• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mother! – det hemskaste jag sett på länge

26 september, 2017 by Rosemari Södergren

Mother!
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Mother! är den äckligaste och hemskaste film jag sett på många år. Det är en ovanlig form av skräckfilms-rysare med några av världens bästa skådespelare som Ed Harris och Javier Bardem.

Ett av affischnamnen och en av huvudrollerna har Jennifer Lawrence, som ju är världens högst betalda skådespelerska (enligt IMDB). Hon slog igenom i den kritikerhyllade ”Winter’s Bone” 2010 och fick sitt gigantiska internationella genomslag i och med Hunger Games-filmerna.

Jag är lite tveksam till hennes roll i den här filmen, jag tycker inte hon räckte till riktigt. Hon spelar en ung kvinna som ut i ett stort hus långt ut på landsbygden tillsammans med sin man, en medelålders författare (spelas av Javier Bardem).

Det skrämmande börjar lite smygande. Vi vet inte i början riktigt åt vilket håll filmen ska gå. Det är någon skumt outtalat mellan de två, frun och maken. Plötsligt kommer det oväntat besök och allt blir skummare och skummare.

I pressmailet beskrivs filmen så här:
Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro. Denna psykologiska thriller om kärlek, tillit och uppoffring är skriven och regisserad av Darren Aronofsky (Black Swan, Requiem for a Dream).

Nja, det är inte ett pars förhållande filmen handlar om egentligen. Det går att se den på några olika sätt. Vissa delar är roligt skarpa beskrivningar av avigsidor av religion och då katolicismen i synnerhet. Driften med alla klichéer människor häver ur sig när de möter någon som har djup sorg var en av filmens behållningar.

Ett sätt att tolka filmen är förstås som en beskrivning av de ego-fixerade författarna, eller om du så vill kulturmannen. Fast jag för min del vill tolka den som att myten om tvåsamheten som ska jämt vilja vara bara de två är livsfarlig.

Anledningen till att filmen inte får högre betyg av mig är att den skruvas för många varv, att det är för våldsamt, för äckligt, för mycket blod för min smak. Fast slutet är så suveränt att jag nästan tänkte ge betyg 3.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ed Harris, Filmrecension, Mother, rysare, Scen

Filmrecension: Ballerinan och Uppfinnaren – om att aldrig ge upp sina drömmar

23 september, 2017 by Birgitta Komaki

Ballerinan och Uppfinnaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Historien om Felicia och Victor, två barnhemsbarn, som rymmer från barnhemmet på landet till den stora staden Paris.

Filmen börjar med en vild jakt på barnen när de rymmer från sitt barnhem. Målet är Operan i Paris, eftersom Felicia högsta dröm är att få dansa balett och Victor, hennes gode vän drömmer om att bli uppfinnare. I det Paris de kommer till är Eiffeltornet halvt uppbyggt och under konstruktion liksom Frihetsgudinnan.

Utan pengar och kontakter är Paris ingen lätt stad men barnen klarar sig och Felicia tar sig med envishet och tur in på Operans balettskola. Med stor passion, en pistolkulas energi och en deprimerad elefants lätthet enligt balettmästarens utsago gör hon debut på balettgolvet.

Jag tycker att filmen är ganska medioker. Att animeringen inte är lika avancerad som i Disneyfilmer eller i japanska filmer kan vara ett plus för den som ogillar de allt för strömlinjeformade filmerna. Men personerna är kantiga och känns inte verkliga. Dessutom är varken Felicia eller Victor några personer man tar till sitt hjärta.

De skapar varken sympati eller nyfikenhet. De gör att man inte engagerar sig i historien. Hela historien är också berättad så att det ofta saknas logiska sammanhang. Om jag var barn skulle jag inte tro på historien.

Dialogen försvinner ibland i musiken och ofta är replikerna konstlade. Det kan bero på att de inte går att översätta bra och förmodligen är dialogen bättre på originalspråk. Vissa saker är också riktigt irriterande, som när balettmästaren kallar flickorna för fröken + förnamn och Felicia svarar med ”Du” till honom.

