• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Gravity

22 mars, 2014 by Redaktionen

Gravity

Gravity
Betyg: 3
Regissör: Alfonso Cuarón
Biopremiär: 25 oktober

Den väletablerade mexikanska regissören Alfonso Cuarón, som bland annat regisserat filmerna ”Children of Men” och ”Harry Potter och fången från Azkaban”, är tillbaka med ännu en kontroversiell sci-fi, där karaktärerna och filmen kretsar runt jorden.

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) är på sin första rymdpromenad och har fått i uppgift att fixa en utslagen modul på det ökända Hubbleteleskopet. Hennes besättning består av den rutinerade astronauten Matthew ”Matt” Kowalski (George Clooney), och en lättsam och komisk, medelålders, professor. Den harmoniska uppgiften om att fixa teleskopet i tid upphör dock snabbt, då de får veta att ryssarna detonerat ett ”antisatellitvapen” som resulterat i att fragment från satelliten börjat kretsa runt jordens omloppsbana i en hastighet över 30 000 km/h. Astronauternas överger snabbt förhoppningarna om en avslappnad hemresa och börjar bege sig tillbaka till rymdfärjan de kom med. Men innan detta blir realitet så blir de träffade av ett flertal tusen fragment av rymdskräp.

När deras enda färdmedel hem blivit total förgjort så bjuds publiken på en hektiskt och hjärtkrossande äventyr att överleva i rymdens tysta och ovälkommen miljö.

Storyn är en aningen basvikande när det gäller karaktärs-och personlighetsutveckling. De två huvudkaraktärerna håller jämna steg när det gäller att inte bryta från karaktären utveckling och personlighetsklyvning är inget som bjuds på. Även så är de nagelbitande ”cliff hanger” scenerna inget att skryta om heller, vilket man upplevde mycket av i filmen Argo. En annan mindre bra attribut i filmen var dess nästan lata arbete när det gällde dialogerna. Det kändes som att regissören la ned stor mörda för att få till de allra fylligaste specialeffekterna som dagens datorer kan simulera fram, men snålade rejält när det gällde intressant och väl uttänkt innehåll. Åt andra sidan så bidrog den alldagliga dialogen till karaktärernas djup till publiken. Man kunde relatera sig till karaktärerna och det kändes som att man själv lika väl kunnat ha varit i astronauternas skor.

Miljön i filmen är det som ska slå de allra flesta med häpnad, och det gör den också. Man bjuds på en tidslös och fantastiskt upplevelse i den oändligt stora och tysta rymden, vilket nästan kändes som om man satt och kollade på en dokumentär på Kosmonova. De som filmen verkligen lyckades med var att fånga den där absurda kraften utav tystnad som bara existerar i ytterrymden. När objekt föll, slogs mot varandra eller exploderade så hördes inte ett enda ljud, vilket överväldigade publiken och man själv kom på att förhållandena i rymden är mycket mer annorlunda än de på jorden. Miljön bestod av en kraftig och övertygande 3D-grafik, men det är inget emot var resten av specialeffekterna simulerades. Kortfattat var denna film ungefär vad Matrix (1999) var när den kom ut, helt enkelt en ren orgie av otroligt läckra specialeffekter. Som åskådare kunde man inte göra något annat än att stå i vördnad för denna underbara detaljrikedom som objekten i filmen innehavade.

För att sammanfatta så gav filmen inget speciellt nytt när det gällde nyskapade kreativitet men helheten av filmen bjuder ändå på ett underhållningsvärde på världsklass. Så nästa gång pojkvännen insisterar på att kolla på en ”Cool actionfilm” ta inte de riktigt dåliga, utan unna er själva med en riktig bra och spännande sci-fi istället.
Text: Tamas Szabo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: The Congress – årets kultfilm

19 mars, 2014 by Rosemari Södergren

THE CONGRESS Affisch 70x100.indd

The Congress
Betyg 5
Svensk premiär 28 mars

The Congress är årets kultfilm. Det är en fascinerande film, en film som ingen annan och den ställer frågan om det är bättre att på olika sätt fly verkligheten (med underhållning, kultur, medicin, droger) för att slippa se hur grå och trist verkligheten är. Att slippa se den sanna verklighetens färglösa natur: är det livets mening?

