• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Kiki – en dokumentär om att inse sitt värde vem man än är

17 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

kiki_film KIKI – not about us without

Kiki
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 augusti 2016

Kiki är en dokumentärfilm i regi av Sara Jordenö och manus av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garcon och som handlar om en subkultur i HBTQ-rörelsen. Ballroom är en slags konstnärlig performence i dansform. Den har funnits i mer än tjugo år och fått en nytändning i en subkultur kallad Kiki-scenen.

Redan på 1990-talet blev Ballroom känt genom Madonnas video Vogue och dokumentären ”Paris is burning”. Den filmen ha blivit en ikon i filmhistorien.

Dansen är viktig men Kiki är inte bara dans. Kiki vill också skapa självförtroende, stolthet och gemenskap. Du är den du är och det kan ingen ta ifrån dig. Det här är jag och jag är fin. Alla är unika och det unika är värdefullt. Det är några av nyckelreplikerna i filmen. Att inse sitt värde som svart, latinos, gay eller transa i en värld där vit och hetero är normen. Kiki vill vara en familj, en mor, en far, en bror eller en syster. Kiki vill påverka politiskt och stödja utsatta ungdomar.

Dansperformence är grunden för Kiki men jag tycker att filmen börjar med mycket yta. Dansen, kläderna, sminket, uppvisningar, tävlingar publik och domare tar mycket plats. Filmens inledning kunde ha handlat om vilka tävlingsdansare som helst.

Under filmens gång kommer personerna fram. De berättar om sin uppväxt, skola eller föräldrarnas reaktion när de avslöjade sin sexuella läggning. Som tittare kommer jag dock inte så närma personerna. Det känns som om ingen egentligen visar mer än det förväntade sidorna.

Jag hade också velat se mer av gemenskapen inom rörelsen eftersom det betonas att Kiki får ersätta den familj som ibland har försvunnit. Nu kom den mest fram vid en minnesceremoni efter en avliden.

När två av huvudpersonerna får inbjudan till Vita huset och Obama talar om allas rättigheter tas HBTQ i förhållande till samhället upp. Man talar också om problem som hemlöshet och svårighet på arbetsmarknaden för HBTQ-ungdomar.
Om man vill se en del av HBTQ-kulturen runt fenomenet Ballroom är Kiki en utmärkt film. Om man är nyfiken på mer än dansen så saknar jag en del.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Kiki, Scen

Filmrecension: Lights Out

9 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

lightsout

Light Out
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2016

Skräckfilm är en genre för sig – och nu kommer en Hollywoodproducerad skräckfilm av en svensk regissör, David F. Sandberg. Filmens stora plus är att den har en grundberättelse som på sätt och vis är trovärdig. Det går också att se berättelsen som en metafor eller symbolisk historia om barn som lever med en svårt psyksjuk förälder. Eller så finns det monster i mörkret?

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rebecca som bor ensam och har svårt att släppa sin pojkvän inpå livet. Trots att hon och Bret träffats i åtta månader tillåter hon honom inte att sova över en hel natt. Ha sex ihop är OK för henne, men att knyta närmare band vill hon inte. Allt förändras när en socialtjänsteman ringer för hennes lillebror Martin bor ensam med deras mamma sedan hans pappa dödats mystiskt. Martin kan inte sova på nätterna för något hemskt kommer när ljusen släcks. Dessutom går hans mamma omkring och pratar med någon osynlig varelse.

Rebecca väcks upp ur sin attityd att inte släppa någon inpå livet när hennes lillebror är i fara. Hon låter honom sova i hennes lilla lägenhet och vill hjälpa honom, vilket inte visar sig så lätt. Hennes mamma vill ha sin son tillbaka och myndigheterna låter inte en storasyster ta hand om sin lillebror hur som helst.

Nåväl, det spelar ingen roll var Martin är. Monstret som finns i mörkret kommer fram var han än är.

Rebecca bestämmer sig för att ta itu med det här på allvar. Hon börjar undersöka bakgrunden till monstret.

Filmens plus är att det inte är full fart skräck hela tiden, av och till är det krypande otäckt för att emellanåt explodera. Monstret är på sitt sätt dessutom trovärdigt. Det är en berättelse om något som skulle kunnat inträffa som ligger bakom monstret. Sedan är det förstås upp till var och en och bestämma hur detta ska tolkas.

Regissören David F. Sandberg har tidigare gjort en hyllad kortfilm med samma namn, också det en historia om vad som lurar i mörkret.

Det är svårt att bedöma skådespelarnas insatser eftersom de i stort sett bara har två lägen, antingen är de ruggigt förskräckta och dödsrädda eller så är de i normalläge. Däremellan finns inget. Det är dels regissören som väljer detta men också filmens genre som skräckfilm.

