Musik

23/4 2022

Utopia Jazz i Göteborg

Tyvärr saknas bildbevis på denna upplyftande tillställning. Inga fotografer fanns närvarande och kammat noll musikernas fb-sidor genomsökts. Hade förmånen att höra 1 ½ låt på första set plus en extraordinär session efter paus. När basistfenomenet och kompositören Charles Mingus (1922-1979) uppmärksammades hundra år efter sin födelse, blev det som väntat ett överjordiskt ös parat med vackra, långsträckta ballader. Självfallet leddes styrkan på nya jazzinnestället av en kontrabasist, den finske i Göteborg boende Olli Rantala. De utvalda samarbetspartners han presenterar är jag väl förtrogen med: pianist Fabian Kallerdahl, trumslagare Göran Kroon och i frontlinjen står blåsarna Axel Mårdsjö (altsaxofon) jämte Björn Cedergren (tenor/ baryton).

Märkte omgående när Fables of Faubus framfördes med sitt hypnotiska tema, att nödvändig energi för att göra märkvärdige Mingus rättvisa fanns installerad. Kan flika in att jag inte hört hyllningsobjektet live, däremot Mingus Dynasty i Holland 1989. Äger ett halvdussin plattor plus den dubbel-lp som betitlas The Greatest Jazz Concert Ever. Läste för länge sedan den osminkade självbiografin Beneath the Underdog.

Andra set inleds i härligt fladdrig stil med pådrivande puls. Saxofonisternas vildsinta duellerande plöjer genom en urskog av primitivt beat. Tänker att vad vi villigt utsätter oss för är en häxbrygd som står i opposition till det vita och välputsade. Batteristen Kroons namn åtföljs av dubbla utropstecken, medan Björn Cedergren på barytonsax bestämmer sig för att implementera infernaliskt drag. Det är en hudlös, närmast hysterisk öppning. Noterar kakofoni-tendenser, fast samtidigt jättekul lyssning. Moanin´ avlöses av Sue´s Changes, en långsamt slingrande melodi vars tempo gradvis ökar dramatiskt. Påtagligt knixig musik som ändå binds ihop elegant. Hårt och mjukt turneras på ett genomgripande, rent av genialiskt vis.

Mingus raffinerade rytmik manifesteras lysande i Better Get Hit In Your Soul, vars klassiska basintro Rantala sätter egen signatur på. Påminner när det laddade ensemblespelet tar vid om orgiastiskt jublande kyrkomusik. Inspirerat solo på altsax följs upp av den äldre kollegan på tenor. Tippar att vissa chorus töjs ut och förlängs tack vare ingivelse i stunden. Improvisation som centralt moment inom livejazz. Björn Cedergren berättar efteråt att man måste gå all in för att uppnå trovärdighet.

Första delen i Celia kan kategoriseras som ballad och då målar Mårdsjö ljuvt fram temat. Successivt införs stökigare atmosfär. Delikat broderar kvintetten ut svepande, långa linjer. Altsaxofonisten ges också förtroendet att knyta ihop i outro, vilket görs med ackuratess. På originalet medverkar faktiskt trumpetaren Rolf Ericsson som jag hört i konsert med Bohuslän Big Band, vars ordinarie trumslagare råkar vara ovan nämnde favorit Göran Kroon. Onekligen kuriös kronologi!

Boogie Stop Shuffle från 1959 utmärks av ett karaktäristiskt driv, helt enkelt ett röjigt sväng utan dess like. Överväldigas av groove med dominerande blås. Basgången är magnifik, magisk. I mellanrummen hörs underbart angenäma ackordföljder från Fabian Kallerdahl, träder då fram som en motsvarighet till Horace Parlan och ännu mer Roland Hannah (musiker i flera av basgeniets konstellationer). Samtliga tar tillvara på chansen att släppa ut sina musikaliska idéer, omvandla dem till oförliknelig verkstad. Krogspelningen väckte sådan respons att inplanerat extranummer var ett måste. Ryste av optimalt ömsint handlag i ballad med Ben Webster-vibbar.

ps Vill passa på att nämna andra akter jag hört på sistone vilket inte resulterat i någon recension, i flera fall för att jag inte hade möjlighet att närvara hela konserten. Tänker på Sundby Generations (Terje, Kasper och Viggo) på Unity, Amandas Ateljé där Amanda Andreas i Gatenhielmska huset musicerade med Erik Björksten och gästades av Malin Wättring (som samma dag släppte skiva som signalerar annan taggig färdriktning), ett sprakande set med ROTAS inklusive häng efteråt och extra påslagen Fredrik Hamrå, finstämd spelning med trion Boson – Jardemark – Bergström, sångfågeln Ester Utbult ackompanjerad av pianotrion David Bäck, Matz Nilsson och en Anders Kjellberg i högform samt Arvid Jullanders påskspecial med goda vännerna Jonas Bäckman och Leo Lindberg.

Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)

21/4 2022

Har recenserat de två skivor Ellas Kapell släppt plus en konsert på Unity. Därav en beredskap, en slags förförståelse om ungefär hur det skulle låta. Konserten över två set i fantastisk akustik stärker ändå min uppfattning, om att deras beprövade koncept utförs med hyperkänslig begåvning.

Trots sin ungdom (25-30 års åldern) är man både välutbildade och etablerade i svensk musikliv, medverkar var för sig framgångsrikt i skiftande sammanhang. Kapellet som ursprungligen bildades i gemensam kärlek till the first lady of jazz, har sedan dess breddat repertoaren. De består av Lovisa Jennervall på sång, Manne Skafvenstedt på piano, trumslagare Edvin Fridolfsson samt nyligen prisade Jon Henriksson på kontrabas. (På skivorna trakterar Anders Langörgen basen.) Vi får veta att tre av dem kommer från Göteborg.

Hänförs direkt av anslaget. My Funny Valentine präglas av gradvisa stegringar likt svallvågor. Sången är till sin natur uppfordrande, pockar på att bli lyssnad på. I den brygga arrangör Skafvenstedt lagt ut bryter en laddad batterist in och tar plats. Ett romantiskt örhänge den närmast viskande Chet Baker (såg honom göra låten 1984 på Nef när stämningen var magisk) tolkade på motsatt sätt. Avlöses av The Best Things In Life Are Free (musikalmelodi från 1927) vars intro spelas rappt av Jon Henriksson. Bedårande klang och dito dynamik utgör kännetecken för en konsert där allt sitter. Jennervall utsmyckar med scat-inslag.

Vid When i Grow Too Old To Dream för jag in i anteckningarna vad deras talesperson senare bekräftar. Nämligen det förhållande att man heter som man gör, vilket framhåller gruppens gemensamma syfte. Vidare är det uppenbart att man inte bara ackompanjerar, utan uttrycker sig enligt lustprincipen i diverse segment. ”Vi gör allting tillsammans, är ett kollektiv med olika personligheter och uppgiften att arrangera läggs ut på varje medlem”. Noterar också Edvin Fridolfssons hisnande utvecklingskurva från en redan tidigare hög nivå.

Tycker mig höra tonartshöjningar i Crazy He Calls Me, låt skriven för Billie Holiday som ju i modern tid blev ett paradnummer för Linda Ronstadt. Blir förtjust i eleganta löpningar på flygeln, vilka övergår i pådrivande puls från rytmsektionen, främst effektuerad av Fridolfsson. Det dröjande temat i en fulländad Beatles-komposition från Rubber Soul framställs med ackuratess, genom exempelvis vispar och bassolo.

Ett synnerligen vitalt första set avrundas med ytterligare en höjdpunkt, nämligen deras lika underhållande som komplexa arr på the Lady Is a Tramp (Rodgers/ Hart 1937). Påminner nästan om boogie när melodileverantören vid flygeln tar täten, varvid kompet med Henriksson i spetsen hänger på. Jennervall scattar skickligt! Hennes skarpslipade stämma imponerar, är en röst jag lärt mig uppskatta. Den kan trollbinda även om den mestadels befinner sig på avstånd från hennes rökigt färgade förebilder.

Efter paus förs vi tillbaka till samma värld av sofistikerade tolkningar. Blir ånyo hänryckt av anslaget, denna gång i Cheek To Cheek. Fridfull stämning sprids, gör mig och förmodligen övriga i en publik, som borde varit större, ytterst tillfredsställd. Snyggt och respektfullt gjort utan att bli slentrianmässig imitation, tvärtom. Rytmiska krusiduller framhävs på ett sätt som om det slogs svängiga volter. Skafvenstedt leder kvartetten i ny riktning med Alfie (klassiskt ledmotiv från Michael Caine-film på 60-talet). Bacharachs berömda alster framförs obeskrivligt njutbart. Stående vid sångmikrofonen understryker en väldigt duktig sopran(?) textens innehåll.

För att spegla glädjen i kontraster byter kvartetten till halsbrytande takter i Don´t Ask Me Why. ” , några få av oss bekanta med Kapellets aktuella skiva, visste att det var en Billy Joel-hit som fått sig en rejäl putsning. Nu har vi röjt” konstateras från scen, varefter stråk av vemod tar vid. Töjs uppfriskande på uppställda ramar. Att man tillåter sig stor dos elasticitet är ett trumsolo bortom själva melodin ett bevis på.

Have You Met Miss Jones artar sig till en yster dänga med både scat av yppersta snitt och accentuerade basgångar i den högre skolan. Som extranummer serveras radikalt annorlunda version av All Of Me. En fjäderlätt bevekande interpretation, vars superlångsamma tappning stannar kvar i en efteråt likt ett inre jubel. Hedrar kvartetten att de beter sig anspråksfullt och innovativt, töjer på vokaljazzformeln. Inte överraskad, men väldigt nöjd!