Filmen bygger på en novell av Stanislaw Lem, där verklighet, fiction och animationer möts i en nyskapande symbios.

Congress2Robin Wright (som många sett som den maktgalna konspirerande fru Underwood i Netflixserien House of Cards) spelar sig själv, en medelålders skådespelerska och i filmen är hon ensamstående med två barn, en son och en dotter. Filmindustrin har utvecklats digitalt och alltfler skådespelare säljer sin existens digitalt till filmbolagen. Det går till så skådespelaren skannas in, det vill säga spelas in i alla möjliga rörelsemönster och miner. Dessa inspelningar tar en 3D-programmerare hand om och utvecklar. Skådespelaren får en rejäl ersättning och kan dra sig tillbaka och leva på den ersättningen och skriver under på att aldrig stå på scen eller spela in någon film och aldrig ställa upp på intervjuer: allt sådant sköter filmbolaget om med den digitala versionen av skådespelaren.

Robin Wright son har en svår sjukdom som obönhörligt, sakta men säkert, kommer att göra honom både blind och döv. Det har gjort att Robin Wright inte kunnat satsa på sin filmkarriär fullt ut, hennes tankar och energi har gått åt att oroa sig för sin son.

En bit in i filmen ändras karaktären på filmen helt och allt är animerat. Robin Wright är inbjuden till en filmkongress som utspelar sig i en animerad värld. Deltagarna får passera en gränsstation som förvandlar dem till en animerad existens. Handlingen tar plötsligt en helt annan vändning.

Filmen har många lager och den släpper inte greppet om mig. Jag är imponerad av Robin Wright som här gör en helt annan karaktär än den i House of Cards. Harvey Keitel och Paul Giamatti är som alltid bra.

Regissören Ari Folman gjorde senast succé med sitt animerade mästerverk ”Waltz With Bashir”. I The Congress tar han ytterligare ett stort steg framåt när han nu skapar detta futuristiska äventyr som blandar animation och spelfilm i en sagolik blandning. Det är dock inte tekniken i sig som väcker min beundran utan berättelsen många lager av betydelser, att den ställer frågor om livet och existensen som är dödsviktiga.

The Congress har redan fått flera filmpriser:
• VINNARE – Bästa animerade långfilm, European Film Awards
• VINNARE – Kritikerpriset, Sitges – Catalonian International Film Festival
• NOMINERAD – Bästa film, Sitges – Catalonian International Film Festival

The Congress är en så stark film att jag är säker på att jag kommer att se den ett par gånger till.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Saving Mrs Banks

17 mars, 2014 by Redaktionen

saving-mr-banks,jpg

Saving Mrs Banks
Betyg 3

“Saving Mrs Banks”, disneyfiering och sentimentalitet till trots, är en habil och engagerande biopic om en kompromisslös barnboksförfattare som inte böjer sig för någon, inte ens för Walt Disney himself.

Pamela Banks, den självsäkra, arroganta barnboksförfattaren, har vägrat sälja filmrättigheterna till bokserien “Mary Poppins”. Men en dag ändrar sig Pamela och hon tar första bästa flyg till Hollywood. Väl på plats möts hon av en gladlynt och excentrisk Walt Disney. I tjugo års tid har han väntat på att få filmatisera boken. “Mary Poppins”, berättelsen om den magiska nannyn som med sin blotta närvaro förgyller tillvaron hos barnen i East wind Nr. 17 Cherry Tree Lane, London, är sedan länge en av Walts stora drömprojekt. Och nu äntligen ska den bli verklighet.

Men hans filmvision om en färgsprakande musikal med sång- och dansnummer och med spektakulära animationer går stick i stäv med Pamelas film där sången och de glättiga animationerna lyser med sin frånvaro.

