• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Don´t Breathe – skräckfilm som inte gjorde mig rädd en enda sekund

30 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

dontbreathe

Don´t Breathe
Betyg 2
Svensk biopremiär: 2 september 2016

Don´t Breathe är en blodig och skruvad skräckfilm om en trio inbrottstjuvar som ställs emot en oväntat dödlig fiende. Så står det i filmbolagets beskrivning av filmen. Blodigt är det. Skruvad? Nja, det finns många fler filmer som är mer skruvade och framför allt som överraskar mer. Det ord som jag tycker stämmer minst i beskrivningen är dock ordet ”skräckfilm”. Jag blev inte rädd en enda sekund av filmvisningen.

dontbreathe4Tre unga vänner, två män och en kvinna, vantrivs i sin lilla hemstad i Detroit. Det är i och för sig en rolig detalj att de lever helt utfattiga i den amerikanska stad som mer än något annat är symbolen för hur arbetarklassen drabbades av finanskrisen. De försörjer sig delvis på att vara inbrottstjuvar. En dag får de tre vännerna Rocky, (Jane Levy), Alex (Dylan Minette) och Money (Daniel Zovatto) höra talas om att en blind man (Stephen Lang) bor ensam i ett ödsligt bostadsområde och har en förmögenhet undangömd i sitt hem. De bestämmer de sig för att genomföra sin största och sista kupp. Genom kuppen ska de få ihop tillräckligt för att kunna lämna sina trista liv och dra till Kalifornien och äntligen leva livet.

Den blinde mannen visar sig dock vara betydligt farligare än de räknat med. De hamnar i en livsfarlig fälla. Tja, det kunde kanske blivit en intressant historia. Nu blev det mest en helt förutsägbar film.

Vad är vitsen med filmen överhuvudtaget? En film eller en bok eller teaterföreställning måste ändå ha någon röd tråd, något den vill säga, hur banalt det än är. Vad säger den här filmen? Den är uppenbarligen bara till för att ge skräck som underhållning, men på mig fungerade det inte alls. Ingen förvånade mig, inget överraskade mig.

Möjligen är filmens budskap att det lönar sig att vara girig in i det sista, även om det handlar om liv och död. Att girighet lönar sig.

Att filmen inte får ännu lägre betyg ändå beror på att skådespelarna är duktiga, fotot och filmklippen och ljussättningen professionellt gjord och musik och ljud fungerar väl.

dontbreathe2

dontbreathe3

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Don´t Breathe, Filmrecension

Filmrecension: Ben Hur – godkänd men inte samma mästerverk som originalet

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

benhurny

Ben Hur
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2016

Ben Hur är en av filmhistoriens stora äventyrsfilmer. Den amerikanska filmen Ben-Hur gick upp på bio från 1959. Den bygger på romanen “Ben-Hur: En berättelse från Kristi tid” av Lew Wallace och filminspelningen hade en på den tiden gigantisk budget med 100.000 kostymer och 8.000. Filmen som var en riktig långfilm, nästan fyra timmar lång, är en av hittills tre filmer som tilldelats elva Oscars, bland annat för bästa film och bästa regi.

Nyinspelningen fungerar sisådär och kommer troligen inte att få några finare filmpriser. Originalet är definitivt av högra kvalitet.

Jag minns fortfarande känslan av storhet när jag såg originalfilmen Ben Hur för många år sedan. Jag blev helt tagen och rankar den sedan dess bland en av de tio bästa filmer jag sett i mitt liv. Jag funderar på varför nyinspelningen inte alls drog med mig på samma sätt. Har vi helt enkelt tröttnat på den här formen av förutsägbara filmer med typisk och förutsägbar sensmoral? Upplevde jag originalfilmen så mycket bättre för att jag då inte alls var lika van att se film? Jag tror dock inte det. Originalfilmen är nästan fyra timmar och den nya versionen är bara två timmar, ändå tyckte jag den nya var segare. Originalfilmen upplevde jag aldrig som lång, inte en sekund får lång. Originalet har helt enkelt en bättre dialog, bättre karaktärsskildringar, trovärdigare berättelse och inte lika glamour-tjusiga skådespelare.

