• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Adam

30 september, 2020 by Rosemari Södergren

Adam
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Maryam Touzani

En skrämmande film, jag är mycket fint filmad och berättad men samtidigt gör mig så ledsen då jag förstår hur illa behandlade många kvinnor blir när de blir gravida utan att vara gifta. Filmen skildrar hur verkligheten fortfarande är för många kvinnor runt om i världen. I många delar av världen är det fortfarande en skam att föda barn utanför äktenskapet. Kvinnor tvingas föda sina barn på gatan på platser långt hemifrån, för att sedan omedelbart lämna bort barnet.

I denna film får vi följa Samia, en ung kvinna som är höggravid. Hon sover på gatan i en arabisk storstad och söker desperat efter möjlighet att få jobba för att kunna äta och överleva tills hon fött barnet och kan lämna bort det och bege sig hem till byn. Hon kan inte visa sig som ogift och gravid i byn.

Det sägs aldrig rent ut var vi befinner oss men då människorna betalar med dirham kan vi dra slutsatsen att filmens handling utspelas i Förenade Arabemiraten. Det är troligen medvetet av regissören att inte vara tydlig med var vi är i filmen. Problemen för kvinnor kan vara liknande i många länder.

Samia knackar på hos människor och ber om jobb. Överallt blir det nej tills hon en dag hamnar som änkan Abla som försörjer sig och sin dotter på att baka. Berättelsen känns så äkta och skådespelarna är så duktiga.

Adam hade världspremiär i Cannes 2019 i sektionen Un Certain Regard och i Sverige inviger filmen årets upplaga av Malmö Arab Film Festival i Malmö den 8 oktober.

Filmen bygger delvis på en verklig händelse:
– Jag kände en ung kvinna som var inspirationen till Samia, berättar regissören Maryam Touzani. Hon hamnade i Tanger efter att ha flytt från sin familj, gravid och lämnad av mannen som lovat att gifta sig med henne. Av skam och rädsla, hade hon inte berättad för någon och hennes plan var att föda barnet långt hemifrån och göra sig av med det, innan hon återvände hem.

Verklighetens Samia togs in av Maryam Touzanis föräldrar, när hon, precis som i filmen, plötsligt stod vid deras dörr. De kände inte henne, men tog in henne, och där blev hon kvar tills barnet var fött.
Historien stannade kvar och Maryam Touzani hoppas att hon, med sin film, kan öka medvetenheten om kvinnors utlämnade och utsatta situation, och i förlängning bidra till verklig förändring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Trolls 2 – en film som gör mig glad

29 september, 2020 by Rosemari Södergren

Trolls 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Walt Dohrn
Röster i originalversionen Anna Kendrick, Sam Rockwell, Justin Timberlake, Jamie Dornan, Rachel Bloom, James Corden, Mary J. Blige, Ozzy Osbourne, Kelly Clarkson m fl.

Det var länge sedan jag blev så glad av att se en film. Mina förväntningar var låga. Jag vet inte riktigt om första Trolls-filmen kan kategoriseras som en succé men den var ändå inte något misslyckande, den fick hygglig kritik. Film nummer 2 efter en succé, eller halvsuccé, brukar inte vara storartat. Men Trolls 2 är till och med bättre än Trolls, tycker jag. Massor av bra musik och en handling som har en bra budskap och samtidigt inte delar in allt i onda eller goda.

Poppy och Kvist, de två trollen från första filmen, är tillbaka. Poppy har blivit drottning i deras lilla land. De lever ett lugnt och trevligt liv och alla i landet älskar samma popmusik. De är popmusik-troll. En dag får Poppy en inbjudan av hårdrockmusikens drottning Barb att komma komma till rockmusik-trollens värld och träffa deras drottning. Poppy och övriga trollen kring henne hade inte ens en aning om att det finns någon värld utanför deras popmusik-värld. Hon blir uppmanad i inbjudan att ta med deras popmusik-sträng. En sträng hon inte hade en aning om att den fanns.

