• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mama

1 april, 2013 by Redaktionen

mamaMama
Betyg: 3
Premiär: 3 april

Mama är en vacker film i all sin makabra glans. Och för att vara ”ny” skräck en mycket bra sådan. Sevärd. Det första som händer mig är dock att min återkommande skräckfilmstanke slår mig i huvudet: En film med enbart barn i dåligt ljus bland smällande dörrar och ylande ventilation, skulle vara en mardröm rakt av. Jag skulle aldrig bli mig själv igen efter något sådant.

I Mama rör sig barnen som spindlar, vigt över bänkar, kylskåp och lister. De är förvildade, smutsiga magra djur, gutturalt mumlande. De är huvudorsaken till att jag blir skakad. Bortsett från barnen: Ljuset som skiftar. Något otäckt i garderoben. Någon är bakom din rygg nu. Nattfjärilars flykt genom rummet. Bilen, ett silverplan genom snön när den far av vägen. Stugan med en räv i sten utanför. Skylten på fasaden: Helvetia. En drunknad kvinna. Mentalsjukhus. Ryckiga rörelser.

Allt det där skrämmer mig. Oavsett vad. En B-film med de ingredienserna skrämmer mig. Jag hade önskat att det vore mer… vridet, mer saga. Tanken biter sig fast för själva idén, berättelsen, ger så många möjligheter till just det. Därmed blir jag förvånad över det jämförelsevis simpla resultatet.

Mama bjuder på överraskningar och speciella bilder, men sammanslaget blir allting för mycket och alldeles för lite på en och samma gång. Upprepningar av identiska händelser. För många slitna uttryck. Men jag vill ändå inte såga Mama, det förekommer några riktigt bra scener, och ett fåtal vändningar som är helt okej.
Som sagt, det mesta är använt, återanvänt och sönderanvänt- Men! När man minst anar det kommer en banbrytande scen; ett hår som flyter över golvet och ser ut som en Shi Tzu. Jag kväver ett skratt. Snart dyker hårets otäcka ägare upp genom parketten- men det är ju för tillfället en Shi Tzu! Allvarligt!

mama2

Vi är alla olika. Mama är en omedelbar rädsla- det man ser i ögonvrån på natten. Det som man glömt när man vaknar, och det är i mitt tycke ett dåligt tecken. Jag är rädd under filmens gång, när jag går ut är jag mest halvdöv .

Den skräck som skrämmer mig mest utgår från den mänskliga faktorn, en person och de känslorna den individen har gömda inom sig, ibland utan att veta det själv. Håller-jag-på-att-bli galen-style. Ett annat slags obehag. Den sortens filmer är generellt sett spanska. Spansk skräck är krypande, den lägger sig under huden och viskar. (Två bra exempel är ”Hierro” och ”Silvias ögon”) På grund av min förkärlek för spansk skräck, förmodligen, tänker jag att Mama är väldigt amerikansk skräck. Enklare. Har jag etniska filmfördomar nu? Kanske det.
Men det är inte vad som är viktigt i min tes; utan jag försöker säga att man måste utgå från sig själv och vad man föredrar, oavsett vilken filmgenre det handlar om. En självklarhet, möjligtvis. Och jag kan tänka mig att ca 40% av de som ser Mama, kanske mer, tycker den är fantastisk.

Slutligen: Mama är förströelse för dem som gillar att hoppa till i biostolen. Den orsakar surr i öronen och ett visst obehag inför att öppna garderoben. Inget mer. Upplägget är så bra- och faller. Inte helt platt, men tillräckligt platt för att jag skall kunna gå ut från salongen och tänka på, ja inte vet jag, öl och dans. Eller att Shi Tzu är en rolig hundras.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Den som söker

26 mars, 2013 by Redaktionen

DEN SOM SOKER_70_100_POSTER.inddDen som söker
Betyg: 3
Premiär: 12 april

När folk dör är man fri att rota i det förflutna på ett annat sätt. Den meningen kommer upp med jämna mellanrum i mitt huvud när jag ser Den som söker.
Filmen börjar med en väg. Inte ens landsväg, en väg. En mindre landsväg. En svensk ”Lost Highway” i det mer reella begreppet, någonstans bland skogar som inte spelar roll.
Tuva (Josephine Bornebusch) står med en vit bakgrund, en vit omgivning, en vit klädsel. I allt det vita är näsblodet ett naturligt inslag. Och vackert- inte ens på ett makabert sätt. Hon är inte där, hennes blick är någonstans dit ingen når. Samtidigt på den förlorade landsvägen; bilen, mannen, kvinnan, rådjuret och döden. Näsblodet. Döden.

