• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Mästerkatten – 3D – jodå, funkar väl

23 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Film: Mästerkatten
Betyg 3
Sverigepremiär 3 februari 2012

Mästerkatten i stövlar är en av mina favoritsagor och jag har berättat den i många olika varianter för mina barn, när de var små. Mästerkatten som figur sätter igång min fantasi. Uppenbarligen gäller det filmskaparen bakom filmen som nu släpps om denna katt, i 3D.

Filmskaparen Chris Miller har valt att låta handlingen utspela sig i mexikansk cowboymiljö och Mästerkatten är ung och han möter figurer från andra sagor. Humpty Dumpty (ni vet ägget som trillar i kras i barnvisan) är en barndomsvän som dyker upp och tillsammans ska de stjäla de magiska bönorna från Jack med bönstjälken. De ska lägga vantarna på den berömda Gåsen som lägger guldägg. Det har blivit en vinnande koncept att göra som i Shrekfilmerna: blanda sagorna och låta sagofigurerna mötas.

Ingredienserna är samma som från de flesta animerade amerikanska historier: några roliga figurer, lite rolig musik, några som jagar varandra, några som fäktas eller slåss och någon föräldrakaraktär som väntar. En sensmoral som handlar om vänskap och om att förlåta varandra. Vi har sett det förr och kommer att se det igen.

Mycket är som förväntat, fast det märks att filmskaparna blivit mer medvetna om att flickor kan vara lika tuffa som pojkar, så Mästerkatten möter en tuff gatusmart kattflicka, Kitty.

Allt är dock inte helt som förväntat, några gånger blir jag ändå överraskad. När jag såg filmen på pressvisningen var det en del barn i publiken – de var helt tysta under visningen. Jag vet inte om det betyder bra betyg eller dåligt betyg. Mittemellan-betyg, tror jag. Barnen var tysta – om filmen hade varit dålig hade de suckat och vridit på sig, tror jag. Däremot skrattade de inte högt, som de kan göra på en riktigt, riktigt bra film.

Den kommer på biograferna både med engelskt tal och svenskdubbat. På den svenska versionen görs rösterna av bland annat Jon van Eerd, Anna Drijver, Charly Luske, Jeroen van der Boom och Karin Bloemen.

I den engelska versioner görs rösterna av Antonio Banderas, Walt Dohrn, Salma Hayek och Zach Galifianakis med flera.

Jag har sett bättre animerade filmer, men också sämre. 3D-effekterna fungerar hyggligt, har sett sämre resultat, absolut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

En gång i Phuket – blir tyvärr lite för klyschig

22 januari, 2012 by Redaktionen

En gång i Phuket
Titel: En gång i Phuket
Betyg: 3
Premiär: 3 februari

Gänget bakom ”Sommaren med Göran” är tillbaka med ännu en romantisk komedi, ”En gång i Phuket”. Huvudrollsinnehavaren och manusförfattaren Peter Magnusson säger i Expressen att det är den bästa film han har gjort och under världspremiären på Stockholms filmfestival förra året mottogs den med jubel.

Sven (Peter Magnusson) jobbar som karriärcoach och drabbas av en medelålderskris. Han är trött på sitt jobb och sin tillvaro. När den gamla skolkompisen Johan Påhlman, vars framgångar Sven avundas, möter en plötslig död överger han sitt gamla, västerländska liv. Han säger upp sig från jobbet med omedelbar verkan, packar väskan och drar iväg till Thailand över julen för att hitta en ny identitet som författare.
Där träffar han den norska, frigjorda, yogautövaren Gitte som bosatts sig i Phuket. Hon spelas av Skavlans brorsdotter, Jenny Skavlan. Gitte släpar med sig den nyblivna ja-sägaren Sven på allt från tarmsköljning till bergsklättring och dykning, äventyr som är dömda att misslyckas. I andra rollerna ser vi Alexandra Rapaport, Frida Hallgren och självklart följeslagaren David Hellenius. Susanne Thorson spelar Anja, en bokförlagsredaktör som Sven bekantar sig med och fattar tycke för under sin skrivkramp. Syns gör även två unga talanger, de tidigare L’oréal Rising star nominerade Adam Lundgren och Matias Varela.

”En gång i Phuket” är en film om att finna sig själv, om självförverkligande och den frågar vad det är att leva på riktigt. Charmen ligger i de träffsäkra skildringarna av övre medelklass svenskens vardagliga liv med Mac-datorn som följer med på semestern, konversationer om den svenska mentaliteten och förlöjliganden över svenskars svårigheter att förstå norska. Den höga igenkänningsfaktorns bjuder stundtals på hysteriska skrattscener men den patetiska karaktären som allt går fel för gång på gång känns något uttjatad. Höjdpunkten är att se Sveriges svar på amerikanska skådespelarduon Owen Wilson och Ben Stiller (Peter Magnusson och David Hellenius) samspela. Tyvärr hamnar filmen i fällan av att bli lite för klyschig.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, komedi, En gång i Phuket

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: En gång i Phuket, Filmrecension, Komedi, Scen

Mission Impossible – Ghost Protocol: önskar Michael Nyqvist hade en mer utmanande roll

19 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Mission Impossible – Ghost Protocol
Betyg: 2
Svensk premiär: 27 januari 2012

Visst, den som är ett stort fan av Mission Impossible skulle väl sätta ett högt betyg, bara för att det är Tom Cruise och Mission Impossible.
Med de resurserna som filmskaparna haft till sitt förfogande är det självklart att det är massor av action, med full fart från första filmsekvens. Men sedan är det inte mycket mer.

