• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: First Cow – Lågmält om människan och marknadens blodiga prislapp

6 maj, 2021 by Petter Stjernstedt

Pressbild

First cow
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj
Regissör Kelly Reichardt
Slådespelare: John Magaro, Toby Jones och Orion Lee.

Konsten att mjölka en ko eller hur du bakar en kaka. Kelly Reichardts skitiga västern First Cow är långsam, hypnotisk och säger något väsentligt om att vara människa i kapitalismens tidevarv.

Om skogens mjuka guld, bäverolja och drömmarnas land USA, där möjligheterna är oändliga eller obefintliga? Cookie och King Lu är båda främlingar i det nya landet, en cowboy och kines som pratar ut om livet och stöter på motstånd i en värld full av orättvisor och fattigdom. I Kelly Reichardts
( Meeks Cuttoff, Certain Women och Wendy och Lucy) senaste, unisont hyllade First Cow följer vi två män och deras kamp om överlevnad i 1800-talets Amerika, monstret vars brödföda är desperata invandrare som blint tror på devisen att gräset alltid är grönare på andra sidan kullen. Kelly är känd för sina långsamma historier som sakta men säkert segar sig fram likt en snigel på barmark. Här är tystnaden och andetagen emellan lika viktiga som samtalet. I det lilla säger Kelly något väsentligt om det mellanmänskliga. Och han visar det i vackra måleriska bilder över skog och mark i höstprakt.

Filmen som löst baserats på Jonathan Raymonds roman The Half Life särskådar myten om den amerikanska drömmen. Det är symbolen som består än i dessa dagar. Framgång har alltid haft sitt pris även så i jänkarland. Och framgångssagan stavas honungsdoppade kakor bakade i mjölk från tjuvmjölkad ko som männen i smyg använder sig av för att framställa sina populära bakverk. Men kapitalismens Amerika visar snabbt sitt fula tryne och männen tvingas på flykt.

Ingen är oskyldig och ingen kommer lindrigt undan i detta drama stavat med små, små bokstäver. First Cow är Kellys svar på den skitiga västern utan varken våld eller drängfulla kofösare. Den gastkramande men återhållsamma avslutningen blir till en härlig kontrast till det segdragna. Det är skönt att i dessa pressade pandemi-tider få se något mer dröjande. Kelly vågar låta saker få ta tid. Med lätt hand och säker regi dirigerar hon sina medspelare likt en dirigent och hens orkester. Ingen ton slår fel i detta alster av välklingande country, blues och magnifikt skådespel med John Magaro och Orion Lee i huvudrollerna. Och med en slibbig Toby Jones som rikemansherren som så intensivt längtar efter att få återuppleva Londons utsökta bakverk. First Cow är en fin film om manlig vänskap, ett drama om marknadens pris där din livhanke sätts som pant. Vad är likheten mellan en bagare och en tiggare, frågar Cookie . ”De behöver båda ”deg”. Enough Said.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Water Lilies – En liten pärla i biomörkret

6 maj, 2021 by Birgitta Komaki

Water Lilies
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021
Regi Celine Sciamma

En fransk Fucking Åmål som kom redan 2007 i Frankrike men först nu har premiär i Sverige.

I en förort till Paris tillbringar de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane mycket tid i simhallen. Anne och Floriane tränar konstsim medan Marie hänger runt dem. Tre olika personligheter och tre mycket olika flickor som ändå har mycket gemensamt. Nyligen barn men nu unga kvinnor som prövar sin tillvaro och sin nyfunna sexualitet. Sökande efter bekräftelse och uppskattning från andra men också sina egna gränser. Vänskapen prövas och sexualiteten är viktig i tonårslivet.

Filmen koncentrerar sig helt på flickorna och pojkarna är bara som objekt eller attribut. Inte heller föräldrar ,skola eller andra saker i deras liv skildras. Styrkan i filmen är den sanna och nära skildringen av tjejerna. Det är stor skillnad från de tonårsfilmer som ofta skildrar collegeliv eller häftiga fester långt från verkligheten. Här är inget flashigt tonårsliv från vuxenperspektiv.

