• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Primate – en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Primate
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Johannes Roberts

En stor upptäckt har just gjorts, vi har nämligen funnit den felande länken, i alla fall den som skiljer mellan dräglig film och trivial utfyllnad som helt menlösa YouTube-klipp. Primate lyckas med konststycket att vara bryggan mellan just detta, en brygga så ranglig, hemsk – för att inte säga usel, att det skakar om mer än filmens besinningslösa våld eller värdelösa försök till genuin skräck.

Det huvudsakliga problemet är inte att regissören Johannes Roberts dränker projektet i tillräckligt många klyschor för att få slumpmässig Hallmark-produktion att likna ett originellt under. Klyschor – kan, med ironi, humor men också kreativitet vändas upp och ned för att skapa komik men också en kommenterande effekt kring problematiken i repetition och slapphänt berättarteknik. Flera skräckfilmer har också haft nära till svartkomik för att skapa en intressant dynamik mellan det brutala och det rent hysteriskt roliga, något som exempelvis nyttjades i fjolårets Weapons av Zach Cregger.

Men Johannes Roberts har varken fantasi eller förstånd nog till att applicera några sådana nyanser eller mer mödosamma inslag. Premissen, som hade varit utmärkt som postmodern ironi kring flera av 70- och 80-talets dussinskräckfilmer, där allt utgick från ett lövtunt koncept, behandlades utan någon som helst distans, värme eller kreativitet. Roberts gör istället en iskall bedömning att biopublik årgång 2026 accepterar total inkompetens vad gäller utförande och uppfinningsrikedom. Den monsun av klichéer som haglar i inledningen är så pass extrem att det går att se det som djup – om än usel, ironisk komik. Tyvärr är så inte fallet, Roberts sammanställer de sämsta och mest fantasilösa troperna och mallarna, däribland karaktärer som både är hjärndöda och har samma självbevarelsedrift som lämlar.

Sedan följer uruselt förspel menat att agera som det djupa andetaget innan skuttet. Här får vi skådespel som hade varit tveksamt även i den mest skamlösa porrfilm och ett hantverk som är fullkomlig slentrian.

Där andra skräckregissörer ofta kan demonstrera en barnslig – men också eldig, passion för sitt projekt, som då småpojkar får leka med monster och bestar, har Roberts en otäck kyla och likgiltighet. Med tanke på den helt banala berättelsen hade värme och omtanke varit den enda försonande kvalitén. Primate är istället ett block av is där allt avhandlas mekaniskt, stelt och med noll inlevelse. För att vara en film som cirkulerar kring apor finns det en djup ironi i att det hela snarare påminner om en mardrömslik bondgård där allt som rör sig är ämnat för slakt. För vad gäller våld, blod och lemlästningar finns det ingen som helst gräns. Detta är en obeskrivligt brutal historia som vältrar sig i närgånget våld där precis allt kan avlägsnas från den mänskliga kroppen. Och för alla som letar efter ett rent slakthus finns måhända ett visst underhållningsvärde, men eftersom avrättningarna utförs med samma stela handlag blir de varken minnesvärda eller skrämmande.

Och då den blodiga skördetröskan är igång och allt skall in i köttkvarnen blir det lika förutsägbart som det är patetiskt. Det bjuds inte på en enda överraskning, allt rullar på efter mall 1A och slutar i en helt hopplöst trist final.

Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är de praktiska effekter som hjälper till att skapa filmens diaboliska apa. Istället för digitalteknik nyttjas kostymer och andra mer klassiska knep, detta leder till ett filmmonster som – visuellt, är både trovärdigt och detaljerat. Men där slutar lovorden, på vägen hem från visningen köper jag – komiskt nog, en klase bananer och jag är övertygad om att samtliga har högre snittintelligens än Primate.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brutalitet, Brutalt, Filmkritik, Filmrecension, Filmvåld, Primate

Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

22 januari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Mercy
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Timur Bekmambetov
Rollerna Chris Pratt som detektiven Chris Raven, Rebecca Ferguson som AI-domaren Maddox och Kylie Rogers som Chris dotter Britt.