Storyn är: en svensk galen professor i fysik (spelas av svenske skådespelaren Michael Nyqvist) har fått för sig att en katastrof som förstör jorden är bra. Då kan något nytt och bättre spira upp ur spillrorna. Genom att jorden förstörs i ett kärnvapenkrig skulle jorden och mänskligheten kunna börja om på nytt. Alla krigshetsande politiska ledare dör och en liten grupp överlevande människor kan bygga en ny värld, en fredlig värld. För att sätta igång det här kärnvapenkriget måste USA och Ryssland luras att attackera varandra. De enda som kan rädda världen är agent Ethan Hunt, ja ni vet: Tom Cruise och tre andra agenter. Om de misslyckas kommer amerikanska agentbyrån IMF inte att kännas vid dem.

Grundberättelsen är virrig, men det får vi ändå acceptera, annars är det ingen idé att se filmen alls. Men det finns en hel del ologiska saker i själva storyn. Som när Hunt och kollegor gillrar en fälla bygger det på att de två bovarna som ska mötas aldrig har sett varandra, eller sett någon bild på varandra. Hmm, hur troligt är det när alla i filmen är superduktiga på att använda sina jätteutvecklade tekniska hjälpmedel.

De finns en hel del sådana där ologiska sammanhang i filmen – och det är slarvigt att filmmakarna, tycker jag.

Särskilt jättespännande blir det inte heller även om agenterna jobbar under stark tidspress, bomben är på väg att explodera medan klockan tickar på. Men allt är ju så förutsägbart, konceptet har vi sett förr och inget överraskar eller förvånar.

Det är synd att den så duktige svenske skådespelaren Michael Nyqvist gör sin internationella filmdebut i en roll där han inte får möjlighet att visa något av sitt register. Hans roll som boven kräver inte mycket av skådespelartalang. Överhuvudtaget är det inte någon skådespelarnas film. Det är få dialoger och ingen spänst i dem heller, inget särskilt intressant som förmedlas i samtalen eller interaktionen mellan filmens karaktärer.

För den som gillar action finns det förstås en hel del snygga actionscener. Men den som vill ha lite mer håller sig till James Bond.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Mission Impossible – Ghost Protocol, Tom Cruise, Michael Nyqvist

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Michael Nyqvist, Mission: Impossible - Ghost Protocol, Tom Cruise

Små vita lögner – underbar berättelse men filmen känns som en bra bok

17 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Små vita lögner
Betyg 4
Svensk premiär 20 januari 2012

För att klara oss i livet tar vi ibland till små vita lögner. Men ibland gör vi de kanske mest för att vi skäms över sanningen, vi tror att vi måste vara mer perfekta än vad någon kan vara.

I den varma franska filmen ”Små vita lögner” av Guillaume Canet, som står för både regi och manus, får vi följa ett gäng vänner i medelåldern som brukar resa på semester tillsammans i en fransk semesterby. Precis när det är dags för årets semester råkar en av dem, Ludo, ut för en svår olycka. Ludo kör skoter hem på morgonkvisten, rejält påtänd efter en fest och ett nattklubbsbesök och kolliderar med en lastbil.
Vännerna samlas på sjukhuset och får se sin svårt skadade vän.
Eftersom han ändå inte kan prata med dem och inte får träffa dem mer än mycket korta stunder bestämmer de sig för att åka iväg på semestern ändå. De kan ju alltid komma hem någon vecka tidigare och hälsa på honom då, när han har mer glädje av deras besök, resonerar det.

Det är flera saker som komplicerar tillvaror för gänget. Vincent har upptäckt att han hyser varma känslor för Max, den äldre mannen i gänget som är lite av ledaren. Max kan inte hantera det, han uppskattar ju Vincent men några homosexuella känslor har Max inte. Det är han säker på.

Vincent och hans fru och lille son följer med på semestern liksom övriga, som alla har sina problem.
Vi känner nog igen flera karaktärstyperna. Vi har nog alla mött varianter av dem i våra liv. Som
Antoine som vägrar inse att Juliette har gjort slut, att hon verkligen har lämnat honom. Han skickar SMS till henne och får till slut ett svar på SMS från henne. Det visar han i hemlighet för den ena efter den andre. Han babblar och pratar om sitt problem och frågar alla till råds, men klampar bara på med sitt problem och kan inte se att de andra kan ha ännu svårare saker att tampas med i sina liv.

