• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Den osynliga flickan – en stark hyllning till kraften i kultur

8 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Den osynliga flickan
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 januari 2021

En vacker underbar animerad film från den prisbelönade flerfaldigt Oscarnominerade animationsstudion Cartoon Saloon. Den osynliga flickan är en animerad berättelse om en elvaårig flicka, Parvana, som bor i Kabul i Afganistan och som tvingas klä ut sig till pojke för att kunna överleva. En lysande film om att överleva i en krigshärjat land.

Talibanerna styr staden och flickor och kvinnor får inte vistas utomhus utan en manlig följeslagare. Parvanas pappa, som är lärare, försörjer familjen genom att läsa och skriva för människor som behöver hjälp med det och Parvana är ofta tillsammans med honom på marknadsplatsen. Pappan har lärt Parvana att läsa och skriva och är noga med att hon ska ha undervisning. I centrum för både honom och Parvana står kraften i sagor och berättelser.

En av filmens stora styrkor är hur sagans värld och berättelser vävs in i handlingen, hur vi förstår kraften i berättandet. Att kultur ger människor styrka.

Att låta sin dotter lära sig läsa och inte förtrycka kvinnor är farligt i talibanernas samhälle. En dag kommer talibaner och griper pappan och för bort honom till fängelset. Givetvis finns det ingen rättvisa, ingen rättegång och ingen möjlighet för familjen att träffa pappan i fängelset eller ens få veta hur han mår eller hur han har det.

Parvana bor med sin mamma, storasyster och lillebror som är baby. För att kunna försörja familjen klär Parvana ut sig till pojke, så hon kan ta sig ut på stan och skaffa ströjobb. Hon blir vän med en annan flicka som lever som pojke och tillsammans lyckas de få inkomster och hamnar i olika äventyr.

Filmen är vacker och det är starkt med sagorna som vävs samman med det krigsdrabbade livet i Kabul. Att filmen är animerad är bra. Det gör att den inte blir lika skrämmande som en krigsfilm med mer blodiga scener har blivit. Men ändå har jag lite svårt att se att denna film passar för familjer med mindre barn. Den har engelskt tal och svensk text. Nu vet jag i och för sig att många yngre barn förstår engelska i dagens Sverige. Men man behöver inte vara barn för att älska denna filmpärla. Den är mytisk och vacker men också gripande och tankeväckande. Det fruktansvärda är att många flickor och kvinnor också idag i olika länder är lika förtryckta som Parvana och hennes mamma och syster.

Filmen är en stark hyllning till kraften i kultur och för allas lika värde, en starkt rop på kvinnors och flickors rätt till jämställdhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Själen – helt underbar med ett fantastiskt djup och många nivåer

25 december, 2020 by Rosemari Södergren

Själen
Betyg 4
Premiär på Disney+ juldagen 25 december 2020

En helt underbar animerad berättelse om själen till en ung jazzmusiker, Joe Gardner, som dör precis timmarna efter att hans dröm slagit in och hans ska få spela tillsammans med en legendarisk jazzmusiker. Hans själ befinner sig på en trappa tillsammans med en längd andra själar, alla på väg mot det underbara ljuset som väntar på andra sidan. Men Joe Gardner vill inte till någon andra sida, hur ljus och vacker den än må vara. Han vill vara kvar i livet på jorden när hans dröm sedan barnsben äntligen är på väg att förverkligas.

Joe Gardners själ flyr från trappan mot ljuset. Men det betyder inte att han lyckas ta sig tillbaka till sin kropp och sitt liv. Det visar sig finnas flera platser ”på andra sidan”.

Det är fascinerande att Disney släpper en animerad film med målgruppen från sex år och uppåt som handlar om en människa som dör, eller denna människans själ – för att vara korrekt. Att filmen släpps nu då världen härjas av en pandemi där många människor förlorat släktingar och vänner är väl tajmat. Fast jag misstänker att en Disneyproduktion tar längre tid än ett år att skapa, så planerna måste ha varit satta ett bra tag före pandemin.