Floriane (Adele Haenel) , Marie ( Pauline Acquart) och Anne (Louise Blanchere) gör sina roller till äkta tonåringar. När livet och relationer trasslar till sig är det sådant som alla kan uppleva och har varit med om. Filmen skildrar prövande av sex och sexualitet på ett fint sätt men också avigsidan. Jag tror att filmen blir så äkta genom att den skildrar mer tankarna och känslorna kring sex än själva sexet. Tonårstiden är ju också prövningens ti

En liten pärla i biomörkret som får publiken att minnas sin egen tonårstid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Children of the Enemy

5 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Children of the Enemy
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 maj 2021

En bra dokumentär ställer frågor om oss själva och om samhället. Children of the Enemy ställer viktiga frågor på sin spets. Patricios dotter gifte sig i hemlighet med den ökände IS-terroristen Michael Skråmo och följde honom till kriget i Syrien 2014. Fem år senare dödas båda när kalifatet bryter samman. De efterlämnar sju små barn som placeras i mardrömslägret al-Hol där förhållandena är livshotande.

Patricio fick rapporter som visade att barnen for illa och svalt. Men den svenska regeringen och myndigheter gjorde inget för att hämta hem barnen, upplevde han. Denna dokumentär skildrar hans kamp för att hämta barnen till Sverige.

Jag upplever Patricio mycket ärlig. Han har själv inga sympatier för IS eller islam som utövas fundamentalistiskt. Själv verkar han inte vara starkt religiös på något sätt.

Patricio fick en hel del hatiska kommentar från olika håll då han kämpade för att få hem barnen. Svenska medier rapporterade en hel del kring detta fall. Sedan Patricio fick hem de sju barnen har några IS-kvinnor kommit tillbaka till Sverige och några ställs också inför rätta. Det är begripligt att många upprörs över vad IS stod för. När Miljöpartiet nu i dagarna gått ut med att de vill hämta hem de kvinnor som reste iväg för att vara stöd åt IS upprörs troligen många av detta. IS stod för mord, för våldtäkt och lät barn lära sig döda. Det finns väl dokumenterat. Men som Patricio upprepar om och om igen: Barnen har inte valt att födas där.

Lägret i Syrien där dessa barn hämtades är sorgligt nog brännande aktuell. Det finns både svenska och utländska barn kvar där nere – upp till 22.000 barn från 60 olika länder enligt UNICEF (feb 2021). Omständigheterna i lägren är livsfarliga och präglade av kidnappningar, våldtäkter, sjukdomar och död.

Men filmen ställer för mig fler frågor än kring barnen i detta läger. Patricio berättar öppet om sin sorg efter att dottern valde denna väg och att han ofta funderade på om han kunde gjort något för att hindra att hon blir IS-anhängare. Det är en sorg och tankar som många föräldrar kan känna igen sig i. Barn väljer inte alltid det föräldrarna hoppas eller vill. Samma djupa sorg och skuldkänslor kan föräldrar till barn som blir missbrukade och dör i överdos också plågas av. Dokumentären berättar mycket mer än Patricios kamp, den berättar hur det är att vara människa i dagens värld och vilka val vi ställs inför. Och de svåra med att allt inte bara har en sida.

I pressmaterialet för filmen står:
Å ena sidan berättar Children of the Enemy historien om hur Patricio Galvez steg för steg kämpar för att rädda sina barnbarn. Å andra sidan är detta en historia om att vara människa idag. Världen är polariserad, mer extrem. I dagens politiska klimat ses inte dessa barn som oskyldiga
svenska barn. I sociala medier kallas de IS-barn och terroristbarn. De är dömda för sina föräldrars val.

