• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Elle – mycket sevärd

11 januari, 2017 by Birgitta Komaki

Elle
Betyg 4
Premiär den 13 januari 2017

Eller är ett kriminaldrama som fått pris för bästa utländska film och bästa kvinnliga huvudroll på Golden Globes filmgala 2017.

Michèle Leblanc (Isabelle Huppert) är en framgångsrik affärskvinna i dataspelbranschen. Hon är en stark och självmedveten kvinna med total kontroll över sig själv och omgivningen. Hennes känslokalla sätt präglar hennes relationer
i familj och kärlek. När hon brutalt blir våldtagen i sitt hem av en maskerad man gör hon ingen anmälan till polisen utan försöker själv hitta våldtäktsmannen.

Den nederländska regissören Paul Verhoeven har tidigare gjort bland annat Robocop 1987 och Basic Instinct 1992. Här har han gjort en stark och överraskande film efter Philippe Dijans roman ”Oh …”.

Elle är en film om våldtäkt som vänder på perspektivet till ett mer feministiskt håll. Michèle är inte bara ett våldtäktsoffer. Hon är en 50-årig frigjord kvinna och hon har sexuella relationer. Hon har makt över sitt liv Hon har ett förflutet och hon har en familj och vänner omkring. Filmen handlar mycket om sex och våld men också mycket svart komik. Filmen är spännande och spänningen håller i sig hela filmen. Den är också mycket roande och tragisk.

Att Isabelle Huppert fått priset som bästa kvinnliga huvudroll är välförtjänt. Det är hennes film och hon gör sin roll suveränt. Men också birollerna är intressanta. Sonen (Jonas Bloquet) med sin hetlevrade flickvän , machoälskaren (Christian Berkel) och modern (Judith Magré) bidrar till komiken och satiren i filmen.

Filmen har vissa likheter med den nu bioaktuella Nocturnal Animals med framgångsrika affärskvinnor och psykologiska motiv. Känslan i filmen är liknande även om den filmen är våldsammare. Jag tycker att även den här filmen är mycket sevärd. Suveräna skådespelare, bra manus och en duktig regissör har gett en lyckad film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Efter stormen – ett japanskt familjedrama utan dramatik

3 januari, 2017 by Birgitta Komaki


Efter stormen
Betyg 3
Premiär 6 januari 2017

Efter stormen är en film av Hirokazu Kore-Eda. Han har tidigare gjort bland annat :
Sådan fader sådan son, Systrarna och Barnen som inte fanns. Filmer som blivit mycket uppmärksammade både i Japan och i utlandet .

Huvudpersonen Ryota Shinoda är en frånskild oansvarig person. Han var tidigare en framgångsrik författare men det var länge sedan. Nu försörjer han sig som privatdetektiv på en byrå specialiserad på otrohetsaffärer. På grund av sitt spelande har han konstant ont om pengar och hankar sig fram. Han ligger efter med underhållet till sonen och hans familj litar inte längre på honom. Han försöker ta upp kontakten med sin son igen och en stormig natt får han chansen.

Filmen visar alla känslor som finns i en familj. Den naturliga dialogen driver historien framåt men inte mycket händer. Det gör att filmen blir lite för lång.
Det är en fin film men den kunde ha kortats ned en halvtimme. Skådespelarnas insatser gör filmen äkta och det är som att kliva in i ett japanskt familjeliv. Ett genuint vardagsliv utan de stora utspelen men där många känslor finns under ytan.

Där negativa känslor ofta uttrycks med ett leende eller en suck. I familjen finns också mycket värme och samhörighet.
Ryota (Hiroshi Abe) är en man som ofta sviker men ändå får oss att känna sympati för honom. Han är väldigt mänsklig med sina fel och brister. Han har ett känsligt samspel md sonen ( Yoshizawa Taiiyo). Modern spelas av den 73-årige Kiki Kirin som är en mycket populär skådespelerska i Japan och har varit med i otaliga filmer.

Filmens styrka är att vi får en inblick i ett annat Japan än det vi vanligen får se i media. Ett Japan utan robotar och framgångsrika businessmän. Ett Japan med vanliga människor i vardagen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Japan, japansk film, Scen

Filmrecension: Lion

25 december, 2016 by Birgitta Komaki

Lion
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2016

Regissören Garth Davis har gjort ett drama om identitet. Filmen grundar sig på en självbiografisk bok av Saroo Brierley ”A long way home”.

När Saroo är fem år gammal hamnar han ensam på ett tåg till Calcutta. Han skils från sin fattiga familj, blir gatubarn, hamnar på barnhem och blir så småningom bortadopterad till en familj i Australien. Saaro är en klipsk och söt liten pojke och blir mycket älskad av sin nya mamma (Nicole Kidman) och pappa (David Wenham). Efter ett år utökas familjen med ytterligare en pojke från Indien. Saroo växer upp till en ung man med australiensisk uppfostran. En dag börjar några vänner diskutera möjligheten att söka sitt ursprung via Google Earth. Det blir en omvälvande tanke för Saroo.

Filmen är uppdelad i två delar. Saroo som liten pojke i Indien och tjugofem år senare i Australien. Genom flashbacks i filmen blir vi hela tiden påminda om Saroos barnår i Indien. Genom den symboliken förstår vi också att minnena från den tidiga barndomen hela tiden finns kvar. Han är ju ändå redan 5 år när han adopteras.
Många frågor väcks i filmen. Vad är identitet och minnen? Hur viktigt är det att veta sitt ursprung eller räcker det med tillhörigheten i nuet?