I en tänkt inte alls avlägsen framtid står kriminalpolisen Chris inför rätta anklagad för att ha mördat sin fru. Han har 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför AI-domaren Maddox. Domaren ingår i ett artificiellt juridiskt system (AI), Mercy-programmet. Där har domaren alla roller, också åklagarens och juryns. Allt tyder dessutom på att AI-domaren även kan agera som brottsutredare och advokat. Det är ett system som Chris, i sin roll som polis, alltid har försvarat. De enda som behöver vara med under i rättegångsprocessen är därför Chris och Maddox. Programmet anse vara helt rättssäkert, ja till och med så säkert att enbart skyldiga anses riskera hamna där. Alla, också hans dotter Britt, är därför helt övertygade om att han är skyldig. Domstolens utgångspunkt är att de anklagade, i detta fall Chris, med 97,7 procents sannolikhet är skyldiga till det de anklagas för. Anklagelsen i sig är alltså ett tecken på det. Sedan Mercy inrättades har 18 personer dömts till döden. Sannolikhet är alltså stor att Chris blir nummer 19. Systemet arbetar snabbt och effektivt och bygger enbart på fakta. Inga värderingar och känslor är inblandade. Eftersom systemet är så säkert anses Chris enbart behöva 90 minuter på sig för att bevisa sin oskuld, om han mot förmodan är oskyldig. Exakt på sekunder efter tidens utgång kommer han att avrättas i den stol som han redan sitter fastspänd i.

Mercy är dock inte något isolerat system. Det är en del av ett samhälle där alla människors liv ständigt synliggörs, övervakas och kontrolleras. Alla information finns sparas vilket göra att Maddox kan visa en mängd dokument och inspelat material som anses bevisa att Chris är skyldig. Exempelvis ett gräl mellan den mördade frun och Chris under morddagens morgon. Chris känner absolut inte igen sig i de anklagelser som riktas mot honom. Eftersom det är ett rättvist system så får Chris med Maddox hjälp chansen att bevisa att han är oskyldig genom att beställa fram olika telefonsamtal, videoinspelningar, dokument och samtalslistor som han menar pekar på att han är oskyldig. Eftersom systemet bygger på sannolikheter behöver Chris ta fram evidensbaserade uppgifter som minskar sannolikheten att han är skyldig från 97,7 procent till 92,3 procent. Efter många misslyckade försök kommer han in på ett spår som verkar lovande. Kan det vara så att hans fru har blivit mördad på grund av att hon i sitt arbete har upptäckt allvarlig och samhällsfarlig kriminalitet med terrorkoppling. Kan utpekandet av Chris vara en hämnd för hans tidigare roll i ett Mercyfall. Är det Chris som är måltavlan eller är den egentliga måltavlan Mercy som system?

Filmen ställer en del intressanta frågor om övervakningssamhällets utbredning och om riskerna och möjligheterna med AI. Filmens styrka är samtalen mellan Chris och AI-domaren Maddox. Där väcks frågor om vad som är fakta, känslornas och magkänslans betydelse, den mänskliga faktorn och risken för felprogrammeringar

.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Die My Love – hopplöst slarvig insats

22 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Die My Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Lynne Ramsay

Ett antal regissörer gör sig kända för att ha hårda nypor, något som leder till filmer som känns tuffa, kompromisslösa och brutala. Training Day-regissören Antoine Fuqua brukar vara en av de första som associeras med ett rakt och hårdfört sätt att göra film, där allting rullar på i en hämningslös takt och där finlir får lämna plats för ren slagkraft. Lynne Ramsay är en regissör som också kan associeras med kompromisslös regi. Ramsay gör mörka, suggestiva och hotfulla filmer som gärna dyker ned i tematik svartare än tjära.

Efter en paus på åtta år från spelfilm är Ramsay nu tillbaka med en film minst lika rå och svårmodig som brukligt. Och där mörkret och nihilismen i både berättelse och det visuella delvis är förtrollande förtas mycket av en hopplöst odisciplinerad Jennifer Lawrence.

