• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Nightcrawler – skakar om sin publik i både mage och sinne

17 november, 2014 by Redaktionen

Nightcrawler

Nightcrawler
Betyg 4
Regi Dan Gilroy
Med Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton m.fl.

Jake Gyllenhaal gör sig kanske allra bäst när han får agera maniskt besatt av något, eller åtminstone lite konstig i största allmänhet. Som i “Donnie Darko” (2001), där han som trulig tonåring ramlar över tidsresande och andra sci fi-relaterade fenomen. Eller i true crime-mästerverket “Zodiac” (2007) som den politiska skämttecknaren Robert Graysmith, mannen som ägnade åratal åt att kartlägga Zodiac-mördaren som härjade i Kalifornien på 1960- och 70-talet. I musikvideon till “Time to Dance” (2012) med franska The Shoes, överraskade Gyllenhaal som iskall psykopatmördare. Att han två år senare i Dan Gilroys “Nightcrawler” personifierar en gravt störd individ, känns därför som en naturlig utveckling. Hans rollfigur Louis Bloom är en gatsmart diversearbetare med höga ambitioner och välsmort munläder. Hans arena är ett mestadels nattligt Los Angeles. När tillfälle bjuds att vara skjutjärnsfotograf och dokumentera brottsplatser, är han inte sen att nappa på det som ska komma att bli hans levebröd, om än ett moraliskt tvivelaktigt sådant. Bloom är nämligen beredd att bokstavligen talat gå över lik för att kunna plåta sensationella bilder av våldsdåd, som han sedan säljer till tv-stationer. Med metodisk noggrannhet lär han sig snabbt att göra pengar på folks olycka.

Det ligger nära till hands att läsa in en samhällskritik; skildringen av hur en paparazzimentalitet letar sig in i nyhetsbevakningen, kriminaljournalistik paketerad som realityunderhållning. Riktigt obehagligt blir det när Rene Russos cyniskt kalkylerande tv-producent deklarerar att nyheter är som mest intressanta när brott begås av etniska minoriteter och offren är vita, välbärgade medborgare. “Urban crime creeping into the suburbs”, är prio i skapandet av en säljande story. Blooms frilansande asgam kan ses som en destruktiv produkt av det mediesamhälle vi lever i. Den där ofta dubiösa gråzonen mellan nyheter och underhållning.

Filmen väcker dessutom frågor om oss som åskådare och vårt eget ansvar inför det vi passivt konsumerar och aktivt vidaresprider. Vad händer med oss när vi utan källkritik delar spektakulära bilder och filmklipp i sociala medier? Vad händer när människovärde och integritet reduceras i jakten på “likes”? “Nightcrawler” förmedlar en rå blandning av lika delar avsmak och skuld, något James Newton Howards filmmusik, likt ett samvetets mortel, hjälper till att hamra in. Det är en bedrift att som filmskapare skaka om sin publik i både mage och sinne. Hatten av för Dan Gilroy.
Text: Anders Nilsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Birdman (or the Unexpected Virtue of Ignorance)

12 november, 2014 by Redaktionen

birdman

Birdman (or the Unexpected Virtue of Ignorance)
Betyg: 4
Visas under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 9 januari 2015

Att gå från seriösa dramafilmer som Älskade hundar, Babel och 21 Grams till en humortät superhjältefilm är ett stort steg som få filmregissörer tar – men Alejandro González Iñárritu vågar ta det, och gör det med bravur. Ändå är detta ingen vanlig superhjältefilm som till exempel Spider Man, X-men eller Avengers; utan snarare en kändistät dramakomedi om en avdankad superhjälteskådis som försöker göra sig ett namn genom teatern. Riggan, som spelas av Micheal Keaton, tycks skämmas över sitt förflutna som Birdman – vars tre filmer gjort succé och älskats av många. Men ändå är det inte som honom han vill bli ihågkommen, utan som en seriös teaterregissör på Broadway med konstnärlig udd.

