• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmpodcast: Filmlådan #10 – Återträffen / The Room

19 maj, 2014 by Redaktionen

återträffenroom Filmlådan fyller tvåsiffrigt och firar med att gå på klassträff med Anna Odell i förra årets mest hyllade film Återträffen. Sedan kliver de in i Tommy Wiseaus osannolika The Room och spekulerar kring hur galen man måste vara för att stämplas som geni. Och hur genialisk man är om man låtsas vara galen.

Hittar de nyckeln och låser upp dörren och flyr fältet eller kommer de för alltid att sitta inspärrade i en osannolik flumpsykos?

Dessutom: Magnus myser över True Detective, Robert snöar in på Japanska existentiella rysare och Franz jämför Arnold Schwarzenegger med en torr trasa i The Last Stand (på ett positivt sätt!).

Och mer! Vilken film lyckas vara postapokalyptisk, klaustrofobisk, Franz bästa filmupplevelse från förra året och dessutom få Robert att prata om äldre kvinnors ”sexuella spänst”? Vilken trasig skräckfilm innehåller en av Franz favoritskådisar Brad Dourif och får Magnus och Robert att äntligen (nästan) hålla sams (nåja) och inte dumförklara varandras filmsmak. Ja, iallafall tills Magnus lyckas förstöra allt genom att önska sig en remake..

VARSÅGODA!

 

SPELSCHEMA:
00:00-20:10 ÅTERTRÄFFEN
20:10-44:46 THE ROOM
44:46-1:25:52 UTMANINGEN
1:25:52-1:37:10 VAD VI HAR SETT [Cure, Retribution, True Detective, The Last Stand]

Länk till iTunes
.
.
.

LADDA NER SOM MP3 (Högerklicka och välj ”spara länk som..”)
.
.
http://traffic.libsyn.com/filmladan/Episode_10.mp3
.
.
Här hittar du alla tidigare avsnitt!

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Locke – En lyckad enmansshow

15 maj, 2014 by Redaktionen

Locke-2

Locke
Betyg: 4
Regi: Steven Knight
Svensk biopremiär: 16 maj

Ivan Locke har ett bra liv. Ett tryggt, stabilt liv. Hemma väntar hans fru och två söner, och imorgon levereras betongen som ska utgöra grunden till den skyskrapa han ansvarar för bygget av. Ivan Locke sitter i sin bil, men han kör inte hemåt. Han är på väg från Wales till London, en resa som förändrar allt.

Som åskådare får vi aldrig lämna bilen, Ivan Locke är den enda person vi ser under filmens 85 minuter. Historien berättas genom de telefonsamtal som förs under resans gång. En man, en bil och ett livsavgörande beslut. Det krävs en stor skådespelarinsats för att detta ska bli något. Lyckligtvis är Tom Hardy otrolig i rollen som den tillbakahållet panikslagna Locke. Han talar med sansad, mjuk röst, och upprepar i telefonen att allt kommer att bli bra. Det hade varit lätt att skapa en kolerisk karaktär som försöker fylla utrymmet med storslagna ångestyttringar, men det blir så mycket mer fängslande såhär. Stilla och sammanbitet, en kontrollerad fasad som aldrig helt tillåts att falla.

Locke är en ovanlig film. Inte bara sett till dess minimalistiska uppbyggnad. Den tillhör även en intressant genre. Jag torde kunna påstå att det är en thriller. Den är spännande, pulshöjande och rätt obehaglig. Innehållet skiljer sig dock avsevärt från det man brukar hitta i en vanlig, regelrätt thriller. Här rör det sig om personliga angelägenheter. Liv som skall komma att förändras. En solid, säker värld som byggts upp men som nu ska gå under. Det handlar om betong, och det handlar om tillit.

Det är glädjande när en snygg idé resulterar i en precis lika snygg film. Här blev det bara så rätt helt enkelt. Allt från rösterna i telefonen till Ivan Lockes snoriga näsa. Det landar bra. Jag hoppas verkligen att folk ser till att titta på den här filmen. Den förtjänar ett fint mottagande.
Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

The Amazing Spider-Man 2 – suck, gäsp, sorgligt

14 april, 2014 by Rosemari Södergren

amazingspiderman2

The Amazing Spider-Man 2
Betyg 1
Sverigepremiär den 18 april 2014

The Amazing Spider-Man 2 är den sämsta superhjälte-filmen jag sett. I alla fall under det här decenniet. Den passerar verkligen lågvattensmärket för vad som borde släppas upp på biografer.Hur kan filmskapare misslyckas med så stora resurser? Det är rent av en förolämpning mot biopubliken att släppa upp den i nuvarande skick. Den är drygt två timmar och tjugo minuter och borde klippas ned till normallängd och helst också skriva om manus.