Ramsays senaste långfilm You Were Never Really Here var så pass brutal, obehaglig och syrefattig att det krävdes djupa andetag då eftertexterna rullade. Mycket av det långsamma, haltande och krypande tempot återvänder här. Trots att Die My Love inte är i närheten lika våldsam eller tematiskt tung som You Were Never Really Here är det fortfarande en oväntat tät och atmosfärsik film. Ännu en gång får vi se hur Ramsays spartanska bildspråk skapar en sorts stämningsfull klaustrofobi med ett 4:3 bildformat och påträngande närbilder. Inledningsvis känns det som att Ramsay inlett ett episkt långkok, detta med sitt långsamma tempo som också ackompanjeras av en påtaglig spänning. Då byggs en förväntan om att något storslaget kan vara nalkandes, många gånger kan en stillsam uppbyggnad och en dramatiskt explosiv final vara bland det mest belönande.

Gradvis bryts dock förhoppningarna om extraordinär utdelning ned och långkoket visar sig istället vara blaskigt smaklöst. För även om Ramsay aldrig vacklar i sitt hantverk börjar sprickor och klavertramp framträda desto längre filmen pågår. Berättelsens fragmenterade natur skapar alltför mycket – onödig, förvirring och ofta upprepar filmen ett frustrerande mönster där den – konstant, tar ett steg fram och två steg bakåt. Sekvenser som tycks göra framsteg följs av menlösa scener som mest trampar vatten. Men där strukturella problem kan vara acceptabla om klimax levererar kan detsamma inte sägas om en skådespelare som går bärsärkargång. Jennifer Lawrence må ha vunnit filmvärldens finaste pris i form av en Oscar samt hyllats som en osedvanligt grandios talang, vilket hon – de senaste åren, inte gett någon vidare bekräftelse på. Detta med rena dussinfilmer som Don’t Look Up, Causeway och No Hard Feelings. Lawrence vill nu försöka att återfå sin mediala position som en skådespelare av rang, dock blir denna plan lika lyckad som att sälja is i Arktis. Lawrence är inte intresserad av att lyssna till Ramsay utan går loss med ett överdrivet, hopplöst monotont och onyanserat skådespel. Det finns inte ett uns genuin passion eller omtanke, Lawrence sätter istället sitt sikte på prestige och filmgalor, att den faktiska prestationen många gånger känns lika överspelad som en desperat clown ignoreras totalt. Inledningsvis försöker Ramsay tygla hysterin, men detta gör att Lawrence istället tvingas att förlita sig på sin helt obefintliga scennärvaro, vilket leder till scener lika angenäma som bortglömda räkningar.

Tragiken är att det här finns skådespelare som inte väljer prestige och överspel. Även om berättelsen – som bygger på en roman, givetvis dikterar Lawrence framträdande roll, blir hennes ytterst tveksamma skådespel än mer beklämmande då Robert Pattinson och Sissy Spacek agerar med en stilfull försiktighet. Till och med Nick Noltes korta insats, där han – som brukligt, rosslar likt en trasig gräsklippare är att föredra framför att se Lawrence.

Och mot slutet har Ramsay slut på ork, filmens avslut är som ett enda långt och hemskt sista andetag. Där försvinner mörkret, ovissheten och intresset från filmens inledning. Istället blir det en urbota tråkig rundvandring i absolut ingenting och som dessutom vägrar ta slut. Die My Love har inslag som är förföriska i sitt becksvarta mörker, men detta förkastas i och med en hopplöst slarvig insats från Jennifer Lawrence och ett slut som lämnar en iskall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: 28 Years Later: The Bone Temple – bästa och mest underhållande filmen i serien

15 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

28 Years Later: The Bone Temple
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Nia DaCosta

Då 28 Days Later hade premiär – för otroliga 24 år sedan, skapade Danny Boyle en – då, revolutionerade film med ytterst spartanska utseende och avsevärt mer rörliga och aggressiva zombies – kallade infekterade i filmen. Idag är samma film långtifrån lika imponerade, detta med ett foto så pass grynigt och otydligt att det knappt går att se på, flertalet av filmens koncept har också integrerats och utvecklats i andra berättelser – på än mer intressanta sätt, som också använder sig av stora mängder halvdöda varelser.