Poppys pappa, den tidigare kungen, berättar att i tidernas begynnelse levde alla möjliga troll tillsammans och de hade en magisk gitarr med sex strängar. Varje sträng hörde ihop med en slags musik. Konflikter och stridigheter gjorde att trollen splittrades och trollen till varje musikgenre samlades i ett eget land med sin sträng. Nu vill rockmusikens drottning återförena alla strängar och göra alla troll till ett gemensamt folk. Alla ska vara lyckliga rockmusiker tillsammans. Poppy missuppfattar och tror att rockdrottningen Barb bara vill väl. Poppy förstår inte att deras egen musik och alla andra som har egen musik kommer att bli av med sin musik. Det visar sig också att den gamla kartan med sex musikgenre är gammal och inte gäller längre, det finns en hel del annan musik också.

Givetvis är det massa av underbar musik, många kända melodier i nya tolkningar i olika genrer. Det är helt underbart.

Att musiken och dess olika genrer står för kulturer, ras, religion och allt som mänskligheten är uppdelade i är förstås tydligt. Att en film har en starkt och bra och viktigt budskap gör inte en film automatiskt bra. Budskapet måste framföras på ett engagerande och konstnärligt sätt. Eftersom filmen också vänder sig till de mindre barnen tycker jag den lyckas bra att förmedla tankarna om allas rätt att finnas till på ett bra sätt. Inte ens Barb beskrivs som alltigenom ond, för ingen är alltigenom ond. Barb ville väl utifrån sin syn på saker. För Barb är hårdrocken det allra största och hon vill att alla ska bli lyckliga med den musiken. Vi måste förstå att också den som vill ta makten över alla kan ha goda avsikter. Det är inte samma sak som att vi ska acceptera och tillåta att någon kultur eller ideologi eller religion tar över allt.

Jag såg originalversionen och det är förstås ett extra plus med dessa underbara röster från de stora musikerna från olika genrer. Hur bra den svenska dubbade versionen är vet jag inte.

Full dubblista med svenska röster:

Poppy: Mimmi Sandén
Kvist: Jonathan Jaarnek Norén
Biggie: Daniel Sjöberg
Kung Peppy: Matti Boustedt
Guy Diamond: Joakim Jennefors
Molnkillen: David Lenneman
Knyttet: Mikael Regenholz
Bridget: Linda Åslund
Gristle: Freddy Åsblum
Drottning Barb: Ellinor ”Hellinor” Asp
Delta Dawn: Frida Öhrn
Hickory: Petter Isaksson
Prins D: Anis Don Demina
Kung Trollex: Alex D’Rosso
Mini Diamond: Felipe Leiva Wenger
Riff: Kevin Walker
Kung Trash: Kee Marcello
Satin & Chenelle: Aino Jawo & Caroline Hjelt från Icona Pop

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Våga drömma – väldigt förutsägbart och svårt att bli engagerad i

23 september, 2020 by Rosemari Södergren

Våga drömma
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Ice Cube, Zoe Chao, Eddie Izzard, Bill Pullman, Diplo m fl.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att engagera mig i filmer där alla skådespelarna är extremt vackra och deras enda problem är att de inte går tillräckligt fort att förverkliga drömmen att bli störst i världen. Den amerikanska drömmen och illusionen – att den som har stenhård vilja och kämpar ändå, trots ett och annat hinder längs vägen, uppnår sin stora framgång. Våga drömma är ytterligare en film i raden av dessa förmedlare av den amerikanska myten.

Filmen utspelar sig i Hollywoods bländande värld. Huvudpersonen Maggie, är en ung kvinna med drömmar om att bli musikproducent men sitter fast sedan tre år tillbaka som personlig assistent åt en av popmusikens stora superstjärnor, Grace Davis, som för övrigt kommit upp i medelåldern och börjar få åldersnojor.

