• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: När fjärilarna kommer

12 november, 2018 by Petter Stjernstedt

Foto: Tolga Karaçelik.

När fjärilarna kommer
Betyg 3
Svensk biopremiär: 30 nov
Regissör: Tolga Karaçelik
Skådespelare / Medverkande:
Tolga Tekin, Bartu Küçükçaglayan, Tugçe Altug
Visas på Stockholm filmfestival

Det är exploderande höns, korkade pojkvänner och excentriska imamer som hellre än predika från Koranen talar om mörk materia och universums oändlighet.

Tolga Karacerils När fjärilarna kommer är en härligt skruvad komedi om döden livet och trasiga relationer. Efter 30 års uppehåll återförenas tre syskon. Deras frånvarande pappa hör från ingenstans av sig. Han vill träffa dem alla tre. På resan mot faderns hemby får syskonen lära känna varandra och jobbiga minnen från förr kommer upp till ytan.

När fjärilarna kommer är en roadmovie med tre udda figurer i framsätet. Det är den kaxiga systern Suzi som vägrar lyssna till sin ex-mans skitsnack och som efter ett antal öl går bärsärkagång mot alla ”dumma” män. Det är storebrodern Cemal, en stolt astronaut som dessvärre aldrig fått lämna Moder Jord. Och det är lillebror Kenan, cynikern med stor C som har mycket angst gentemot sina syskon.

När fjärilarna kommer är en egendomlig tragikomisk film som bjuder på många skratt. Mellan de utflippade tillskruvade incidenterna diskuteras en faders svek och trasiga relationer. Ibland kommmer det putslustiga i vägen för allvaret. Men för det mesta lägger sig  Tolga helt rätt mellan de tragikomiska och det nedstämda, allvarsamma.  I höstens mörkerrrum med regn och ständiga orosmoln är När fjärilarna kommer en ljuspunk. Något som lyser upp din trista tråkiga vardag. För som klyschan säger ett gott skratt förlänger och förgyller verkligen livet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Girls of the sun – Mäktig kvinnoskildring från krigets Kurdistan

11 november, 2018 by Redaktionen

Girls of the sun
Betyg: 4
Regissör: Eva Husson
Visas på Stockholms filmfestival

I den franska filmen Girls of the sun (Les filles du soleil) skickas vi till ett Kurdistan i brinnande inferno. Tillsammans med den franska, enögda krigskorrespondenten Mathilde tas vi med på en helikopterfärd från Turkiet rakt in i Islamiska Statens helvete, där en kvinnlig bataljon bestående av tidigare IS-tillfångatagna håller ställningarna i periferin av en stadskärna nu kontrollerad av den mordiska terrorsekten.

Den katastrofsökande Mathilde anländer med samma helikopter som de sista journalisterna på plats använder för att ta sig därifrån, när hennes skjuts har lämnat igen är även luftvägen totalt avskuren. Hon är fast med de kvinnliga Peshmergakrigarna som vakar över aktiviteten i staden, ledda av den karismatiska Bahar (Golshifteh Farahani) – en tidigare advokat i trettioårsåldern som talar flytande franska efter att ha studerat i Frankrike. Det är med Bahar Mathilde kan kommunicera, hon frågar henne om hon saknar att arbeta som advokat. ”Det är inte det jag saknar”, svarar Bahar.

Hennes svar följs av en tillbakablick på sitt liv i staden nedanför henne med sin man och deras son. Samma stad hon nu riktar en Kalashnikov mot. Men den Bahar som nu visas på skärmen håller inte i något vapen; hon sitter i kavaj vid en stol och ler åt sonen som säger att han hellre vill läsa än att vara med sina vänner. I fina kläder går de på födelsedagskalas. På kvällarna sover de i sängen alla tre; hon, hennes man och sonen. Denna berättarteknik kommer sedan att användas i resten av filmen.

Varvat med nuets bilder av kvinnor i uniform och med vapen i händerna visas hur IS tar över staden, skjuter männen och fraktar kvinnorna i buss för att därefter bli sålda till diverse invånare i ”Kalifatet”, för att hållas som sexslavar. Historien berättas med kraft: och jag blir totalt slagen av det fullständigt paradoxala av kvinnor som i ena scenen är fullkomligt undergivna, förslavade och utlämnade åt dessa rentav djävulska mäns våld – för att i nästa med vapen i hand och till gälla krigstjut attackera sina demoner snarare än att ta sig långt därifrån.

Girls of the sun är en film som berör på djupet. Med ett fantastiskt foto visas de närmast oförståeliga fasorna från detta avlägsna krig, men också det mod och den styrka som föds mitt ibland dem. Det är kanske just detta som får den att beröra mig med sådan kraft, dessa paradoxer: förskräckelse och skönhet – förödelse och kraft som spirar upp ur askan. Golshifteh Farahani står för en enastående skådespelarinsats som den beundransvärda Bahar – som leder sin bataljon i frontlinjen för de kurdiska styrkorna mot samma terrorsekt som hon själv lyckades fly ifrån. Scenerna är rörande: kvinnor i kamouflerade uniformer med AK47or i händerna som dansar och sjunger, som flätar varandras hår om morgnarna och som springer rakt mot döden istället för vända åt motsatt håll.

