• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Tsatsiki, Farsan och Olivkriget – en film i äkta Tsatsiki-anda

7 december, 2015 by Redaktionen

tsatsikifarsan

Tsatsiki, Farsan och Olivkriget
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 december 2015

Äntligen föds en ny Tsatsiki-film! Det är inte lätt att göra en värdig uppföljare av Emma Lemhagens själfulla filmer som älskas av så många barn och vuxna. Men Lisa James Larsson har lyckats bra med att skapa en egen varm Tsatsiki-anda i filmen ”Tsatsiki, farsan och olivkriget”. Det är inte den gamla Tsatsiki vi får se, utan en ny Tsatsiki. Och det är okej.

Om du inte kan åka på en solresa i vinter så är den nya Tsatsiki-filmen det näst-bästa alternativet. Filmen sveper in oss i en njutbar Tsatsiki-värld av äventyr, solstänkta klippor, grekiska farmödrar, dykningar i salta, glittrande hav, solbrända barn och ungdomar, kärlek och vänskap.

Filmen får en stark fyra av både mig och mitt filmsällskap som är tolv år. Det är länge sedan jag såg en så bra barn- och ungdomsfilm. Filmen bärs fram av de begåvade och charmiga barnen som innehar huvudrollerna. Tsatsiki – Emrik Edholm, Alva –Sara Vilén och Per Hammar – Adam Gutniak. Per Hammar är nära på i pippi-klass. En naturbegåvning som lägger så mycket hjärta i sin filmkaraktär. En underbar figur med sitt brinnande lockiga röda hår, glasögon och lidelse när han brottas med att svartsjukt försvara sin starka vänskap till Tsatsiki och lojalt släppa honom fri för att upptäcka den första kärleken.

Ola Magnestams vackra och spännande foto lyfter filmen och ger stundtals en förtrollande stämning utöver det vanliga.

Moni Nilsson, författare till Tsatsiki-böckerna, har skrivit filmens manus. Vi får uppleva ett förutsägbart äventyr som vägs upp av omtumlande känslor i scener som när Tsatsiki åker från vardagens plåga att kallas för ”knullbarn” till sin grekiska far på Kreta för att återuppstå som sin fars ”bläckfiskarpojke”. Eller när den kloka och kärleksfulla mamman förklarar för Tsatsiki att de barn som föds av brusande berusande kärlek faktiskt är de allra bästa barnen. Och som säger till Tsatsiki: ”att när det är svårt, förstår du, så får man aldrig, aldrig ge upp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Farsan och Olivkriget, Filmrecension, Tsatsiki

Filmrecension: The Girl King – sorgligt kliché-artat och omöjligt att tro på

1 december, 2015 by Rosemari Södergren

thegirlking

The Girl King
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 december 2015

Berättelsen om den svenska drottningen Kristina som avsade sig tronen och konverterade till den katolska kyrkan är en fascinerande historia från verkligheten. Hon har fascinerat många konstnärer, författare och dramatiker. Det finns flera olika böcker, filmer och teateruppsättningar som bygger på hennes liv. Jag önskar att jag hade tyckt om filmen ”The Girl King” som kommer upp på svenska biografer i några större städer kring Lucia. Filmen har ju dessutom några av mina favoritskådespelare i stora roller, som Michael Nyqvist som rikskansler Axel Oxenstierna.

1632 blir Kristina, vid sex års ålder, den första kvinnliga regenten i Sverige, när hennes pappa Gustav II Adolf stupar i slaget i Lützen. Hon uppfostras som en prins och växer upp med idéer om att modernisera Sverige och skapa fred. Hon slåss mot de konservativa krafterna inom hovet som varken tolererar hennes idéer, hennes kunskapstörst eller hennes uppvaknande sexualitet.

Filmen vill skildra hur Kristina när hon bestigit den svenska tronen kastas hon in i en labyrint av makt och traditioner i ett hov helt dominerat av män. Hovet menar att hennes enda uppgift är att gifta sig och att föda en ny manlig tronarvinge. Kristina vägrar och verkar istället för att modernisera Sverige och hennes sökande efter kunskap tar henne till filosofen René Descartes. Kristina har många friare, vilka hon alla avvisar, fast beslutad att förverkliga sina idéer och fullgöra sina plikter som drottning. Istället väcks hennes känslor för hovdamen, den vackra grevinnan Ebba Sparre.

Men tyvärr fungerar inte filmen. Inget är trovärdigt. Ingen skådespelare går att tro på, allt är för övertydligt, pretentiöst och alldeles för förutsägbart.

Jag vet, att ha någon kritisk synpunkt på en film som skildrar två kvinnor som älskar varandra är inte uppskattat. Men har vi inte kommit längre? Har vi inte rätt att ställa kvalitetskrav också på filmer som skildrar annat är heterosexuella relationer?

Det går inte att tro på förhållandet mellan Kristina och Ebba – och det är svårt att se en film när jag inte kan känna sympati och knappt förståelse för huvudpersonen, Kristina.

