Mama
Betyg: 3
Premiär: 3 april
Mama är en vacker film i all sin makabra glans. Och för att vara ”ny” skräck en mycket bra sådan. Sevärd. Det första som händer mig är dock att min återkommande skräckfilmstanke slår mig i huvudet: En film med enbart barn i dåligt ljus bland smällande dörrar och ylande ventilation, skulle vara en mardröm rakt av. Jag skulle aldrig bli mig själv igen efter något sådant.
I Mama rör sig barnen som spindlar, vigt över bänkar, kylskåp och lister. De är förvildade, smutsiga magra djur, gutturalt mumlande. De är huvudorsaken till att jag blir skakad. Bortsett från barnen: Ljuset som skiftar. Något otäckt i garderoben. Någon är bakom din rygg nu. Nattfjärilars flykt genom rummet. Bilen, ett silverplan genom snön när den far av vägen. Stugan med en räv i sten utanför. Skylten på fasaden: Helvetia. En drunknad kvinna. Mentalsjukhus. Ryckiga rörelser.
Allt det där skrämmer mig. Oavsett vad. En B-film med de ingredienserna skrämmer mig. Jag hade önskat att det vore mer… vridet, mer saga. Tanken biter sig fast för själva idén, berättelsen, ger så många möjligheter till just det. Därmed blir jag förvånad över det jämförelsevis simpla resultatet.
Mama bjuder på överraskningar och speciella bilder, men sammanslaget blir allting för mycket och alldeles för lite på en och samma gång. Upprepningar av identiska händelser. För många slitna uttryck. Men jag vill ändå inte såga Mama, det förekommer några riktigt bra scener, och ett fåtal vändningar som är helt okej.
Som sagt, det mesta är använt, återanvänt och sönderanvänt- Men! När man minst anar det kommer en banbrytande scen; ett hår som flyter över golvet och ser ut som en Shi Tzu. Jag kväver ett skratt. Snart dyker hårets otäcka ägare upp genom parketten- men det är ju för tillfället en Shi Tzu! Allvarligt!
Vi är alla olika. Mama är en omedelbar rädsla- det man ser i ögonvrån på natten. Det som man glömt när man vaknar, och det är i mitt tycke ett dåligt tecken. Jag är rädd under filmens gång, när jag går ut är jag mest halvdöv .
Den skräck som skrämmer mig mest utgår från den mänskliga faktorn, en person och de känslorna den individen har gömda inom sig, ibland utan att veta det själv. Håller-jag-på-att-bli galen-style. Ett annat slags obehag. Den sortens filmer är generellt sett spanska. Spansk skräck är krypande, den lägger sig under huden och viskar. (Två bra exempel är ”Hierro” och ”Silvias ögon”) På grund av min förkärlek för spansk skräck, förmodligen, tänker jag att Mama är väldigt amerikansk skräck. Enklare. Har jag etniska filmfördomar nu? Kanske det.
Men det är inte vad som är viktigt i min tes; utan jag försöker säga att man måste utgå från sig själv och vad man föredrar, oavsett vilken filmgenre det handlar om. En självklarhet, möjligtvis. Och jag kan tänka mig att ca 40% av de som ser Mama, kanske mer, tycker den är fantastisk.
Slutligen: Mama är förströelse för dem som gillar att hoppa till i biostolen. Den orsakar surr i öronen och ett visst obehag inför att öppna garderoben. Inget mer. Upplägget är så bra- och faller. Inte helt platt, men tillräckligt platt för att jag skall kunna gå ut från salongen och tänka på, ja inte vet jag, öl och dans. Eller att Shi Tzu är en rolig hundras.
Text: Klara Norling