The Club
Betyg 3
Katolska kyrkan i Chile har gömt några präster ute i en närmast gudsförgäten hamnstad. Deras brott sträcker sig från barnhandel till pedofili. Regissören Pablo Larrain har gått från tidigare filmen No till något helt annat. I The Club introduceras vi för en samling vansinniga individer. Prästerna i det lilla huset fördriver tiden med greyhoundracing, vin och sång övervakad av nunnan Monica (Antonia Zegers). De lever inte ett speciellt botfärdigt liv tillsammans. Obehaget i filmen kokar över direkt då de får besök av den enerverande gamla altarpojken Sandokan (Roberto Farias). En död kropp senare och ledningen skickar dit den moderna unga prästen Garcia (Marcelo Alonso) för att undersöka incidenten.
Larrain leker med vår sympati. The club är en närstudie av människans mörkaste vrår. Sandokan är själv ett offer för sexualbrotten i katolska kyrkan. I hela sitt liv har han levt sitt liv i skuggan av sin skändade uppväxt, perverterad och alkoholiserad lämnar han inte prästerna ifred. Prästen Garcia som ser ut som en vandrande reklampelare för psykisk och fysisk hälsa får ta svåra beslut. Katolska kyrkan har grävt en alldeles för djup grop åt sig själv.
Filmen byggs upp kring stillsamma dialoger och sånger. Spanska språket används med styrka – poetiskt, träffsäkert och perverterat om vartannat. Den karga miljön i den lilla fiskarbyn gör sitt för att omsluta oss i vad som närmast kan beskrivas som ren och skär ondska. Filmen har smått komiska inslag, men den är alldeles för hemsk för att kunna beskrivas som en svart komedi. För att ha så mycket långsam uppbyggnad uteblir crescendot och det ”lyckliga” slutet känns nästan malplacerat. Det går dock inte att förneka att den här filmen är det starkaste inlägget gentemot katolska kyrkans övergrepp som gjorts på länge.