Filmrecension

Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant

Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.

De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.

Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.

Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.

Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2026/04/unnamed-11.jpg

JA!
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Nadav Lapid

En absurd skildring av att leva ytligt som granne med krigstillstånd. Skildrat på ett ironiskt sätt som säkert tilltalar en del, men som för mig del känns som att jag sett bättre beskrivningar och skildringar av detta många gånger. Det räcker egentligen att läsa på första sidan för Sveriges Televisions Nyheter på SVT.se där massaker av terrorister kan skildras samtidigt som Hamas-demonstranter skildras och allt det blandad huller om buller med Melodifestivalen eller andra underhållningsprogram. Tragik och våld hand i hand med underhållning och komedi. Det är den värld vi lever i nu och egentligen mänskligheten alltid levt i. Att överleva med sitt vardagsliv fast delar av världen står i brand.

Det där med att en del lever i krig och dagligen måste skydda sig från bomber medan andra, inte långt därifrån, roar sig med vild sex, droger, alkohol och underhållning och snygga kläder. Tja det är inget nytt och det har skildrats på många olika sätt i både litteratur och film. Denna filmen tar avstamp från Israel dagen efter den 7 oktober då terrororganisationen Hamas dödade många israel på en musikfestivaler och tog många som gisslan också. Denna attack satte igång Israels jakt på Hamas, som gömmer sig framför allt i Gaza.

I marknadsföringen för denna film står det att filmen handlar om att säga “Ja” – att böja sig för makten, eliten och nationalismen:
JA! är en rasande uppgörelse med medlöperiet – hur både vanliga människor och konstnärer väljer underkastelse i stället för motstånd. JA! är en film som vägrar vara bekväm och som använder absurd humor för att provocera både åt höger och vänster.

Nja. Jag tycker inte den provocerar både åt höger och vänster. Någon kritik av Hamas är svår att hitta, till exempel. Frågan om Israel, Gaza och Hamas är mer komplicerad än vad som skildras i denna film.

Huvudpersonen vi får följa kallas Y, och han är en osäker jazzmusiker, och hans fru Jasmine är dansare. De ger sin konst, sin själ och sina kroppar till de som betalar mest, och skänker nöje och tröst till sitt blödande land. Y får så småningom uppdraget att komponera en ny, brutal och triumfatorisk israelisk nationalsång som ska hylla “segern” mitt i kriget.

Nadiv Lapid har sagt att han hoppas filmen “skakar om folks själar” och han beskriver JA! som sin mest konfrontativa film hittills. Regissören menar att det inte alls bara handlar om Israel utan om en >global tendens till vulgaritet och nationalism – där konst, känslor och tvivel trängs undan till förmån för makt och pengar. Jag både håller med och inte. För det första är frågan mycket mer komplicerad än att skildra Israel som helt oprovocerade i sina attacker i jakten på Hamas. Visst kan säkert många av oss se att underhållningsbranschen och/eller kulturen böjer sig för makten och pengarna, men det mycket motstånd också bland kulturfolk gentemot makten. Mycket värre än att alla som har monopol på makt och våld, som vakter, poliser och åklagare ofta, ofta springer ärenden åt makthavare och de mest välbärgade utan att överhuvudtaget reflektera över situationen för de utsatta. Så för mig haltar filmen. När den dessutom är väl absurd, väl överdriven och rörig och huvudpersonerna rejält utflippade har jag svårt att se filmen som seriös.

Om regissören:
Regissören Nadav Lapid (född 1975 i Tel Aviv, numera bosatt i Paris) är känd för Synonyms som vann Guldbjörnen i Berlin 2019 och Ahed’s Knee belönad med juryns pris i Cannes 2021 – båda starkt kritiska mot israelisk nationalism, identitet och makt.

Michael
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Antoine Fuqua

När han dog 2009 hade Michael Jacksons stjärna dalat kraftigt och han hade skulder på fem miljarder kronor. Hans manager John Branca tog hand om dödsboet och vände till miljardinkomster genom att på olika sätt utnyttja Jacksons namn och verk.