Nu är förstås frågan om döden och vad som finns på andra sidan livet inget som har sin aktualitet begränsad till 2020. Frågan hör till de eviga existentiella frågorna. Men att det tas upp i en familjefilm är helt enkelt underbart. I denna film blir döden inget skrämmande. Jag kan tänka mig att det öppnar för att föräldrar och farföräldrar eller andra vuxna kan tala med barn och liv och död på ett bra sätt.

Disney har fantastiskt duktiga medarbetare och företaget släpper sällan någon film som är slarvigt producerad. Inte den här gången heller. Musiken, foton, klippen, rösterna, berättelsen – allt är välgjort. Ett stort plus får filmen av mig dessutom för att den inte som många Disneyproduktioner har en slutscen där det gäller att döda så många onda som möjligt. I Själen finns spänning och karaktärer som vill olika saker, men ingen är enbart ond eller bara god. Precis som det är i livet – och kanske på andra sidan också. Vem vet?

Enda skälet till att filmen inte får betyg 5 är att jag är skeptisk till att gränsen för att se den med behållning går vid sex år. Jag undrar om sexåringar är mogna för filmen? Filmen har ett fantastiskt djup, med många nivåer i vad den berättar. Den är rolig, den är spännande, den är tankeväckande, den är varm och den berör. För mig är detta en av de bästa Disneyfilmerna på länge och jag kommer att se om den flera gånger, det är jag säker på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spring Uje, spring – vacker, äkta, stark, berörande, fin, varm, vemodig – en av årets bästa filmer

13 december, 2020 by Rosemari Södergren

Spring Uje, spring
Betyg 5
Svensk biopremiär den 18 december 2020
Regi Henrik Schyffert

Hur svårt det kan vara att berätta sådant som vi inte tycker om hos oss själva, sådant vi skäms för eller inte vill erkänna för oss själva – det är temat i denna underbara, både vackra, ärliga och sorgliga men ändå hoppfulla regidebut av Henrik Schyffert.

Spring Uje Spring är en underbar skildring av något av det svåraste vi kan möta i livet: att få besked av en läkare att vi har en kronisk svår sjukdom. Uje Brandelius, musiker och frontman i popbandet Doktor Kosmos, spelar sig själv i denna verklighetsbaserade skildring av några sommarveckor då Uje fick besked av läkare att han fått den kroniska Parkinsons sjukdom.

Den som har en anhörig med svår sjukdom lär känna igenom mycket. Uje tycks bli chockad av beskedet från läkaren och det gör att han inte berättar för sin sambo eller för någon om sin sjukdom. Det kan vara ett sätt att undvika att själv ta in vidden av ett besked, ett sätt att försöka blunda för fakta. Att inte prata med sina närmaste om det utan istället bära det helt själv får följder. Uje blir förändrad, får kortare stubin och blir lättirriterad och sårar både sina närmaste och chefer och vännerna i bandet. Redan sjukdomen i sig ger förändringar i personligheten och att dessutom förtränga det eller kämpa för att inte det ska synas gör det inte lättare.

Att bli svårt sjuk eller att en anhörig blir det, är ett ämne som jag tror att vi inte talar så mycket om, trots att det är något många drabbas av. Det är en del av vår verklighet och av livet. Sjukdom finns. Kanske borde vi talar mer om det?

En människa som får en svår sjukdom blir ofta förändrad i sin personlighet, inte så sällan blir han eller hon argare. Ju mer vi vet om det, desto bättre kan vi hantera det som händer tillsammans.

Denna film känns ärlig. Uje och hans familj spelar sig själva i filmen och de är trovärdiga och jag upplever dem äkta. Visst är filmen delvis sorglig, eftersom svåra sjukdomar är svåra att leva med men den är samtidigt varm och ger hopp. Filmen berör mig på många plan och jag har knappt ord att beskriva alla känslor som bubblar i mig både då jag ser den och efteråt. Den är vacker, den är äkta, den är stark, den är berörande, den är fin, den ärvemodig – den är absolut en av årets bästa filmer.

Filmbolaget skriver om Spring Uje spring:
Livet blir sällan som man har tänkt sig.
Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i Stockholmsförorten Bredäng.

