Filmrecension

Det var bara en olycka
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jafar Panahi

Mästerregissören Jafar Panahi har ännu en gång skapat ett film som med både humor och allvar berättar om livet i en diktatur och om hur människor reagerar. Berättelsen har så många bottnar och en sak är säker: jag kommer att se den mer än en gång, för det är en sådan där man upptäcker en mängd olika detaljer för varje gång. Ännu en konstnärlig triumf för Jafar Panaji som trots sitt mångåriga yrkesförbud i Iran har skapat en historia om dagens Iran. Pressmeddelandet skriver:
Denna Guldpalmsvinst är inte bara en konstnärlig triumf, utan också en kraftfull seger för yttrandefriheten och det fria ordet.

Jag håller helt med om detta och ger filmen stående ovationer samtidigt som det gör ont i mig att världen inte gör mer för det iranska folket och det förtryck de lever i.

Filmen börjar med en barnfamilj som är på väg hem i bilen och familjens pappa kör över en hund och bilen får en skada. Familjen får tag på en person som ska hjälpa dem till en verkstad. Mannen som har verkstaden reagerar mycket mystiskt och sakta får vi veta mer om varför. Sakta samlas fler som är berörda. Det är tokigt och absurt och samtidigt så mänskligt. Det är något av det roligaste som visas på bio nu men samtidigt mycket tragiskt då det skildrar ett folk som är helt låst av makthavarnas förtryck. Helt enkelt mästerligt skildrat.

Här kan du läsa recension av No Bears, ett annat mästerverk av Jafar Panahi.

Ett liv med paus
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Alexandros Avranas

Ett skrämmande drama som skildrar hur barnen drabbas när Immigrationsverket är stelbent och inte kan förstå hur det är att behöva fly från sitt land för att rädda sitt liv. Sergej var rektor i en skola i Ryssland, han hade bra jobb och bra lön och hans fru var lärare. De hade ett bra liv med sina två döttrar. Men Sergej lät elever på skolan läsa texter om yttrandefrihet och demokrati vilket gjorde att han blev förföljd, hotad och misshandlad av rysk polis och ryska säkerhetstjänsten.

Sergej och har fru Natalia har flytt till Sverige. I början går det mycket bra. De lär sig det svenska språket och deras två döttrar går i skolan och är engagerade i fritidsverksamhet. Den äldre övar simhopp och den yngre är med i en kör.

Det är intressant att filmens händelser utspelas 2018, några år innan Putin attackerade Ukraina. Den fullskaliga invasionen av Ukraina började den 24 februari 2022. Att Putins Ryssland inte tillåter opposition känner nog de flesta till. Det blir därför väldigt absurt när Immigrationsverket ifrågasätter Sergejs skyddsbehov.

Tryggheten rämnas när Immigrationsverket vill skicka tillbaka hela familjen till Ryssland och verkets utredare ifrågasätter Sergejs behov av skydd och tror inte på hans berättelse. Men tanke på att han är välutbildad och hade ett välbetalt arbete i Ryssland är det svårt att förstå Immigrationsverkets beslut.

Pressen på Sergej och hans familj blir outhärdlig. Det är mycket bra berättat i filmen och en många representanter för myndigheter blir absurda okänsliga byråkrater.

Jag hoppas denna film öppnar för många tankar och diskussioner kring flyktingfrågor och framför allt barnens situation.

Från Wikipedia:
Asylsökande med apatiska barn, i medierna kallade apatiska flyktingbarn, började förekomma i svensk samhällsdebatt under 2005. Barn som sökt asyl i Sverige och som blivit apatiska blev föremål för stort medieintresse och omfattande politisk debatt. En statlig utredning tillsattes för att utreda fenomenet.

De i medierna uppvisade barnen led (till synes) av katatoniskt tillstånd, en oförmåga till vilja. Apatin ansågs länge vara en reaktion på depression, uppgivenhet och stress med ursprung i en kombination av asylprocessens osäkerhet och tidigare våld och övergrepp i hemlandet. När fenomenet började uppmärksammas i medierna hävdade vissa att det inte rör sig om ett psykiatriskt tillstånd och att det är imitation, manipulation, undernäring och simulering som ligger bakom apatin.

Detta är en film jag tror ingen kan se utan att reagera. Denna film gör precis det som teatermannen Brecht vill göra med sina draman: Den berättar något och när vi går ut från salongen vill vi vara med och påverka.