Nu har turen kommit till en spelfilm där Branca är producent och på ett pinsamt sätt valt att själv låta sig porträtteras av tvålfagre skådisen Miles Teller. Det har kritiserats av Jacksons dotter Paris som kallar filmen ”en sockrad Hollywoodfantasi” full av felaktigheter och fullskaliga lögner.

Jacksons bröder och systern LaToya är medproducenter och tjänar nu pengar på en film som skildrar hur han exploateras av sin familj. Det är ganska skamlöst.

Men det finns någonting i ”Michael” som trots allt flyger. Något oförstörbart. Det är musiken som den fåniga killen som hade en apa i blöja som bästis faktiskt skapade.
Originalmusiken hörs, i de flesta fall, även om brorsonen Jaafar Jackson som spelar Michael, själv är sångare. Det som skildras är 30 år av fantastisk sång och dans med en av världens största artister, från barndomen i Gary, Indiana, med bröderna i Jackson 5 och sen solo i karriärens höjdpunkter på 1980-talet.

Musiken är så fantastisk att jag ryser flera gånger, fast allt är välbekant.
Det biografiska materialet däremot är iögonenfallande enkelt och svartvitt berättat.
Det finns en skurk, Michaels pappa Joe Jackson. Han misshandlar sin yngste son med ett bälte, han styr över hans liv, han vägrar släppa greppet.
Alla andra, mamma Katherine, bröderna i Jackson 5, skivbolagsbossar, producenter, managers och läkare är däremot helgonlikt snälla och hjälpsamma, medan den skrämmande pappan dyker upp oväntat hela tiden och gör något elakt.

Man tror inte riktigt på det. Michael Jacksons liv beskrivs i form av en övertydlig saga riktad till dagens barn, som väl knappast har en aning om vem killen var. Jo, hans pappa var elak, men han själv var god och snäll och duktig och fick massor av fans.
Ibland får jag en känsla av att familjemedlemmarna som står bakom filmen egentligen inte kände honom. Många scener är skrattretande enkelt tillyxade där Michael Jackson säger klyschor som: ”Jag måste ta kontroll över mitt öde” eller håller små tal om allt det goda han vill göra.

Så varför avskyr jag då inte filmen, som i två timmar faktiskt var underhållande, bortsett från en svacka i mitten.

Det är för att den i början, med den gripande Juliano Krue Valdi som barnet Michael, berättar något intressant om svart kultur i USA på 60-talet. Hur en stålverksarbetare kan drömma fram musikkarriärer för sina barn. Hur de kan uppträda i de fantastiska nöjesetablissemang för svarta amerikaner som fanns på den tiden. Hur Suzanne de Passe och Berry Gordy på Motown kan skapa stjärnor som går hem i hela världen.

När Michael blivit vuxen är det till en början lite svårt att acceptera Jaafar Jackson i rollen. Men det fungerar till slut, i starka scener när han skapar världssuccén ”Thriller” i både album- och videoform, och framför ”Billie Jean” och ”Bad” på scen.

Och då och då får vi verkligen veta något nytt som känns sant. Hur det såg ut i Michael Jacksons sovrum, till exempel. De stökiga interiörerna fulla med leksaker och samlarprylar kan få hjärtat att brista. Att världens största artist aldrig blev riktigt vuxen är uppenbart.

Budskapet i alla fall till 1988 är att en skadad människa också kan göra något stort och fint av sitt liv. Det sägs att Michael Jacksons sista 20 år ska bli del 2, men det tror jag inte på. För många anklagelser om övergrepp på barn som man inte kan undvika att ta upp.

I den här filmen som sägs vara del 1 har Michael bara kontakt med barn som är svårt sjuka och som han gör heroiska insatser för.

Jag tror inte ett dugg på att det var så enkelt. Efter 1988 tog också Michael Jacksons bisarra förstörelse av sitt eget utseende fart. I den här filmen får han fortfarande vara bedövande vacker.