Efter en bottennotering med uppföljaren 28 Weeks Later valde Danny Boyle att – så sent som förra året, försöka att återfå kontrollen, återuppliva filmserien och bjuda på sitt aningen eklektiska och uppkäftiga filmskapande. Resultatet blev mest haltande, med en menlös berättelse, få intressanta ideér och en hopplös cliffhanger som klimax. När Nia DaCosta nu tvingas ta över stafettpinnen som regissör finns flera frågor för att inte säga farhågor. Med tanke på hur trenden gällande uppföljare varit för filmserien hittills lovar historiken inte vidare gott. Det faktum att klåparen Jack O’Connell denna gång fått en mer betydande roll är också lika betryggande som svartmögel i en fastighet. Och det är ingen vidare turbulens fri resa som erbjuds inledningsvis. För det fundament som ärvs från 28 Years Later är sannerligen inte värt någon eloge. Mycket av den gråa fogmassan kvarstår, som Alfie Williams personlighetsberövade Spike samt det faktum att – den enligt mig plågsamt överskattade, manusförfattaren Alex garland fortfarande inte verkar överdrivet inspirerad eller motiverad att tillföra några vidare nyskapande idéer till en genre som hade mått bra av reform.

Filmens start, men en hopplöst överspelande Jack O’Connel är också precis så oroväckande och menlös som kunde anas. Det hela känns spretigt, mållöst för att inte säga menlöst. Men sedan finns en tillgång från föregående film som denna gång nyttjas till fullo, nämligen Ralph Fiennes. Detta är en skådepelare som kan läsa kataloger och bruksanvisningar och hålla publiken i ett hjärngrepp. Förutom en makalös kontroll över repliker och prosa har Fiennes också en scennärvaro som skämmer ut de flesta. DaCosta förstår vilken tillgång hon har tillhands och nyttjar Fiennes till max i en roll som är både bisarr, udda men också underhållande. Detta är en frikopplad och flamsig Fiennes som genomför sina udda uppgifter med bravur, scener som hos andra skådespelare hade varit pinsamma blir här märkligt fascinerande för att inte säga minnesvärda.

DaCosta må inte vara lika vågad och villig att experimentera visuellt som Boyle.
Där Boyle nyttjade iPhone som sin primära filmkamera för den föregående filmen samt en uppsjö av påhittiga visuella knep återgår DaCosta till ett mer traditionellt bildspråk. Detta skapar en mer traditionellt attraktivt film som stilfullt ramar in de lummiga gröna engelska ängarna och de John Bauer doftande skogarna. DaCosta försöker dock fånga den punk-rockiga stil som Boyle ofta fusionerat sina filmer med, detta märks framförallt genom filmens musik som bjuder på en imponerade mix av brittisk rock och pop. Ett antal gånger om känns det hela som en glad charad där Boyles stil försöker efterapas med aningen dråpligt resultat, men denna aningen vilda och vågade hållning leder också till en final som underhåller likt inget annat vi sett under filmseriens två långa decennier.

Då ignoreras alla former av kutymer och traditioner, istället få vi en dramatiskt och stilistiskt perfekt final som bjuder på bland det vildaste vansinnet i form av musik och agerade som setts i en film som kan kategoriseras som skräck. Då kan alla vårtor och brister ursäktas, som att flera sekvenser går på tomgång, att mycket av de besinningslösa våldet känns oinspirerat eller att majoriteten av filmens karaktärer är mindre självgående – för att inte säga ointressanta, än de rabiata köttätande massorna.