Regissören har absolut utvecklingsmöjligheter, vi kommer att se mer av honom framöver. Utan tvekan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Lights Out, Scen

Filmrecension: Ardennerna – fruktansvärd och träffsäker

7 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

ardennerna3

Ardennerna
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2016

Ardennerna är ett svart drama om två bröder i Belgien, Kenny och Dave. Robin Pronts långfilmsdebut har beskrivits som en modern och brutal Kain och Abel-historia. Det stämmer delvis. Filmen undersöker de mörkare sidorna av lojalitet och familjerelationer med uppdämd ilska och svek mellan syskon som tema. Men det är lika mycket en fruktansvärd och träffsäker berättelse av hur det blir när män tror sig ha äganderätt över en kvinna.

De två bröderna gör ett inbrott tillsammans. Dave lyckas fly medan Kenny blir gripen och döms till fängelse. Kenny tiger om vem som var med honom under inbrottet och skyddar på så sätt sin bror. Det ger Kenny samtidigt en tung hake på sin bror.

ardennerna2När Kenny kommer ur fängelset vill han fortsätta relationen med sin flickvän Sylvie och med familjen. Det är bara det att tiden har inte stått stilla. Sylvie har tagit sig ur sitt drogmissbruk och vill inte alls vara tillsammans med Kenny. Dave har slutat med alkohol och lagt av med det kriminella livet och försörjer sig lagligt med ett arbete på en biltvätt. Dave och Sylvie har båda lämnat det vilda livet och anpassat sig till vardag och samhälle.
”Jag vill bara leva ett vanligt tråkigt liv”, säger Sylvie.

Kenny vill gå ut och festa på nätterna, det vill varken Sylvie eller Dave.

Filmen är döpt efter Ardennerna som är ett drygt 10.000 kvadratkilometer stort skogsbeklätt bergsområde beläget i sydöstra Belgien och de angränsande delarna av Luxemburg och Frankrike. Här utkämpades också en av de hårdare striderna i andra världskriget mellan Nazityskland och de allierade. Under romartiden kallades Ardennerna Arduenna Silva, vilket egentligen syftar på skogsområdet.

När Kenny och Dave var små brukade de åka till Ardennerna med sin mamma. De har fina barndomsminnen därifrån. Nu blir det en resa dit men med betydligt svartare syfte.

Fotot och filmtekniken gränsar till det dokumentära, det känns som vi är väldigt nära de två bröderna och deras mamma. Jag kan känna mammans förtvivlan och ångest inför att ha en son som det gått så snett för som Kenny.

Mamman, Sylvie och Dave har också en stor hemlighet – som de vet att när Kenny får reda på den kommer han att explodera. Kenny är aggressiv, våldsam och oberäknelig. Det är ett tungt ok för mamman att bära.

Skådespelarna är alla mycket, mycket bra.

Filmtidningen Film-Forward skrev:
Diskbänksrealism som tar en sväng in på David Lynchs områden.

Bra sammanfattat, tycker jag.

ARDENNERNA
(Orig: D’Ardennen)
Belgien, 2015
Regi: Robin Pront
I rollerna: Veerle Baetens, Jan Bijvoet, Eric Godon med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ardennerna, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Den blå filmen – ett mästerverk

5 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

denblafilmen

Den blå filmen
Betyg 5
Nypremiär på svenska biografer 26 augusti 2016

Det som kännetecknar ett mästerverk inom film är att den håller också många år efter att den producerats. Den blå filmen av den polske regissören Krzysztof Kieślowski kom 1993 men är tidlös, både när det gäller dess handling, musik, foto, skådespelarnas skicklighet och hur det klippts ihop. Att se den idag ger en minst lika stark upplevelse som när den först gick upp på bio.

Filmen handlar framför allt om sorg, om att stå ut efter att ha drabbats av en stor tragedi. Julie, som spelas så starkt och så helt rätt av Juliette Binoche, är en ung kvinna i Frankrike som råkar ut för en bilolycka där hennes man och hennes femårige dotter dör och hon själv blir skadad men återhämtar sig fysiskt.

Det finns många sätt att reagera på vid en stor sorg. Julie väljer att sälja huset där hon bott med sin man och sin dotter och hon säljer allt som finns där. Hon vill inte bli påmind om det som varit och hon skaffar en lägenhet i Paris. En lägenhet där hon ställer som krav när hon köper den att där inte ska finnas några barn.

Kieślowski berättar så mycket med små medel, han berättar utan att berätta för övertydligt. Julie får panik så fort hon blir påmind om barn. När hon upptäcker en mus i sin lägenhet som fått ungar blir hon helt skräckslagen. Det är jobbigt för en människa att sopa ångesten och sorgen under mattan.

Det finns två slags människor här på jorden. De som drabbats av sorger, motgångar och bakslag av vanligt slag och vi som drabbats av djupgående tragedier. Alla möter någon gång motgångar eller får uppleva att någon de känner dör. Men så länge detta händer på en rimlig nivå, att de som dör är gamla som mormor och farfar, då blir sorgen inte så förlamande som då vi förlorar ett barn. Jag är väldigt kräsen och krävande när det gäller skildringar av sorg, eftersom jag själv drabbats hårt. Den blå filmen håller för mitt kritiskt granskade öga. Skildringen av Julie och hennes sorg är i allra högsta grad trovärdig.