Det blir minst sagt en utmaning att försöka finna samtycke. Pamela är en envis rackare som inte ger sig i första taget. Hon är petig ner till minsta detalj och kräver att få närgranska manuset. Hon hinner inte mer än att börja snegla på textunderlaget förrän första kommentaren kommer ur henne – “Det borde stå East Wind nummer 17 inte förkortningen Nr.” Pamelas petighet och bittra utandöme driver Walt och hans medarbetare till vansinne. Men bakom ett hårt och kallt skal döljer sig en ensam och plågad kvinna förföljd av demoner från det förflutna.

“Saving Mrs Banks” är en hjärtevärmande film om den kompromisslösa kvinnan som
vägrade backa inför det stora Hollywoodmaskineriet. En kamp mellan den lilla människan och Företaget. Emma Thompsson är lysande i rollen som Mrs Banks och Tom Hanks gör en habil rolltolkning av filmmogulen Disney. Turligt nog har filmlegenden fått backa tillbaka för att ge plats åt den viljestarka, orädda barnboksförfattaren. Att det i slutändan ändå blir Disney som får Pamela att “tina upp” och med vars film får henne till tårar är inget mindre än platt berättande och en ren och skär lögn. Sanningen är att Pamela hatade Disneys filmversion.

“Saving Mrs Banks” är, till trots en disneyfierad historia med ett övertydligt filmspråk och onödig sentimentalitet, en habil biopic om en kvinna, hennes gränslösa faderliga kärlek och hennes inre demoner som ständigt gör sig påminda. Disney hade varit stolt men Pamela vänder sig i graven.
Text: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Yves Saint Laurent – en vacker men ytlig film om mode

13 mars, 2014 by Redaktionen

yves saint

Yves Saint Laurent
Betyg: 3

Filmen ”Yves Saint Laurent” av Jalil Lespert är lågmäld, elegant och innehåller fantastisk haute couture. För den modeintresserade är den absolut angelägen. Berättelsen tar sin början 1957 då den store modeskaparen Christian Dior precis har gått bort. Den då 21-årige Yves Saint Laurent får det prestigefyllda uppdraget som modehusets chefsdesigner. Den timide och nervöse unge mannen är osäker i den nya rollen och misstrodd av kritikerkåren, men lyckas genom sin träffsäkra stil och intuition vända opinionen och skapa sig ett namn. Redan i detta tidiga skede träffar Yves Saint Laurent Pierre Bergè som kommer att bli både affärspartner och kärlek genom resten av livet. Framgångarna och lyckan kantas från första stund av depressioner och missbruk. Topparna följs av djupa svackor.

Det är ett envist odlande av konstnärsmyten hela filmen igenom. Yves Saint Laurent är den plågade konstnärssjälen som dör om han inte får skapa och är oförmögen till någonting annat än att rita vackra klänningar. Vid sin sida står den praktiskt lagde Pierre som tar hand om affärerna och en allt mer trasig Yves.

Pierre Niney är bra i rollen som Yves Saint Laurent. Han är stel, kall, och bitvis hysterisk och elak. Guillaume Gallienne gör enligt mig den starkaste skådespelarinsatsen som den trygge, med åren något bittre och plågade, Pierre. Den enda kvinnliga karaktären som vi någorlunda får lära känna är Victoire Doutreleau, spelad av Charlotte Le Bon. Hon är modell och Yves Saint Laurents tidiga musa. Tyvärr är även denna karaktär ganska onyanserad, vacker men oreflekterande.

Ibland när modehistoria skildras framhålls kopplingen mellan mode och samhället i stort, vilket öppnar ögonen för hur mycket mode faktiskt säger om tiden som den uppstår i. I denna film finns det tyvärr inget utrymme till någon närmare skildring av varför dessa kläder kommer till. Filmen förenklar helt enkelt, både historiskt och psykologiskt. Kriget i Algeriet är något som pågår i bakgrunden, trots att detta ska ha påverkat den riktige Yves Saint Laurant markant. Det sägs ha varit hans militärtjänstgöring som var startskottet för de många depressioner som drabbade honom. Under ett kort ögonblick i filmen möter Yves Saint Laurent på motstånd som homosexuell, annars framställs det som en dans på rosor under 60-och 70-talet. I verkligheten lär detta ha varit något som han mobbades hårt för under skolgången och led mycket av under hela sitt liv.