Grundhistorien är sig lik men med några förändringar. I originalen är juden Judah Ben-Hur och romaren Messala barndomsvänner som återses efter många år och så sätter handlingen igång som får dem att hata varandra och utkräva hämnd på varandra. I den nya versionen är Messala adoptivbror, adopterad av Judahs far då Messalas far dött. Redan det

Det är något med hur fotot och filmtekniken fungerar i en del Hollywood-produktioner som känns väldigt påklistrat. Det spelar ingen roll om handlingen utspelar sig i mörkret bland galär-slavar, det känns att det är glamorösa skådespelare som spelar olika roller.

Nåväl, den nya versionen är inte något mästerverk men det är en godkänd underhållande söt berättelse. Den fungerar men är inte något mästerverk. Om femtio år kommer originalfilmen fortfarande att vara den som håller bäst. Nu bör väl vara film i och för sig bedömas för sig själv. Den nya versionen av Ben Hur håller hygglig kvalitet även om den inte skapar filmhistoria. Berättelsen och speciellt parallellhandlingen om Jesus gör film värd att se.

Om filmen
Fursten Judah Ben-Hur blir oskyldigt anklagad för mordförsök på den romerske ståthållaren av sin adoptivbror Messala, som är officer i den romerska armén. Ben-Hur blir dömd till ett liv som galärslav och tvingas lämna sin familj och kvinnan han älskar. Efter år av umbäranden lyckas Ben-Hur bli fri, fast besluten att återvända till Jerusalem för att utkräva hämnd.

I rollerna: Jack Huston (Judah Ben-Hur), Toby Kebbell (Messala), Sophia Black D’Elia, Rodrigo Santoro, Nazanin Boniadi, Ayelet Zurer, Morgan Freeman
Regi: Timur Bekmambetov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ben Hur, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Bortom Lampedusa – vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2016

26 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

boromlampedusa

Bortom Lampedusa
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2016

Bortom Lampedusa är en italiensk dokumentär av Gianfranco Rosi. Filmen vann Guldbjörnen i Berlin 2016.

Lampedusa är en ö cirka 20 mil söder om Sicilien. Lampedusa är inte vilken ö som helst. Den är det närmaste målet för flyktingarna från Afrika och Mellanöstern. De kommer i överlastade farkoster från Libyen. Det kommer tusentals flyktingar. Många blir räddade av aktioner som Mare Nostrum . Men varje dag inträffar tragedier. De överlastade båtarna sjunker och människor drunknar.

Regissören bosätter sig på ön i ett år. Han blir vän med Samuele 12 år som gör slangbellor, kämpar med engelska läxor och nya glasögon. Han leker krig med kompisen bland kaktusar och förbinder de skadade kaktusarna när de har blivit träffade. Det är genom honom vi ser livet på ön.

Farmodern som donar med kaffe. Hon bäddar dubbelsängen med omsorgsfull kärlek. Farbrodern med fiskebåten och det lugna havet. Det vardagliga livet flyter på.

Öns enda läkare, doktor Pietro Bartolo, har verkat i 30 år på ön. Det är han som är med när migranterna räddas och avgör vem som behöver vård eller skall till förvar. Unga män dör av uttorkning eller får stora livshotande sår av bensin som blandats med havsvattnet . Flyktingarna undersöks och de är så många , så anonyma. De slussas vidare till förvar och till fastlandet men tragedin är så tydlig.

Det är en fin poetisk film med ett underbart naturfotografi. Det är en film som visar att humanismen kan finnas kvar även när tragedin är överväldigande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bortom Lampedusa, Dokumentär, Filmrecension, Flyktingar, migranter, Scen

Filmrecension: Stulna blickar

20 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

stulnablickar

Stulna blickar
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti

Stulna blickar vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2015. Vilket är första gången en film från Venezuela får detta prestigefyllda pris.