Rollistan är imponerande. Den är även egal att nämna, förutom dem jag nämner. Det är karaktärerna som är viktiga. Viktiga och Riktiga. Ärliga. Människor.
Allt som kunde varit utnött i denna film är det inte. Uppeldande av foton. Mörka skogar inklusive ett gammalt torp och en tjärn. Byn, full av hemligheter. En pyrande ondska. Och jag kommer till Lynch igen; ”Twin Peaks”. Brödraskapet mot ondskan i skogarna. The Owls Are Not What They Seem.
Med skillnaden att här (på ett typiskt svensk film-manér, ärligt talat) är det ingen som motarbetar. Bara döljer. Men vad? Jag gissar och gissar och gissar inte rätt en endaste gång. På riktigt, inte EN gång ens.
Handlingen i kort är att de som dör är Tuvas adoptivföräldrar. Att de är just adoptivföräldrar vet hon inte. Det kommer fram efter, när hon hittar papper på det. Ett armband med ett delat hjärta. Anteckning: Föräldrar okända.
Mellan pappren: ett foto på en mörkhårig, blek, märkbart tärd kvinna vid ett torp i skogen.
Tuva börjar söka sina rötter på ett, till en början för vem som helst, begripligt sätt. Dock glider hon in i drömmar och drömmarna skapar besatthet. Det är några otroligt unika scener som levereras med stil. Och under alla drömmar och allt det vakna är jag inne i filmen. Den släpper inte greppet. Jag börjar själv söka. Jag följer med Tuva ut i skogarna, de djupa.

Det är svårt att veta hur mycket jag skall berätta. För jag tycker verkligen om den här filmen. I jämförelse med annan svensk film hade jag gett den en fyra, försökte sätta den i perspektiv till annat i samma stil jag tycker om, det var det svåraste. Så jag har gjort två kategorier!

densom2

1.Vad som talar för en fyra: Drömska bilder som blandas med verkligheten på ett skickligt sätt. Sagas (Tuvas dotter, spelad av Tyra Olin) fascination av insekter av alla slag, och de små saker hon gör, såsom barn gör, och det hon säger, såsom barn säger. Tyra Olin är fantastiskt duktig- den bästa barnskådespelare jag sett, någonsin, alla kategorier. En femma på henne.
Vidare: Ett rum fyllt av dockor. (OTÄCKT) Det enkla grepp som dockorna i kombination med en stum kvinna med ett underligt beteende är egentligen gammalt, men hur nytt det känns. Så mycket som känns nytt! Vändningar som är imponerande, klorna som sitter i ögonen och intresset hela vägen.
Skönheten. Den rena, oerhörda skönheten. En präst som inför en oförstående församling gör avbön på sitt eget sätt. Skönheten, musiken. Musiken som på ett subtilt sätt förstärker allt- för att den kombineras med tystnad. Ljudet av skogen. Tjärnens ljud och andetagens. Titta med filt-stunderna. Ja alltså, när jag tittar på något som skräms/kan skrämmas så drar jag alltid upp filten och kikar genom tyget. Jag är en mes. Det finns sådana stunder. Crescendon av pirrig rädsla. Det allra bästa är en långsam övergång ljust-mörkt rent fysiskt hos Tuva samtidigt som hela hennes värld mörknar.

densomsoker2. Vad som talar emot en fyra: Är inte Björn Granath alltid en sur elak jävel? Jag skulle vilja se honom som en gullig typ istället. För många varför. Varför behandlar Tuva Saga på ett så konstigt sätt i början? Är det för att man skall förstå att vissa saker senare i filmen för dem närmare varandra? Det blir bara konstigt. Vadan adoptivmammans uppenbara motvilja mot Tuva? En tråd som inte följs upp och dinglar fritt. Ett telefonsamtal Tuva berättar om för sin mormor, ett jag hade velat veta vad hon kände inför- Vad känner hon inför det? det är lite för många lösa trådar i Den som söker. Jag tycker om när tolkningsmöjligheterna är oändliga, när jag som tittare inte blir underskattad. Men jag tycker inte om när det bara blir jobbigt, när jag behöver en liten ledtråd till, bara en. När det blir fransigt i änden av väven jag vävt alldeles själv.