Girls of the sun är en film som trots sin nominering till Guldpalmen på Cannes i somras, fullständigt har drunknat i mediebruset kring filmer som Birds of Passage, Cold War och Jesus på årets filmfestival i Stockholm. Och det finns visserligen brister, som när Bahar envisas med att avfyra sin Kalashnikov med vänsterhanden greppande om magasinet eller när Mathildes utläggande monolog i filmens slut blir för lång. Men allt detta förlåter man och det blir i slutändan ovidkommande när de sätts mot de starka känslor och den skönhet som Eva Husson lyckas frammana. Detta är en film som under dess lopp flera gånger snuddar på att bli en fullträff. Den förtjänar ett större erkännande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Monsters and men

11 november, 2018 by Petter Stjernstedt

Monsters and men
4
Svensk biopreimär:
Regissör: Ronaldo Marcus Green
Medverkande: John David Washington, Anthony Ramos och Jasmine Cephas Jones

I Brooklyns brokiga kvarter patrullerar poliserna nattligen. Ett bråk uppstår där en av konstaplarna skjuter en svart man. Men det är högst oklart vad mannen gjort. Kanske fanns ingen anledning. Kanske hade han bara oturen att födas med fel hudfärg, en hudfärg som betyder glåpord, misstänksamhet och på daglig basis ständigt dömande blickar. På avstånd observerar ungdomen Manny händelsen. Via sin mobiltelefon fångar han hela förloppet. Frågan är – ska han publicera filmklippet eller ska han radera det?

Monsters and Men avhandlar tungviktar-ämnena rasism och övervåld inom polisen. På amerikanska nyheter hör vi dagligen om våldsamheter. Det är krig. På gatorna i Brooklyn bataljerar poliser och rasifierade.  I filmen följer vi kommissarie Dennis. John David Washington, Hollywoods nya filxstjärna, såg vi i höstas som den våghalsige Ron i Spike Lees Black Klansman. I Monster and Men spelar han åter uniformklädd brottsbekämpare  ( Vi hoppas att det inte är ett dåligt omen om att John David redan blivit typecastad). Poliskomissarie Dennis Williams ställs in för ett dilemma –  ska han försvara sin kår eller ska han kritisera polisens agerande? Som svart man och bilförare blir han själv stoppad av polis. Detta mina damer, herrar och queers är vardagen hos många svarta personer i ett splittrat USA.

Monsters and Men skildrar fördomarna från båda håll. Det är svarta som drar alla poliser över en kam. Och det är den vita blåljuspersonalen som utan anledning stoppar  svarta ungdomar på gatan för visitering. Reinaldo Marcus Green är en skicklig filmregissör. Hans fragmentariska berättelser, det utsökta skådespelet, persongallerian och autenciteten gör Monsters and Men till en verklig filmupplevelse. Narrativt tar han en ovanlig väg. Precis som i Derek Cianfrances “ The place beyond the pines” kretsar Monsters and Men kring flera personer. Green går från den ena över till den andra. Förutom hudfärg har de föga gemensamt. Green synar händelsen ur olika synvinklar. Det breddar berättelsen. Monsters and men ger inga svar. Utan lyfter en viktig fråga in i biosalongen. Marcus Green är finlirets och de små detaljernas man. Utan moralkakor eller övertydlighet dokumenterar han en viktig slice of modern american history som tåls att återberättas. På årets Sundance filmfestival fick Green det prestigefyllda specialpriset. Vi på Kulturbloggen hoppas vågen av filmer om svarta personer och tematik kring rasism är mera än bara är en fluga och är här för att stanna.

Petter  Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Birds of Passage

10 november, 2018 by Redaktionen

Birds of Passage
Betyg: 4
Regissörer: Ciro Guerra och Cristina Gallego
Visas på Stockholms Filmfestival

Birds of Passage (Pájaros de verano) är Colombias officiella Oscarsbidrag inför 2019 års gala och nästa film av Ciro Guerra, sedan hans El abrazo de la serpiente nominerades i den icke-engelskspråkiga kategorin 2016. Likt den förra filmen koncentrerar sig även denna på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen.

Colombia, i början på sextiotalet.
I filmens öppningsscen befinner vi oss hos Wayuufolket i norra delen av landet; i en liten samling hyddor i ett ökenlandskap förbereds en stor fest för att byns överhuvud och schamankvinnas (Úrsula) dotter har blivit kvinna. Den vackra Zaida är klädd i röda skynken och är målad i ansiktet, hon är i de yngre tonåren och folk har kommit långa vägar för att delta i festen. En av dem är Rapayet, en ung man med stora ambitioner. I en speciell ritual där vinden blåser och den unga kvinnans kläder fladdrar som en fågel dansar han med Zaida och efter att ha gjort imponerande ifrån sig viskar han till henne: ”Du är min kvinna nu”.

