• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Bröllopstalet

3 november, 2021 by Rosemari Södergren

Bröllopstalet
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Laurent Tirard

En romantisk komedi om hur hemskt det kan vara när den stora kärleken säger att hen vill ha paus i relationen ett tag. Huvudpersonen i denna film är 35-årige Adrien som är en rätt förvirrad och feg ung man som sällan säger vad han egentligen tänker och inte visar vad han står för. I filmen får vi mest se hans tankar och hur han skulle vilja reagera – och av och till är han rätt irriterande.

Adrien är en rätt falsk person som sällan säger vad han egentligen tycker. En dag säger plötsligt hans flickvän Sonia att hon vill ha en paus i deras förhållande. För Adrien blir det som att världen går under. Han blir desperat. Samtidigt är han hemma hos sina föräldrar på middag då hans systers fästman Ludo ber Adrien att hålla tal på systerns och Ludos kommande bröllop. Adrien hatar att hålla tal men som den fega person han är klarar han inte att säga nej. Så nu går han in en fas där han desperat försöker hitta något sätt att slippa hålla talet och samtidigt går han nästan under av längtar efter sin flickvän Sonia. Det knäppa är att hans familj inte ens vet att han har en flickvän. Som det verkar av filmen att döma bodde han till och med med Sonia. Det är uppenbart att han inte kan prata med sina föräldrar eller sin syster. Det är riktigt sorgligt att se hur han aldrig träder fram och säger hur han upplever något.

Filmen består till största delen av scener som spelas upp i Adriens huvud. Det blir av och till lite rörigt, för som åskådare undrar jag vad som egentligen hänt och vad som bara är inne i hans huvud. Det är rätt tröttsamt med en person som aldrig säger vad han tänker.

Men ändå lyckas filmskaparen få till en helhet till slutet. Filmen skildrar rätt bra hur det kan upplevas att känna sig övergiven och knappt våga skicka ett SMS. Alla som någon gång råkat ut för något liknande kan känna igen sig delvis.

Romantiska komedier är inte mina favoritfilmer, men trots det tycker jag som helhet att denna fungerar även om jag irriterar mig en hel del på en karaktär som Adrien.

Ett stort plus för Benjamin Lavernhe i rollen som Adrien och likaså för Sara Giraudeau i rollen som Sonia. Sara Giraudeau känner säkert många igen från den hyllade franska tv-serien Falsk identitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Eternals – välmenande och intelligent

2 november, 2021 by Elis Holmström

Eternals
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 3 november 2021
Regi: Chloé Zhao

Att den nyligen Oscarsbelönade Chloé Zhao fått i uppdrag att regissera Jack Kirbys abstrakta och udda skapelse är både vågat och klipskt. Under åren som gått har Marvel Studios och dess ledare Kevin Feige haft en övernaturlig förmåga att hitta regissörer med dramatiskt läggning och som också kan hantera en film med en budget som vida överstiger många länders BNP. Ryan Coogler briljerade med Black Panther, Jon Watts gav Spider-Man nytt liv igen och nu senast så bjöd Destin Daniel Cretton på en magisk film i Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings.

Chloé Zhao tillför en oerhörd känsla för det subtila och diskreta, Eternals visar sig vara en av de mest återhållsamma och försiktiga storfilmerna på länge. Scener som är befriade ifrån explosioner och sammandrabbningar staplas på varandra. Det är tydligt att Zhao är intresserad och fascinerad av filmens många karaktärer och deras mycket komplexa ursprung. Ambitionerna är höga, båda från studion och från Zhao, det är inte någon ihålig bruksvara som gjorts utan en personlig och egensinnig produktion som bär med sig mycket av det som gjorde Nomadland till en så uppslukande film. När Eternals är som bäst så verkar det som om Zhao fortsätter att försöka besvara de frågor och funderingar hon hade i Nomadland; hur ensamheten formar individen, vikten av att omge med bra människor och det eviga sökandet efter ett syfte.

Det råder inget tvivel om att Eternals är både välmenande och intelligent, men tyvärr så är Zhao inte riktigt redo för en film av den här storleken. Mängden karaktärer och deras komplexa motiv blir tillslut övermäktiga. Trots solitt skådespel från hela ensemblen – framförallt Richard Madden, Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff, så tar det alltför lång tid innan någon av karaktärerna går att omfamna. Precis som i de tidiga X-Men-filmerna så är det stora karaktärsgalleriet något av ett hinder då det blir omöjligt att fördela tiden mellan personerna. Berättandet är många gånger tillkrånglat och svårt att följa, Zhao verkar vilja komma förbi själva intrigen och gå rakt på dramatiken istället. Bristen på erfarenhet är också flagrant i filmens actionscener. Efter den helt fabulösa sekvensen i San Francisco-bussen från Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings så känns Eternals actionscener mest som utfyllnad. De hämmas av mediokra digitala specialeffekter, tafatt koreografi och ihåliga slag som pågår alltför länge. Dessutom är Marvel Studios och dess patenterade humor inte fullt så funktionell som brukligt. Manuskriptet innehåller flera stiliga och underhållande repliker som kunde blivit komiskt guld, men Zhao lyckas inte hitta en bra tajming och många skämt försvinner och spolas bort av mörk dramatik eller tom action.