Sättet den är filmad på, som i en enda tagning, gör den än mer unik. Kameran är mjukt följsam och gör att konceptet fungerar: genom att koncentrera på de karaktärer, eller scener, som är viktiga för stunden ger den fokus, men genom att stanna kvar och invänta nästa aktuella posör – för att sedan flyta med den – gör att flödet blir tillräckligt kontinuerligt för att inte förstöra hela filmen. Att dessutom bibehålla humorn i denna kontext är storstilat!

Genom förberedelser inför en teateruppsättning av ”What We Talk About When We Talk About Love” får vi inte bara följa Riggan Thomas, utan även hans dotter Sam (Emma Stone) och andra personer i hans närhet; Lesley (Naomi Watts) och hans producent och nära vän Jake (Zach Galifianakis) och all den drama som pågår dem emellan. De görs intressanta och emotionellt sköra – och därmed mer trovärdiga – genom att deras nuvarande situationer backas upp med relevant bakgrundshistoria, utan att för den sakens skull kännas uppradade eller styltiga.

Intressant är hur filmen också blir ett slags diskussionsunderlag för kommersiell råkraft kontra minimalistisk konst och huruvida underhållning är mer eller mindre värd gentemot någonting allvarligt som vill säga oss någonting om kärleken, samhället och livet runtomkring oss. Att Riggan tackat nej till att göra en fjärde Birdman-film för att kunna göra denna teateruppsättning blir en suverän fond för just detta. Ändå är hans motiv större än så; han är känd, men för en enda sak och ingenting annat. Att vilja slita sig loss från en sådan roll är logisk, och vi har sett till exempel Daniel Radcliffe kämpa med samma sak efter alla Harry Potter-filmer. Det är därmed ett tema många kan känna igen och relatera till, även om de själva inte har någon som helst erfarenhet utav det. Vilket gör att såväl humorn som allvaret kring ämnet fungerar väl.

Som om allt detta inte vore nog är slutet mästerligt tvetydigt: det kan tolkas som någonting sorgligt, men även som någonting lyckligt. Han tycks följa sin inre röst mot det han verkar vara skapad för att göra: actiontäta superhjältefilmer för en storpublik. Även om det också kan tolkas som någonting negativt, då han släpper taget om sina ambitioner för att servera det han redan tycks kunna så väl, och därmed släpper drömmen om att kunna utvecklas och bli någonting mer än det förväntade. Som, i sin tur, kan vara någonting positivt. För vem ska han vara, om inte sig själv?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Gemma Bovery – en mysig tankeställare värd att se

12 november, 2014 by Redaktionen

gemmbovery

Gemma Bovery
Betyg: 3
Visas under Stockholm filmfestival

I en humoristisk inledning möter vi Martin (Fabrice Luchini), en föredetta Paris-bo som nu flyttat till Normandie för att ta över sin faders bageri. Hans stora passion är Gustave Flauberts mästerverk Madame Bovary – vilket också blir hans tolkning av verkligheten när hans nya grannar – Gemma och Charles Bovery – flyttar in. Han tycker inte bara att det är namnen, utan också deras beteenden som kan spåras tillbaka till den modernistiskt nydanande romanen.

Gemma, spelad av just Gemma Arterton, är också objekt för Martins något gubbsjuka förälskelse – vilket skapar en humoristisk, men allvarlig, ton av svartsjuka som drabbar hans synsätt. Hon är visserligen väldigt ladylike; diskret charmig, timid och syrligt livsglad. Det är lätt att förstå hans känslor, men att han redan är gift verkar inte bekomma honom. Istället verkar han vilja ryckas med i vad han tycker är romanens handling förflyttad till sin egna vardag, och vara föremål för Gemmas otrohetsaffär. Och visst har hon en sådan, dock inte med Martin – utan med en helt annan herre, som bor flott och tar lätt på livet. Dock blir han upp över öronen förälskad i henne och det bäddar för en dräplig situation då hon bara vill ha någonting kul för stunden. Utöver detta återfinns hennes ex, vilket skapar flera situationer där tittaren mest vill gömma sig bakom en skämskudde.

