• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Dolittle – en stor besvikelse

21 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Dolittle
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Stephen Gaghan
I rollerna: Robert Downey Jr, Antonio Banderas, Michael Sheen, Jim Broadbent, Jessie Buckley, Harry Collett, Rami Malek, Octavia Spencer, Kumail Nanjiani, John Cena, Marion Cotillard, Tom Holland, Selena Gomez, Ralph Fiennes, Emma Thompson. m fl.
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Jag älskade filmen Dr Dolittle som kom 1998 med Eddie Murphy i rollen som läkare som av en händelse plötsligt återfår gåvan han hade som barn; att kunna tala med djur. Det var en film som spred glädje och hade den underbara sången ”Tala med djuren” som jag och mina barn länge gick och sjöng. Jag tvivlar på att denna nya version av Dolittle kommer att sprida liknande positiva energier bland barnfamiljer.

Här är det tvärtom en actionfilm med samma mall som Pirates of the Caribbean och en massa liknande filmer: ni känner säkert väl till mallen vid det här laget: en blivande hjälte är deprimerad och har gett upp gnistan, plötsligt händer något och hjälten behövs och hen rusar för att rädda världen. Det visar sig vara svårare än hen trott och hen måste ge sig ut på en farlig resa. Där finns någon annan person som inte är en hjälte men väldigt gärna vill följa med. Hjälten säger nej men denna person lyckas förstås klura sig med ändå. En ond person bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet. En mängd svårigheter möter hjälten och dennes brokiga medhjälpare. När det ser som mörkast ut vänder det.

Det finns tusentals actionfilmer som bygger på denna mall. En del är bra, andra sämre. Det räcker inte att följa mallen och peppra den med en drake för att göra en bra film. Jag förstår inte hur en filmskapare kan misslyckas med en sådan underbar berättelse som Dr Dolittle. Men här är det förutsägbart in i minsta detalj och redan efter femton minuter längtade jag efter att filmen skulle ta slut.

Hur man dessutom lyckas få en av världen charmigaste skådespelare, Robert Downey Jr att tappa all sin gnista i en film, det är en gåta. Hur kan en regissör misslyckas med att låta honom briljera med sin charm. Jag tänker glömma att jag sett honom i den här filmen. Han är för bra för att jag ska svärta ned min bild av honom med detta misslyckande.

Filmens handling är i stort sett fristående från den förra filmen. Vi möter en djupt deprimerad Dr Dolittle som förlorat livsgnistan och slutat att hjälpa sjuka djur eller människor efter att hans förlorat sin älskade fru sju år tidigare. Ja sorg kan förändra människor i grunden. Men här är det skildrat så överdrivet, så fjantigt – han blir en löjlig figur bara. Det visar sig att den brittiska drottningen ligger för döden och om hon dör förlorar Dolittle det stora område han har till alla djuren. Han tvingas agera och beger sig till Buckingham Palace med gorilla, vandrande pinne struts, hund med flera djur. Det finns några scener som är lite små-mysiga men dessa scener räcker inte för att rädda filmen.

Nej det hade nog varit bättre att göra en uppföljning med Eddie Murphy och i den mer musikaliska versionen.

Dolittle är en stor besvikelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen

20 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Guillaume Nicloux

Michel Houellebecq är en författare som vågar bryta mönster och vågar ifrågasätta saker. I många ögon är han kontroversiell. Jag tycker han är både rolig och modig – och framför allt tror jag den gör ett misstag som tar honom på orden. Han porträtterar långt ifrån perfekta människor, det är vad jag konst kan göra, ge oss insyn i andras existens.

Filmen ”Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” är en helt underbar skildring av vår tid. På ett sätt fortsätter på filmen ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” som kom för fem år sedan. Kidnapparna från den filmen dyker upp en bit in denna nya film.

Houellebecq har frivilligt lagt in sig på Thalasso, ett slags spa, en form av hälsohem där han utsätts för alla möjliga behandlingar med stor influens av new-age med lerinpackningar, kryterapi, massage av olika slag. Det mesta är jobbiga terapier men det värsta av allt är väl dels att han inte får röka, inte ens utomhus, och inte heller dricka en droppe alkohol. Ingen vin serveras till maten.

Då möter han i korridoren sin räddare, skådespelaren Gérard Depardieu som har varit på Thalasso många gånger och vet hur man gör för att både ta sig en rök och dricka vin. De har kul tillsammans och de samtalar om livets både stora och små frågor. Vad är döden? Vad är uppståndelsen?

Mitt i detta blir Houellebecq kontaktad av en de som kidnappade honom fem år tidigare. Kidnapparen vill ha hjälp för att hans 80-årige mamma har lämnat hemmet. Kidnapparen misstänker att Houellebecq vet var hon är eftersom han fick sådan bra kontakt med mamman då han var kidnappad.

Filmen är rolig och av och till riktigt absurd och den ger en hel del att reflektera över. Både Houellebecq och Depardieu bjuder på sig själva och har inga problem att driva med sig själva.

Det är dock ingen film för den som är utan humor. Och inte en film för den som inte är öppen för olika sätt att se på livet. Där finns bland annat en rolig scen då Houellebecq blir spådd av en ung kvinna med tarotkort. Jag tycker om filmens öppna förhållningssätt och den var mycket bättre än jag hade förväntat mig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Houellebecq, Recension, Scen

Filmrecension: Bad boys for Life – Häftigaste Bad boys hittills

16 januari, 2020 by Birgitta Komaki

Bad boys for Life
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi: Bilall Fallah och Adil El Arbi

Snutarna Mike Lowrey (Will Smith) och Marcus Burnett (Martin Lawrence) är tillbaka på filmduken. Lite äldre men knappast klokare. Med full energi kastar sig Mike över brottslingarna medan Marcus backar upp honom under protest.
Efter den inledande vansinneskörningen genom stan får Marcus hålla sitt lilla barnbarn. Kanske dags för honom att gå i pension?
Men sedan drar historien igång, när det ena mordet efter det andra sker.
Skurkarna är naturligtvis sig lika. De skjuter och missar och gör volter med motorcyklar och bilar.
Att tiden har gått sedan tidigare filmer märks speciellt när den unga polisstyrkan AMMO kommer med i handlingen. De använder nya tekniska metoder , dataspaning och drönare. För att inte tala om sättet att snacka sig in på krogen utan att använda polisbrickan. Att det blir friktion mellan olika åldrars sätt att verka är självklart.
Även om många skämt är förbrukade förr, till exempel om män och småbarn, män och spa och män och meditation så är det roligt. Mike och Marcus ständiga gnabbande är roligt men blir så småningom ganska uttjatat.

Jag tycker det är en film med mycket action och en bra handling. Det här är film där det händer mycket snabbt och våldet blir som en filmhändelse. Inga utdragna dödsscener och tortyr förekommer utan alla dör snabbt och enkelt. Det är mer roligt än spännande och Will Smith och Martin Lawrence gör vad de kan av sina roller. Snacka kan de och det gör de hela tiden med bravur. Skönt att skämten inte är sexistiska och att kvinnor är lika skickliga som män. Det ger jag ett extra plus för. Minus dock för det sentimentala slutet som känns för konstruerat.

Den här filmen blir säkert ett dragplåster för biograferna. Kanske vi om tio år får se Mike och Marcus hoppa in som pensionerade poliser på specialuppdrag. Ty Bad Boys blir nog aldrig Good Men och coola poliser kommer alltid att behövas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

15 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

”Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cats, Filmrecension, Musikal, Recension, Scen

Filmrecension: Alice och borgmästaren – kunde blivit bra men blev väldigt seg

14 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Alice och borgmästaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Nicolas Pariser

Alice är en ung kvinna som studerat humanistiska ämnen och en del filosofi. En dag får hon ett jobb i kansliet hos borgmästaren i Lyon. Det visar sig att hon fått en högst udda jobb: hon ska vara filosof till borgmästaren som hamnat i en slags existentiell kris. Borgmästaren som alltid varit en driftig och handlingskraftig socialist har börjat tappa gnistan, han har inga idéer längre. Gå i terapi vill han inte så lösningen blir att rekrytera en filosof.

För mig låter det som ett spännande upplägg. Det skulle kunna bli en jättebra film. Och den är engagerande i omkring tjugo minuter. Sedan tappar den för mycket fokus. Den virrar hit och dit mellan olika frågeställningar. Den försöker helt enkelt skildra för mycket och för många olika frågor och teman.

Vissa delar av filmen skulle kunna blivit jätteintressant, som diskussionen kring vad vänsterrörelsen blir om eller när dess företrädare tappar kontakten med det vanliga folket. Ett annat tema som flaggades var det digitala samhället i förhållande till att bevara gammalt hantverk. Ett annat tema var anspråkslösheten i motsats till den maktkamp som ofta uppstår på politiska arbetsplatser som borgmästarens kansli. Ett återkommande tema var konflikten eller mötet mellan de intellektuella akademikerna och de handlingsinriktade maktmänniskorna som politiker.

Ett skäl till att filmen inte heller lämnade några bestående intryck var att den inte förmedlade hur huvudkaraktärerna kände. Ville borgmästaren verkligen bli president eller inte?

För många frågor hände i luften och berördes för lättsamt. På så sätt blev filmen aldrig berörande utan istället väldigt seg.

Anledningen till att den inte fick ännu sämre betyg var dels de första tjugo minuterna och att den emellanåt nuddade vid intressanta frågor.

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Sida 253
  • Sida 254
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in