Filmrecension

Red One
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 november 2024
Regi Jake Kasdan

Efter två lyckade Jumanji-uppföljare är regissören Jake Kasdan tillbaka och önskar fortsätta bjuda på lättsam underhållning med stora doser varm charm. Kasdan skapar fortfarande ett sorts filmmakeri som sedan länge har lämnats därhän. Även om filmerna nyttjar modern teknologi för sina specialeffekter samt ett nutida foto så är atmosfären, de enkla berättelserna och fantasifulla premisserna något som stolt hade kunnat stå bredvid filmer som James Camerons True Lies eller den kultklassika The Goonies.

Denna anakronism är märkbar även i Red One, fast till skillnad mot den förstklassiga resan genom äventyrslandskapet i Jumanji blir Red One bara en bister åktur på någon undermålig attraktion på en nedgånget nöjesfält.

Kasdan är som bekant inte främmande inför fantasifulla premisser, som regissör men också som son till Lawrence Kasdan, mannen som ansvarat för att skriva ett par Star Wars och Indiana Jones-filmer. Men denna gång är utgångspunkten så pass absurd och skruvad att man kan fråga sig om vi inte har att göra med den mest hysteriska anime. Nu ger sig Jake Kasdan i kast med mytologiska väsen, mer exakt jultomten, och försöker placera allt i ett ramverk som hade passat en Marvel-film.

Och initialt är det fullkomliga vansinnet smittsamt underhållande, något som förstärks av Dwayne Johnson i rollen som militant tomtenisse. J.K Simmons i rollen som tomtefar själv bjuder på både ett och annat skratt. Detsamma kan sägas om Chris Evans som lämnar sin roll som Captain America långt bakom sig genom att spela en genuin bråkstake vars manér är långtifrån smickrande eller charmanta.

Filmens synopsis tyder på att det hela är ett enda stort skämt, något som bör innebära att man har nära till humor. Därför är det chockerande att Jake Kasdan regisserar och formar filmen som om han regisserar ett manus skrivet av Henrik Ibsen. För även om det finns humor – där Dwayne Johnson och Chris Evans får visa upp relativt god komisk förmåga, är filmen märkligt sammanbiten och inte det minsta avslappnad. Det är många gånger om öppet mål för strålande komik men Kasdan väljer istället att leda in filmen i någon inhemsk mytbildning där diverse väsen presenteras med märkligt ödesmättad stämning.

Den skojfriska och glättiga Kasdan tycks försvinna för varje minut. Ju längre speltiden löper desto mer vill filmen anta en form som inte alls passar den, nämligen som grandios actionfilm. Självironin och komiken släpps helt för urtråkiga actionscener som dessutom har begåvats med osedvanligt dåliga specialeffekter som har samma trovärdighet som dokumentärfilmer där Big Foot sägs figurera. Förklaringen till denna märkbara svacka vad kvalitén anbelangar kan spåras till manusförfattarna Chris Morgan och Hiram Garcia. Den förstnämnda kan endast skryta med ’’makalöst’’ författarskap som kan ses i ett par Fast & Furious-uppföljare, Garcia har i sin tur inte en enda vettig merit som författare, något som avslöjar filmens extraordinära oförmåga att kapitalisera på sina tillgångar.

Utöver det är filmen oerhört haltande vad gäller tempo, flera gånger då momentum byggts upp får publiken smaka på en tvärnit som består av gräsliga utläggningar om rätt och fel, sekvenser där hela filmen tycks ha fryst till is och inte har förmåga att röra sig en millimeter.

Den entusiasm och komik som förekommer i filmens start bryts sakta men säkert ned och allt kulminerar i en film som endast kan beskrivas som snöslask, grått, vattnigt och motsatsen till attraktivt.

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.