Filmens foton och bildspråk är helt mästerligt. När Julie är på sjukhuset är det vi ser suddigt och vinklat, precis så som hon ser det där hon ligger i sjukhussängen. Inledningsscenen med bilhjulet som kör ger starka föraningar om vad ska ske och talar till vårt undermedvetna. Det är många många bilder som talar till oss på flera plan.

Musiken som är helt fantastisk, är skriven av Zbigniew Preisner och fyller flera uppgifter, den är också en del i själva berättelsen. Julies man Patrice var en berömd kompositör och vid sin död komponerade han ett verk som skulle framföras under en stor festlighet med Europarådet. Olivier, en nära vän till Julie och Patrice vill försöka fullborda detta oavslutade verk men Julie försöker slänga alla partitur som finns. Jag kan inte berätta mer, ifall den som läser detta inte har sett filmen. Det vore fel att avslöja handlingen. Men det är en mycket intressant utveckling kring detta, på flera plan.

Skådespelarna är, som jag redan nämnt, helt perfekta i rollerna, speciellt Juliette Binoche som Julie och Benoît Régent som Olivier.

Det enda som jag har svårt för är att Julie är så vansinnigt rik och helt ekonomiskt oberoende. Det är svårt att helt associera till någon som kan leva så totalt utan tvång att försörja sig, utan att behöva förklara för försäkringskassan varför det inte går att jobba när sorgen gör att ångesten kryper överallt på och inom dig och du bara vill hoppa framför tåget. Vi vanliga dödliga som drabbas av tragedier måste ändå på något sätt betala vår hyra, köpa mat och kläder.

Filmen vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig (delat med Short Cuts).

Filmerna ingår i en satsning på nypremiärer av nyrestaurerade versioner av några av filmhistoriens mästerverk. Bakom satsningen står NonStopEntertainment som i ett pressmeddelande berättar:
I år hyllas den polske regissören Krzysztof Kieślowski över hela världen, då det är 20 år sedan hans dödsdag. Under vårens Cannes Filmfestival presenterades nyrestaurerade versioner av hans mest ikoniska filmer. Under hösten ges Den blå, vita och röda filmen nypremiär på Sveriges biografer. De tre filmerna är baserade på Trikolorens färger och löst på den franska revolutionens motto Frihet, Jämlikhet och Broderskap och utspelar sig i ett nyligen återförenat Europa. Filmerna blev Kieslowśkis största internationella succéer och faktiskt hans sista innan hans död 1996.

Den blå filmen är första delen i Trikoloren-trilogin, som visas i sin helhet på filmfestivalen Timeless-festival den 25-28 augusti bjuder på Bio Rio och Zita i Stockholm där publiken får chansen att återse några av världens främsta filmskatter på bio.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Den blå filmen, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Suicide Squad

2 augusti, 2016 by Jonatan Södergren

suicide

Suicide Squad
Betyg: 2
Biopremiär 3 augusti 2016

Förutsägbar action med klyschiga one-liners även när skurkarna axlar rollen som de goda.

Som ett Justice League med omvända premisser går handlingen i Suicide Squad ut på att samla superskurkarna med de mest brutala egenskaperna i syfte att rädda världen från en övermäktig fiende. Filmen tar vid i efterdyningarna av Stålmannens bortgång då den amerikanska militären, med Amanda Walker i spetsen, i hemlighet får idéen att om de lyckas kontrollera några av brottslingarnas all stars ska kunna hindra en ny superhjälte från att komma fram om nu denne inte skulle dela mänsklighetens värderingar.

Valet av skurkar som ska ut på detta självmordsuppdrag faller bland annat på Deadshot (spelad av Will Smith) som aldrig siktar fel när han skjuter, Jokerns ännu galnare flickvän Harley Quinn, samt meta-människan Diablo som kan framkalla eld med sina händer. Ledda av Kinnamans karaktär Rick Flag, som kan kontrollera dem genom att ha injicerat sprängmedel i deras nackar som således exploderar om han trycker på en knapp, ska de bege sig ut på det omöjliga uppdraget att besegra en uråldrig häxa som tagit över Kinnamans flickvän, som spelas av Cara Delevingnes, kropp.

Även om det i teorin känns kul att de leker lite med det moraliska dilemmat kring vad som är gott och vad som är ont är Suicide Squad i slutändan inte mycket mer än en helt vanlig actionrulle full av explosioner och bitvis rätt klyschiga dialoger de olika karaktärerna emellan. Till skillnad från allvaret i exempelvis Christopher Nolans Batman-trilogi eller Netflix-serien Daredevil är Suicide Squad lättare Hollywood-underhållning som inte lämnar något djupare avtryck även om den såklart då och då är kul för stunden. Roligast är de scener då Jokern och Harley Quinn är med.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Suicide Squad

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in