• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Den skyldige

28 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Den skyldige
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 mars 2019

En ensam polis Asger Holm, placerad i inre tjänst under tiden han utreds för en felaktig skjutning i sin tjänsteutövning. En desillusionerad, cynisk polis som har sett det mesta. Visst känns personen bekant från många andra polisfilmer. Men där tar också likheten slut med andra filmer.

I det danska Oscarsbidraget är polisen i larmcentralens växel nästan ensam i bild från filmens början till slut. Med undantag av några kollegor i de andra telefonerna och en övervakande chef utspelar sig hela historien via telefonlinjen. Här ringer de vanliga 112-samtalen, folk som cyklat omkull, blivit bestulna eller är allmänt arga på samhället. Ointresserad och uppfostrande svarar han, kopplar vidare och mästrar de både de som ringer och andra kollegor. Men när han får ett samtal från en kidnappad kvinna väcks hans engagemang och han bryter mot reglementet och försöker hjälpa på alla vis.

Med ett manus som verkligen håller , en regi som stödjer historien till fullo och en perfekt skådespelare i rollen så blir det en mycket speciell film. Polisen Asger Holm spelas av Jacob Cedergren, behärskad men med illa dold ilska och förtvivlan. Kameran registrerar hela tiden med närbilder hans irritation under ytan och hur nära bristningsgränsen han är.

Filmen sker i åskådarens fantasi och i två rum på en larmcentral. Att historien utspelar sig genom telefonsamtal gör att man som åskådare själv skapar sig bilder av händelseförloppet. Samtalen och Asgers reaktioner och känslor styr upplevelsen. Det är en mycket suggestiv film. Utan en enda synlig blodsdroppe är filmen ändå en rysare. Dramatiken håller filmen igenom ända till slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmark, Filmrecension, Oscarsbidrag, Recension, Scen

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

25 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes ”Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Konst, Recension, Scen, Vincent van Gogh

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

22 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension

Filmrecension: Till drömmarnas land

21 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Till drömmarnas land
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Viktor Lindgren

En speciell, unik berättelse som överraskar på flera sätt och bryter mot många klichéer och när filmskaparen utnyttjar klichéer är det medvetet och säger något. I centrum för berättelsen står den 15-åriga svenska flickan Elin och den 17-åriga romska flickan Sabina. De möts i den svenska orten Holmsund, en vänskap uppstår trots omgivningens ovilja. Eller ovilja, det är snarare så att människorna i omgivningen är fångade i sina egna misslyckanden och bitterhet och lever med en oförmåga att se på livet med fantasi.

Sabina är i Holmsund tillsammans med två av sina bröder, som fått jobb i en slags kombinerad bilverkstad och garage. Sabina försöker få något jobb också för att kunna tjäna pengar, men det är omöjligt för en 17-årig romsk flicka att hitta ett arbete.

Elin bor med sin pappa som är på väg att gå under i sorg. Flera år tidigare födde Elins mamma en dödfödd lillebror och sorgen skar så djupt i familjen att allt föll samman. Några år efter tragedin tog mamman sitt liv. Familjen som är kvar är en trasig pappa och en sorgsen Elin. Sorgen och tragedin gjorde att Elin haft självskadebeteende, hennes armar och ben är fyllda av ärr.

Elin och Sabina är två mycket olika tonårstjejer men de hittar varandra, bland annat i sin humor. Men omgivningen ser inte allt på dem med blida ögon. Sabina blir bemött med misstänksamhet och fördomar. Men frågan är vem som är olyckligast.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Filmen berättar inte allt och den har också drag av mystik, men samtidigt spretar den lite åt för många håll. Filmen är regissören Viktor Lindgrens långfilmsdebut. Filmen är inspelad på ett sätt som gör att den känns delvis som en dokumentär.
Jag är imponerade och tror att om han hade skalat bort några av de mystiska delarna och hållit sig till de realistiska spåren hade filmen varit en fullpoängare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Notti Magiche – rolig, varm, satirisk

21 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Notti Magiche
Betyg 4
Cinema Made in Italys öppningsfilm på torsdag 21 mars 2019 i Stockholm
Regi Paolo Virzì

Notti Magiche är en underbar både rolig, varm och satirisk hyllning eller skildring av italiensk film. En bitterljuv påminnelse om den storhet italiensk film en gång hade men ännu inte lyckats återerövra. Filmen är en av de filmer som hyllades mest i hemlandet under 2018 och är öppningsfilm för den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer.

Tre unga lovande filmmanus-författare har kommit till finalen i en manustävling skapad för att hitta begåvade manusskribenter. Finalen dit de tre bjuds in och ska få reda på vem som vunnit hålls i Rom, samtidigt som Italien spelar den ödesdigra semifinalen i världsmästerskapet i fotboll 1990 (Argentina vann över Italien med straffsparkar).

Denna ödesmättade dag för italiensk fotboll hittas en berömd filmproducent död i floden Tibern. De tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Fast frågan är om de tre unga manusförfattarna egentligen är misstänkta eller är de utsatta för ett spel av den finurlige poliskommissarien som utreder fallet?

För älskare av italiensk film är det en film där det vimlar av blinkningar och hänvisningar till den stora italienska filmkonsten med stora skådespelare och regissörer liksom berömda film-kultiska platser. Givetvis får både Federico Fellini och Marcello Mastroianni en släng av sleven, bland många andra. Med humor och kärlek tas filmindustrin upp, både dess avigsidor och korrupta delar liksom dess vackra sida.

De tre unga manusförfattarna är sinsemellan tre unika, olika personligheter som jag tolkar som symboler för olika förhållningssätt inom italiensk film. De tre huvudrollsinnehavarna Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere är så duktiga och kan visa ett brett register av både lycka och svärta.

Som i många italienska filmer är det mycket prat, många är snabba med att sprida ord. Det är mycket tänkvärt och symboliskt som forsar fram. Filmen är värd att ses två gånger, minst, för det finns mycket att upptäcka och fundera vidare över. Även om filmen handlar om den italienska filmindustrin och i synnerhet den forna tiden säger den en hel del om filmindustrin i stort idag.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris.

Läs mer om filmfestivalen Cinema Made in Italy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in