För första gången finns nu en uppenbar skaparglädje och entusiasm som resulterar i den absolut bästa och mest underhållande filmen i serien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kiss of The Spider Woman – utdraget som tuggummi på en skosula

15 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Kiss of The Spider Woman
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Bill Condon

Det är bara att tacka och ta emot gällande en filmupplevelse så unken att straffkommendering känns som ett riktigt attraktivt alternativ. Varför vi har att göra med en olycka i klass med en helt stillastående E4 under julhelgen är i mångt och mycket obegripligt men också utomordentligt oacceptabelt. Detta då Kiss Of The Spider Woman bygger på en Tony-belönad pjäs från 1992 som tidigare – dessutom, filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Därför borde det finnas ledning, riktmärken och någon form av sund orientering, att gå vilse med så pass tydliga referenser borde vara omöjligt. Men Bill Condon – som har ett antal musikaler på sitt CV, klarar inte av att gå i en rak linje än mindre regissera något som ens kan klassifieras som fungerande. Ordinarie varningstecken, som en oerhört sen svensk premiär samt Jennifer Lopez i en av huvudrollerna bleknar dock när själva travestin börjar.

Nog för att musikaler kan förlita sig på ett mer teatralt utseende och förlita sig på ett mått surrealism kontra övertygande realism. Men den karga och horribla fängelsemiljö som presenteras är inte bara syntetisk utan lika övertygande som en dödsdömd skolpjäs där den mest imponerande rekvisitan är några smutsiga lakan. Att produktionen inte lär kunna ställas bredvid Paraplyerna I Cherbourg eller den makalösa koreografin i Wicked är en sak, men även de faktorer som inte är kopplade till bankkontot befinner sig på samma nivå som jordens inre. Tanken att skapa ett intimt och hjärtligt drama, där två män finner kärlek, förståelse och frigörelse under de mest horribla omständigheter borde vara en kraftfull men också relevant saga i en tid då intoleransen ökar i det västerländska samhället. Bill Condon verkar dock inte särskilt intresserad, varken av sina skådespelare eller berättelsen. Kemin mellan Diego Luna och den relativt nykomna Tonatiuh rör sig någonstans mellan att vara patetiskt plastig och outhärdligt banal. Tonatiuh som är menad att vara ljuset som belyser kärleken till filmkonsten och dess oerhörda kapacitet att vara livsnödvändig eskapism bjuder på ett skådespel så falskt, överdrivet och klyschigt att det är svårt att inte känna ett krypande obehag. Diego Luna grymtar, mumlar och utstöter själlösa observationer som snart blir parodiska.

Utan någon som helst kemi eller övertygelse från filmens centrala två karaktärer är filmen ute på otäckt tunn is, men Bill Condon borrar snabbt hål i det redan sköra fundamentet. För då filmen vill visa kraften i drömmar men också filmmediets fantastiska livsbejakande kraft stjälper allt. Då bjuds vi på – om möjligt, än sämre scenografi som varken är klassisk eller välgjord, snarare radioaktivt plastig, för att inte säga ful. Sedan har vi musiken, eller den soniska plågan. Att musik är subjektivt är lika nytt som smör på bröd, men genomförandet, melodierna för att inte säga det gräsligt simpla texterna får Sean Banans sämsta lyrik att framstå som ljuvlig poesi ämnad att vinna ett nobelpris i litteratur. Oavsett om det är Luna eller Lopez som sjunger är det som att hesa Fredrik tjuter ut en varning gällande det allmänna välbefinnandet. Jag har sett både det ena och andra vad gäller dålig musik, likaså erbarmliga framföranden, men att se Jennifer Lopez yla melodramatiskt dravel samtidigt som hon hoppar runt i en svart Halloween-klänning befinner sig på samma kriminella nivå som Mikael Ricksfors iskalla avrättning av Bruce Springsteens The River.

Inte ens berättelsen, om ett auktoritärt och repressivt Argentina, är något annat än en plastig fernissa inte ens duglig nog som lacknafta. All form av genuint allvar förtrycks av filmens imbecilla förstånd och de mer emotionella scenerna är provocerande konstlade. Addera sedan ett slut som är lika utdraget som tuggummi på en skosula.

Det hela summeras bäst i filmens mitt då Diego Luna drabbas av allvarliga magproblem och vi tvingas till en pinsam sekvens där underkläder spolieras av exakt vad filmen är, hundraprocentig skit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in