Utan att vara en rak modernisering av 1800-talsromanen, med stort fokus på mode och dess smådetaljer, är den istället ett finurligt diskussionsunderlag om kultur och dess spegling i vår egna verklighet. Speglar samhället konsten, eller tvärtom? Går det att leva i kulturklyschor eller måste vi frigöra oss från dem för att kunna leva fullt ut? Går de att applicera på våra egna liv, eller är de just klyschor för att de så väl representerar oss? Utan att vara något konstnärligt mästerverk är det ändå en mysig tankeställare väl värd att se. Men den lär inte bli ihågkommen likt dess förlaga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Marias Väg – grym, stor, djup, varm, hemsk och ett mästerverk

11 november, 2014 by Rosemari Södergren

mariasvag_film

Marias Väg
Betyg 5
Svensk biopremiär för Marias Väg: 14 november 2014

En ung kvinna växer upp i en strikt religiös miljö och brottas med frågor om synd och livets mening. Filmen är så elegant förpackad och berättelsen framförd på många nivåer. Även om den har en mycket tydlig huvudberättelse har den många, många lager till att upptäcka och den kan ses på flera sätt. Dietrich Brueggemann fick silverbjörnen för filmen på Berlinfestivalens tävlan och den fick också den Ekumeniska juryns pris. Jag tror att filmen kommer att plocka hem fler priser.

Marias_v-g2Den katolska församling där Marias familj är med i är oerhört strikt och har en sträng syn på kristendom. Jag har läst böcker skrivna av ungdomar som växt upp i Livets ord, inom sekten Guds barn och inom scientologerna och jag känner människor som vuxit upp i schartauanska bygder i Bohuslän. Likheterna mellan alla dessa sekter och hur Maria och de andra barnen i den katolska församlingen indoktrineras till att deras sätt att tolka kristendomen är den absolut enda rätta sanna vägen är slående. Det går också att se berättelsen som en metafor för de fundamentalistiska koranskolor som skapar terrorister inom islam. Det finns likheter, paralleller med alla hårdföra församlingar, sekter, organisationer som är strikt bokstavstroende och som bygger på en stark övertygelse om att själva vandra den enda rätta vägen.

14-åriga flickan Maria växer upp på en mindre ort eller mindre stad i Tyskland. Hon studerar tillsammans med fem jämnåriga inför konfirmationen i en katolsk församling som hennes familj är medlemmar i. Maria är en flicka med gott hjärta och hon hyser stor kärlek till sin yngsta bror, fyraåriga Johannes som ger modern stora bekymmer eftersom han inte säger något, han talar inte. Han uppför sig normalt med säger ingenting och modern går till specialister för att få hjälp.

Maria älskar sin lillebror och skulle kunna göra vad som helst för honom. Det är också hon som har bäst kontakt med honom och som han är mest fäst vid.

Under studierna fram till konfirmationen håller prästen ett tal till ungdomarna där han förklarar att de är Guds soldater och att de måste föra krig mot allt som för bort från Gud. Till detta syndiga räknas att lyssna på och dansa till musik med sataniska rytmer som rock, soul, gospel och jazz. Att äta sötsaker är syndigt, att vilja vara vacker är syndigt, att inte lyda sina föräldrar blint är syndigt.

Samtidigt finns det en helt annat sätt att se filmen på. Det går att se förbi allt detta och se Marias väg genom livet som en metafor för Jesus och det offer Jesus gjorde för människorna.

Allt med filmen är skickligt gjort: manusmässigt, fotot och filmklippningen. Bilderna är ofta tagna med starka bibliska och konsthistoriska referenser. Vi ser modern med Johannes, som från bibeln där Jesus vid korset lämnade sin älsklingslärjunge Johannes och sin moder att ta hand om varandra. Inledningsscenen på filmen med prästen i mitten av bordet med eleverna runt om har referenser till den berömda målningen nattvarden. Skådespelarna är duktiga och Lea van Acken som gör huvudrollen som Maria hoppas jag vi får se mer av. Mer tysk film på svenska biografer, tack.

Ett tredje sätt att se filmen är ur familje-psykologisk synvinkel, hur familjen med den diktatoriska modern är väldigt dysfunktionell. Studien av mamman är en grym skildring av maktmänniskor när de är som värst. Jag undrar också vad det är för förtvivlan som ligger till grund för mammans beteende.

mariasvag2Det är intressant att se hur olika vår kultur är i förhållande till tysk kultur. Jag har svårt att tänka mig liknande extrema familjer och församlingar i Sverige, vårt land är väldigt mycket mer sekulariserat.