Det är en film som är svår att betygsätta. Dramaturgiskt är den på gränsen till ett mästerverk, den berättar om två människor som möts vilket förändrar deras liv för alltid. Den berättar utan att säga oss allting tydligt, vi måste dra slutsatser själva – och det är slutsatser som inte är helt bekväma att komma fram till.

Det är med ett stort mått av obehag jag ser en filmens ena huvudkaraktär, Armando. Han är en välbärgad företagare i medelåldern. Han har aldrig gift sig, det är tydligt att han inte dras sexuellt till kvinnor. Han söker sig till kaoset i Caracas slum där han lockar den unge vackre Elder med pengar. Det sägs inte tydligt i filmen men jag uppfattar Elder som tonåring, kanske 17 eller 18 år.

Elder tillhör ett kriminellt smågäng som tar sig fram genom småstölder. Det är en stor samhällsklyfta emellan dem två, dessutom är Armando tillräckligt gammal för att vara Elders pappa. När Armando raggar upp Elder och ger honom pengar för att visa sig naken känns det nästan som pedofili. Det känns inte helt rätt.

Elder har flickvän och uttrycker sitt förakt för homosexuella. Långsamt ändrar sig dock förhållandet mellan de två.

Skådespelarna är mycket bra och det är filmat på ett sätt som får mig att känna att det här kan hända, det är som ett stycke mycket obehaglig verklighet spelas upp för mig. Regissören Lorenzo Vigas gör det inte lätt för oss som tittare, det går nog inte att se den här filmen och förbli oberörd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Stulna blickar

Filmrecension: Florence Foster Jenkins – en film att njuta av

19 augusti, 2016 by Birgitta Komaki

florencefosterjenkinsfilm

Florecne Foster Jenkins
Betyg 4
Svensk biopremiär den 26 augusti 2016

Filmen bygger på en sann historia om Florence Foster Jenkins , en amerikansk kvinna som dog 1944. Historien om Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) lockar till skratt. När hon står på scenen och
sjunger skrattar publiken. Hon kan verkligen inte sjunga och inte bara det. Hon sjunger otroligt förfärligt och hon förstår det inte. Hon älskar musiken och hon älskar att sjunga. Hon ordnar konserter och sponsrar musiklivet.

Hon är en mycket bestämd dam och styr med hjälp av sitt arv från första maken och makten i en brun portfölj. Inget kan stoppa henne. Ingen försöker heller stoppa henne på allvar. Den gentlemannamässiga maken (Hugh Grant) håller god min och sopar banan för henne. Kanske av omtanke om henne eller på grund av sitt underhåll. Alla i omgivningen gör likadant.

Alla skådespelarna är bra. Hugh Grant har äntligen lämnat pojkfacket och fyller upp sin roll till fullo. Meryl Streep gör som vanligt en fin insats. En fyllig medelålders kvinna i fluffiga kreationer, van att få sin vilja fram med stunder av tvekan och självinsikt.

Den som stjäl ens hjärta är den unga pianisten (Simon Helberg). Hans fnissiga och nervösa person går rakt in i hjärtat. Han lockar till leenden under hela filmen. Honom vill man se fler filmer med.

Det är en härlig film om en fantastisk historia. Från första scenen när Florence hissas ner på scenen till hennes sista framträdande är hon fascinerande. Hennes sista framträdande blir på Carnegie Hall
inför 3.000 åskådare.

Trots att man skrattar mycket under filmens gång så är det en film som väcker frågor. Vad är bäst? Den absoluta sanningen eller lögnen som gör en lycklig. Risken finns ju alltid för avslöjande. Är viljan
och uppsåtet viktigare än förmågan?

Hon tålde att skrattas åt men mera att hedras ändå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Florence Foster Jenkins, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 355
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in