Filmens regissör Gorki Glaser-Müller säger: Det var den bristen på civilisation som fick mig att göra den här filmen. Även i de gamla grekiska berättelserna från Iliaden tillämpas den besegrade fiendens öde på sina barn. Children of the Enemy är en universell berättelse om David mot Goliat, om den lilla mannen mot ett politiskt system. Men på sin djupaste nivå är detta en berättelse om förlusten av ett barn, den kanske största smärtan för en förälder. När Amanda dör lovar Patricio att rädda sina barnbarn, oavsett riskerna.

Gorki Glaser-Müller är filmskapare, manusförfattare för film, tv och radio och multikonstnär. Han föddes i Santiago, Chile 1973 och kom till Sverige som 13-åring. Sedan Gorki tog examen från Valand Academy i Göteborg har han experimenterat med audiovisuellt berättande i olika former. Hans första långfilm var den kritikerrosade En gång om året (2013). Children of the Enemy är hans dokumentärfilmsdebut.

Children of the Enemy hade världspremiär på en av världens största och främsta dokumentärfilmsfestivaler i april CPH:DOX 2021, där den tävlade i internationella huvudtävlan
International Main Competition, Dox:Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

17 april, 2021 by Petter Stjernstedt


Yung Lean – In my head
Betyg 4
Svensk biopremiär: 27 november, 2020

Yung Lean – In My Head sätter pulsen på en generation, ett tidevarv och en musikscen. Det är drömmen om nåt större, noblare. Droger, tabletter och ett osunt leverne kommer som brev på posten med lyckoruset som nykläckt artist. Ett fritt fall mot undergång jag inte kan slita mig ifrån.

Han är Stockholms-pågen, en udda fågel som från ingenstans tar över en hel världsscen. Hip-hop branschen anno 2020 är en kreativ verkstad där artist efter artist gör sig hörd. Här sticker unge solblekte Jonathan ut hakan. Via sina obskyra psykedeliska musikvideos hittar han en publik och så är karusellen igång. Med spelningar världen över och samproduktioner med storheter som Frank Ocean och Travis Scott tar Lean sig mark. Men bakom masken Yung Lean döljer sig ett bottenlöst mörker.

Dokumentären Yung Lean – In My Head tar oss med bortom den sedvanliga berättelsen om artistens uppgång och fall. Istället synas människan bakom sminket. Om drogerna och misären, psykosen och den psykisk ohälsa som ofta följer med lyckoruset som streakande världsartist.

Vi paralyseras av den dynamiska, experimentella musikstilen. En Jonathan i hoodie och trimmat kortklippt hår sjunger om misär med en förgrund av svävande glasflaskor av märket Arizona Ice Tea. Det geniala ligger i det banala, texter som säger allt och ingenting. Men briljansen bor granne med galenskapen och världsturne efter världsturne rör vi oss allt närmare Dantes Inferno. En mörk natt står Jonathan på hotell-balkongen och skriver på mobilen sin märkvärdiga historia vars innehåll skulle få självaste Stephen King att frysa till is. Ett djävulens kontrakt upprättas mellan Jonathan och Antikrist. Nästa anhalt: Psyket. Här följer en bergsklättring upp och ut ur misären. Med ficklampa och kompass söker Lean förtvivlat efter det sanna jaget. Någonstans gömmer sig Jonathan, den lilla pojken som helt tappat fotfästet. Yung Lean – In My head berättar fängslande om killen som desperat klamrar sig fast vid ravinens brant, som bygger sitt eget universum men som vägrar att slita av sig masken trots Liemannens envisa knackningar på hemmets port.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Picture of Lies – spännande, mystisk, hotfull, sorglig, tragisk och mitt i alltihop väldigt realistisk

7 april, 2021 by Rosemari Södergren

Picture of Lies
Betyg 3
Svensk premiär: Digitalt köp 8 mars 2021, digitalhyra 22 mars
Regi Giuseppe Capotondi

Claes Bang, Donald Sutherland och Mick Jagger tillsammans i en skrämmande psykologisk thriller som ställer spännande frågor kring vad konst är och vad som är kritikens roll för att människor ska uppskatta och upptäcka konst. En av filmens styrkor är frågorna den ställer kring vad som är sanning. Men mest av allt är det en mörk skildring av hur långt en människa kan gå när den är rädd för att förlora allt. Vad kan en människa göra för att uppnå sina drömmar?