Filmen är regisserad av Mika Kaurismäki, finländsk regissör och äldre bror till Aki Kaurismäki. Mika Kaurismäki har med åren alltmer hamnat i skuggan av sin bror och bor numera i Brasilien, där han fortsatt att göra film. Och tja, jag förstår att han ännu inte lyckats ta plats i filmhistorien bredvid sin bror. The Girl King imponerar inte. Fast jag verkligen ville tycka om filmen.

I rollerna: Malin Buska (drottning Kristina), Sarah Gadon (grevinna Ebba Sparre), Michael Nyqvist (rikskansler Axel Oxenstierna), Lucas Bryant (greve Johan Oxenstierna), Laura Birn (grevinna Erika Erksein), Hippolyte Girardot (ambassadör Hector Pierre Chanut), Peter Lohmeyer (biskop av Stockholm), François Arnaud (Karl Gustav), Patrick Bauchau (René Descartes), Martina Gedeck (Kristinas mor, drottning Maria Eleonora)
Regi: Mika Kaurismäki

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: The Girl King

Filmrecension: The Club – en närstudie av människans mörkaste vrår

30 november, 2015 by Redaktionen

el-club-pablo-larrain-cinevistazo

The Club
Betyg 3

Katolska kyrkan i Chile har gömt några präster ute i en närmast gudsförgäten hamnstad. Deras brott sträcker sig från barnhandel till pedofili. Regissören Pablo Larrain har gått från tidigare filmen No till något helt annat. I The Club introduceras vi för en samling vansinniga individer. Prästerna i det lilla huset fördriver tiden med greyhoundracing, vin och sång övervakad av nunnan Monica (Antonia Zegers). De lever inte ett speciellt botfärdigt liv tillsammans. Obehaget i filmen kokar över direkt då de får besök av den enerverande gamla altarpojken Sandokan (Roberto Farias). En död kropp senare och ledningen skickar dit den moderna unga prästen Garcia (Marcelo Alonso) för att undersöka incidenten.

Larrain leker med vår sympati. The club är en närstudie av människans mörkaste vrår. Sandokan är själv ett offer för sexualbrotten i katolska kyrkan. I hela sitt liv har han levt sitt liv i skuggan av sin skändade uppväxt, perverterad och alkoholiserad lämnar han inte prästerna ifred. Prästen Garcia som ser ut som en vandrande reklampelare för psykisk och fysisk hälsa får ta svåra beslut. Katolska kyrkan har grävt en alldeles för djup grop åt sig själv.

Filmen byggs upp kring stillsamma dialoger och sånger. Spanska språket används med styrka – poetiskt, träffsäkert och perverterat om vartannat. Den karga miljön i den lilla fiskarbyn gör sitt för att omsluta oss i vad som närmast kan beskrivas som ren och skär ondska. Filmen har smått komiska inslag, men den är alldeles för hemsk för att kunna beskrivas som en svart komedi. För att ha så mycket långsam uppbyggnad uteblir crescendot och det ”lyckliga” slutet känns nästan malplacerat. Det går dock inte att förneka att den här filmen är det starkaste inlägget gentemot katolska kyrkans övergrepp som gjorts på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Louder Than Bombs – en mästerlig film

28 november, 2015 by Redaktionen

louderthanbombs

Louder Than Bombs
Betyg: 5
Biopremiär 18 december

Med sin andra långfilm Oslo, 31 augusti tog Joachim Trier Stockholms filmfestival med storm då han fick återvända hem med en lyckad festivalupplevelse och en rekordtung Bronshäst för bästa film. Den gången med ett norskt socialrealistiskt drama om en man med drogproblem. I år var det återigen dags för Joachim att besöka festivalen i vår huvudstad, denna gången med sin första engelsktalande film Louder Than Bombs. Även den här gången fick han motta pris för bästa film, men knappast för att han återupprepat sig. Tvärtom har han lämnat den råa, kalla, nordiska estetiken (tänk Pusher-trilogin) för en mer tillrättalagd Hollywood-stil. Med det sagt så menar jag inte att han sålt ut sin personliga stil för att få jobba åt super-industrin som spottar ur sig blockbusters för maximal vinst. Snarare har en personlig prägel satts på ett unikt familjedrama.

Genom att klippa i minnen, händelseförlopp och personliga berättelser skapas ett eget narrativ – ett slags kollage om en så vill – inom berättelsen om familjen som försöker leva med varandra och det faktum att deras moder, tillika hustru, gått bort. Den yngsta sonen som inte längre pratar med sin pappa utan hellre vandrar omkring i stadskärnan helt ensam, eller sitter hemma och spelar dator, vilket knappast underlättar situationen något alls. Den något äldre brodern som kommer hem för att undvika sin blivande fru (som han också ljuger för) och pappan som försöker hålla ihop allting.