Det skulle inte den mest ouppfostrade flicka göra på originalspråket. Musiken är en blandning av modern och klassisk och ett plus för filmen. Den klassiska musiken och dansscenerna är filmens behållning. Bra är naturligtvis också filmens tema : Att aldrig ge upp sina drömmar. Att man alltid skall fortsätta att drömma och försöka även när allt ser omöjligt ut. Men även ett gott innehåll behöver en snygg förpackning och det saknas här.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Kingsman: The Golden Circle

20 september, 2017 by Rosemari Södergren

Kingsman: The Golden Circle
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2017

Jag vet, Kingsman: The Golden Circle är rätt tramsig. Jag vet. Men den är rolig samtidigt. Skruvad och knäpp. Det är kul när två extremt välklädda män (Colin Firth och Taron Egerton) slåss rena rama kungfu-slagsmål som Bruce Lee. Få skådespelare kan spela så typiskt brittiskt korrekta gentelmän som Colin Firth.

Biljakten som inleder filmen slår nästan den i Baby Driver. Det är full fart som avlöses i tempo av komiska scener och varmare känslofyllda scener, om dock det mest skruvat.

Om du sett den första filmen i Kingsman-serien vet du handlingen och du känner huvudkarakterna, men nu har Eggsy utvecklats och är inte någon nybörjaragent längre utan vältränat fullfjädrad.

Handlingen är en skruvad ironi över James Bond-genren där de brittiska agenterna nu måste samarbeta med amerikanska agenter i organisationen Statesmen. Välklädda britter möter cowboys från Kentucky. Visst det bygger på klichéer – men jag tycker det fungerar.

Filmen har en lång rad duktiga skådespelare som Colin Firth, Julianne Moore, Halle Berry, Channing Tatum och Sir Elton John. Ja du musikern Elton John har en roll i filmen och vi får se honom göra flygande karatesparkar (om det nu är han själv som verkligen utför dem eller en stuntman behöver vi inte fördjupa oss i).

Julianne Moore spelar den elaka boven Poppy. Hon är väldigt bra som vidrig knarkmaffiaboss med ambitioner att ta över världen.

En extra bonus är att se Björn Granath spela den svenska kungen. Det borde vara en av hans sista filmroller. Svensk kultur förlorade ju honom då han gick ur tiden i februari i år, 2017. Hanna Alström återkommer som den svenska prinsessan och Lena Endre spelar drottningen.

Trots att det är en underhållnings-actionkomedi har filmen en seriös sida också. Den amerikanska presidenten i filmen har en del gemensamt med dess nuvarande president – och filmen tar upp frågan om det är någon vits att rädda dödssjuka knarkare. Har de inte sig själva att skylla? Skulle inte världen bli bättre utan dem?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Kingsman, Kingsman: The Golden Circle, Scen

Filmrecension: Vår vingård i Bourgogne – gullig och söt men lite för harmlös

19 september, 2017 by Rosemari Södergren

Vår vingård i Bourgogne
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2017
Regi: Cédric Klapisch
Originaltitel: Ce qui nous lie
Skådespelare: Pio Marmaï, Ana Girardot, François Civil, Jean-Marc Roulot, Yamée Couture

En vacker, söt film, fast lite väl mycket av förutsägbar feelgood för mig. Filmen skildrar tre vuxna syskon som samlats i familjen vingård för att besluta hur det ska gå med den när deras pappa precis dött och mamman dog fem år tidigare.

Handlingen kretsar framför allt kring den äldste brodern, Jean, som är 30 år och som drog iväg från familjens gård tio år tidigare. Han var arg och besviken på sin pappa och ville inte ta över vingården och han ville resa världen runt. När hans far nu ligger för döden återvänder han.

Filmen är fylld av vackra foton över vingården, över rankorna och arbetet med att få fram vin. Vida bilder från alla de fyra årstiderna och täta närbilder på druvor och stockar. För den som är intresserad av vin är stora delar av filmen säkert en stor njutning. Vi får lära oss ganska mycket om många av detaljerna bakom konsten att få fram bra vin.

Jean återvänder och hinner i stort sett träffa sin far på sjukhuset innan fadern lämnar livet. Jean återförenas med sin syster Juliette (Ana Girardot) och hans bror Jérémie (François Civil). Givetvis finns det starka känslor av olika slag. De har växt upp tillsammans och har många fina minnen men samtidigt finns där många starka känslor av besvikelse också. Varför kom Jean inte hem fem år tidigare till mammans begravning? Varför svarade han inte i telefon och varför svarade sedan inte den yngre brodern när Jean ringde?