Filmen är mörk men ändå humoristisk, jag kunde skratta gott åt flera absurda situationer som även om de var skruvade ändå hade saker de flesta av oss kan känna igen från våra liv, samtidigt som jag upplever filmen som väldigt tysk.

Samtidigt som filmen ger en mörk syn av extrem kristendom visar den på andra sätt att se det. Den unge pojken Christian, i Marias parallellklass är med i en mer vanlig katolsk församling, där finns flera andra karaktärer som är troende men är med i protestantiska kyrkor. Visst, ett sätt att se filmen är att den klär av bokstavstroende in på bara benen och avslöjar hur omänskligt grym sådan tro kan vara. Men den visar också att det finns andra sätt att vara kristen på som har mycket mer kärlek och förståelse för människor och tonåringars rätt att vara unga.

Marias väg är ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron – ett omistligt mästerverk och årets bästa svenska film

10 november, 2014 by Redaktionen

enduva

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Betyg: 5
Visas under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 12 november 2014

Efter fiaskot med filmen ”Gilap” försattes Roy Andersson i en slags filmisk exil; stjärnglansen från brakgenombrottet ”En kärlekshistoria” var som bortblåst, och hans status som filmskapare var låg. Räddningen, eller snarare den dåvarande lösningen, var att göra reklam. Vilket det inte är något fel på (självaste Ingmar Bergman har också gjort några, där en viss tvålreklam är mest känd) för att dryga ut kassan mellan större jobb – problemet var bara att de inte uppenbarade sig. Under tolv år, berättar han i ett Face2Face-evenemang under Stockholm filmfestival, gjorde han reklamfilmer för Trygghansa där han på olika sätt förklarade (i bilder) att den gemensamma nämnaren för alla deras klienter är att de blivit utsatta för gravitationen. Men under den tiden hann han inte bara göra reklam, utan även omvärdera hela sin konstnärliga inriktning. Innan han blev regissör ville han först bli ingenjör, sedan bildkonstnär. Och det var i målningarna, och till viss del skulpturerna, hans inspiration till filmskapande kom till. Även om klassiker som Cykeltjuven (”om ni inte sett den, se den” uppmanade han publiken) och gamla mästerregissörer som Fellini också inspirerat honom.

När Roy sedan skulle återvända till långfilmen var det därmed också med en ny stilistisk identitet i bagaget; från den mer vardagsrealismen som genomsyrade de tidigare verken, till en mer abstrakt surrealistisk ton i ”Sånger från andra våningen” som blev den första delen i trilogin om att vara människa, som sedan följts upp av ”Du levande” och nu ”Duvan” (som Roy själv tror blir den slutgiltiga titeln i folkmun) som är den avslutande delen.

Berättelsen utgår främst från två försäljare av skämtartiklar, men består i stor grad av små nedslag i olika sammanhang och karaktärer. Tonen är ofta grådisig men med en skarp underton av unik humor – där varken livet eller döden tas på alltför stort allvar, utan mest är bakgrundsbrus för andra historier som sker under tiden vi är för upptagna med vårt egna. Precis som livet självt. I en scen står en man med en väska utanför en restaurang och kollar in genom fönstret för att leta efter en bekant som enligt utsago skulle ha mött upp honom där. Medan han står där, och pratar i telefon, ser vi hur en olycklig kärlekshistoria uppenbarar sig i fönstret – om vi bara är uppmärksamma och ser den. Annars sker det utan vår vetskap. Precis som i våra egna liv.

Utöver att vilja sätta bild på hur det är att vara människa tar han också järngrepp om monarkin, överklassen och kolonialismen. Det ger filmen en mer konstnärlig udd, utöver det estetiska, och tillhörande tyngd som ofta saknas i svensk film. Precis som den speciella mixen mellan allvar och skämt, stramhet och trams (dock utan att förminska sig, balansen är så välavvägd att den puttar slutfilmen mot en guldpall snarare än drar ned den i smutsen). Och just därför är det ett omistligt mästerverk, och årets bästa svenska film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in