Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Potiche – en fransk troféfru

by

Potiche – en fransk troféfru
Betyg: 1
Premiär: 15 juli

Suzanne är gift med den rika och mäktiga maken Robert Pujol som är chef över ett företag som producerar paraplyer. Suzanne börjar känna att hennes liv som hemmafru börjar bli tråkigt och ensamt. Hon vill ut och jobba men ingen tar henne på allvar. Hennes barn är vuxna och hennes man är otrogen. Hon verkar vara fast i rollen som den förlåtande hemmafrun och Suzanne bara väntar på att få en chans att göra en stor förändring i sitt liv.

Paraplyfabriken plågas av strejker som blir allt allvarligare. Robert tas som gisslan, får hjärtattack och Suzanne får ta över företaget. Äntligen får hon visa vad hon går för och saker tycks gå riktigt bra, tills Robert blir bättre och vill ha tillbaks sitt jobb.

Potiche är en fransk film och utspelar sig i norra Frankrike år 1977, runt den tiden då kvinnor har börjat ta sig ut i arbetsmarknaden.

Det är en intressant idé på en film men den var nästan tråkig. Så mycket mer kunde ha gjorts. Största problemet var att storyn var störande förutsägbar. Man förstod redan i första scenen, när man såg Suzanne Pujol ute på ett joggingpass, att hennes liv snart skulle förändras och att hon skulle sluta vara en ’troféfru’. Dock uppskattade jag den häftiga 70-tals miljön.

Hela filmen kändes som en teaterpjäs, fast ingen bra teaterpjäs. Skådespelarna var medelmåttiga, skämten var inte roliga och man kände inte heller någon större förbindelse med karaktärerna i filmen. En liten del av mig blev glad när Suzanne bestämde sig för att visa hennes omgivning att hon kan minsann stå på sina egna ben hon med, men det var en för liten del av mig som tyckte det för att det skulle betyda någonting.

Jag rycktes inte med i filmen och kände mig inte särskilt berörd när jag lämnade bion.

Recension av sommarens stora spänningsfilm, Super 8

by

Joe och Alice med sina fäder. Kyle Chandler, Joel Courtney, Elle Fanning och Ron Eldard.

Titel: Super 8
Betyg: 4
Sverigepremiär: 17 juni 2011

Sommarens stora Steven Spielberg-produktion heter Super 8 och har premiär runt om i Sverige på fredag den 17 juni. Den här gången är det manusförfattaren JJ Adams som står för regi. Året är 1979 och platsen en liten amerikansk stad. Joes mamma har nyligen dött i en olycka på fabriken där hon arbetade. Joes pappa, som är stadens vicesheriff, tar förlusten hårt och har svårt att ta på sig ansvaret som ensam förälder.

Sommarlovet börjar och istället för att åka på baseball-läger som pappa vill, väljer Joe att hjälpa kompisen Charlie med en super 8-film till en kommande tävling. Ytterligare tre killkompisar i 13-14-årsåldern är med i inspelningen av filmen som handlar om zombies och Charlie lyckas också locka med söta Alice i filmteamet.

När tonåringarna ska filma sin första scen vid en öde tågstation hamnar de mitt uppe i en våldsam tågolycka. Det stora godståget krockar med en lastbil som körs på spåret av en av ungdomarnas lärare, som svårt skadad varnar dem för att berätta vad de sett. Flygvapnet intar snabbt staden och det hela liknar snart en katastroffilm. Människor, mikrovågsugnar och hundar försvinner, strömmen bryts och andra konstiga saker händer.

Trots katastrofscenariot tappar Super 8 inte bort personerna och deras relationer.  Barnskådespelarna balanserar i sina – om än lite klichéartade – roller skickligt mellan barnslig entusiasm, skräck och vänskap. Särskilt minnesvärd är Joel Courtney som spelar Joe, med sin underliggande sorg efter sin mamma och sin spirande förälskelse i Alice.

Super 8 är en välgjord och spännande film. Man kan känna igen JJ Adams grepp att vi länge bara får gissa oss till vad i det skrämmande hotet består från tidigare produktioner som Cloverfield och TV-serien Lost.  Det är först mot slutet som det avslöjar sig samtidigt som vi får en ny syn på det.

Greppet med en skräckfilm i filmen ger också en extra krydda till Super 8. Och gå inte för snabbt när eftertexterna börjar rulla, då visas nämligen zombie-filmen The Case i sin helhet.

Super 8 är tillåten från 11 år (7 år i vuxet sällskap)

Relaterat: Recension i Moviezine.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Midnatt i Paris

by

Midnatt i Paris

Betyg: 3

Premiär: 2011-09-02

Paret Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är i Paris med hennes föräldrar. Gil drömmer om 20-talets Paris, möten med konstnärer och författare och promenader i regnet. Inez vill planera deras bröllop, umgås med föräldrar och vänner.

En natt avstår Gil från sällskapslivet och ger sig ut på egen hand och lyckas gå vilse. En mystisk Rolls Royce av 20-talsmodell stannar och ett sällskap bjuder in honom att följa med. Bilen för honom tillbaka till 20-talet och han får träffa alla tidens stora författare, bildkonstnärer och filmskapare.

Varje natt vid midnatt hämtar bilen upp honom och för honom tillbaka till den värld han helst vill leva i. Han får hjälp i sitt skrivande av självaste Hemmingway. Så småningom men börjar inse att att han måste förändra sitt liv för att kunna skriva som han vill.

De nattliga utflykterna skapar problem och eftersom det är Woddy Allen som skrivit och regisserat är det också en hel del romantiska förvecklingar.

Woddy Allen har gjort många bra filmer som visar på livets dilemman i ett humoristiskt och lättsamt perspektiv. Woody Allen är en begåvad filmskapare men jag uppskattar honom mer som regissör än skådespelare. Hans eviga pladdrande är roligt en stund men blir snabbt tröttsamt.