Filmen vann både publikpriset och det internationella kritikerpriset vid årets Göteborg Filmfestival. Ska du bara se en film i år – så se denna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Helmut Newton: The Bad and the Beautiful – ärlig, rättfram och ställer tankeväckande frågor

10 december, 2020 by Rosemari Södergren

Helmut Newton: The Bad and the Beautiful
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 januari 2021
Regissör: Gero von Boehm
Medverkande: Charlotte Rampling, Isabella Rosselini, Grace Jones, Anna Wintour, Claudia Schiffer

Är en fotograf som fotograferar nakna kvinnor kvinnoförtryckare eller är det möjligt att förmedla respekt för kvinnor i erotiska nakenfoton? Det är en av de frågor som dokumentären om den berömda mode- och kvinnofotografen Helmut Newton lyfter fram. Det är en underbar dokumentär som känns ärlig och rättfram. Oavsett om du känner till Helmut Newton eller inte kommer den att engagera dig. Den ställer intressanta frågor om foto som konst eller uttrycksmedel och om nakenhet och kroppar. En lång rad stjärnor från film, mode och musikbranschen, som Charlotte Rampling, Grace Jones, Isabella Rossellini, Claudia Schiffer, Anna Wintour med flera, berättar om sitt samarbete med Helmut Newton.

Om Helmut Newton från wikipedia: Helmut Newton var en av 1900-talets viktigaste fotografer. Han hade uppdrag för den tidens största modemagasin världen över. Helmut Newton, född Helmut Neustädter den 31 oktober 1920 i Berlin, död 23 januari 2004 i West Hollywood, Los Angeles, Kalifornien, var en tysk-australisk fotograf. Newton är känd som modefotograf och för sina svartvita, provokativa fotografier som publicerades i Vogue och andra modemagasin.

Han fotograferade oftast kvinnor, inte alltid nakna men ofta. Kvinnorna som är med i filmen säger alla att de upplevde att hans sätt att arbeta med dem och fotografera lyfte dem och gav dem självförtroende. Jag funderar på om ett sådant sätt att fotografera skulle kunna slå igenom i dagens värld efter att vi haft #metoo-rörelsen. Skulle fotografierna upplevas som förtryckande av kvinnokroppen? Jag har inget svar. I filmen tas frågan upp om han slog igenom så stort för att han slog igenom under 1960-talet då den sexuella revolutionen drog fram i västvärlden.

Det jag tänker när jag ser filmen är att han till stor del lyfte fram unga kvinnor. De är ungdomen som hyllas. För mig är det tragiskt med den åldersdiskriminering som råder och i synnerhet i Sverige där kvällstidningar som Expressen öppet deklarerat att de inte anställer något journalist som fyllt 40. Att majoriteten av svenska journalister  stora redaktioner är unga påverkar vad som bevakas och hur.

Åldersdiskrimineringen är inte lika utbredd i alla länder. Sverige är nog värst på den fronten. Vad har då det med filmen om Helmut Newton att göra? Ja det beror på vilka frågor som dokumentären sätter igång inom dig. Jag tycker filmen är så fantastiskt just för att den får mig att fundera kring foto, journalistisk, rapportering, tidnings- och magasinsvärlden och vad och hur vi rapporterar. Givetvis får den mig att fundera på ungdom, medelåldern och ålderdomen och vårt förhållande till dessa åldrar och hur de bevakas i medier.

Helmut Newton som skulle ha fyllt 100 år under 2020 utstrålar humor i de filmklipp vi får se. Det är bra ihopklippt och det känns av och till som att jag är med där och träffar honom. Det känns som att jag, oavsett om jag skulle hålla med honom i hans åsikter, ändå skulle gilla hans person.

Han säger bland annat att han i hög grad ogillar ordet konst i samband med foto. Jag tänker att jag förstår vad han menar. Samtidigt tycker jag att våga gå sin egen väg och kunna uttrycka saker i bild på flera nivåer, som han gjorde, är konstärlighet, i allra högsta grad.