Måhända är dessa karaktärer inte de mest originella men lyfter ändå flera mil över marken av Joachims regiinstruktioner. Det märks klart och tydligt att han växer snabbt i den rollen själv.
Med skådespelare som Devin Druid (som yngsta sonen Conrad), franska superstjärnan Isabelle Huppert (som krigsfotografen till mamman, som Joachim träffade på Stockholms filmfestival efter att hon hållit en liten föreläsning där) och Jesse Eisenberg (som den äldre brodern) har en väletablerad skådespelarensemble plockats ihop och använts på bästa sätt. Vanligtvis gillar jag inte ens Jesse men här är han mer tillbakalutad, mer naturlig, och låter alla lager av påklistrade attityder falla av och därmed lämna plats åt ett mer naturligt skådespeleri han annars inte använder sig utav. Det hjälper känslan i filmen något så oerhört, speciellt som handlingen inte alltid fortskrider i en rak linje utan hellre slingrar sig åt alla möjliga håll och kanter. Denna icke-kronologiska berättelseteknik möjliggör att tittaren inte bara får ta del av familjedramatiken utan även får nästla sig in i frågan om vad som egentligen dödade Isabelle – och få göra det genom antydningar snarare än raka övertydliga svar. Han visar sig vara en mästare på att ”visa men inte berätta” vilket exempelvis Angelina Jolie Pitt nyligen visade sig inte vara med sin senaste film By the Sea som visserligen inte är dålig men får helhetsintrycket neddraget mot slutet när allting ska förklaras genom dialog trots att antydningar redan gjorts genom flashbacks. Ett svar räcker gott.

Nu är ju allting såklart inte uppbyggt kring bildpoesi, dramatik och nattsvarta personbeskrivningar. Trots berättelsens allvar finns även mycket humor att hämta. Bästa exemplet är nog när pappan, spelad av Gabriel Byrne, försöker kontakta sin yngsta son genom ett onlinerollspel men efter en lång tids sökande efter honom enbart blir slaktad utan att någon dialog hinner föras, eller ännu mindre en förklaring hinns framföras. Hur pappan försöker anpassa sig efter nya tidens forum för ungdomar står han ändå aningslös inför situationen han försatt sig i. Det hade lika gärna kunnat vara ett scenario taget ur ett päron till farsa, eller annan mindre konstnärlig komedi om familjelivet.

Även om Isabelle Hupert, som alltså spelar modern Isabelle Reed, av förklarliga själ inte är med så mycket i filmen (då hon alltså är död sen två år tillbaka) är hon ändå något av en central huvudperson. Allt som sker i filmens nutid styrs av henne, om än indirekt, och hon tycks ständigt dra i trådar som får familjen att handla på ett visst sätt. Vilket bara är logiskt, eftersom en älskad person lämnar starka avtryck efter sig – vilka är svåra för efterlevande att bara skaka av sig hur som helst. Så att arvet av sorg ljuder högre än bomber står klart och tydligt när eftertexterna rullar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: I Promise You Anarchy

27 november, 2015 by Redaktionen

ipromiseyouanarchy

I Promise You Anarchy
Betyg: 3

Miguel (Diego Calva) och Johnnys (Eduardo Eliseo Martinez) otåliga tillvaro i Mexiko city kantas av skejting, droger och en olaglig blodbank. De har inte bara en bromance, de är älskare också. Johnny som inte nöjer sig med att leva dubbelliv med Miguel verkar minst om inte mer intresserad av tjejen Adri – så ja, ett något diffust triangeldrama. I större delen av filmen är det onekligen svårt att förstå Miguels besatthet av Johnny. I mitten av filmen styr Miguel upp en affär med maffian för att sälja mer blod. Men detta slutar i katastrof och plötsligt är Miguel och Johnny utbölingar på riktigt. När samhället således sviker, gör de unga upp sina egna spelregler på liv och död.

Regissören Julio Hernandez Cordon har en fäbless för apatisk filmteknik. I större delen av filmen följer vi killarnas ryggar skejtandes genom staden. Dialogen är rapp och uppkäftig. Musiken är hipp, noga utvald för att rama in och förstärka. Sexscenerna är explicita i röd belysning. Men till skillnad från många andra anser jag inte att det ubersnygga fotot och musiken skapar en för tjock yta som distanserar huvudkaraktärerna. Den här filmen är en hyllning till ungdomskulturer och rastlösheten. Det behövs filter för att illustrera ungdomens hålighet. Filmen lyckas även ge en liten inblick i Mexikos människohandel och vidrör större ämnen som lojalitet, passion och klassklyftor.

De mörka och sorgsna inslagen, tillåts vi dock inte dyka djupare ner i. Trots potent innehåll, kunde filmen rundats av bättre – det blir för ojämnt. Cordon vill berätta många historier på samma gång, och samtidigt bara följa. På så sätt är den här filmen anarki, den ger oss mycket lite att hålla fast i.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in