Den enda förklaringen jag kan tänka mig till varför filmen släpps i nuvarande skick är att målgruppen är tv-spelande sjuåringar.

Filmen är fylld av fylld av klichéer som att en elak vetenskapsman bryter på tyska, att den galne terroristen/gangstern som stjäl plutonium ser ur som en fet överviktig ryss. Alla karaktärer är platta och utan liv. Filmen i sin helhet är seg och har bara två lägen: antingen en massa skjuta, skjuta eller värsta sentimentala sörjan. Jag blir aldrig förvånad, allt som händer är helt förutsägbart. Det finns ingen egentlig historia, dramat är spretigt och engagerar mig inte på minst vis. Det är en actionfilm med mycket teknik och med vyer över New York, men inte ens detta imponerar. Det kunde används och utnyttjas så mycket bättre. Gäsp.

The Amazing Spider-Man 2 är film nummer två i den nya versionen av Spider-Man och redan att göra en remake så kort inpå samma serie, samma film, är feltänkt: det är väl därför filmskaparen bestämt att ha sjuåringar som målgrupp, så de inte hunnit se den tidigare versionen och så det kan säljas en mängd leksaker och andra tillbehör till barnfamiljerna. Spindelmansdräkter är ju populärt bland småknattar.

Peter Parker har sin flickvän Gwen, de är djupt förälskade och Gwen vet att Peter Parker är spindelmannen. Det gör att Peter vill göra slut, han är orolig att någon kriminell person ska lista ut att Gwen har en relation med spindelmannen. Han har dessutom lovat Gwens far att skydda henne genom att hålla sig borta.

Peters barndomsvän Harry kommer tillbaka till stan och tar över storföretaget Osborn när hans pappa dör. Harry lider av samma svåra sjukdom som hans far dör av. Harry får för sig att det enda som kan rädda honom är att han får Spider-Mans blod.

Dessutom blir en av tjänstemännen på Osborns företag utsatt för en olycka som förvandlar honom till ett monster som behöver elektricitet för att överleva. Som monstret Electro vill han förgöra Spider-Man.

Det är flera berättelser som pågår samtidigt och spretar åt olika håll. Dessutom söker Peter svaret på varför hans föräldrar övergav honom som liten.

Men inget i berättelsen tar tag i mig och det är aldrig spännande. Tänk att ha så duktiga skådespelare på rollistan som Paul Giamatti, Emma Stone och Jamie Foxx och ändå inte prestera bättre. Sorgligt.

I rollerna:
Andrew Garfield – Peter Parker / Spider-Man
Emma Stone – Gwen Stacy
Jamie Foxx – Max Dillon / Electro
Dane DeHaan – Harry Osborn / Green Goblin
Campbell Scott – Richard Parker
Embeth Davidtz – Mary Parker
Colm Feore – Donald Menken
Paul Giamatti – Aleksei Sytsevich / The Rhino
Sally Field – May Parker
Martin Sheen – Ben Parker
Chris Cooper – Norman Osborn
Marton Csokas – Dr. Kafka
Chris Zylka – Flash Thompson
Denis Leary – George Stacy
Felicity Jones – Felicia Hardy
B.J. Novak – Alistair Smythe

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Rio 2

10 april, 2014 by Jonatan Södergren

rio2

Rio 2
Betyg: 2
Biopremiär 11 april 2014

Tillbaka till Rio de Janeiro och de färgsprakande 3D-miljöerna.

Sedan förra filmen slutade har Blu och Jewel bildat familj och hunnit få tre barn. Det visar sig även att de kanske inte längre är de enda av sin art. Så driven av en längtan att tillhöra en flock lyckas Jewel övertala Blu — som fortfarande föredrar den trygga människovärlden med pannkaksfrukostar framför den vilda djungeln — att ge sig ut på en jakt i Amazonas. Vi känner igen flera karaktärer från den första filmen — så det kan vara en fördel att se den innan du ger dig på att se tvåan — men vi lär även känna flera nya ansikten.

När man följer upp en lyckad barnfilm är det ofta svårt att skaka av sig känslan av franchise – och kanske är det just där Rio 2 stöter på en del problem. Handlingen har inte heller samma nerv som föregångaren, karaktärerna är mindre autentiska, och filmen känns överlag mindre fokuserad; istället för att följa en tydlig riktning känns de spretigt, bland annat får vi följa Nigel – den Shakespeare-fixerade kakaduan från första filmen, som återvänt för att hämnas på Blu – samt det fågelfanatiska, nu gifta (människo)paret Linda och Tulio som försöker hindra några oetiska banditer från att skövla regnskogen. De olika handlingarna hade kunnat vävas ihop bättre, det är snarare de snygga miljöerna som är filmens höjdpunkt, och om första filmen hade något för alla så vänder sig tvåan helt klart mer till barnfamiljerna.