Oavsett vad som helst är detta en mycket bra film. Det som kunde blivit pretto blir det inte. Det som är vardagligt lindas in. Känslorna är genuina. Sorgen rädslan kärleken. Josephine Bornebusch som suddar ut mina såpaminnen av henne, grundligt för evigt halleluja och amen.

Den som söker är Johan Lundhs långfilmsdebut. Och jag tror att detta bara är början. Lyckas han undvika snubbeltrådar och andra fällor, (ge Björn Granath en gullegull-roll istället, nästa gång!) inte ge efter men fortsätta ge, om han låter oss vandra på egna stigar, ja, då skulle jag med största säkerhet säga att detta bara är början.
Början på något stort.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: G.I. Joe: Retaliation

25 mars, 2013 by Redaktionen

g-i-joe-retaliation_06G.I Joe: Retaliation
Betyg: 1
Premiär: 27 mars

USA:s president blir kidnappad och en dubbelgångare tar hans plats. Gänget i förbandet G.I Joe hamnar i en fälla och endast tre överlever. Det är nu upp till just de tre att rentvå sina namn och samtidigt rädda världen.

Regissören Jon M Chu och Zombieland-författarna Rhett Reese och Paul Wernick siktar högt men landar lågt. Med en A-listad ensemble så som Bruce Willis, Dwayne Johnson och Channing Tatum borde i alla fall denna film ha någon form av underhållningsvärde. Tyvärr har den inte det. I stället får vi en högljudd röra med total avsaknad av spänning och charm. Karaktärerna känns mindre levande än mina egna G.I Joes jag lekte med som barn och i stället för att visa riktiga känslor får vi bara ”one-liners” som vare sig är smarta eller roliga.
Jag hade åtminstone väntat mig lite ögongodis i form av specialeffekter, men även där var filmen en total besvikelse. 3D-effekterna som är pålagda efteråt och försenade premiären är klumpiga och höjer inte alls upplevelsen. I stället blir actionscenerna oftast röriga och det är ibland svårt att uppfatta vad som sker på duken. Med undantag för en överdriven men faktiskt underhållande scen med ninjor som flyger mellan bergstoppar var det inte många tillfällen som fångade mitt intresse.

Jag har annars en tendens att gilla så kallad hjärndöd action. Fortfarande kan en Van Damme-rulle eller en tidig Arnold-film leta sig in i min Dvd-spelare, och jag väntar mig inget mer av dem än att bli underhållen. Men G.I Joe: Retaliation förstår jag bara inte. En enda röra med halvdana actionscener och krystad handling. Den enda karaktären jag faktiskt uppskattade var Channing Tatums roll. Tyvärr får han i princip nästan inget utrymme alls då hans scener spelades in innan han blev den stjärna han är idag.
Hoppa över G.I Joe: Retaliation och se en ”The Expendables”-film i stället. Där får du i alla fall charm och humor när handlingen inte räcker till.

Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Kauwboy

25 mars, 2013 by Redaktionen

kauwboyKauwboy
Betyg: 4
Premiär: 27 mars

Kauwboy lanseras som en barnfilm. Jag vet inte om det är bra. Filmen är bra. Mycket bra. Men den är inte bara för barn. Den är lika relevant för alla. Barn som vuxna.

Jojo är 13 år. Han längtar efter sin mamma. Han pratar med henne på telefon. Vill att hon ska komma hem till sin födelsedag. Så att han kan baka en paj åt henne.

Filmen är kompromisslös. Det visas redan i anslaget. Fotot är grått. Kameran är handhållen. Man får en känsla av osäkerhet. Av att någonting farligt ligger på lur. Av att det som håller en flytande plötsligt kommer sjunka och dra en med sig ner under ytan.

Så är det att vara barn ibland.

En kaja har ramlat ut boet. Jojo vandrar i skogen och hittar den lilla fågeln. Jojos pappa tycker inte om djur. Jojo tar kajan under tröjan och klättrar upp i trädet. Han vill hjälpa kajan tillbaka i boet. Jojo snavar. Kajan tappas. Den faller hela vägen ner till marken.

(Jag skruvar mig i biofotöljen)

Kajan lever. Jojo kan inte hjälpa den till sitt hem. Så han tar med den till sitt. Trots att hans pappa inte tycker om djur.

