• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Thelma – mörk, stark, berörande, magisk och mystisk

16 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Thelma
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 november 2017
Regi Joachim Trier

Thelma är en mörk, stark, berörande, magisk och mystisk film, med en del stråk av skräckfilm, om en ung kvinna som bär med sig ett tungt arv hemifrån när hon börjar på högskolan. Hennes föräldrar är djupt konservativt kristna.

Regissören Joachim Trier fick flera filmpris för sin film Oslo, 31 augusti 2011, som var en tragisk berättelse med djup och flera nivåer i vad som berättades. Thelma är också en film med många bottnar. Thelma kan ses och tolkas på många sätt.

Föräldrarna är extremt överbeskyddande och bevakar dottern på ett läskigt sätt. De blir oroliga så fort hon inte svarar i mobilen. Detta kan ses som ett exempel på sjukligt kontrollerande föräldrar. Men en bit in i filmen får vi också veta att Thelma haft ett syskon som dött. Var och en som känner någon som förlorat ett barn förstår föräldrarnas reaktion gentemot det barn som överlevt. Ingen förälder som förlorat ett av två barn orkar ens tanken att förlora också det barn som är kvar.

Det stör mig lite hur regissören skildrar föräldrarna. För jag tror ändå att han vill att vi ska uppleva föräldrarna som bevakande i så hög grad att de förstör sin dotter. Och det gör att jag känner att regissören inte förstår hur det är att förlora ett barn. Nåväl det är han ju inte ensam om. Det norska såväl som det svenska samhället är inte uppbyggt för att acceptera att människor kan bära sorg.

Thelma är en ung kvinna och när hon flyttat hemifrån för att studera på universitetet upplever hon sitt livs första möte med kärleken och samtidigt upplever hon att hon har mystiska krafter som är skrämmande och oförklarliga. Som tittare under vi förstås vad som är dröm och vad som är verklighet, vad är medvetet och vad är undermedvetet. Den kärlek som väcks mellan Thelma och Anja är inte accepterad hos sådana kristna som hennes föräldrar är.

Filmen bra och kryper under skinnet på mig men jag kan också tycka att regissören låter filmen spreta åt lite för många håll också, han blandar filmgenrer väldigt friskt och handlingen har flera spår. Utan tvekan sätter Joachim Trier sin personliga stämpel på thrillergenren med denna historia om mörkret vi har inom oss.

Thelma visades vid Toronto Filmfestival i kategorin Special Presentations där högprofilerade filmer visas. Thelma kommer att representera Norge som det utvalda Oscar-bidraget för en nominering till ”bästa icke engelskspråkiga film”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Shapeshifters – en skildring av människans existentiella villkor idag

16 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Shapeshifters
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2017
Regi Sophie Vuković

En filosofisk betraktelse över att växa upp med föräldrar som emigrerat och ständigt få frågan av människor: Var kommer du ifrån egentligen? Regissören beskriver sin film som en filmisk essä om migration och längtan efter tillhörighet bortom nationella gränser. Filmen berör på djupet och genom att Sophie Vuković skildrar sitt liv skildrar hon mycket mer, hon säger något om att vara människa och vi kan alla spegla oss i hennes berättelse, oavsett om vi är migranter av något slag eller har fötts och bott på samma plats i hela vårt liv. Ingen människa är en ö i dagens samhälle.

Men enkla medel berättar regissören om sitt eget sökande efter rötter och hemland – men genom det personliga skildrar hon människors existentiella villkor i hela världen.

Sophie Vuković föddes i Zagreb strax innan inbördeskriget bröt ut och Jugoslavien delades i flera nationer. Hon var bara några månader dåhHennes föräldrar flyttade med henne och hennes syster till Australien. Hon berättar i filmen om när hennes familj flyttat till Kina, då hennes pappa fått ett jobb där. Hon gick i en internationell skola och hon och alla hennes klasskamrater skulle berätta om sitt hemland.

Sophie hade tagit med sig den australiska flaggan och berättade om Australien. ”Ja det var mycket bra och intessant”, sade hennes lärare efter presentantionen: ”Men kan du berätta lite om ditt riktiga hemland också?” Det var en hemskt slag mot den lilla flickan. Hon var bara en baby när de lämnade Jugoslavien och det landet fanns inte längre.

