Om själ och kropp
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2017
En unik berättelse och en konstnärlig film av den ungerske regissören Ildikó Enyedi som återkommer till långfilms-genren efter ett 18 år långt uppehåll. Filmen vann Guldbjörnen för Bästa film på Berlinale 2017.
Ildikó Enyedi startade sin karriär som koncept- och mediakonstnär, bland annat i konstnärskollektivet Indigo innan hon gick vidare till att göra film. Hennes debutfilm, ”My Twentieth Century” som kom 1989 fick priset Camera D’Or i Cannes och utsågs av New York Times till en av årets tio bästa filmer.
Två blyga och inåtvända människor står i centrum för berättelsen. Endre är en medelålders man, ekonomiansvarig på ett slakteri och Maria är en ung kvinna, nyanställd kvalitets-märkare. Av en slump får de reda på att de drömmer exakt samma dröm varje natt. De är i drömmen två hjortar som följs åt i skog och vildmark. De blir båda starkt fascinerade av sina drömmar och att de drömmer samma sak, natt efter natt.
De känner båda att drömmarna binder dem samman på något sätt. Samtidigt är det svårt för dem båda att ta kontakt med den andra, de har båda sina rädslor. Maria är mycket yngre än Endre. Vi får inte veta exakt hur gamla de är men uppskattningsvis är Maria omkring 25 år och Endre närmare 45. Endre har en skada i sin vänsterarm som är förlamad. Vi får aldrig veta hur det gått till. Vi får bara veta att han lagt av med att ha kvinnohistorier och att han lagt av med sex och kärlek. Maria å sin sida har en psykiskt funktionshinder som jag tolkar som en form av Aspergersyndrom. Hon har svårt för kroppskontakt, hon ryggar tillbaka redan då någon försöker lätt röra vid henne. Hon har svårt med sociala kontakter och håller sig mest för sig själv.
Det finns alltid en risk för överdrifter och klichéer när människor med Asperger ska skildras i film och tv-serier, som Saga i den dansksvenska deckarserien Bron. I ”Om själv och kropp” klarar regissören balansgången. Maria är trovärdig i sitt agerande och känns äkta.
Jag tycker om att filmen lämnar mycket till oss som tittare att själva förstå och tolka. Det är bra, det är en av filmens stora styrkor. Regissören berättar i ett pressutskick:
– I mina projekt kommer historien sist. Precis som i mina tidigare filmer började jag med en stark önskan att förmedla min syn på människans livsvillkor och hur vi lever våra liv. Jag ville samtidigt skildra en överväldigande passionerad kärlekshistoria berättad helt opassionerat.
Hon har lyckats i sina föresatser. Helt klart. Regissören använder filmens många sätt att berätta men bilder som talar till oss också intuitivt. Det kan ibland bli lite långsamt – det är alltid den risken med att låta bilder tala. Men samtidigt är det så skönt med en film utnyttjar möjligheten att tala med bilder och inte bara med dialog och action.
Filmen utspelar sig till stor del på ett slakteri. Som vegetarian hatar jag bilder på djur som dödas eller far illa. Huruvida djur far illa på ett slakteri är förstås en annan diskussion. Det är en del bilder på djur och slakten och en del blod – men mest i början. Jag kunde blunda när det var som värst. Jag förstår att regissören vill säga något med att låta handlingen vara placerad just på ett slakteri. Men jag tror inte jag missade detta för att jag blundade när de var för nära bilder på slakt.