(Det här är på allvar. Det här är inte ”Rädda Willy” eller ”Flipper” eller någon annan Hollywoodfilm där ett barn blir vän med ett djur. Det här är på allvar)

Jojo gömmer kajan under sin säng. Han försöker mata den. Det går inte. Kajan håller på att dö. Till slut lär sig Jojo hur man ska mata Kajan.

(En lättnad infinner sig. Men bara en liten. För det finns en oro över alltihop. En fara)

Jojos pappa sitter och tittar på tv. Jojo sätter sig bredvid honom. Han vill umgås med sin pappa. Få något slags erkännande. Någon slags ömhet. Men han är rädd för att fråga. Jojos passa stirrar stint på tv’n. En slags aura av ilska vilar över honom. Han frågar sin son om de ska boxas. De brottas och boxas. Harmlöst. Till en början. Jojo börjar slå hårdare och hårdare. Hans pappa säger åt honom att sluta. Jojo slår ännu hårdare. Han är frustrerad. Ledsen. Lyssnar inte. Örfilen kommer plötsligt och oväntat. Jojo överrumplas och slutar genast slå.

(Jag blundar)

Kajan blir friskare. Den växer. Bandet mellan kajan och Jojo växer. Det är rörande att se.

Men detta är inte en bedårande historia om en pojke och hans djur. Det här är inte ”Rädda Willy”. Det här är något helt annat.

Jojos pappa finns hela tiden med i filmens periferi. Likt en hotfull skugga tornar han upp sig i bakgrunden. Arg frustrerad. Vi vet inte varför. Men vi känner med Jojo. Vi vill att han ska få acceptans. Erkännande. Ömhet. Det han ger kajan.

Den här historien handlar om relationer på ett helt annat plan. Om förlust. Och att hitta varandra. Och prata med varandra.

Barn borde se den här filmen. Men inte ensamma. Barn borde se den här filmen med sina föräldrar. Föräldrar borde se den här filmen. Föräldrar borde se den här filmen med sina barn. Den här filmen är för alla. Man borde prata om den efteråt. Både fåglar och barn kan trilla ur boet. De vuxna kanske inte ens märker det. Eller känner att de har kraft att göra något åt det. Man borde prata om det.

(Jag blundade ofta under filmens gång. Mådde dåligt. Fick en klump i magen. En scen chockerade mig. Men på ett bra sätt. Allt som sker i denna film är viktigt. Detta är en viktig film)

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Place Beyond the Pines

23 mars, 2013 by Redaktionen

movies-the-place-beyond-the-pines-still-3The Place Beyond the Pines
Betyg: 4
Premiär 5 april

Luke (Ryan Gosling) är en man i tjugofemårsåldern som arbetar som motorcykelakrobat på ett kringresande tivoli. När han får reda på att han har en ettårig son med den gamla flamman Romina (Eva Mendes) bestämmer han sig för att bli en fast och trygg punkt i sin sons liv. Han säger upp sig från jobbet på tivolit för att stanna i den lilla amerikanska staden där Romina och sonen Jason bor. Det blir dock inte så problemfritt som Luke hoppats på då Romina har den nye mannan Kofi (Mahershalalhashbaz Ali) i sitt liv. För att ha råd att försörja sin son och vinna tillbaka Rominas hjärta begår Luke en rad bankrån tillsammans med den nye vännen Robin (Ben Mendelsohn). Tack vare skicklighet går bankrånen väl och Lukes dröm om en sammanhållen familj börjar sakta gå i uppfyllelse. Men riktigt så bra blir det aldrig. När den unge polisen Avery (Bradley Cooper), som också har en ettårig son, kommit Luke på spåren blir inget sig likt igen.

The Place Beyond the Pines är ett drygt två timmar långt drama innehållande så mycket. Det handlar om synd och ånger. Kärlek och svartsjuka. Om att önska att man kunde göra sina handlingar ogjorda. Om funderingar var man kommer ifrån. Men framförallt är det en historia om fäder och söner.

Jag, som blev förtrollad av Derek Cianfrance tidigare drama ”Blue Valentine”, där Gosling också medverkar, hade förstås höga förväntningar på The Place Beyond the Pines. Och även om filmerna har stora skillnader gällande både handling och dramaturgi lyckas de båda beröra mig. Cianfrance lyckas i både filmerna förmedla en känsla av ångest över krossade drömmar. Det tillsammans med, enligt min mening, Gosling och Coopers alltid så fantastiska skådespel och en nytänkande dramaturgi gör att jag blir förtrollad av The Place Beyond the Pines också.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in