Tyvärr har Woddy Allen lyckats få Owen Wilson att spela Woddy Allen själv i den här filmen. Det blir bitvis alldeles för pladdrigt men det hindrar inte att möten med tidens författare och kulturpersonligheter bli både intressanta och roliga och i sin helhet känns filmen alldeles för kort. Den får mig att vilja bli kär, flytta till Paris och skriva en jättebra bok.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Priest – läskigaste vampyrerna hittills

by

Titel: Priest
Betyg: 3
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Priest är en blandning mellan Western, science fiction och monsterfilm. Det är definitivt ingen traditionell vampyrfilm. Handlingen utspelar sig i en mörk värld, i en tid efter de stora vampyrkrigen. Kyrkan/The Church är stark men krigarprästerna, som var de som slogs mot vampyrerna, har ingen auktoritet längre. Kyrkan försäkrar att vampyrerna är döda och att det inte finns något vampyrhot att vara rädd för. Ändå gömmer sig stadens befolkning innanför tjocka murar.

Paul Bettany spelar Priest, en av krigarprästerna som nu går runt i staden utan någon funktion. Men det bor också folk utanför städerna. Likt en nybyggarfamilj i en gammal westernfilm är Priests bror med fru och dotter redo att äta middag efter sin bordsbön när friden bryts av en vampyrattack och 18-åriga Lucy förs bort. Den lokala sheriffen, som är kär i Lucy, åker till staden för att hämta Priest. För att kunna ger sig ut på vampyrjakt måste dock Priest gå emot kyrkan – som blundar för vampyrhotet.

Ingen behöver tveka om huruvida vampyrerna i Priest är goda eller onda. Deras utseende säger allt: slemmiga, ögonlösa monster, som utvecklas inuti något slags puppor – alla härstammande från en vampyrdrottning. Trots att de är så motbjudande som man kan tänka sig finns det människor som beundrar dem och låter sig smittas och förvandlas till så kallade familiars.

Det finns också ännu en varelse i filmen – en Lucifer-gestalt som är både vampyr och människa och den som leder attacken. Filmen är baserad på den grafiska novellen Priest av koreanske Min-Woo Hyung, där Priest inte slåss mot vampyrer utan mot fallna änglar, vilket man anar här.

Spänningen är hög i Priest, bildspråket är dramatiskt och dataanimeringen skickligt gjord. Jag gillar budskapet om faran med att blunda för det onda och även om dialogen är begränsad så lyckas den förmedla de viktigaste ingredienserna så att historien hänger ihop. Personerna är lite för endimensionella för min smak och det märks att filmen inspirerats av en serie.

Slutet av filmen ger en tydlig öppning för del två. Priest och hans två följeslagare, sheriffen och en prästinna, räddar staden från vampyrattacken, men det här är bara början. Det stora kriget väntar.

Relaterat: Recensioner i Dagens Nyheter och på Onyanserat.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Recension av The Housemaid – vacker skildring av de skrämmande rika

by

Jeon Do-yeon som Eun-yi.

Titel: The Housemaid
Betyg: 3
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Den sydkoreanska dramathrillern Housemaid börjar med att en ung kvinna begår självmord genom att hoppa från en balkong, mitt i stadens hektiska liv. Eun-yi, som jobbar i köket på en restaurang, bevittnar händelsen. Snart därefter börjar hon som barnflicka/housemaid hos den förmögna familjen Goh. Trots att Eun-yi ser ut som en ung flicka är hon redan skild och verkar desillusionerad på männen.

Hennes huvuduppgift blir nu att ta hand om paret Gohs lilla dotter, Nami, som hon snabbt får en bra kontakt med. Den unga vackra hustrun, Hae Ra, som är höggravid med tvillingar, över yoga inför förlossningen och konsumerar konst, litteratur och musik som förströelse. Maken Hoon är van att få allt han pekar på och snart vill han också ha Eun-yi, vilket hon inte verkar ha så mycket emot.

Eun-yi blir gravid och när Hae Ras mamma Mi-hee kommer för att styra upp situationen börjar det barka iväg mot en oundviklig katastrof. Eun-yi vill behålla barnet, men det kan familjens två kvinnor inte acceptera.

Housemaid bygger löst på en tidigare koreansk film med samma namn från 1960. Skillnaden är att i den filmen är det Eun-yi som är den ”onda”; familjesplittraren som tar anställning för att förföra maken (jag har inte sett den, men det låter som amerikanska Handen som gungar vaggan från 1992). Sensmoralen är tydlig – se upp för ogifta förförerskor.

I aktuella Housemaid skulle sensmoralen kunna vara ”var glad att du inte är rik” eller ”beblanda dig inte med de rika – det slutar i katastrof”.  ”De är skrämmande, det är nog därför de har kunnat bli så rika”, säger familjens husfru, Miss Cho.

Housemaid är en vacker och suggestiv film, men jag känner mig lite kluven inför rollpersonerna och handlingen. Slutet är effektfullt, men destruktivt. Det är bara en av personerna i Housemaid som verkar utvecklas under filmens gång och det är Miss Cho. Det är lite svårt att leva sig in i Eun-yis agerande, allt från hur lättvindigt hon faller för Hoon (om än rik, mäktig och snygg) till hennes slutliga hämnd. Jag skulle inte riktigt kalla filmen för thriller, men den är spännande på så sätt att man är osäker på vad som kommer att hända. Det är positivt i en filmvärld där mycket är förutsägbart.

Eun-yi följer med familjen på en utflykt till landet.
Eun-yi följer med familjen på en utflykt till landet.

Relaterat: Recensioner i Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,