Filmen är en fantastisk berättelse om några olika människors livslögner och tilltrasslade liv. Filmen är lång, omkring två och en halv timme. Ja, det tar tid att nysta upp alla berättelser, eftersom det är flera historier som utvecklas parallellt. Det känns faktiskt mer som en roman än som en film.

Det hjälper inte att filmmakarna kompenserar bokkänslan med många täta långsamma klipp med närbilder på personerna, det blir nästan sämre eftersom i en roman kan jag som läsare göra mig en egen bild av karaktärerna nu påtvingas jag ju filmskaparens bild av dem.

Fast jag förstår filmregissören, att han låter kameran vila så mycket på dessa människors ansikten och uttryck. Han har samling en rollista med mycket intressanta skådespelare. Vincent spelas av en skådespelare som ser ut att utseendemässigt vara Frankrikes svar på Daniel Craig. Max spelas av en skådespelare som är som en blandning av Al Pacino och Dustin Hoffman, i fransk tolkning.

Regi: Guillaume Canet
Manus: Guillaume Canet
Les petits mouchoirs, Frankrike, 2010

Med:
François Cluzet
Marion Cotillard
Benoît Magimel
Gilles Lellouche
Jean Dujardin
Laurent Lafitte
Valérie Bonneton
Pascale Arbillot
Joël Dupuch

Längd: 2 tim 28 min

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

J. Edgar – Clint Eastwoods film, gör mig besviken

16 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: J.Edgar
Betyg: 2
Svensk premirÄ 20 januari 2012

FBIs legendariske chef J.Edgar Hoover var både fruktad och beundrad. Han var mannen som låg bakom jakten på kommunister. När nu Clint Eastwood satt händerna i hans berättelse och gjort filmen om honom hade jag höga förväntningar. Jakten på kommunisterna och hur övergrepp på människors integritet försvarade har ruggigt stora likheter med vad som sker för att försvara jakten på terrorister och vad som sker för att jaga fildelare i dagens samhälle.

J. Edgar är filmad i en snygg brunton som påminner om Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy”. Fotot och färgsättningen ger en stark känsla av ett grått byråkratiskt center.

Leonardo di Caprio är strälande i rollen som J.Edgar Hoover. Att se denna vackre skådespelare sminkad till en fetlagd äldre man som börjar bli tunnhårig är rätt fascinerande. Leonardo di Caprio blev nominerad för sin insats till Golden Globe, fast priset gick ju till George Clooney. Helt klart kommer di Caprio att få en Oscarsnominering också. Allt annat vore skandal.

Nu tycker inte jag att snyggt foto och bra skådespelare räcker för att göra en film. Filmen har innehållsligt stannat vid att skildra människan J.Edgar Hoover som en makaber figur som bor ensam med sin mamma också när han börjar komma upp i medelåldern. Hans mamma kväver honom och deras relation är psykologiskt sjuklig. J.Edgar Hoover har en djup nära vänskap med Tolson, en advokat han rekryterar till FBI och som ställer upp på allt Hoover vill göra. Jo visst har Tolson en friskare syn på vad som är rätt och fel men ändå, hur kan Tolson vara så förälskad i Hoover att han smälter allt idiotiska idéer?

J. Edgar Hoover var med sin jakt på kommunister en av 1900-talets mäktigaste, mest kontroversiella och mest gåtfulla personer. Att göra en film om honom och inte beröra de övergrepp på den personliga integriteten som hans sätt att styra och ställa innebar.

Vad som är intressant är hur en så sjuk person kunde få så mycket makt och inflytande. Där börjar spännande frågor att komma. Det har Eastwood dock valt att inte tränga in djupare i.

Clint Eastwood har valt att inte fundera vidare på övergreppen som skedde i jakten på kommunister, han ger en skissartad förklaring där jakten i princip försvaras med att bolsjevikerna på fullt allvar ville ta över makten i USA med våld. Som regissör har han också väjt från att ställa andra frågor, som hur en så sjuk man kunde få så mycket makt. Eller så ställer sig Clint Eastwood inte dessa frågor.

J. Edgar Hoover var uppenbart bisexuell, fast i smyg och dolde sina känslor för sig själv också. Han gör ett försök att förklara sina känslor för sin mamma, som frankt förklarar att han inte är hennes son om han är homosexuell. Tragiskt och svårt att förstå idag.

Clint Eastwood har lyckats få Oscarsnomineringar för flera av sina långsamma draman – det lär trilla in några nomineringar till den här också. För amerikanarna är det hemska som skedde på ordet av den berömda FBI-chefen ett nationellt dåligt samvete. Den är värd att tas upp på mer allvar.

Rent filmmässigt var den hopklippt ganska rörigt och den är närmare två och en halv timme. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle komma igång. Två och en halv timme är för långt för en film som aldrig riktigt kommer till skott.

Läs även andra bloggares åsikter om Leonardo Di Caprio, J. Edgar Hoover, USA, FBI, politik, samhälle, integritet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: FBI, integritet, J. Edgar Hoover, Leonardo Di Caprio, Politik, samhälle, USA

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 442
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in