Nicole Kidman gör ett underbart porträtt av en mor som aldrig ger upp. Med små medel övertygar hon oss om sin kärlek till båda sina pojkar. Genom sitt nedtonade spel berör hon. Det är en stark rollprestation. Den vuxne Saroo spelas av Dev Patel. Han står för de stora utspelen. Dev fick sitt genombrott i Slumdogs millionaire och vi känner honom också från Marigold hotell. Med intensiv närvaro och mycket vånda gestaltar han Saroos ambivalens mellan att minnas eller förtränga sina tidiga år. Rooney Mara är den stöttande flickvännen.

Av en gripande bok har det blivit en gripande film. Speciellt den första delen av filmen med barnet Saroo (Sunny Pawar) är rörande. I ett Calcutta med myllrande folkliv men också smuts och elände rör sig den lilla pojken. Den andra delen är filmen något för tillrättalagd för att vi skall komma Saroo riktigt närma. Eftersom det i Indien försvinner många barn varje år är filmen verkligen aktuell. Också frågan om internationella adoptioner är ju alltid på tapeten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dev Patel, Filmrecension, Lion, Scen

Filmrecension: Måste gitt – en film om förort kontra innerstad

21 december, 2016 by Birgitta Komaki



Måste gitt

Betyg 3
Premiär 6 januari 2017

En svensk film av Ivaca Zubak som tidigare gjort många kortfilmer och långfilmen Knäcka 2009. Han har även varit med i produktionen av Fuerteventuera och Labyrinth Within. Här har han gjort en film om en förortskille och hans liv och förort kontra innerstad.

Metins liv består av brott , fiffel och förortens oskrivna lagar. Vänskapen med kompisarna är helig och att goola är en dödssynd. Men han har börjat tröttna på sig själv och han längtar efter ett annat liv. I hemlighet skriver han dagbok om allt som händer. En dagbok som skulle kunna få folk i fängelse om den hamnade i fel händer. När han söker in på en teaterskola tappar han sin dagbok. I jakten på den kommer han i kontakt med ett annat samhälle, med kulturfolket i innerstaden med pengar, små snittar och vinkylare.

Regissören Ivica Zubak vill med humor ifrågasätta våra fördomar om förorten och om innerstadens övre medelklass. Förorten som kriminalitetens högborg och kulturelitens snobbism. Tyvärr använder filmen de klassiska exemplen som vi redan har sett, vi har lillebror som håller på att halka ur, det informella turkiska rådet bestående av äldre män på turkiska klubben och den välvilliga svenska representanten för kultureliten. Trots schablonerna är manuset bra och engagerande. Filmen är rolig och under hela filmen sitter man och ler åt den småfeta och kaxiga Metin som spelas utmärkt av Can Demintas. Det är ren underhållning när Metin konfronteras med världen utanför förorten. Andra roller man minns är Puma (Jörgen Thorsson) en säregen redaktör med lång hästsvans och Lena Endre som välvillig representant för kultureliten.

Filmen avslutas med Ison och Filles låt ”Jag skrattar idag”. En låt som visar att kraften och viljan finns i förorten. Med humor och vilja kan vi alla förstå varandra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, förort, Måste gitt, Scen

Filmrecension: Passengers – en ofantligt snygg rymdfilm

19 december, 2016 by Rosemari Södergren


Passengers
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 december 2016

Om du älskar filmer med vackra, vidunderliga foton över rymdvyer då är Passengers absolut en film film dig. Jag såg filmen i Imax 3D och då fungerar de otroligt snygga rymdvyerna perfekt, men jag tror att om filmen visas inte vara i 3D lär den vara sevärd också då.

Nu räcker förstås inte otroligt imponerande bilder för att en film ska bli mycket bra. Passengers har det mesta: en fascinerande handling med djup och den ger oss som åskådare en hel del att fundera kring. Handlingen utspelar sig på ett rymdskepp som är på väg till en planet långt, långt bort dit 5.000 jordinvånare bestämt sig för att emigrera. För att komma dit måste de sövas ner i 120 år, det är den tid resan tar. Företaget som utför dessa har erfarenhet och har gjort liknande emigrations-rymdresor tidigare. Rymdskeppet råkar ut för en krock med en stor meteoritsvärm och skador uppstår på skeppet, bland annat väcks Jim upp, en av de nedsövda passagerarna. Vilken mardröm att efter ett tag inse att han vaknat upp 90 år för tidigt.

Berättelsen för mig att tänka på Harry Martinsons klassiska rymdepos om Aniara, skeppet med jordinvånare på väg till en planet långt bort och skeppet kommer ur kurs och passagerarna är på väg mot ingenstans i en farkost utslängda i rymden. Det är egentligen en berättelse om oss människor, vad är vi annat är varelser utslängde på en farkost (jorden) som far runt i rymden. På samma sätt är berättelsen om det som händer på Passegers en berättelse om mänsklighet och vad gör oss till människor och vad är det vi söker i livet. Okey, Aniara har fler djup och är ett mästerverk. Passengers är inte ett odödligt mästerverk men det är en välgjord film med fantastiska bilder och bygger bra skådespel av Jennifer Lawrence och Chris Pratt och en berättelse om mänsklighet.

När slutet av filmen närmade sig blev det lite action i full fart. Först tyckte jag att den delen kändes som påklistrad bara för att tillfredsställa den actionsugna publiken, men när jag tänker på filmen efteråt i dess helhet fungerar actiondelen som en viktig del ändå. Filmen skulle i sin helhet kunna bli för långsam utan actionscenerna. Det är som ett album eller en konsert som behöver både mjuka ballader och några sånger med fullt ös.

Passengers är hur som helst en ofantligt snygg rymdfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Film science fiction, Filmrecension, Passenger, Passengers, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in