Locke
Betyg: 4
Regi: Steven Knight
Svensk biopremiär: 16 maj
Ivan Locke har ett bra liv. Ett tryggt, stabilt liv. Hemma väntar hans fru och två söner, och imorgon levereras betongen som ska utgöra grunden till den skyskrapa han ansvarar för bygget av. Ivan Locke sitter i sin bil, men han kör inte hemåt. Han är på väg från Wales till London, en resa som förändrar allt.
Som åskådare får vi aldrig lämna bilen, Ivan Locke är den enda person vi ser under filmens 85 minuter. Historien berättas genom de telefonsamtal som förs under resans gång. En man, en bil och ett livsavgörande beslut. Det krävs en stor skådespelarinsats för att detta ska bli något. Lyckligtvis är Tom Hardy otrolig i rollen som den tillbakahållet panikslagna Locke. Han talar med sansad, mjuk röst, och upprepar i telefonen att allt kommer att bli bra. Det hade varit lätt att skapa en kolerisk karaktär som försöker fylla utrymmet med storslagna ångestyttringar, men det blir så mycket mer fängslande såhär. Stilla och sammanbitet, en kontrollerad fasad som aldrig helt tillåts att falla.
Locke är en ovanlig film. Inte bara sett till dess minimalistiska uppbyggnad. Den tillhör även en intressant genre. Jag torde kunna påstå att det är en thriller. Den är spännande, pulshöjande och rätt obehaglig. Innehållet skiljer sig dock avsevärt från det man brukar hitta i en vanlig, regelrätt thriller. Här rör det sig om personliga angelägenheter. Liv som skall komma att förändras. En solid, säker värld som byggts upp men som nu ska gå under. Det handlar om betong, och det handlar om tillit.
Det är glädjande när en snygg idé resulterar i en precis lika snygg film. Här blev det bara så rätt helt enkelt. Allt från rösterna i telefonen till Ivan Lockes snoriga näsa. Det landar bra. Jag hoppas verkligen att folk ser till att titta på den här filmen. Den förtjänar ett fint mottagande.
Text: Josefina Linde