Dessutom fotograferade han inte bara unga kvinnor. Helmut Newton och hans fru June Newton, som också jobbade med foto, hade en utställning tillsammans med bilder ur deras liv där de visade upp bilder/foton när de är äldre och inte lika unga/vackra.

En bra dokumentär ska berätta något mer än bara om den person eller händelsen som är filmens tema. Den ska berätta något eller ställa frågor som berör oss alla. Det gör den här dokumentären i hög grad. Är du intresserad av foto, journalistik eller mode eller konst – då är denna ett måste-se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Den längsta dagen – poetisk, vacker, sorgsen, stark, berörande, djup

9 december, 2020 by Rosemari Södergren

Den längsta dagen
Betyg 4
Regi Jonas Selberg Augustsén
Premiär på bio och vod 27 november 2020

En poetisk, vacker, sorgsen, stark, berörande, djup skildring av mänskligheten och livet med de existentiella frågorna i centrum, i människors vardag sätter regissören fingret på våra mest existentiella frågor. Vi får följa några olika personer som gestaltas var för sig under en lång dag under midsommar norr om Polcirkeln. Det är en av årets längsta dagar och solen är på topp och lyser nästan dygnet runt. Då mycket i livet är jobbigt, vad är egentligen meningen och varför ska vi ens le och stå ut? Ju längre dagarna är, ju längre måste vi stå ut tills vi får gå till sängs och sova.

Filmskaparen verkar vara inspirerad av Roy Anderssons sätt att berätta för här är människorna också filmade på ett så där de är långt från vackra, snarare absurda, ofta rätt löjeväckande. På ytan är det en mängd skiftande scener med olika personer som inte verkar ha med varandra att göra. Mot slutet av Den längsta dagen förs karaktärerna dock samman mer än i Roy Anderssons filmer.

På hemsidan för TriArt, filmens distributören beskrivs filmen:
En midsommarafton någonstans norr om Polcirkeln. Solen lyser skoningslöst hela dygnet över ett litet samhälle där alla inte uppskattar dess frånvaro av skugga och svalka. För visst är det jobbigt att må dåligt när dagen aldrig verkar vilja ta slut?

Miljöerna och fotot poängterar en skoningslös närhet. Av och till får jag nästan ont i magen av hur ensamma och utsatta människorna är innerst inne, hur långt bort från hollywoods glamorösa människoskildringar filmens karaktärer är. Samtidigt finns det en bubblande humor i botten. På en bänk utanför en kyrkogård sitter en äldre kvinna och två äldre skäggiga män och strör visdomsord mellan varandra, ett och annat av citaten är riktiga pärlor, som ”Livet är inte till för att levas, det är till för att uthärdas” av Arthur Schopenhauer.

Bitvis är filmen svår att se då människornas ångest är stark. Det är  mästerligt utfört. Med små medel får regissören fram mer än många regissörer får med stora basuner. Människorna är som människor är, på gott och ont. Mörkret har oändlig makt inom människorna, också den längsta ljusa dagen. Ändå finns det värme och hopp och mening att streta vidare.

Det är regissörens fjärde film och jag längtar redan nu till hans nästa film.

Lite fakta om regissören från TriArts hemsida:
Jonas Selberg Augustsén är född 1974 i Boden, Norrbotten. Läste Film- och videoutbildning vid Kalix Folkhögskola och Filmregi vid Högskolan för Fotografi & Film i Göteborg. På ett högst egensinnigt och humoristiskt sätt berättar han historier om människor och platser som tycks befinna sig i ett gränsland. Han har en sällsynt förmåga att extrahera existentiella frågor ur de mest vardagliga situationer och få till underhållande tänkvärdheter. Han fick Bo Widerberg-stipendiet 2007 med motiveringen att han på sitt alldeles egna sätt lever upp till Widerbergs motto ’liv till varje pris’. Den längsta dagen är den fjärde filmen i en planerad serie om fem där det talade språket är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk. I Sophelikoptern (2016) var det romani, i Myrlandet (2011) samiska och i Höstmannen (2010) meänkieli. I Den längsta dagen är det talade språket finska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 230
  • Sida 231
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Sida 234
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in