På 70-talet tar handlingen slut. I eftertexterna nämns att Yves Saint Laurent dog 2008. Ganska många år av hans liv och karriär anses alltså inte värda att nämna. Ett lite mindre abrupt slut hade varit önskvärt. Jag anser att mycket intressant hände under även de senare åren av Yves Saint Laurents liv.

Filmen går aldrig riktigt på djupet gällande någonting och upplevs därmed som ganska blek och ytlig. Detta är synd, då det är just så många redan ser på mode.

Skribent: Sigrid Abenius

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Leave the world behind – Swedish House Mafia

13 mars, 2014 by Redaktionen

Betyg: 4

leave-the-world-behind-poster

År 2005 slog tre svenska dj:s, Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello, ihop sina påsar och bildade Swedish House Mafia. Efter några års dj:ande på festivaler slog gruppen igenom för den stora massan med singeln ”One”. Efter det tycktes bandets framgångar aldrig ta slut med utsålda arenor världen över och hitlåtar på alla världens topplistor. Men sen hände något, som från ingenstans släppte bandet den 24e juni 2012 bomben att de skulle åka ut på en sista turne och sedan skulle gruppen splittras. Fans runt hela världen hamnade i chock och biljetterna till de sista 50 spelningarna blev hett guld på marknaden.

 

Leave the world behind är en dokumentärfilm som handlar om Swdish house mafias sista världsturne. Man får följa med grabbarna hem till deras familjer och komma dem lite mer in på livet än man tidigare gjort. När bandet gick ut med splittringen kom det aldrig något riktigt svar på varför, en fråga som kanske ger ett tydligare svar efter denna dokumentär. För visst är Leave the world behind en dokumentärfilm om dansmusik, fest och glädje, men den har också sina tyngre stunder och slitningarna mellan killarna i bandet är tydliga och nästan hjärtskärande. Det är som att följa de sista månaderna av ett förhållande som bara är påväg neråt. Det finns kärlek men det finns även en tydlig frustration hos de inblandade.

 

Jag är personligen inget större fan av housemusik i överlag och har aldrig riktigt förstått hajpen, jag har hört låtar genom åren men jag var osäker på vilka som gjort vad. Jag kan vara rak och säga att jag gick in i salongen med förutfattade meningar om att det bara skulle vara en orgie av spring breakbrudar och brats som sprutade champagne på varandra men denna film är verkligen så jäkla mycket mer.

 

Rent estetiskt är denna dokumentär en av de häftigaste jag sett på länge. Liveklipp från spelningar klipps snabbt ihop med bilder på gråtande, glada, dansande och ibland helt hysteriska fans. Musiken dunkar och den hårda basen gör att man nästan hoppar ur stolen. Man blandar starka färger med svartvita scener som ger en bra kontrast till var man är i filmen. All musik är självklart Swedish House Mafias egna låtar.

 

Jag tycker att Leave the world behind är en av de bättre musikdokumentärerna på flera år och jag tycker därför att alla borde se den, om inte för att man gillar bandet så se den för att få ett perspektiv på hela denna rörelse som just nu håller på att hända. Med varje generation kommer det något nytt som de äldre inte förstår, inte för att jag är lastgammal, men jag har själv verkligen inte fattat grejen förrens nu. Det som dessa houseband gör är häftigt som fan och det betyder så jäkla mycket för så många människor. Folk går på dessa massiva spelningar och släpper ut allt, låter känslorna flöda.

 

I en scen i filmen funderar Axwell över hur folk kommer att se på Swedish house mafia om några år, om de kommer fadea ut och vara känt som ett topp tio one hit wonder band eller om folk kommer att minnas dom. Jag kan säga att efter denna film,med all den kärlek och pepp som finns runt hela världen för Swedish house mafia så kommer ni att leva föralltid. LEGENDARYY!

Skribent: Linnea Amling

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in