Hon kom till Sverige som tioåring. I början av filmen säger hon att hon är så trött på att så ofta få frågan om var hon kommer ifrån egentligen. Jag suckar djupt när jag hör det. Hur kan människor alls fråga så idag där människor kan se ut hur som helst och vara födda i Sverige. Men det finns många världar i Sverige också, många sammanhang där människor är rädda för de som inte är som … ja som vad egentligen? När jag gick i småskolan fanns inte alls många barn som kom från andra länder. Men då var barn med rött hår eller glasögon utsatta eller om de var lite tjockare än andra, eller lite längre än de andra, i alla fall om du var flicka – eller om du var väldigt duktig i skolan riskerade du att bli utanför.

Genom Sophies samtal med sin mamma och sin pappa och hennes funderingar och filmklipp från uppväxten möter vi olika sätt för människor att hantera sina liv. Berättelsen har många bottnar.

Hennes farmor kämpade mot fascister för att deras land skulle bli ett land där det inte spelade någon roll vilken religion eller nationalitet du hade, de skulle alla kunna leva tillsammans. Sedan sprack den drömmen, av flera skäl, bland annat diktatorn Tito men också att olika nationaliteter ville ha sin nation.

Filmen börjar med att hon deltar i den stora anti-rasistdemonstrationen i Kärrtorp 2013. I det stora folkvimlet ser hon på avstånd en ung kvinna som var hennes vän när de gick i skolan. Den unga kvinnan var väldigt viktig för Sophie under skolåren och var en förebild. De var båda barn till migranter och upplevde att de inte kom in gemenskapen med de ursvenska barnen, istället tydde de sig till varandra. Ögonkontakten i vimlet med vännen sätter igång en process i Sophie som börjar söka sina rötter, hemland. Hon reser också flera gånger till Kroatien, det land där den stad ligger där hon föddes.

Många scener fastnar och sätter igång mina tankar. Jag tänker på när hon i filmen berättar om när hon var bjuden till en kräftskiva på Ingarö. Hon upplevde att alla de andra var så självklara, de hörde till traditionen med kräftskiva och alla nubbevisor. En ung man och en ung kvinna stod vid havet och verkade så självklart höra till, de var så självklara där. Där tänker jag på att det Sophie uppfattade inte alls behöver vara som hon såg det. De som var med på kräftskivan kan ha känt sig utanför på olika sätt, oavsett om de var födda i Sverige eller inte. Vi är alla så mycket mer än vårt yttre.

Från forna Jugoslavien via Australien och Kina under IT-boomen på 90-talet till samtida Sverige följer vi Sophies sökande efter tillhörighet och identitet i en globaliserad och post-nationell värld. Och jag tror att vi alla kan ta till oss hennes berättelse, oberoende av var våra rötter är. Världen är så globaliserad idag att inget är som när vi var små, allt förändras hela tiden och inget står still. Shapeshifters är, som det står i pressinformationen: djupt personlig men också brinnande aktuell i vår samtid som präglas av ökad migration, flyktingkriser och högerextrema partier som växer allt större.

I pressmaterialet står det:
Med gamla hemmavideos, fiktiva reflektioner och intimt filmade bilder av den egna familjen belyser Vuković existentiella frågor som många andra generationens invandrare och andra som lever i ett mellanförskap upplever och relaterar till. Vad betyder platsen man kommer ifrån? Och hur påverkas en av att inte helt tillhöra den platsen man kallar sitt hem? Hur förklarar man hemlängtan till ett ”hemland” som man aldrig har upplevt?

Det är filmens yttre handling. Och det är viktigt och berörande. Många runt om i världen idag lever under dessa förutsättningar. Men filmen är dessutom mycket mer än så, den är en skildring av människans existentiella villkor idag.

Filmens titel, Shapeshifters, kommer från japanska mangaserier där det finns ungdomar som är shapeshifters, de kan ändra form efter vad som behövs för tillfället. Vara flickor, vara pojkar, ta olika gestalter. Sophie och hennes väninna tittade på och läste många sådana serier tillsammans. De kände igen sig, det var en metafor för deras liv.

Shapeshifters är filmskaparen Sophie Vukovićs långfilmsdebut, producerad av Tobias Janson och Göran Hugo Olsson för Story AB. Filmen nominerades till Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborgs Filmfestival, Nordic Dox Award på CPH:DOX i Köpenhamn och till Tempo Documentary Award under 2017.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Krig – skrämmande och träffsäker

16 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krig
Betyg 4
Biopremiär 27 oktober 2017
Regi Goran Kapetanović

En film som vänder sig till ungdomar och tar upp krig och konflikter och benar upp vad som sätter igång krig och vad som göder krig. Handlingen utspelar sig bland barn och ungdomar i en förortsliknande miljö. Den är skrämmande bra, men något förenklad, förmodligen för att målgruppen framför allt är ungdomar – men egentligen handlar filmen minst lika mycket om vuxna människor. Jag tror att filmen något förlorar på att den förenklar frågeställningarna och ibland är för pedagogisk och tydlig. Kanske måste den vara så om barn och ungdomar är målgruppen. Men den skulle kunna bli ett mästerverk om den vreds några varv, vände sig till vuxna och lät karaktärerna bli lite mer begripliga.

