med sig. Nektar drar sin egen publik, framför allt en ung sådan, och det är en av de saker som gör spelningen extra intressant. Det är inte bara festivalbesökare som råkat hamna framför Linnéscenen. Här står människor som kommit dit för just Nektar, kan låtarna och sjunger med. Det är ett band som redan har börjat bygga sin egen värld runt musiken.

Sångaren Ilean Arvman Nelson är den självklara mittpunkten. Han strutar runt på scenen som en ung Hurula, både till röst och rörelsemönster. Det finns något både trotsigt och självsäkert i sättet han tar plats. Han behöver inte göra särskilt mycket för att fånga blicken – det räcker att han rör sig genom låtarna med den där lätt nonchalanta attityden.

Men det är texterna som kanske imponerar mest. Formuleringar som fastnar direkt och känns nästan skräddarsydda för att följa med lyssnaren långt efter konserten. Texter gjorda för att bli tatueringar. Det är den typen av rader som får folk att stanna upp mitt i en låt och tänka: den där måste jag komma ihåg.

Nektar har fortfarande mycket kvar att växa in i, men det är svårt att inte känna att Linnéscenen redan är lite för liten. Nästa gång kanske de behöver något betydligt större för att rymma både bandet och publiken som följer efter.

En stark fyra.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – Moby imponerar kolossalt med hypnotiskt medryckande beats och himmelskt vackra slingor.

14 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

5

Var inställd på en annan sorts konsert. Trodde inte ens att multimediaartisten och djurrättsaktivisten Richard Melville Hall med över tjugo album i sin katalog, skulle ha med sig andra på scen. Tji fick jag. Blev positivt häpen över att electro-pionjären Moby med sina oemotståndliga trance-beats omgav sig med sex personer, om jag observerade korrekt på långt avstånd. Således något helt annat än ett dj-set där egentillverkad musik mixas. Mycket möjligt att visuellt tilltalande och avskalad show i exemplariskt ljud kommer bli årets fetaste utropstecken. Ej insatt (även om jag har hit på singel och kanske en fullängdare)överraskade jag också av att han garnerade sitt sound med gitarr oftare än synt.

Moby gjorde skäl för sin fullpoängare genom den eufori han sprider, det raffinerade känslorus som tar kroppen i besittning och får höfter och armar att svänga i takt i publikhavet. Vill ändå nämna i förbigående att jag varken var speciellt förtjust i vasst rockande högljudd inledning i Bodyrock eller extremt uppdrivna tempot i finalnumret Feeling So Real. Allt som hände inom denna ram knockade mig däremot totalt. Inte konstigt att Kulturbloggens fotograf ansåg denna akt som den främsta första dagen. På artistens uppmaning bortsåg vi en stund från att världen håller på att falla samman för att citera den epokgörande rytmexeperten som med sina slingor fick oss att njuta fullt ut. Moby lovordade vackra kvällen, stämningen och festivalen strikta vegan-policy.

foto Peter Birgerstam

Hitten Go tillägnas originelle filmregissören David Lynch, låter fantastiskt. Fast det som sagt emellanåt är avsevärt rockigare än jag föreställt mig matar han ut åtskilliga dansgolvs-extatiska sjok i en perfekt ljudbild. Till dessa intervaller av dansant melodibaserad techno ytterst effektfullt konstruerade med fördröjande moment och förlösande klimax kilas in hits som vackert vemodiga Why Does My Heart Feel So Bad? och ljust hållna We Are All Made Of Stars – en absolut höjdpunkt. Moby alternerar emellan licks på gitarren, ta sig till centralt placerad synt eller congas.Längst upp på uppbyggt podium huserar säker trummis och en musiker på keyboard/ orgel som /tror jag) lirar elbas vid något tillfälle. Kören som enormt elegant fyller i i refrängerna är som mest fyra personer, varav två av ibland trakterar violin respektive cello. Ett par gånger låter Moby en av kvinnorna fronta med uttrycksfulla höga vokala toner.