Zootropolis 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jared Bush, Byron Howard

Nio (!?) år har passerat sedan den första Zootropolis hade premiär, en film som ledde till stora applåder och minst lika storslagna inkomster. I klassisk Disney-anda har uppföljaren tagit sin tid. En av upphovsmakarna bakom den första filmen Jared Bush – regissör och manusförfattare, har dock inte legat på latsidan, detta med bidrag till supersuccén Vaiana/Moana och dess uppföljare. Andre-regissör Byron Howard har i sin tur svarat för regin av Encanto. Men nämnda projekt känns nu som rena bryggor och andningspauser. För det är med Zootropolis 2 som allt faller på plats och leder till en enastående uppföljare som kompenserar på sin brist på originalitet med besinningslösa mängder passion och entusiasm.

Trots framgångarna förblir Zootropolis aningen bortglömd, detta i en ständig ström av animerade filmer från väst, vars estetik blir alltmer unison. Zootropolis dras också med oändliga många troper och klyschor, framförallt visuellt. De antropomorfa karaktärerna samt tematiken om vänskap och tillit är lika gamla som hopplösa. Därför är det inte vidare förvånande att uppföljaren inleds men en snabb summering av den första filmen. Men efter denna resumé verkar Bush och Byron samt alla inblandade vara omåttligt laddade och redo att leverera animerade stordåd.

Det skall sägas att Zootropolis 2 inte erbjuder några större revolutioner eller uppenbarelser vad gäller konsten att göra en uppföljare. Berättelsen är ytterst standardiserad med klassiska inslag från de bästa av uppföljare, som en djupare studie i karaktärerna och en gnutta mer allvar och mörker. Men vad filmen saknar i form av originalitet kompenserar den för med häpnadsväckande entusiasm som verkligen smittar av sig. Det brukar sägas att det har ytterst liten betydelse om upphovsmakarna och de medverkande haft roligt under skapandet av filmen. Att det snarare kan vara ett recept för katastrof då nöje tagit prioritet framför arbete. Men för Zootropolis 2 är den uppenbara skaparglädjen bakom filmen dess största och mest imponerande tillgång. Bush och Howard bryr sig inte om att estetiken – designmässigt, rör sig i bevandrade spår eller att narrativet inte lär vinna pris för uppfinningsrikedom. Istället verkar väntetiden på nio år använts till att samla ork, energi och gränslös entusiasm. Det tempo som filmen rör sig i får de trimmande Formel-1 bilarna från Brad Pitt filmen med samma namn, att likna trötta tvåtakts-mopeder. I en tidig och superb biljakt klargörs filmens oändliga glädje och kondition. Där andra filmer med ett lika hänsynslöst tempo kan framstå flåsiga och ansträngda finns inga sådana bihang här. Trots siffran i titeln och samröre med ett produktionsbolag som man kan säga både det ena och det andra om, är detta en av de mer genuint kreativa och entusiasmerande filmerna under året. Allting flyter på som ett rinnande vatten där humor, charm och oväntat sluga ordvitsar ständigt levereras.

Att regissörsduon också vågar ta filmen in på aningen vuxnare territorium, som en oväntat allvarlig men samtidigt lättförståelig tematik kring segregation, eller flertalet skämt som lär flyga över huvudet på de allra yngsta, visar på ett oväntat mod. Ytterligare en aspekt som stärker är ensemblen av aktörer som skänker sina stämmor till de uttrycksfulla och karismatiska djuren. Där andra valt att rollbesätta efter maximal stjärnglans väljer Zootropolis 2 att fortsätta med att ta skådespelare som behärskar konsten att agera med sin röst. Därför får vi superaktörer som Ke Huy Quan och David Strathairn och inte slumpmässiga kändisar. Även hos skådespelarna finns en närmast obegriplig passion för projektet. Jason Bateman är fortfarande lysande som slug – men välvillig, räv och Ginnifer Goodwin är underbart charmig som smart och modig kaninkonstapel.

Berättelsen är – som konstaterat, berövad på vidare originella kvalitéer men det sätt som filmen använder tematik som brott och straff ger filmmakarna möjligheter att motverka mycket av det förutsägbara. Detta genom att introducera mysterium, vändningar och action i stunder som annars hade kunnat blir till expositions-tunga mellanrum. Humorn som filmen förlitar sig på är lika bred som den är varierad, de många ordvitsarna må nå en viss mättnad men då bjuds det på stilfulla referenser till filmklassiker, underbar slapstick samt gränslös kreativitet som stickas ihop med vansinne.

Att berömma de visuella kvalitéerna i en film signerad Disney känns som verbalt överflöd. Men Zootorpolis 2 är – som väntat, oförskämt välgjord och besitter teknik mer avancerad än hela NASA. Detaljrikedomen och den sanslösa färgpaletten är lika snygg som den är imponerande.

Väntetiden på nio år må inte ha lagts på att skapa filmhistoriens mest originella uppföljare, istället var mellanrummet nödvändigt för att leverera en makalösa urladdning av kreativitet och skaparglädje. Zootropolis 2 är en av 2025 års snyggaste och mest underhållande filmer, en underbar åktur som briljerar i konsten att roa.