Filmrecension: Gravity

Gravity
Betyg: 3
Regissör: Alfonso Cuarón
Biopremiär: 25 oktober

Den väletablerade mexikanska regissören Alfonso Cuarón, som bland annat regisserat filmerna ”Children of Men” och ”Harry Potter och fången från Azkaban”, är tillbaka med ännu en kontroversiell sci-fi, där karaktärerna och filmen kretsar runt jorden.

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) är på sin första rymdpromenad och har fått i uppgift att fixa en utslagen modul på det ökända Hubbleteleskopet. Hennes besättning består av den rutinerade astronauten Matthew “Matt” Kowalski (George Clooney), och en lättsam och komisk, medelålders, professor. Den harmoniska uppgiften om att fixa teleskopet i tid upphör dock snabbt, då de får veta att ryssarna detonerat ett ”antisatellitvapen” som resulterat i att fragment från satelliten börjat kretsa runt jordens omloppsbana i en hastighet över 30 000 km/h. Astronauternas överger snabbt förhoppningarna om en avslappnad hemresa och börjar bege sig tillbaka till rymdfärjan de kom med. Men innan detta blir realitet så blir de träffade av ett flertal tusen fragment av rymdskräp.

När deras enda färdmedel hem blivit total förgjort så bjuds publiken på en hektiskt och hjärtkrossande äventyr att överleva i rymdens tysta och ovälkommen miljö.

Storyn är en aningen basvikande när det gäller karaktärs-och personlighetsutveckling. De två huvudkaraktärerna håller jämna steg när det gäller att inte bryta från karaktären utveckling och personlighetsklyvning är inget som bjuds på. Även så är de nagelbitande ”cliff hanger” scenerna inget att skryta om heller, vilket man upplevde mycket av i filmen Argo. En annan mindre bra attribut i filmen var dess nästan lata arbete när det gällde dialogerna. Det kändes som att regissören la ned stor mörda för att få till de allra fylligaste specialeffekterna som dagens datorer kan simulera fram, men snålade rejält när det gällde intressant och väl uttänkt innehåll. Åt andra sidan så bidrog den alldagliga dialogen till karaktärernas djup till publiken. Man kunde relatera sig till karaktärerna och det kändes som att man själv lika väl kunnat ha varit i astronauternas skor.

Miljön i filmen är det som ska slå de allra flesta med häpnad, och det gör den också. Man bjuds på en tidslös och fantastiskt upplevelse i den oändligt stora och tysta rymden, vilket nästan kändes som om man satt och kollade på en dokumentär på Kosmonova. De som filmen verkligen lyckades med var att fånga den där absurda kraften utav tystnad som bara existerar i ytterrymden. När objekt föll, slogs mot varandra eller exploderade så hördes inte ett enda ljud, vilket överväldigade publiken och man själv kom på att förhållandena i rymden är mycket mer annorlunda än de på jorden. Miljön bestod av en kraftig och övertygande 3D-grafik, men det är inget emot var resten av specialeffekterna simulerades. Kortfattat var denna film ungefär vad Matrix (1999) var när den kom ut, helt enkelt en ren orgie av otroligt läckra specialeffekter. Som åskådare kunde man inte göra något annat än att stå i vördnad för denna underbara detaljrikedom som objekten i filmen innehavade.

För att sammanfatta så gav filmen inget speciellt nytt när det gällde nyskapade kreativitet men helheten av filmen bjuder ändå på ett underhållningsvärde på världsklass. Så nästa gång pojkvännen insisterar på att kolla på en ”Cool actionfilm” ta inte de riktigt dåliga, utan unna er själva med en riktig bra och spännande sci-fi istället.
Text: Tamas Szabo