Maggie, som spelas av supersnygga Dakota Johnson (har en del att brås på som dotter till skådespelarna Don Johnson och Melanie Griffith) har drömt om att bli musikproducent ända sedan barnsben. Hon hoppas på att få en ingång till att producera musik via sitt jobb, men det verkar rätt svårt. Superstjärnan Grave Davis är en diva som inte vill släppa fram andra. Grace Davis är rejält egofixerad och har en drös av otrevliga personer omkring sig som mest är ute efter att sko sig själva, det har vi också hört berättats i många versioner. Det är i och för sig inget fel att berätta om något som berättats tidigare, det som avgör kvaliten är hur det görs. I den här versionen har filmen inte mycket att säga mig. Det mesta i filmen är föutsägbart och vi har sett det i massor av filmer tidigare.

Det är förstås inget fel eller negativt att skådespelare ser otroligt bra ut, men när det känns som att filmen mest vill gotta sig i det vackra folket så har jag svårt att engagera mig. De känns inte som äkta människor och deras problem känns som lyxproblem.

Att jag inte ger lägre betyg beror på att det är en hel del bra musik i filmen och det är kul att se stjärnor som Ice Cube och Eddie Izzard. Även om det är i en mindre biroll är Bill Pullman alltid kul att se i en film, han är en av mina favoriter. Dakota Johnson som slog igenom i Fifty sades of grey-filmerna gjorde sin första filmroll som tioåring och uppväxt i en filmfamilj har hon en del att brås på. Hon är duktig även om hon inte får använda särskilt mycket av sitt möjliga register i denna film som är rejält sentimental.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sutton´s Case – En cheeseburger för den törstande b-filmsfantasten

20 september, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Sutton case
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 September

Paranoia, cigarettrök och ond bråd död. Regissör Stavros Genaridis bjuder på skön noir i b-filmskostym som trots undermåligt hantverk och skolprojektsvarning underhåller för stunden.

En avdankad pensionerad polis vid namn Edward Sutton hör konstiga ljud nere i källaren. Något fuffens pågår där nere och Edward är fast besluten att ta reda på mer. På nyheterna hör han om en kidnappad flicka vid namn Alice. Kan det otänkbara vara möjligt – att flickan på tv hålls fången i källarlokalen till huset där Edward bor? Om så är fallet – vad ska Edward ta sig till vid konfrontation med kidnapparen, gestalten som smyger runt och leker med den avdankade polisens sinne?

Sutton´s Case är en osannolik film att hamna bland hollywood-mafiosos som 1917 och Knives Out. Men ändå finner jag den där, i SF Anytimes utbud av filmer med budgetar på miljonbelopp. Sutton är en katt bland hermeliner, den billigast tänkbara kopian av 50-tals film-noiren. Kanske är det Covid och bristen på större utbud i stundande pandemi som är anledningen till att SF valt inkludera den i sin katalog. Hur som är det roligt att se hur en sådan film fått det fönstret utåt. Sutton´s

Case är en lågbudgetrulle fylld av defekter med svajande skådespel och ett bristfälligt manus med ihåligheter lika många som i en big-size-Greveost. Till plussidan hör den medvetna flörten med filmgenren – den cigarettrökande och Whisky-pimplande filmnoir-deckaren.

Om vi sänker förväntningarna rejält nu och utgår från en film som liknar ett hobby-projekt utfört av entusiastiska filmnördar vars älskog för genrelekar är obetalbar då är Sutton´s Case en helt ok rulle. Med små medel skapar Stavros spänning. Förövaren i historien är ständigt dold, som i en scen där vi i mörkret enbart skymtar de lysande ögonen eller när rasande murbruk får illustrera bråket mellan de två kombattanterna.