I vissa vinklar är Jaafar Jackson oerhört porträttlik. Det enda han inte får till är fötterna. Michael Jacksons fotarbete var hans signum som dansare. I filmen citerar han Fred Astaire som sagt att man måste se en dansares fötter på film, för att publiken ska förstå vad han gör.

Hur han dansade i verkligheten får ni kolla upp på Youtube efter att ha sett filmen.
Där får Michael Jackson själv sista ordet.

La belle année – Det vackra året
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi i: Angelica Ruffier

Em hyllad dokumentär om sorg och en resa genom barndomens minnen som tränger sig på då man rensar ett dödsbo efter en avliden förälder. En film som jag gärna skulle vilja hylla också men som jag fick tvinga mig att se klart då jag upplevde dem som för seg, för diffus, för upprepande och för många scener som känns för privata. Den tuffar iväg åt olika håll och går också över gränsen mellan personligt och privat.

Filmens plus är att den i vissa delar har mycket fina, vackra bilder som i kombination med orden som förmedlas blir poesi. Men det är för lite av detta och det räcker för att bli engagerande och njutbart.

I dokumentären får vi följa regissören, Angelica, och hennes bror som tillsammans rensar huset efter deras pappa som gått bort. barndomshemmet i Avignon i södra Frankrike – De två syskonen drog tidigt från pappan då han var sträng och elak, ja despotisk. De följa med sin mamma till Luleå som tonåringar. Sorg har många ansikten. Det finns en sorg som kan vara stark då man förlorat någon som man aldrig lyckades lösa konflikter med. En sorg över att någon var elak och aldrig bad om förlåtelse. Jag tänker att den sortens sorg måste ha varit tydlig inom Angelica och hennes bror då deras pappa dog. Men jag tycker inte att det berörs på något berörande sätt, till exempel.

Filmen borde kunna beröra eller tala till många av oss. Vi är många som förlorat något eller några som vi tagit hand om dödsboet efter och vi har upplevt alla dessa många känslor som kommer då vi rensar gamla saker som väcker upp många minnen och gamla förhoppningar som aldrig blir infriade blir tydliga inom oss.

En del av filmen spretar iväg åt en ungdomsförälskelse Angelica upplevde. När hon hittar sin gamla dagbok från gymnasietiden läser sina hemliga tankar och känslor om den kärlek hon kände för historieläraren Sylvie, Mademoiselle S. Denna del är mycket poetiskt filmad. Det är vacker och sensuell poesi, presenterad med film och ord.

För mig saknar filmen ett fokus. Att förlora någon förälder eller någon man känt länge påverkar oss. Att rensa saker efter en avliden väcker många, många känslor och tankar. Jag upplever att den delen av berättelsen slarvas över. Det finns så mycket värt att fundera kring och ta upp kring sorg och alla dessa minnen. Det är en svår konst att göra det så det personliga väcker tittarens eller läsarens egna tankar och känslor kring sina upplevelser. Jag känner inte riktigt att denna dokumentär lyckas med det. Tyvärr. Jag vill så gärna tycka om en film som hyllats av så många.

The Mummy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Lee Cronin

Efter en uppsjö av medioker skräck som They Will Kill You, Ready Or Not 2 samt den helt urusla Whistle är det äntligen dags för genren att få återupprättelse, detta då Lee Cronin tar sig an ett av de genuint legendariska filmmonstren. Cronin som briljerade med den oväntat starka Evil Dead Rise tycks göra samma raketkarriär som Zach Cregger med sin film Weapons, vilket också varit en film som används flitigt i marknadsföringen för The Mummy.