Syskonen verkar inte vara några storpratare precis. Sakta får de reda på saker av varandra. Jean stannar för att hjälpa till med druvskörden samtidigt som det visar sig att han har familj i Australien, som inte är särskilt glad över att han stannar i Frankrike.

Filmen är absolut vacker och delvis kan de tre syskonens berättelse beröra mig, men det är ändå lite för mycket som är förutsägbart och lite väl gulligt och snällt. Visst kan det vara skönt att inte alla filmer berättar om djupaste ångesten och grottar ner sig i mörkaste svärtan, det är sant, men den här filmen hade absolut fått högre betyg av mig om det någon gång varit lite mer av livets smärta. Filmen är inte dålig, inte alls, det är en fin film, men lite för snäll och gullig för min smak.

Den franske regissören Cédric Klapisch har tidigare gjort Den spanska lägenheten, Paris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, vingård

Filmrecension: Om själ och kropp – en unik konstnärlig film

18 september, 2017 by Rosemari Södergren

Om själ och kropp
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2017

En unik berättelse och en konstnärlig film av den ungerske regissören Ildikó Enyedi som återkommer till långfilms-genren efter ett 18 år långt uppehåll. Filmen vann Guldbjörnen för Bästa film på Berlinale 2017.

Ildikó Enyedi startade sin karriär som koncept- och mediakonstnär, bland annat i konstnärskollektivet Indigo innan hon gick vidare till att göra film. Hennes debutfilm, ”My Twentieth Century” som kom 1989 fick priset Camera D’Or i Cannes och utsågs av New York Times till en av årets tio bästa filmer.

Två blyga och inåtvända människor står i centrum för berättelsen. Endre är en medelålders man, ekonomiansvarig på ett slakteri och Maria är en ung kvinna, nyanställd kvalitets-märkare. Av en slump får de reda på att de drömmer exakt samma dröm varje natt. De är i drömmen två hjortar som följs åt i skog och vildmark. De blir båda starkt fascinerade av sina drömmar och att de drömmer samma sak, natt efter natt.

De känner båda att drömmarna binder dem samman på något sätt. Samtidigt är det svårt för dem båda att ta kontakt med den andra, de har båda sina rädslor. Maria är mycket yngre än Endre. Vi får inte veta exakt hur gamla de är men uppskattningsvis är Maria omkring 25 år och Endre närmare 45. Endre har en skada i sin vänsterarm som är förlamad. Vi får aldrig veta hur det gått till. Vi får bara veta att han lagt av med att ha kvinnohistorier och att han lagt av med sex och kärlek. Maria å sin sida har en psykiskt funktionshinder som jag tolkar som en form av Aspergersyndrom. Hon har svårt för kroppskontakt, hon ryggar tillbaka redan då någon försöker lätt röra vid henne. Hon har svårt med sociala kontakter och håller sig mest för sig själv.

Det finns alltid en risk för överdrifter och klichéer när människor med Asperger ska skildras i film och tv-serier, som Saga i den dansksvenska deckarserien Bron. I ”Om själv och kropp” klarar regissören balansgången. Maria är trovärdig i sitt agerande och känns äkta.

Jag tycker om att filmen lämnar mycket till oss som tittare att själva förstå och tolka. Det är bra, det är en av filmens stora styrkor. Regissören berättar i ett pressutskick:
– I mina projekt kommer historien sist. Precis som i mina tidigare filmer började jag med en stark önskan att förmedla min syn på människans livsvillkor och hur vi lever våra liv. Jag ville samtidigt skildra en överväldigande passionerad kärlekshistoria berättad helt opassionerat.

Hon har lyckats i sina föresatser. Helt klart. Regissören använder filmens många sätt att berätta men bilder som talar till oss också intuitivt. Det kan ibland bli lite långsamt – det är alltid den risken med att låta bilder tala. Men samtidigt är det så skönt med en film utnyttjar möjligheten att tala med bilder och inte bara med dialog och action.

Filmen utspelar sig till stor del på ett slakteri. Som vegetarian hatar jag bilder på djur som dödas eller far illa. Huruvida djur far illa på ett slakteri är förstås en annan diskussion. Det är en del bilder på djur och slakten och en del blod – men mest i början. Jag kunde blunda när det var som värst. Jag förstår att regissören vill säga något med att låta handlingen vara placerad just på ett slakteri. Men jag tror inte jag missade detta för att jag blundade när de var för nära bilder på slakt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Om själ och kropp

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in