Filmen kan ses på flera sätt och har flera nivåer i sin handling. Den skildrar krigets mekanismer, den skildrar hur hierarkier och mobbning kan byggas upp på en skolgård, den skildrar en del av dagens samhälle, fast allt på Goran Kapetanović unika sätt, med en blandning av absurda inslag och samhällsrealism.

Det började som en lek. Barnen i ett område har fått en skatepark inne i en gammal lada. Barnen samlas kring var sin ledare från var sin gård:
Mira och Omar härskar över var sin gård med strikta regler och lagar som håller konflikten i balans.

Men så flyttar Malte dit. Han är en speciellt person, han är fixerad vid krig, historiska slag och spelteori. Han vill helst sitta hemma med sina böcker och tennsoldater men hans mamma tvingar honom att gå ut för att hon tycker att han behöver hitta kompisar.

Malte hamnar mitt i bråken mellan gängen och med sina kunskaper om hur krig ska föras ser han till att konflikten eskalerar flera steg.

Det är skrämmande och flera scener är ruggigt träffande. Situationen får en ny intressant vändning när det visar sig att Omar, det ena gängets ledare, hellre vill ha fred än hämnas. Lite övertydligt har Omar affischer på Gandhi i sitt rum. Handlingen blir nu mer mångfacetterad och det vinner filmen på.

Där jag tycker filmen haltar är när det gäller karaktärerna. I några situationer ändrar de sig lite mer än vad som verkar troligt. Malte ser jag egentligen inte som en realistisk skildring av en pojke utan han är en metafor för ledande män som för folk in i krig. Jag tänker på en del av de andra barnens reaktioner, att de lyder lite väl blint och vänder kappan efter vinden. Å andra sidan är människor oberäkneliga när de lever under sådant tryck som ett krigstillstånd är. Utan tvekan är detta en film som det kommer att talas mycket om i skolor.

Regissören Goran Kapetanovic vann en Guldbagge för bästa regi 2017 med filmen Min faster i Sarajevo. Goran Kapetanović är utbildad vid Stockholms Dramatiska Högskolas regilinje och har regisserat flera kortfilmer bland andra En familj och Kiruna-Kigali som var shortlistad för en Oscar. Han har med sina kortfilmer vunnit 19 internationella priser på festivaler världen över.

Manusförfattare Jannik Tai Mosholt tog examen från Den Danske Filmskoles manuslinje 2005. Han har sedan dess arbetat med spelfilm och skrivit manus till flera internationella tv-serier som Borgen och Follow the Money. Just nu skriver han på The Rain som är Netflix första skandinaviska originalserie.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Goran Kapetanović, Krig, Scen

Filmrecension: Recension av Herr och Fru Adelman – om ett dynamiskt äktenskap med mycket kärlek och humor

16 oktober, 2017 by Birgitta Komaki

Herr och Fru Adelman
Betyg 4
Premiär den 20 oktober 2017

Det kända paret Nicolas Bedos och Doria Tillier spelar huvudrollerna i den här äktenskapskomedin som de själva har skrivit manus till. Nicolas Bedos har regisserat filmen. Ett drama om ett nästan
50- årigt äktenskap mellan den berömda författaren Victor Adelman och hans maka Sarah Adelman. Ett äktenskap fyllt av kärlek men också av alla de känslostormar som ett långt förhållande för med sig.

Efter Victors död kommer en ung författare hem till den åldrade Sarah. Han vill skriva en bok om Victor med tonvikt på hans relationer snarare än hans berömda verk. Det blir hon som berättar historien om deras liv. Hur en ung självförgörande författare från ett borgerligt hem möter den judiska flickan som studerar klassisk litteratur. Det blir en historia om ett långt äktenskap som det slår gnistor om men också en historia om vardag och dagligt liv.

Beskrivningen av ett äktenskap som går upp och ner, där makten och beroendet skiftar men där känslan av samhörighet hela tiden finns kvar.