Ploten kan skrivas på en sketen servett och förutsägbarheten i fuskbygget är övertydligt som första bästa b-actionlokomotiv á Sylvester Stallone. Den överdrivet dramatiska och mallplacerade musiken sprider förvirring i rummet och skådespelet med hackig engelska hör inte heller till någon av filmens ljuspunkter. Stavros kämpar på fullt med hålla sig flytande i sitt eget b-filmsträsk. En räddning vore att injicera verket med en större stor  humor för att balansera allt mörker i Sutton, även om genre-laben blir i sig själv ofrivillig komik.

Men om du tar den för vad den är, en bagatell till film-noir med sparsmakad dekor, kan du faktiskt få en viss behållning av filmen a söndagsmatinén. Fram med dagen-efter-pizza och den iskalla colan bara. För Sutton´s Case är ostburgaren vars bieffekter är kurrande magar och stor avsaknad av komplexitet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Babyteeth

19 september, 2020 by Rosemari Södergren

Babyteeth
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 september 2020
Regi Shannon Murphy

En film som utan att bli sentimental tar upp det svåraste föräldrar kan behöva uppleva, om två föräldrar som har en tonårsdotter som är allvarligt sjuk i cancer. Samtidigt fuskar filmen inte bort den svåra situationen om att som förälder ha ett svårt sjukt barn vars sjukdom med största säkerhet kommer att göra barnets dör som ungt. Filmen kommer inte med hurtfriska förslag om att det skulle vara enkelt att leva fullt ut i en sådan situation.

Tonårsdottern Milla som är 16 år har svår cancer, går på cytostatika och bär peruk då hon tappat hår. På en pendeltågs-perrong i Sydney träffar hon Moses, missbrukare och hemlös som är sju år äldre än henne. Han är inte så mycket äldre men för föräldrar till en tonårsdotter kan sju år äldre anses mycket. Moses och Milla dras till varandra, fast ibland är förstås frågan om Moses också dras till Milla då hennes pappa är psykiatriker och kan ge honom tillgång till droger.

Föräldrarna är inte glada över att Milla träffar Moses men då de sakta märker att hon mår bra av kontakten motarbetar de den inte i det långa loppet. En svag sida i filmen är att den förenklar Moses. En missbrukare kan tyvärr sälja till och med sin mamma för att få droger, det är en del i själva problematiken.

Svenska Dagbladets filmkritiker Anna Hellsten skriver: Med det sagt är det ändå en utomordentligt välspelad film, särskilt Ben Mendelsohn och Essie Davis som Millas föräldrar och deras tonsäkra gestaltning av den långvariga kärlekens alla skiftningar och svårigheter, inte minst ställd inför det outhärdliga i att ha ett dödssjukt barn. Milla må vara på filmaffischen, men de bär hela berättelsen.

Jag skriver helt under på det. Naturligtvis är de två yngre skådespelarna, Toby Wallace som Moses och Eliza Scanlen som Milla, bra, men det är föräldrarna som bär filmen. Fast de två unga skådespelarna har fått stor uppmärksamhet för sina roller i Babyteeth som hade världspremiär inom tävlan vid Venedigs filmfestival då skådespelaren Toby Wallace belönades med Marcello Mastroianni Award för bästa unga skådespelare. Huvudrollen Milla spelas av Eliza Scanlen som hyllats för både denna roll och de roller hon spelat i tv-serien ”Sharp Objects” samt i Greta Gerwigs ”Unga kvinnor”.

Kanske ingen som inte själv varit i den situationen att de kan förlora ett barn kan fullt ut förstå skildringen av föräldrarna. Mamman som måste gå på ångestdämpande och som försöker lura sig själv och pappan som inte får utrymme för sin oro och ångest. Och hur ska föräldrar ens kunna göra något annat? Det är en mycket trovärdig och ärlig film som lyckas balansera utan att förminska eller bli för sentimental.

Babyteeth är regissörens långfilmsdebut och har efter långfilmens premiär regisserat två avsnitt av tredje säsongen av Phoebe Waller-Bridges tv-serie ”Killing Eve”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in