500 år av tystnad och bortglömdhet. Resandefolket. Eller var det romer! Stockholms Stad valde att fira romernas 500 åriga historia i Sverige, men då fick resandefolket nog. Ralf Novak-Rosengren, musiker, kulturbärare, inspiratör beslutade att det var dags att lyfta fram resandefolket för det var de som kom hit den 29 september 1512 (tattare), inskrivet i stadens register.
Resandefolkets historia är kantad av tragik och knappast något som förgyller bilden av ett sk demokratiskt land. Och läser vi Bo Hazells bok om romer får vi veta att på 40-talet försökte jönköpingsborna, om inte ta död på så åtminstone försöka köra ut dem med våld (blydankar mm) från staden. Jönköpingskravallerna 1948 torde vara det första rasistiska upploppet i landets historia.
Men Resande är överlevare och nu trötta på att grupperas som en enda stor grupp som romer, vill resandefolket slåss för sin kultur, sin musik och sitt ursprung. Det blev Nordic Romanifestival med betoning på resande. Den första i sitt slag men hoppas jag inte den sista. Och det blev lite som ett släktkalas där vänner från Norge och Finland fanns på plats liksom ett antal bekantasom jag – ickeresande.
Festivalen var delad på två platser, Musik o Teatermuseet dagtid och Stallet på kvällarna. Det gjorde attden informativa och sakkunskapsbringande delen fick oförtjänt liten publik. Däremot var det trångt i gångarna på Stallet där den musikaliska delen höll till.
Vad säger jag om resande/romsk musik. Det jag kände till var den mollbetonade, sorgsna där dragspelet blir tårarna, gitarren lugnet och fiolen ett instrument som varierar mellan näckens lockande sorgsna klang till ett inferno av känslostormar. Musiken ligger nära centraleuropeisk folkmusik med inslag av indiska harmonier. I Norden lånade man dessutom melodier från annan musik och satte sina egna texter.
En av de främsta inom genren är Ralf Novak-Rosengren som lagom till festivalen också släppte sin senaste CD med ett urval av gamla och egenskrivna texter.
Men ack vad man också kan bedra sig, första kvällen avslutades med en rungande rappkonsert där kusinerna Malik Faltin och Christian Bergström-Faltin rappade resandesång inför en entusiastisk publik. Som unga kallade de sigTattarn&Tattarprinsen. De är den unga generationen som för resande/romsk musik vidare i en ny förpackning.
Dimitri Keiski med bla rötter i Finland, var en fantastisk upplevelse. Dimitri vann True Talent 2011 med en cover på ”A WhiterShadeOf Pale” ochhan är en lysande sångare som lyfter den traditionella Resande/romska musiken till nya höjder och ny publik. Den Resande/romska musiken bygger på till största delen på akustiska instrument, han har hittat en stjärna i Peter Hallgren. Dimitri är ett bra exempel på kombinationen tradition och det moderna. Dimitri framförde en av absolut finaste tolkningarna jag hört av ”Du gamla du fria”, och han gjorde det för att som han sa ”Sverige” och Norden har gett mig så mycket och i en annan del av Europa hade jag inte varit den jag är idag.
Laila är norsk resande och folkmusiker och på konserten visade hon vilka oerhörda variationer det finns på den romska folkmusiken. Resande/romsk musik fungerar oerhört väl i balladformen. Vill ni lyssna finns hon på Spotify lyssna på ”Dina Bruna Ögon” det är ingen kärleksvisa utan en visa om möten i en värld vi vet så lite om de Resande.
Lördagen avslutades i ett musikaliskt dansfyrverkeri med ”Manne MenuettiGypsy Band” från Finland. En åttamannaorkester där det bjöds på allt från swinginspirerat till flamencotoner. Manne är komiker, musiker och estradör. Han får på en blandning av finska, engelska och svenska ord i sin presentation publiken att jubla och när hans 8-mannaband drog igång formligen exploderade golvet på Stallet. Från den minsta till den äldsta dansades det loss i allt från tangobugg till vild flamencodans. Och ingen ville sluta. Men slut blev det och liksom en nordisk nationalsång sjöng Ralf, Laila och Dimitri, Mustalainen, en sång som finns i samtliga tre länder. Något för Hesselby Folkfestival.
Blir det en Resande/romsk festival nästa år, missa inte det. Så mycket värme, känslor och generositet får man leta efter. Tack till Stallet Folk- och Världsmusik, det var trångt och varm men underbart.
Text: Anne Skåner
Foto: Anders Löwdin