Claes Bang är en fascinerande skådespelare och få kan spela samma falska karaktär så övertygande som han. Internationellt slog han igenom 2017 i Ruben Östlunds The Square. På grund av pandemin släpps nog denna film inte upp på biografer alls, då den släppts direkt till digital lansering. Det är lite synd, då den rent bild- och ljudmässigt är fantastisk. Ljudet, musiken och fotot är suggestivt och drar in mig och talar till känslor.

Huvudkaraktären i filmen är konstkritikern James Figueras, som spelas av Claes Bang. Inledningen av filmen är helt suverän. Filmen pendlar elegant mellan ett tal han håller och hans förberedelse för detta talsom han ska hålla för amerikanska turister i Italien där han försörjer sig på liknande föreläsningar. Detta pendlande mellan förberedelsen och talet berättar så mycket om hans förmåga att dupera.

Under framträdandet för turisterna möter han Berenice (spelas av Elizabeth Debicki) och de inleder en relation. Figueras har blivit inbjuden till en hängiven stenrik konstsamlare, Joseph Cassidy (spelas av Mick Jagger). Cassidy tar emot elegant på ett av sina slott. Det visar sig att Cassidy har en baktanke med inbjudan. På sina ägor runt slottet bor en av världens främsta men samtidigt hemlighetsfulle konstnärer, Jerome Debney (spelas av Donald Sutherland).

Cassidy har, trots att konstnären bor inom hans område, inte fått se något av vad Debney målat sedan han flyttade in i stugan. Ingen har fått se dessa nya konstverk. Cassidy mutar och hotar Figueras till att stjäla en tavla. Figueras blir utlovad att få göra en exklusiv intervju med den hemlighetsfulle konstnären men också att kunna få ett eget galleri eller museum.

Skådespelarna är samtliga helt rätt i sina roller och berättelsen är spännande, mystisk, hotfull, sorglig, tragisk och mitt i alltihop väldigt realistisk, beträffande vad människor kan göra för att uppnå berömdhet och framgång, men det kan kosta själen. En fascinerande film.

Denna noir-thriller är baserad på boken The Burnt Orange Heresy från 1971 av Charles Willeford. I pressmaterialet kring filmen berättar regissören kring hur han ser på skillnaderna mellan filmen och romanen:
– The original script was set in Florida like the book. It’s very expensive to shoot in Florida (laughs) and also Palm Beach is kind of off limits. So I thought that, also given the sophistication of the dialogue, that maybe a change of setting would have matched it. We said why not try Lake Como?
The fact that Lake Como is not so sunny. Being so steep and so dark, you rarely get direct sunlight so it added to this modern, moody atmosphere of this brooding threat that I wanted for the film. Other than that, and obviously the character of Berenice has been pumped up a lot from the original novel. The themes are exactly the same. We were faithful with that.

Regissören berömmer Elizabeth Debicki, som han menar utan tvekan är en duktig skådespelerska som är på väg att bli internationellt uppmärksammad:
– Obviously I had seen what she had done before, and it was already very, very promising but the moment – and look I’m a bit biased maybe because we became friends but I am her biggest fan. The minute we started working, I could tell straight away that she was perfect and she has all that I’ve ever wanted from an actor. It was a real pleasure, also because she is very intelligent and clever and she knows exactly when to push and when to stop. You don’t really need to direct her much.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 223
  • Sida 224
  • Sida 225
  • Sida 226
  • Sida 227
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in