Filmrecension: G.I. Joe: Retaliation

G.I Joe: Retaliation
Betyg: 1
Premiär: 27 mars

USA:s president blir kidnappad och en dubbelgångare tar hans plats. Gänget i förbandet G.I Joe hamnar i en fälla och endast tre överlever. Det är nu upp till just de tre att rentvå sina namn och samtidigt rädda världen.

Regissören Jon M Chu och Zombieland-författarna Rhett Reese och Paul Wernick siktar högt men landar lågt. Med en A-listad ensemble så som Bruce Willis, Dwayne Johnson och Channing Tatum borde i alla fall denna film ha någon form av underhållningsvärde. Tyvärr har den inte det. I stället får vi en högljudd röra med total avsaknad av spänning och charm. Karaktärerna känns mindre levande än mina egna G.I Joes jag lekte med som barn och i stället för att visa riktiga känslor får vi bara ”one-liners” som vare sig är smarta eller roliga.
Jag hade åtminstone väntat mig lite ögongodis i form av specialeffekter, men även där var filmen en total besvikelse. 3D-effekterna som är pålagda efteråt och försenade premiären är klumpiga och höjer inte alls upplevelsen. I stället blir actionscenerna oftast röriga och det är ibland svårt att uppfatta vad som sker på duken. Med undantag för en överdriven men faktiskt underhållande scen med ninjor som flyger mellan bergstoppar var det inte många tillfällen som fångade mitt intresse.

Jag har annars en tendens att gilla så kallad hjärndöd action. Fortfarande kan en Van Damme-rulle eller en tidig Arnold-film leta sig in i min Dvd-spelare, och jag väntar mig inget mer av dem än att bli underhållen. Men G.I Joe: Retaliation förstår jag bara inte. En enda röra med halvdana actionscener och krystad handling. Den enda karaktären jag faktiskt uppskattade var Channing Tatums roll. Tyvärr får han i princip nästan inget utrymme alls då hans scener spelades in innan han blev den stjärna han är idag.
Hoppa över G.I Joe: Retaliation och se en ”The Expendables”-film i stället. Där får du i alla fall charm och humor när handlingen inte räcker till.

Magnus Thorin