• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Weathering with you

19 februari, 2020 by Redaktionen

Weathering with you
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 21 februari 2020

Det regnar över Tokyo. I strida strömmar faller regnet från himlen och lämnar huvudstaden i en grå, översvämmad, paraplybeklädd bubbla. Invånarna har glömt hur en blå himmel ser ut, de kommer inte längre ihåg hur det känns med solens strålar mot huden. De allra flesta har vant sig vid att ständigt vara blöta och alltid behöva ha blicken ner i marken. Barnen leker inne, marknaderna går dåligt, bröllop bli inställda.

Hit rymmer den unge pojken Hodaka Morishima för att bygga upp ett liv. Han blir vän med den skrangliga Keisuke Suga som ger honom jobb som skribent för deras tidning som undersöker ockulta fenomen, så som den omtalade ”weather-maiden” som styr vädret. I ett tumult möte träffar han den unga flickan Hina Amano. De utvecklar en vänskap och Hina visar Hodaka hur hon kan få regnet att upphöra och solen att komma fram. Hon kan styra regnet. Hon är en ”sunshine-girl”

Tillsammans bestämmer de sig för att uppfylla invånarnas viljor att få regnet att upphöra, om bara så för en liten stund för att kunna bege sig ut på gatorna utan att bli skyblöt. Att kunna gifta sig utan att oroa sig för att regnet kommer spola bort vigseln. Att kunna kalla på sin älskades ande och inte vara orolig att han inte ska hitta tillbaka i det stormiga vädret. Först är det lustfyllt och enkelt och de lyser upp människornas tillvaro men allting har ett pris och snart måste Hina bestämma sig för vad som är viktigast. Hennes liv eller andras solsken.

”Weathering with you” är en animerad japansk film skriven och regisserad av Makoto Shinkai, tidigare känd för ”The garden of words” och ”Your name”. Den blev nominerad i fyra Annie Award vilket gör den, tillsammans med ”Spirited Away och ”Millennium Actress”, den tredje filmen att få så många nomineringar. Den vann också pris för ”Bästa animerade film” på Asia Pacific Screen Awards 2019.

Filmen blandas med fantastiska vyer från himlen och storslagna panoramapareringar över Tokyo. Det hela är ackompanjerat av det japanska bandet Radwimps som slår an en ton vilket gör att hela filmen lyfter. De skrapa kontrasterna mellan fullkomligt öronbedövande ösregn till de stillsamma solstrålarna som letar sig igenom himlen och lämnar marken tyst och tom är väldigt effektfullt. Likaså de drömska inslagen där Hina faller, lyfts, dansar med himlen är väldigt vackra.

”Weathering with you” har den fina blandningen mellan overkliga händelser och verkliga relationer. Den tar upp det stora mellan människan och himlen och det lilla mellan människan och människan. Det är en film om kärlek, vänskap och uppoffringar och vad man kan göra för att det ska sluta regna och vad man är villig att gå med på för att det ska regna för alltid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Emma – jag föll pladask trots att det är en kostymfilm

12 februari, 2020 by Rosemari Södergren


Emma
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2020
Regi: Autumn de Wilde
Längd: 2 tim 4 min
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Bill Nighy, Mia Goth, Miranda Hart, Josh O’Connor, Callum Turner, Rupert Graves, Gemma Whelan, Amber Anderson, Tanya Reynolds, Connor Swindells m fl.

För älskare av Jane Austens romaner är det här en efterlängtad film, förmodar jag. Jane Austens roman publicerades 1816. Som i hennes andra romaner utforskar Austen förnäma kvinnors bekymmer och svårigheter i georgianska England. Emma handlar om faran med att missförstå romanser och en ung välbärgad, bortskämd kvinna, Emma, som lägger sig i andras liv och styr och ställer efter vad hon tror är det bästa för andra. Romanen är liksom filmen en rolig komedi med alla dess karaktärer.

Emma är en snygg, vacker kostymfilm som jag egentligen inte borde tycka om. Den utspelar sig i en överklassmiljö där tjänare till och med kan klä på mannen eller kvinnan de jobbar för och där gränserna mellan de olika samhällsklasserna är stenhårda. Filmen är dessutom förutsägbar nästan in i detalj. Men ändå faller jag. Den är helt förföriskt filmad med en lång rad av de duktigaste brittiska skådespelarna och musik som lyfter scenerna.

Mellan raderna finns förstås en hel del samhällskritik eller åtminstone en skildring av samhället och kvinnors situation. Det är alltid positivt när allt sådant inte skrivs på näsan utan man får tänka lite själv, när saker delvis berättas under ytan.

På Wikipedia berättas om romanen Emma att innan Austen började skriva romanen skrev hon att ”jag kommer att skapa en hjältinna som ingen förutom jag själv kommer tycka om mycket.” Hjältinnan, Emma Woodhouse, är en snygg  överklasskvinna som ställer till det en hel del för andra människor då hon tror att hon förstår situationer och människor bäst.

Emma bor tillsammans med sin far i ett stort hus. Hennes syster har gift sig och flyttar hemifrån några år tidigare och hennes mamma har varit död länge. I filmens början flyttar hennes guvernant, då guvernanten ska gifta sig med Mr Weston. Ett par som givetvis Emma anser sig ha sammanfört.

Det har kommit en ung kvinna, Harriet, till bygden och det är en del mystisk kring denna unga kvinna, då ingen vet vilka som är hennes föräldrar. Emma tar vara på tillfället att få en ung kvinna till beundrande väninna och tar henne till sig att kunna styra och ställa med Harriets liv. Och för att måla fram en fin bild av sig själv, förstås. Emma ser sig som en fin godhjärtad kvinna. Eller vill i alla fall ge sken av det. Harriet råkar vara förälskad i en ung bonde, och det är i Emmas ögon absolut ingen lämplig förbindelse. Emma själv skulle inte ens kunna nedlåta sig till att tilltala den unge bonden. Eftersom han är bonde äger han en egen gård och därför kan han inte bli föremål för hennes fattighjälp och han är samtidigt alldeles för obetydlig på samhällsstegen för att Emma ska tala med honom.

Det är en rolig och varm film, mycket välgjord och trots att det inte är en film jag borde tycka om så föll jag pladask. En film med en underbar uppsättning av karaktärer, spelade av några av de bästa engelsk-talande skådespelarna just nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet

7 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Regi Moa Gammel

En krystad detektivhistoria utan spänning eller igenkännande.

I filmen Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet har tiden stannat någonstans på 50-talet. De populära detektivböckerna har filmats förr och lånas fortfarande mycket på biblioteken. Tågrånarens hemlighet kommer nog att hitta sin publik eftersom efterfrågan på spelfilm för barn är stort.

Intrigen är den vanliga från Lassemaja-böckerna. När telefonen ringer på den lilla detektivbyrån är Lasse och Maja alltid redo att rycka ut. De hjälper polismästaren i alla svårlösta fall. I den här historien är handlingen enkel och de vuxna lika enfaldiga som tidigare. Lite moderniserat med en kvinnlig polischef, en färgad fångvaktare och erbjudanden om förstoringsglas med GPS. Men historien känns som mossig 50-talsnostalgi, mer för vuxna än för barn. Barn är barn och många tycker om mysterier men filmen känns väldigt omodern. Det samhälle som detektivbyrån verkar i är 50-talets småstad, där tågen ännu stannade vid de små stationerna och alla visste vem stinsen och polischefen var.

Men jag saknar charmen och sammanhangen i historien.

Synd på fina skådespelare , Tomas Norström, Thmas von Brömssen, Alexej Manvelov, Ulla Skoog med flera som deltar i den här träiga historien. Roligaste rollprestationen har faktiskt autopiloten som styr tåget med jämna mellanrum. Och som vuxen kan jag uppskatta det fina landskapet och att barnen alltid får rätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Familjefesten – en dramatisk och komisk historia

5 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Familjefesten
Betyg 3
Svensk premiär 7 februari 2020
Regi Cédric Kahn

Ingen släktfest utan att konflikter kommer upp till ytan. Här kommer de inte bara upp till ytan utan hela havet stormar.

När Andréas (Catherine Deneuve) skall fira sin 70-årsdag kommer sönerna hem. Vincent (Cedric Kahn) är civilekonom med läkarhustru och två söner i 10-årsåldern och Romain (Vincent Macaigne) är en emotionell fotograf med hälften så gammal flickvän i släptåg. Miljön är fantastisk med ett stort hus och fin prunkande trädgård. Med maten i centrum, ankan som ska trancheras och med barnbarnens inrepeterade pjäs samlas familjen för att festa. Allt skall filmas av sonen Romain som enligt honom själv är berömd skapande fotograf. Det hela artar sig till en trevlig fransk familjemiddag tills Claire (Emmanuelle Bercot) dyker upp efter tre års bortavaro. Naturligtvis blir glädjen stor över återseendet men festen och middagen urartar snart. Claire varvar sina utbrott av moderskärlek för sin övergivna dottern med våldsamma angrepp på allt och alla. Dessutom äger Claire en stor andel av huset som hon inte fått betalt för och nu vill hon sälja huset.

Cathrine Deneve är matriarken som tröstar och förstår, slätar över och jämkar. Hon bara finns där utan att ta stor plats. Jag älskar när hon försöker klämma fast grillen med händerna på bilen som Romain kvaddat. Hon lämnar stor plats för övriga skådespelare och Emmanuelle Bercot är den som allt snurrar kring. Hon gör Claire till den mest instabila, provocerande och gränslösa familjemedlem man kan tänka sig. Och då är det ändå en intensiv familj med skämt och retsamma samtal som urartar i gräl och där stämningen skiftar snabbt.

Den här filmen har mycket av allt. Lite för mycket för två timmars film men den är underhållande. Jag har inte tråkigt en sekund men efteråt känner man sig ganska övermätt. Det ständiga skeendet och snabba intensiteten , liksom orden som flödar snabbt gör att man skulle vilja stoppa för att smälta allt. Emmanuelle Bercot gör en fantastisk prestation och henne vill jag gärna se mer av. En dramatisk och komisk historia som kunde vara sann.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Waves – kryper under huden

4 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Waves
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Längd: 2 tim 15 min
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
Regi: Trey Edward Shults. I rollerna: Taylor Russell, Kelvin Harrison Jr., Alexa Demie, Bill Wise, David Garelik m fl

En film som berör och som handlar om hur vi möter svåra tragedier i livet. Hur går vi vidare? Hur lever vi med de känslor av skuld som alltid finns med? Människor har en förmåga att känna skuld också när man inte kunde förhindrat en fruktansvärd händelse. Hur kan en familj som drabbats av en svår tragedi hitta till något sätt att fungera på?

Filmen kretsar kring en svart medelklassfamilj i södra Florida och framför allt sonen uppfostras med det amerikanska idealet/filosofin att det viktigaste av allt är att vinna, att alltid träna stenhårt och planera och sikta på att vinna. Att endast vinnaren räknas. En livsfarlig filosofi som på många håll genomsyrar det amerikanska samhället och som skapar många tragedier. Alla kan inte vinna. För varje segrare finns en lång rad förlorare och då det inte är själva kampen och viljan som räknas utan bara segern blir det ett livsideal som för med sig att många människors liv förstörs.

Pappan i familjen kräver stenhård disciplin av tonårssonen Tyler. Till och med när Tyler vinner sina matcher på brottnings-arenan har pappan gnäll och klagomål för att han vill att sonen ska vinna matcherna ännu snabbare och vara ännu mer överlägsen.

I beskrivningen av filmen från filmbolaget står:
Från den hyllade regissören Trey Edward Shults kommer Waves, en hjärtskärande berättelse om människors förmåga till medkänsla och om att växa som människa även i de mörkaste tider.
Filmen följer en afrikansk-amerikansk förortsfamiljs episka, känslomässiga resa – ledd av en välmenande men dominerande pappa – där de upplever kärlek, förlåtelse och att komma varandra närmare efter en förlust.

Nja, jag tycker inte det träffar helt rätt. Beskrivningen haltar. Filmen är mycket bättre och starkare än vad den beskrivningen säger och handlar om mer än så.  En av filmens många styrkor är att den ibland säger mycket och gör det tydligt men också säger en hel del mellan raderna. För mig är de bästa filmerna de som låter mig tänka och känna själv.

Vid ett tillfälle säger pappan att han har så höga krav på sonen för att som färgad i det amerikanska samhället räcker det inte att vara medelmåttig. För att en svart man ska kunna lyckas krävs det att han är vinnaren.

Intressant är skillnaderna mellan sonens och dotterns uppfostran, hur dottern inte alls har dessa skyhöga förväntningar och krav på sig och därför kan utvecklas till en bättre människa och hitta sig själv medan sonen går bort sig och inte kan hantera motgångar.

Ett stort plus får filmen för ljud och musik. Musiken är en stor del av handlingen och det är inte många filmer där musiken på  liknande sätt genomsyrar filmens berättande.

Ett stort plus också för skådespelarna bland annat duktiga Lucas Hedges som Oscarnominerades för sin roll som Patrick Chandler i Manchester by the Sea.

Waves är en film som kryper under huden och jag har svårt att tänka mig att någon kan se den utan att tänka på livet och våra relationer. En stark film och mycket skickligt filmskapande bakom på många nivåer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in