foto Peter Birgerstam

Repertoaren är genomtänkt och faktiskt omväxlande till sin karaktär. Mitt i kommer ett romantiskt alster musikerna får att växa på ett sätt som omsluter oss på ett förföriskt vis. Moby har tydliga mellansnack, visar video med sin vän, brittiska primatologen Jane Goodall och meddelar att tiden inte medger att han presenterar de medverkande på scen. Ett stort undantag görs för gästen influgen från L.A som presenteras som en av världens främsta vokalister. Lift Me Up är slagkraftig dänga vars titel förebådar Jacob Lusks entré med extatiskt uppåtgående melodin i Natural Blues. Vad ska toppa den energin och det andligt betingade trycket under WOW? Möjligen Nick Cave. Konsertens blir en vidunderlig exposé över vad Moby betytt, hans epokgörande bedrifter med influenser från houseproducenter, Pet Shop Boys, Faithless, Kraftwek med flera.

foto Peter Birgerstam

Försätts i önskvärda tillstånd med elektronikbaserat sound och till det inlemmas i expressiva betagande stämmor. Jublar åt popdängan Raining Again, utgår från att Disco Lies tillhör de klassiska alster jag njuter hejdlöst av och Porcelain manifesteras av ljuvligt framskridande melodi vars tema har utomjordisk skönhet i sig, som en annorlunda motståndshandling. Snyggt blandas svepande ballader. catchig pop med hans livsbejakande trance-groove. Av rubriker att döma är jag långt ifrån ensam smakdomare som föll för denna karismatiska akt. Senaste gången han var i Föteborg spelade han i Scandinavium. Undrar om inte denna konsert var strået vassare.

Hela bevakningen från Kulturbloggen på årets Way Out West

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Bildkavalkad från torsdagens Way Out West

14 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Lea Johansson Maliniemi
Foto: Lea Johansson Maliniemi
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto. Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Thomas Johansson
Foto: Thomas Johansson
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam
Foto: Peter Birgerstam

https://kulturbloggen.com/?tag=way-out-west-2026

Arkiverad under: Musik Taggad som: Way Out West, way out west 2026

The XX – Way Out West

14 augusti, 2026 by Thomas Johansson

XX på Way Out West 2026

5 av 5 – en helt fantastisk konsert

Way Out West återanvänder gärna gamla succéer. Ibland känns det som en trygg repris, ett namn som redan har bevisat att det fungerar. Men med The XX blir det något helt annat.

För det här är en återkomst som jag verkligen inte visste hur mycket jag hade saknat.

Allt är svart och vitt. De svarta tröjorna i merchandise-ståndet säljer slut och framför scenen breder ett kompakt mörker ut sig. Det borde egentligen vara precis tvärtom mot det jag brukar gå igång på. Jag gillar egentligen inte den här typen av musik.

Men The XX hittar alla mina strängar.

Och de får dem att jubla av glädje.

Det är sparsmakat, mörkt och suggestivt. Basgångarna ligger som ett hjärtslag genom området medan sången smyger sig fram mellan tystnaderna. Det finns något nästan hypnotiskt över hur lite The XX behöver göra för att skapa så mycket känsla.

Det är en konsert där mörkret aldrig blir tungt. Tvärtom. Det finns en märklig eufori i det. När de stora låtarna kommer känns det som att hela publiken dras in i samma svarta och vita värld. En mer klubbig upplevelse.

Och plötsligt inser jag det:

Jag har verkligen saknat The XX.

Kanske är det det finaste med festivalrepriser. Ibland återanvänder man inte bara en gammal succé. Man återupptäcker något man själv glömt att man älskade.

The XX visar att Way Out West kan plocka fram gamla kort ur leken – och ändå bjuda på något som känns alldeles nytt.

En helt fantastisk spelning.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in