Problemen är därmed många, andra filmskapare och filmstudios skulle ha gett upp och börjat räkna ned tills sista arbetsdagen. Men Chloé Zhao visar sig vara en krigare, trots de många felen och en uppenbar ovana att hantera en film av denna storlek så slutar hon aldrig att arbeta i förhoppningen att bli bättre. Desto längre den pågår, desto bättre blir Eternals. Problemen med actionscenerna vägrar att försvinna, men både berättandet och spänningen höjs avsevärt mot slutet. Vi får bland annat en helt lysande vändning som intensifierar slutklämmen rejält. Dessutom väljer Zhao att imitera Denis Villeneuves Dune, istället för slå publiken med häpnad genom explosioner och stora fältslag så väljs en väg där vyer är minst lika viktiga för att få adrenalinet att pumpa. Eternals innehåller ett antal av Marvel Studios mest visuella och spektakulära sekvenser hittills, det sker med hjälp av ett vackert foto och en underbar komposition. Dramatiskt så finns det också ett antal stunder som berör djupt och som hör till det allra mest subtila och försynta vi sett i en MCU-film.

Eternals är långtifrån det bästa Marvel Studios eller Chloé Zhao har gjort. Dess narrativ har flera brister, personerna i dramat blir aldrig tillräckligt intressanta och actionscenerna är några av de mest ointressanta på länge. Men med sin oerhörda arbetsetik och ostoppbara vilja att gå hela vägen in i mål lyckas Eternals ändå lämna ett positivt intryck då eftertexterna rullar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvels

Filmrecension: Natural Light – en lågmäld film om krigets vansinne

2 november, 2021 by Rosemari Södergren

Natural Light
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 november 2021
Regi Dénes Nagy

En lågmäld film om krigets vansinne. Med små medel, utan stora åthävor, berättar filmen om människors stora tillkortakommande och hur det blir när människor förlorar sin mänsklighet. Filmen vann Silverbjörn på Berlin Filmfestival 2021 för bästa regi. Jag tänker att filmen mycket väl skulle vara värd att vinna pris i fler kategorier, bland annat i ljus och foto. Den är oerhört hört konsekvent genomförd med foto som gör att det känns realistiskt, som om jag är med där, på ryska landsbygden under 1940-talets första år då tyskarna hade ockuperat delar av Sovjetunionen. Jag känner hur fattigt det är, hur utsatt det är och hur kallt och kyligt. Hur lerigt det är.

I centrum för handlingen står ungerska soldater som jagar motståndsrörelsen i Sovjetunionen under andra världskriget. Då Ungern var lierad med Nazityskland fick ungerska trupper med hundratusentals soldater uppdraget att patrullera att ockuperade territorier i Sovjetunionen och jaga partisaner. Dessa ungerska soldater tar utan att tveka mat från ortsbefolkningen. Det är inte konstigt att de är hatade av de maktlösa byborna.

Korpralen István Semetka är en av dessa soldater. Han verkar tillbakadragen, ganska lugn och inte så skrävlig. Men han deltar i att ta för sig från befolkningen, han har ingen makt att på mågpt sätt hindra det som händer. Med närbilder på hans nästan orörliga ansikte kan vi ändå ana vad som rör sig inom honom. Då hans överordnade skjuts ned i ett bakhåll får István Semetka befälet. Soldaterna kokar av vrede och vill hämnas på bönderna i byn som de misstänker ha varit i kontakt med partisanerna och tipsat om soldaternas väg. Semetka håller på disciplinen men ganska snart dyker en grupp soldater upp med en ersättare som har befäl över honom och katastrofen närmar sig.

Filmen är en sorgesång över vad ont människor är kapabla till att utföra. Det är en sorglig berättelse som gör mig ledsen men det är mycket välgjort. Det blir så tydligt hur hjälplös den enskilda människan är. Hur omöjligt det är för en soldat att göra motstånd mot våld och övergrepp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Clara Sola – vacker, unik, magisk men också realistisk

1 november, 2021 by Rosemari Södergren

Clara Sola
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Visas på Stockholms internationella filmfestival 2021
Regi Nathalie Álvarez Mesén

En stark analys av det patriarkala samhället och hur dess strukturer kraftfullt kan utövas av kvinnor som får möjlighet att sätta sig över andra – men också en magisk berättelse. Beroende på hur betraktaren känner och uppfattar filmen är Clara Sola antingen mycket mörk eller så lyses den upp av glimtar av hopp. Som alla riktigt, riktigt bra filmer är den öppen för många tolkningar och allt sägs inte rent ut.