Filmindustrins ständiga vilja att göra nyligen framgångsrika – eller potentiellt lovande, regissörer till legender eller auteurer efter en handfull filmer är en trend lika löjlig som tröttsam. Då det kommer till Cronin visar sig dock uppståndelsen och den stora djungeltrumman vara befogad då The Mummy fortsätter en oerhört lovande karriär. För där Cregger har ett aningen tillknäppt och högdraget sätt att ta sig an skräck och mystik fortsätter Cronin att injicera en påtagligt varm passion. Precis som med Evil Dead Rise är det märkbart hur lyrisk och lycklig Cronin är då han får leva ut sina drömmar och visioner med rejäl budget och uppbackning. Även om The Mummy är i det närmaste befriad från galghumor – eller ens svart komik, är det en otroligt välkomnande film som med överväldigade entusiasm presenterar sina scenarion med smittsam inspiration.

Precis som de bästa actionfilmer förstår Cronin att det måste finnas ett stabilt – kanske till och med simpelt, fundament, en uppsjö av blod, inälvor och slakt är menlöst utan någon som helst narrativ substans. Denna gång nyttjas ett enkelt familjetrauma som det emotionella ankaret. Även om familjedynamiken inte lär kunna utmana Ibsen presenteras ändå en trovärdig relation mellan skådespelarna Jack Reynor och Laia Costa som båda levererar ytterst stabila rollprestationer. Det finns en mognad och intelligens i att inte förlora sig i den hänsynslösa brutalitet som filmen skyltar med. Världen som målas upp är så pass välgjord att de mest groteska segmenten inte känns som självgod sensationalism utan som vikta verktyg för Cronin vision.
Valet att låta filmen också vara en thriller visar sig vara en oerhörd styrka. The Mummy är trots sin enkla mystik och uppenbart övernaturliga inslag, en film som lyckas att intressera då stora delar av filmen blir en sorts undersökning. De utlovade influenserna från David Finchers filmskapande visar sig här vara helt korrekta då Cronin lyckas med att få arkeologi och traditionell kidnappningsdramatik att blir oerhört spännande. Strukturellt vad gäller thrillersegmenten samt skräcken är filmen inte vidare revolutionär, istället ytterst kompetent vad gäller genomförandet. Mixen mellan så kallad ’’body horror’’ och detektivarbete skapar en oerhörd laddning, tillsammans den uppslukande entusiasmerande regin blir det hela ett stycke strålande underhållning. Det är samtidigt superbt presenterat med ett ultramodernt foto, utrustat med en hotfull skärpa och stämningsfulla färger och god scenografi. Redan innan premiären har det otroligt grafiska och brutala innehållet diskuterats, en aspekt som nu känns aningen överdriven. För den med en försmak för det morbida finns inget här som inte skådats genom tidigare orgier i blod och stympade kroppar. Istället är detta en sorts fortsättning på det fysiska våld vi såg i Evil Dead Rise där den mänskliga kroppen tillåts lemlästas till obeskrivliga nivåer.

Vad gäller att skaka nytt liv en karaktär – eller filmserie som stöpts om oändligt många gånger, blir resultatet aningen mer mångfacetterat än något så simpelt som bra eller dåligt. Cronin är inte intresserad av att göra en film där monstret enbart avpolletterar sina offer på diverse makabra sätt. De fantasilösa hoppa-till-momenten är starkt reducerade och ersätts istället med en tryckande tät stämning där precis vad som helst kan hända. Men desto längre det hela löper blir det alltmer snarlikt den kanske mest legendariska skräckfilmen som skapats, nämligen William Friedkins Exorcisten. Att Cronin drar sig åt denna koloss är förståeligt men gör filmens andra halva förutsägbar. För även om de många hyllningsmomenten till Linda Blairs demoniska skådespel är stiligt går det inte att undkomma att det finns ett mått av fantasilöshet i att endast göra en sorts alternativ version av det mest klassiska som går att hitta i genren. Finalen blir därför också aningen standardiserad med ett bombardemang av smattrade dörrar och satanistiska ramsor.

Även om den andra halvan antar en något för bekant form går det dock inte att undkomma att The Mummy är en osannolikt underhållande, snygg och inspirerande film. Som en icke beundrare av skräckgenren är det hela en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal.