• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Shirley – en lysande Elisabeth Moss men den största behållningen var skildringen av det patriarkala systemet

11 september, 2020 by Rosemari Södergren

Shirley
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Josephine Decker
Manus Sarah Gubbins, Susan Scarf Merrell
Medverkande Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman

Det surras mycket kring denna smygande skräck-thriller och mest av allt surras det kring Elisabeth Moss och hennes rolltolkning av skräckförfattaren Shirley Jackson. Moss gör sitt livs roll, skriver en del. Ja, jo, tja, visst … Elisabeth Moss är en skicklig skådespelare men att redan nu utropa att hon gjort sitt livs roll känns lite väl tidigt: hon är född 1982 och har förhoppningsvis många år kvar att prestera. Ja hon är bra i rollen som skräckförfattaren Shirley Jackson i denna inte direkt biografiska dramatisering. Lika imponerande är Michael Stuhlbarg i rollen som hennes make professor Stanley Hyman. Michael Stuhlbarg gör här en helt annan karaktär än den godmodiga och förstående pappan i kärleksdramat ”Call me by your name”.

Att Shirley bygger på verkliga personer men samtidigt på en fri roman är till filmens fördel. Att följa någons liv eller händelse slaviskt kan ta bort den dramatiska gnistan i filmer. Den fällan har många biografiska filmer fallit i.

En av denna films styrkor är att dess spänning är smygande, det är mycket som sägs under ytan, med långsamma kamerarörelser och halvmörka bilder i ett hus med delvis neddragna gardiner, så instängt som Shirley Jackson och hennes make, litteraturkritikern Stanley Hyman, lever. Med tanke på hur mörka många scener är rent fotomässigt är det en stor fördel att se filmen på bio. På en mindre yta, som en surfplatta, är det svårare att se detaljer i bildsnitten.

I filmen får vi följa en ungt par, Rose Nemser och hennes make Fred som har har fått en position på universitetet. Det unga paret får bo hos Shirley och hennes make tills de hittar något eget. Att få bo hos en känd författare och hennes make professorn låter spännande för det unga paret. Det visar sig finnas en hake i erbjudandet. Stanley förväntar sig att Rose ska sköta hemmet: städa, tvätta och laga mat och passa Shirley, som är oberäknelig då hon inte mår psykiskt bra. Vi inser rätt snart att varken Stanley eller Shirley är särskilt varma personer och de har inte något gott uppsåt.

En ung kvinna har försvunnit från orten. Senast sågs den unga kvinnan bege sig in i skogen. Shirley blir fixerad vid försvinnandet och börjar undersöka försvinnandet och skriver en roman om den försvunna. Denna berättelse bubblar på skrämmande och en del spår pekar mot Stanley. Det är både en brist och en styrka att det finns sådana trådar i filmen som inte nystas upp och vi får inte svaren.

Filmdistributören skriver om Shirley:
Skräckförfattaren Shirley Jackson bor i ett stort hus i en liten amerikansk stad. Hennes make som är collegeprofessor bjuder en av sina protegéer och hans flickvän att flytta in hos dem. Men vad som skulle blivit en intellektuell och kreativ samvaro förvrängs snart till ett socialt spel, misstänkt likt de psykologiska thrillers Shirley är berömd för. En porträttlik Elisabeth Moss (The Handmaid’s Tale, Mad Men) gör briljant huvudrollen baserad på den verkliga 50-talsförfattarinnan.

Det är alltid en fara att se en film med alltför uppskruvade förväntningar. Jag tycker Elisabeth Moss är bra i rollen som Shirley och de övriga tre huvudkaraktärerna är också bra. Det är en sevärd film men inte riktigt skrämmande eller spännande. Den största behållningen för mig var skildringen av det patriarkala systemet i den amerikanska college-världen för inte alltför länge sedan. Det är riktigt obehagligt att se hur kvinnorna måste underordna sig männen, också Shirley är nedtryckt om än inte lika maktlös som Rose.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Visslarna – en rumänsk poliskomedi-deckare

9 september, 2020 by Rosemari Södergren

Visslarna
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2020

En lustig rumänsk poliskomedi som skulle kunna bli väldigt bra om den inte var lite för rörig. Handlingen kretsar kring den rumänske polisen Cristi och en kvinnlig bekant, Gilda. De planerar en kupp där de ska norpa många miljoner euro från maffian, pengar som kommer från knarkaffärer. Men de är inte ensamma om att försöka komma åt dessa miljoner och polismyndigheterna misstänker Cristi för att vara lierad med de kriminella.

Hur involverad Cristi är med de kriminella gängen är svårt att bedöma. Han har lyckats komma in i den innersta kretsen i den rumänska maffian och han verkar vara en korrupt polis.

För att komma åt maffians knarkpengar reser Cristi till kanarie-ön Gomera för att lära sig det hemliga visselspråket. Det är språk där personerna visslar så det låter som om det är fåglar som kvittrar. Genom att kunna detta språk kan de lura poliserna som avlyssnar deras telefoner.

Nu är det inte bara en kamp om att lura poliserna utan det finns kriminella grupper som vill åt knarkpengarna. Det är här filmen tappar en del, det är rätt rörigt att veta vem som är vem och vem som försöker lura vem. Jag förstår att det ska vara en del av filmens charm att det ska vara svårt att veta vem som hjälper vem egentligen. Kanske ett skäl till att filmen inte helt fångade mitt gillande är att det var lite svårt att känna sympati för Cristi och Gilda. De var för opersonliga som karaktärer.

Visslarna var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2019. Filmens distributör beskriver filmen:
En tvättäkta deckare med glimten i ögat och ett stänk noir i rockärmen. Som en rumänsk OCEAN’S 11 med en liten klick JAMES BOND. Hårdkokta bovar, korrupta poliser, vackra men livsfarliga femme fatales och en stor portion humor.

Nja, tänker jag. Jag gillar att filmen kommer från Rumänien och jag gillar att se filmer från länder vars filmproduktion inte dyker upp så ofta på svenska biografer, det är intressant att i förbifarten få en liten inblick i det rumänska samhället. Så sevärd är den även om den skulle vunnit på att inte vara fullt så rörig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Painted Bird – Vackert men repetivt om krigets fasor

2 september, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

The Painted Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 september
Regissör Václav Marhoul
Skådespelare Petr Kotlar, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel, Barry Pepper och Udo Kier.

En mardrömsfärd ned i de djupaste av bunkrar. En fasornas odyssé in i det brinnande infernots djävulsgap. Med tydlig inspiration från Tarkovskijs Ivans Barndom närmar sig The Painted Bird ämnen kring barns utsatthet och hat. Det är våldtäkt, misshandel och ond bråd död.  Till slut blir det väl svulstigt. Den svåra överföringen från bok till film är inte utan ihåligheter.

The Painted Bird tar sitt avstamp i ett Östeuropa i fritt fall. Andra världskrigets apparat har precis påbörjat sin rullning och judehatet i det lilla samhället där pojken har sin boning är påtagligt. Av folket mobbas han ut och påklistras öknamn som “Gypsy” eller ”Jewish Stray”, på svenska judisk vilse. Ensambarnet omhändertas av en äldre kvinna och när så fostermamman tragiskt går bort blir pojken lynchad av bönderna. Han begravs till topp och tå i en öken, men ynglingen tar sig upp och så börjar pojken Joskas vandring genom mänsklig missunnsamhet och misär. Vår brutala natur gör sig påmind i en berättelse om en tid präglad av förnedring och svartsynthet. Massutrotelsen som pågick för fullt på öppen gata där SS-män avrättade judar och romer på löpande band. The Painted Bird är en berättelse om hat.

Pressbild

Av de vuxna misshandlas och utnyttjas Joska. Behandlingen blir sinnebilden för krigets svart-och-vit färgade syn på människan, en kategorisering utifrån hudfärg och/eller nationalitet. Till tonerna av Beethovens Fur Elise ser vi pojken vandra.  Det är doften av Tarkovskijs Ivans barndom och ryska Kom och Se, ett brutalt krigsdrama från 1985 med samma tema om barns utsatthet och krig. Guldlejonnominerade Václav Marhoul vältrar sig i människans tillkortakommanden. Men överföringen från bok till film, från Jerzy Kosiński’s 60-talsnovell Den färgade fågeln till vita duken, har inte varit utan svårigheter. Det poetiska från förlagan fungerar sämre i biomörkret. Scener, den ena brutalare än den andra, känns som påtvingade. Som att filmens huvudsyfte var att pressa in så mycket förtryck och misär det bara går. Speltiden på nära 180 minuter är i längsta laget. Det är synd då det annars är en cineastisk upplevelse. Fotot signerat Vladimir Smutny med suggestiva bilder och Tarkovskij-episka vyer är maffigt och gör mycket för helhetsintrycket. Det är bristen på variation, det repetiva vältrandet i elände, som får filmen att falla. Marhoul väljer att kräma på rejält med bombastisk musik och visuellt guld. Det finns oförglömliga scener som den där pojken kämpar för glatta livet begravd i en ökensand med glupska rovfåglar cirkulerandes runt hans huvud. Sekvensen etsar sig fast på din näthinna. 

Pressbild

Petr Koltar som Joska är utmärkt, både naken självutlämnande med iskall blick och ett lidesefullt anlete. Han delar rampljuset med storheter som Stellan Skarsgård och Harvey Keitel.  Stellan dyker upp i en mindre roll som den humane SS-soldaten Hans och Harvey Keitel agerar i nedbantad gestalt som kyrkans man, men läskigast av dem alla är Udo Kier som förtryckaren Miller. Tyvärr fungerar skådespelet enbart som kamouflage för att dölja filmens brist på innehåll och substans. The Painted Bird är en häftig fyrverkeripjäs, men en lövtunn berättelse håller inte för tre timmars sträckbänk och pojken som så desperat kippar efter luft i en obarmhärtig värld får aldrig andrum i filmen som vill på tok för mycket för sitt eget bästa.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Audition – om vad vi är beredda att offra för vår dröm

1 september, 2020 by Rosemari Södergren

The Audition
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Ina Weisse

En film där det viktiga egentligen utspelas under ytan, i karaktärernas undermedvetna och i deras hemliga tankar. Anna är lärare på musikkonservatoriet i Berlin. The Audition är en stark och vacker film om vems drömmar vi vill förverkliga och varför och vad vi är beredda att offra för vår dröm.

På en uttagning av kommande elever känner Anna en stark dragning till den unge Alexander, fast flera av hennes kollegor  inte tror att han har möjlighet att utvecklas tillräckligt under provperioden på sex månader för att bli slutgiltigt antagen. Anna (som spelas av Nina Hoss från bland annat Homeland) får uppdraget att träna Alexander inför den slutliga uttagningen. Hon går in för uppgiften med högsta möjliga engagemang.

Hennes engagemang för Alexander påverkar människorna i hennes omgivning. Annas son Jonas som verkar vara något yngre än Alexander men redan är antagen till musikkonservatoriet blir svartsjuk på uppmärksamheten. Relationen mellan Anna och Jonas är inte den bästa och han verkar mer och mer vilja slippa förverkliga mammans krav på att han ska spela fiol.

En del i filmen är lite oklart. Anna har en relation till musikern och instrumentbyggaren Philippe som bor i samma hus. Det kommer aldrig fram om han är pappa eller inte till Jonas.

Egentligen handlar filmen inte om träningen av Alexander inför den stora uttagningen. Den handlar om vad vi satsar på i livet och vad vuxna inte förverkligat av sina drömmar och mål i livet och därför kräver att deras barn ska förverkliga detta. När Annas son Jonas mer och mer verkar vilja sluta med att spela fiol är Annas nästan maniska engagemang i Alexander som ett substitut. Anna själv stoppades av sjukdom att nå sitt mål.

Filmen har många styrkor. Duktiga skådespelare som får spela utan stora åthävor. Bara en blick kan säga så mycket. Nina Hoss prisades som bästa skådespelerska på filmfestivalen i San Sebastian och på Stockholms internationella filmfestival 2019. Det två unga skådespelarna, Ilja Monti som Alexander och Serafin Mishiev som Jonas lär få se mer av i kommande filmer, de är oerhört duktiga.