Clara Sola utspelas i en avlägsen by i Costa Rica. Clara är 40 år och är född med en sned rygg. Det sägs inte exakt vad det är med ryggen med det ser ut som någon slags puckelrygg. Hon kan få en operation gratis som rättar till ryggen. Men i Claras hem är det hennes mamma som bestämmer, som är patriarken. Mamman har sett till att Clara fått ett rykte i bygden om att ha en särskild förbindelse med gud. Den heliga jungfrun Maria sägs kunna verka genom Clara och människor kommer långväga ifrån för att bli helade av Clara. Mamman ser givetvis till att upphöjelsen av Clara för med sig ekonomisk vinning för familjen. För att bilden av Clara som helig ska förbli stark vill mamman absolut inte att Clara opereras och blir som en av alla andra kvinnor. Mamman håller hela familjen i ett stenhårt grepp.

Clara trivs inte med sin roll. Hon överlever sin situation genom att ha en nära relation med natur och djur. Hon känner en inre längtan efter att få vara en vanlig kvinna. Men hon vet inte hur hon ska göra för att kunna leva som en vanlig kvinna. En dag kommer en yngre man, Santiago, till deras hus och ska ta hand om familjens insamlingar hos turister. Claras längtan efter kärlek eller erotik blir starkare. Hennes systerdotter Maria, som är 14 år, inleder ett sexuellt förhållande med Santiago. Clara spionerar på dem för att se hur de har sex.

Filmen handlar dock om mycket mer än så. Berättelsen är välgjord och ingenting i handlingen är förutsägbart. Den är mystisk, magisk, vacker och unik och samtidigt realistisk, på ett påtagligt sätt men också symboliskt.

Clara Sola var uttagen till den prestigefyllda tävlingssektionen Quinzaine des Réalisateurs
på festivalen i Cannes i juli i år.

Den långfilmsdebuterande regissören Nathalie Álvarez Mesén kommenterade filmens uttagning till Cannes:
– Vi är överlyckliga! Så många filmer som jag älskar har mött världen för första gången just i den här fina sektionen. Kvinnor som ärver patriarkala samhällstraditioner till efterföljande generationer är något som jag växte upp med. Detta fenomen har varit en stor fråga för mig och dess utforskning är en av anledningarna till att Clara Sola blivit till.

Jag vill se fler filmer i regi av Nathalie Álvarez Mesén.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: 23 Walks – En varm film, en berörande film, en ärlig film

29 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

23 Walks
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Paul Morrison

Att hitta kärleken när man är ung kan kännas svårt och komplicerat – men att knyta relationer blir inte enklare med åren. Ju äldre man blir, ju mer bär var och en med sig i bagaget, vilket gör det svårare att våga släppa någon nära sig. Filmer och berättelser om kärlek eller andra relationer mellan yngre människor finns det oändligt mycket av. 23 Walks är en film som vågar bryta mot trenden och skildrar en relation mellan två människor som är 60+.

23 Walks är en underbar film om två livserfarna människor som möts när de är på promenad med sina hundar. En varm film, en berörande film, en ärlig och rolig film om hur svårt det är att våga släppa någon inpå sig, att våga tycka om någon ny människa eller hund.

Dave (spelas av Dave Johns) är på promenad med sin vackra lurviga vovve Tillie, en slags schäferblandning. De går längs en smal gränd på väg till en park i norra London då det möter en dam, Fern (spelas av Alison Steadman), som är på promenad med sin lilla yorkshire-terrier-blandning Henry. Fern blir sur och skäller på Dave för att han låter sin hund gå utan koppel. Hunden är ju en stor hund, menar Fern. Dave är lugn och sansad och berättar vänligt att Tillie är världens snällaste hund. Fern knycker på nacken och lyfter demonstrativt upp sin lilla vovve.

Nästa gång de möts skyndar Dave sig att koppla Tillie. Deras möter mynnar ut i att de går en längre promenad tillsammans i en stor park. Den första promenaden blir till fler och Fern och Dave börjar sakta hitta en slags vänskap.

Men att släppa någon närmare sig är inte lätt och det blir inte lättare med åren. Dave liksom Fern har båda fått sina törnar genom livet. Vilket väl alla får. Därför blir filmen så realistisk, den går att känna igen sig i för alla som har livserfarenhet och är årsrika.

De lovar varandra att vara ärliga och inte dölja något för varandra. Det är lätt att säga men alla har väl saker i sitt liv som inte är lätt att berätta om? Deras relation utsätts för prövningar och hinder då sanningar uppenbaras.

Filmens foto är vackert med många vilande miljöbilder från parken men också från stadsmiljön. Förutom själva berättelsen om relationer har filmen en samhällskritisk udd som visar hur människor blir rättslösa när de blir äldre och lever på pension. Jag tycker det finns drag i filmen som påminner om Ken Loach starka samhällsskildrande nutidsfilmer.

Ett extra plus får filmen för hundarna. Den som älskar hundar får möta två otroligt charmiga vovvar.

23 Walks är en ärlig film som väcker känslor, både av hopp men också av ilska över hur utsatta människor är – och en vacker skildring av en relation mellan två människor som hunnit leva sextio år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in