Så är händelseutvecklingen igång och för att få ihop den enorma hemgift som krävs för att få be om brudens hand tvingas Rapayet använda sin uppfinningsrikedom. Tillsammans med sin vän och affärspartner Moíses investerar han i marijuana som han sedan säljer till amerikaner som är i landet med sina Peace Corps. Denna gröna guldgruva odlas av Rapayets släkting och efter att ha levererat till amerikanerna som utlovat kommer nya beställningar. Snart har Rapayet gift sig med Zaida och är tillsammans med sin odlande släkting mycket rik, Wayuufolket har det bättre än någonsin men i takt med den växande rikedomen följer girigheten.

Birds of Passage är en vacker film med fantastiskt foto. Hela storyn är i sig mycket intressant, här får vi följa den groende marijuanahysterin med fokus på ursprungsbefolkningen, vilket senare fullständigt exkluderas i den romantiserade bilden av Pablo Escobars Colombia Vice. Majoriteten av filmen är på Wayuuspråket och inte på spanska, berättelsen är fängslande och filmen är på förhand extremt hajpad – inte minst för att en bild från den valts till omslaget för hela festivalen.

Birds of Passage påminner för mig om en antik grekisk tragedi. I utsökt skönhet känner man snart på sig att allting inte kan gå någon annan väg än rakt ned i Hades. Snart spelar valen individerna tar inte någon som helst roll, det är som att en okänd kraft styr allting åt helt fel håll och om misstagen som görs kunde förhindras skulle andra göras i deras ställen. Den gröna planta som bidrar till plötsligt välstånd visar sig snart vara som Kung Midas förbannelse och leder tillsammans med girigheten som ständigt kretsar kring den till att slå en urgammal kultur – vilken lyckats stå emot både holländare, engelsmän och spanjorer – i spillror.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Bohemian Rhapsody

27 oktober, 2018 by Redaktionen

Bohemian Rhapsody
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 oktober 2018

Bohemian Rhapsody är mer en hyllning till Queen och deras musik och framför allt en hyllning av bandets enastående sångare Freddie Mercury än en dramafilm, även om den är en dramafilm.

Freddie Mercury trotsade stereotyperna, rev upp konventionerna och blev en av världens mest älskade underhållare.

Filmen har fått sin titel av en av deras största hits. Ett träffande namn på en berättelse där vi för följa bandets explosionsartade uppgång genom deras ikoniska låtar och revolutionerande sound. För en älskare av Queen är film en högtidsstund där deras stora låtar radas upp.

Vi får följa hur när bandet nästan splittras på grund av Mercuys urspårade livsstil och vi får uppleva den triumfartade återföreningen under Live Aid då Mercury leder bandet i ett av de mäktigaste framträdandena i rockhistorien, samtidigt som han kämpar mot en livshotande sjukdom.

Filmen börjar mycket energiskt och glittrande och lyckas hålla både stämningen och spänningen till slutet.

Filmen fokuserar på sångaren Freddie Mercurys liv, fram till Queens Live Aid-framträdande på Wembley Stadium 1985. Bohemian Rhapsody bygger mer på händelserna än relationerna. Det är förstås kontroversiellt att gå igenom en superstjärnas privatliv.

Filmen visar Freddie Mercurys bisexualitet och hans besök och liv på klubbar för homosexuella vilket har gjort att en del kritiker kallar dessa sekvenser billiga och förnedrande. Det håller jag inte med dessa kritiker om. Däremot skulle jag gärna vilja se mer av Freddies relation till sin familj som hade parsi-indisk bakgrund.

Filmen granskar Freddie Mercurys två sidor på ett välgjort och dramatiskt sätt. Vi får se hur vågad han är på scen men utanför scenen är han bräcklig, naiv och ensam. Hans djupa känsla av ensamhet binder honom till sin förlovade Mary Austin på ett platoniskt sätt.

Filmen försöker berätta för Queens historia men är helt centrerad på Freddie Mercury. Rami Malek spelar Freddie Mercury och i första scenen känner jag som publik viss besvikelse då hans likhet byggts upp med falska tänder och hans ögon inte alls är lika stora som Mercurys. Men Malek är en skicklig skådespelare och kan verkligen spela de komplicerade inre känslor som härjade inne i denna rockstjärna och efter ett tag känns det som att Rami Malek är den enda som kan göra rollen som Freddie Mercury perfekt.

Filmen är ett fantastiskt minne om Queen band full av vackra låtar, fantastiska handlingar och många otaliga historier som lämnar publiken i tårar i slutet.

Filmen producerades av 20th Century Fox, New Regency, GK Films samt Queen Films. 20th Century Fox verkade även som filmens distributör. Filmen regisserades av Bryan Singer, och huvudrollerna spelas av bland annat Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy och Joseph Mazzello. Även Aidan Gillen, Tom Hollander, Allen Leech och Mike Myers medverkar i mindre roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Queen, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Sida 292
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in