Filmens foto är vackert och stämningsfullt, men fina miljöer från Berlin och även om tidsaspekten aldrig uttalas känns det som att handlingen utspelar för några decennier sedan. Inte en mobiltelefon, inte en dator syns i filmen och ingen verkar tala om Facebook. Så befriande skönt.

En av filmens stora styrkor är också att det är mycket som inte sägs rent ut. Det bubblar under ytan och vi kan dra egna slutsatser.

Det är förstås mycket fiolmusik i filmen. Egentligen är jag inte förtjust i musik som baserar på fiol men här uppskattar jag och kan till och med njuta av vissa stycken.

I beskrivningen av filmen från filmdistributören står det: The Audition är ett kraftfullt musikdrama om en beslutsam fiollärare som gör allt i sin makt för att förverkliga sin unga elevs potential.
Nja, frågan är egentligen vems dröm hon vill förverkliga. Det är filmens egentliga handling.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: There Is No Evil – ett mästerverk helt enkelt

31 augusti, 2020 by Rosemari Södergren

There Is No Evil
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regissör Mohammad Rasoulof
Vinnaren av Guldbjörnen Berlinale 2020

Ett mästerverk helt enkelt, en film som vibrerar av smärta av att leva i ett land där lagar och makthavare tvingar medborgare att begå brott mot vad som är rätt och fel, tvingar människor att agera mot sit samvete. Filmen vann Guldbjörnen Berlinale 2020 – och det känns rättvist. Ska du bara se en film i år – se den här.

Huvudfrågan i filmen är: Vad kan du göra när samhället tvingar dig att döda? Överleva eller göra motstånd? Och motstånd betyder att du måste offra allt du har kärt, förmodligen.

Filmes regissör Mohammad Rasoulof vet av egen erfarenhet hur det är att ställas inför denna fråga. När regissören Mohammad Rasoulof kom hem från Cannes 2017 med sin prisvinnande film A Man of Integrity, stod han inför ett ettårigt fängeslestraff. Efter avtjänat straff är han nu belagd med yrkesförbud i Iran och får inte lämna landet. Men precis som landsmannen Jafar Panahi, låter han sig inte stoppas.

Det är lättare för en kortfilm att ta sig förbi de iranska myndigheternas radar. Därför är There Is No Evil sammansatt av fyra kortfilmer som tillsammans bildar en våldsam uppgörelse mot dödstraffet och filmen är, precis som det står i ett pressmeddelande: ett mäktigt testamente för de som lider under förtryck.

Filmen är uppbyggd av fyra sammanlänkade berättelser där vi får se vanliga människor utan makt som lever sina vardagliga liv men av det förtryckande samhället tvingas ta ställning: utföra förtryckarnas order och kunna leva i lugn och trygghet med sina närmaste eller göra motstånd och tvingas fly. Filmen är trovärdig och filmens titel säger mycket: Är en enskild människa ond när han eller hon tvingas av makthavare att utföra vidriga gärningar?

I filmen får vi följa fyra personer vars liv flätas samman. Heshmat verkar vara en exemplarisk familjeman som ger sig iväg tidigt varje morgon. Han har oändligt tålamod med sin fru och dotter, verkar vara den god man. Men vad jobbar han egentligen med? Pouya gör sin militärtjänst och har utsetts till att dra medverka under avrättning av dömda personer. Han kan inte förmå sig att gå emot allt han står för, och döda en annan människa. Javad gör också sin militärtjänst och han har sett till att få tre dagars permission för att komma hem till sin flickväns födelsedag och då passa på att fria till henne. Det visar sig att dessa dagar innehåller fler hemligheter och inte alltför lyckliga sådana. I den sista kortfilmen binds handlingen samman så vi får se Bahram son är läkare men inte kan utöva sitt yrke. Han har sin brorsdotter på besök och hon vill utbilda sig till läkare och hon vill veta varför han inte jobbar inom sitt yrke. Att berätta sanningen är inte helt enkelt.

Detta är årets bästa film hittills i mina ögon. Den är stark, den går inte att värja sig emot och jag tänker på den länge efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in