Visst har Rio 2 sina stunder — det en godkänd film, i synnerhet för de mindre — och troligtvis kommer de kunna sälja ytterligare några blåa gosedjurspapegojor. Men på något sätt känns det som att det händer för mycket, som att det pendlar för snabbt mellan de olika handlingarna vilket sänker betyget en aning.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Rio 2

Filmrecension: The muppets most wanted – Mupparna kan aldrig bli omoderna

4 april, 2014 by Redaktionen

Muppets_most_wanted

The muppets most wanted
Betyg 3
Sverigepremiär 4 april 2014
Regissör: James Bobin
Skådespelare: Ricky Gervais, Tina Fey, Ty Burrell

De flesta har en relation till Mupparna, TV serien från 70-talet som min mamma tittade på. De har på något vis alltid funnits där och speglat vår samtid. 2011 blev en slags nystart. I mitt tycke en väldigt lyckad sådan. Jason Segel som många känner till från Freaks and Geeks, How I met your mother och Forgetting Sarah Marchall skrev manus och medverkade. Vi fick se Mupparna hitta tillbaks till varandra och även se muppen Walter finna sin plats i världen. Det gjorde han tillsammans med sin bror som är en ”vanlig” man spelad av Segel. Det finns så mycket hjärta i den filmen. Men även ett allvar. Den vågade faktiskt vara lite lågmäld också. Denna uppföljare tar vid där den första slutade. Man går ganska omgående in i en kul låt om uppföljare. Mupparna har gjort comeback. En figur med namnet Dominic Badguy säljer in till Mupparna att de borde åka på turné. Badguy blir anställd som manager och bokar in en Europa turné. Men han är i maskopi med en brottsling som även råkar vara en Kermit look alike. Ganska snabbt så har Kermits look alike Constantine tagit hans plats. Stackars Kermit hamnar i fängelse i Sibirien med en musikalälskande fängelsechef. Turnén blir en front för inbrott på olika museum. Ska inte avslöja för mycket. Med detta så får vi åka på ett äventyr genom Europa. Kulturkrockar, gulag, sång och dansnummer och massa kändiscameos.

Mupparnaälskande Jason Segel är inte inblandad alls i denna film. Tyvärr märks det väldigt tydligt. Jag upplever filmen som ojämn. Den vill mycket och det händer mycket. Vi får se en rad europeiska städer men man använder inte städerna särskilt effektivt. Det blir mest en ursäkt för att få med lokala kändisar. Tyvärr så blir det ganska långt mellan skratten också. Däremot så tycker jag det är enkelt att följa med i de olika handlingarna. Den växlar alltså på ett väldigt bra sätt mellan de olika historierna. Låtarna funkar i överlag bra men det finns ingen ’Life’s a happy song’ eller ’Man or muppet’. Mupparna som givetvis är de stora stjärnorna sköter sig mycket bra. Kermits look alike Constantine får bära mycket av filmen. Det är kul att se honom försöka ta Kermits plats och lära sig agera som han. Mycket handlar om vad man tror man vill ha och inte vad man faktiskt vill ha. Filmen spelar mycket på det. Miss Piggy är den stora divan som vi älskar. Walter som fann sin plats i världen är också med ganska mycket. Man får se de flesta i gänget men det varierar hur mycket de är med.

När det gäller de ”riktiga” skådisarna i filmen så är det varierat resultat. Ricky Gervais som spelar Badguy tog nog bara emot ett lönekuvert. Han känns trött och inte alls engagerad. Det känns tråkigt när det är en karaktär som han kunde gjort mycket mer med. Tina Fey som spelar fängelsechefen försöker anstränga sig med överdriven rysk accent men har inga vassa repliker. Däremot är den skådisen som verkligen levererar Ty Burrell känd från Modern family. Han spelar en fransk Interpool agent som får jobba ihop med Sam the Eagle för att försöka fånga skurkarna. De står också för filmens bästa sångnummer. En oerhört bra scen. Sen kan man roa sig med att räkna hur många kändisar som skymtar förbi.

I slutändan så handlar det om att vara där för varandra, vänskap, kärlek och familj. Det är någonting som aldrig blir omodernt. Mupparna kan aldrig bli omoderna. Det finns någonting för alla generationer. Filmen har inte en lika tydlig mening och agenda som den förgående. Jag blir ändå underhållen och det finns värme. Betygstvåan är ganska nära men landar ändå på en trea.
Text: Mikael Grönlund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in