Filmen startar i 1970-talet, paret är bohemiska och unga med dålig ekonomi och den fortsätter med 80-talets välstånd där ekonomin blir bättre men ledan kommer smygande. Sedan de ändrade rollerna när barnen kommer. Relationen som påverkas av ett annorlunda barn, svårt att älska. Inte bara äktenskapet utan även personerna ändras med tiden och utvecklingen. Historien berättas i kronologisk ordning parallelt med samhällets utveckling. Victor ligger ofta i terapistolen och berättar om sina känslor för terapeuten (Denis Podalydès). En terapeut som på sin dödsbädd inte längre orkar höra mer bekännelser.

Jag tycker om den här filmen för dess intelligenta dialoger, för personerna och för handlingen som hela tiden överraskar. Ändå är filmen också vardagligt realistisk . Alla som lever i ett långt förhållande kan känna igen dessa up and down. Det är fint med det starka porträttet av Sarah och att hon inte bara är den omhändertagande makan som jämnar marken för sin berömda man. Det är ett jämlikt äktenskap trots den enas berömmelse. Skådespelarna balanserar skickligt i sina ibland övertydliga roller men de klarar att att gestalta sina makar trovärdigt. Filmen engagerar ända till slutet. Ett slut som visar att allt inte är vad det synes vara.

Jag tycker att den här filmen var en av de bättre dramerna i år. Om man tycker om romantik, drama och samtidigt humor så vill jag verkligen rekommendera den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Snömannen

12 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Snömannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi Tomas Alfredson
Manus av Hossein Amini och Matthew Michael Carnahan, som bygger på em deckare av Jo Nesbø

Snömannen bygger på boken med samma namn av den norska deckarförfattaren Jo Nesbø och har hans nerdekade polisman Harry Hole i huvudrollen. Boken är spännande och är en skrämmande historia om vad som händer i ett samhälle där barnen blir svikna. Som i alla deckare med Harry Hole är mördarna ruggigt grymma och sadistiska och med total brist på empati även om de på ytan kan se välartade ut och ha fina arbeten.

Filmen blir … Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden. Flera komponenter är välgjorda men ändå är det något som fattas och mycket är förutsägbart. Det är som tiden runnit iväg och deprimerade polismän som Harry Hole är passé. Vi har sett dessa berättelser förr och bara för att mördaren är en sadist blir handlingen inte mer berörande, snarare tvärton.

Den är snyggt fotad. Utan tvekan. Och musiken är skickligt införd. En del av musiken har komponerats av Jonny Greenwood, Marco Beltrami. Men trots en spännande deckare som grund och en lång, lång rad av skickliga skådespelare med Michael Fassbender som Harry Hole så blir jag aldrig särskilt engagerad av filmen. Delvis håller den, men delvis blir den tröttsam.

Det är på ett sätt ganska spännande med denna europeiska kulturblandning: Filmen bygger på en norsk deckare och handlingen utspelar sig i Norge, till stor del i Oslo medan skådespelarna talar engelska och kommer bland annat från Storbritannien, Norge, Frankrike (Charlotte Gainsbourg), Sverige (Rebecca Ferguson, David Dencik och Jonas Karlsson) och USA (Val Kilmer). Samtidigt känns det lite konstigt att se exempelvis Adrian Dunbar (känd som den korruptionsjagande polischefen Ted Hastings i Line of duty) spela en norsk affärsman. Det blir knas när norska politiker, norska poliser och norska norska affärsmän och läkare pratar engelska.

Snömannen är den första av Jo Nesbøs romaner om polisen Harry Hole som blir film och med tanke på slutet är det uppenbart att det kommer fler filmer om Harry Hole. Men jag undrar om inte tiden sprungit förbi denna typ av berättelser där våldet är så extremt sadistiskt och brottslingarna så överdrivet genomonda – det är svårt att se att det har något att säga oss. Det är inte trovärdigt och då förlorar jag engagemanget. Kanske sadismen i dessa deckare skulle må bra av att något nedtonas för att filmerna ska bli mer intressanta. För grundberättelsen har ändå flera intressanta teman.

Handlingen mycket förkortad:
Någon har skickat ett anonymt meddelande till polisen i Oslo, som får kriminalaren Harry Hole att se likheter mellan försvinnandet av en kvinna och äldre ouppklarade fall. Kan en seriemördare ha återvänt efter flera års tystnad? Tillsammans med sin assistent Katrine Bratt letar Harry Hole desperat efter sammanhang och ledtrådar som kan ta dem tillräckligt nära mördaren för att hindra honom begå flera bestialiska mord.

Så, javisst, Tomas Alfredson kan hantverket att regissera film. Den är inte oäven och är delvis engagerande. Men den kommer inte att räknas till hans största filmverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Deckare, Filmrecension, Jo Nesbö, Norge, Scen, Snömannen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 327
  • Sida 328
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in