Filmrecension

Filmrecension: Hind Rajab – rösten från Gaza, ett gripande dokudrama som gör en stark appell till mänskligheten

27 januari, 2026 by Ulf Olsson

Hind Rajab – rösten från Gaza
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Kaouther Ben Hania.
Roller Saja Kilani som Rana, Motaz Malhees som Omar, Amer Hlehel som Mahdi och Clara Khoury som Nisreen

Den 29 januari 2024 tar volontärerna vid Röda Halvmånens alarmcentral mot ett nödsamtal inifrån Gaza. Alarmcentralen ligger utanför Gaza för att undvika att bombas. Nödsamtalet kommer från en sexårig flicka, Hind Rajab, som sitter instängd i en bil som är under intensiv beskjutning. Hon sitter kvar i bilen som enda överlevare. Vid sin sida har hon 6 döda blodiga kroppar, hennes farbror, faster och 4 kusiner. Familjen har försökt tas sig från ett område i Gaza som den israeliska armen har beordra människor att lämna. Men på vägen bort från det farliga området blir de beskjutna av stridsvagnar. Operatörerna gör allt för att hålla kvar den rädda Hind i samtalet, samtidigt som de kämpar för att få fram en ambulans. Lägg inte på, upprepar de och försäkrar att hjälp snart kommer. Samtalet som spelas in är 70 minuter långt och sprids efteråt på internet.

När regissören Kaouther Ben Hania en tid efteråt hör korta avsnitt av inspelningen kontaktar hon Röda halvmåne som överlämnar hela inspelningen till henne. Hon känner genast att hon måste göra en film byggt på materialet. Men först pratar hon med Hinds mamma och med de operatörer som försökte hjälpa Hind under samtalet gång. Det är viktigt att mamman ger sitt medgivande till att göra filmen. Filmen bygger helt på Hinds verkliga ord och röst från samtalet med volontärerna. I öronsnäckorna hör alltså skådespelarna Hinds faktiska röst och ord från hennes sista stund i livet. De samtalar så att säga med den redan döda Hind. Dessutom upprepar varje skådespelare, nästan ord för ord, det som operatörerna sa till Hind under det inspelade samtalet. Filmen är alltså nära nog autentisk.

Under samtalets gång upprepar den vettförskrämda Hind gång på gång: jag är rädd, kom och hämta mig. Volontärerna råder henne att inte lämna bilen utan säger att hon ska försöka gömma sig: göm dig mellan sätena. Hind säger först att de andra sover och då säger volontärerna att hon ska låta dem göra det: de är nog trötta. Men efter ett tag säger Hind att alla andra är döda och att hon är ensam: jag har ingen, jag är rädd, jag är ensam, snälla kom och hämta mig. Teamet lovar att de ska rädda henne och att en ambulans är på väg. Men det visar sig vara en mycket komplicerad operation. Visserligen är räddningsteamet inte långt bort, bara 8 minuters färd. Men eftersom det är en stridszon så kan man inte bege sig dit utan att riskera räddningspersonalens liv. Hind säger vid flera tillfällen: stridsvagnarna skjuter på mig och de rör sig framåt mot mig. Enligt regelverket krävs det en samordning mellan palestinska och israelitiska myndigheter innan räddningspersonalen kan få grön ljus och ta sig fram utan att bli beskjutna. Samordning tar lång tid vilket gör att volontärerna blir alltmer stressade och förtvivlade och börjar bråka inbördes. Till slut får man grönt ljus och volontärerna får dessutom kontakt med Hinds mamma som försöker prata lugnade med Hind i telefonen. Volontärerna andas ut, snart kommer ambulansen vara framme och rädda Hind. Men så enkelt visar det sig inte vara. Det blir ett antal stopp längs vägen eftersom den är sönderbombad. Fyra hundra meter från Hind är det definitiv stopp för ambulansen. All kontakt med både ambulanspersonalen och Hind upphör. Ingen vet vad som har hänt men man fruktar det värsta. Hind kommer aldrig komma tillbaka till sin förskola Den lyckliga barndomen.

Filmen har vunnit flera priser exempelvis stora priset vid 2025 års filmfestival i Venedig. Den är dessutom nominerad som bästa internationella film (Tunisien) inför 2026 års Oscarsgala. Den är intensiv och omskakande särskilt som den är, närmast autentiskt, baserad på en verklig händelse och på en 6-årig flickas sista samtal innan hon dödas. Som åskådare konfronteras man såväl med flickans skräck inför det som sakta närmar sig som volontärernas maktlöshet och förtvivlan. Filmen synliggör till viss del de helt olika berättelserna om den mer än 80-åriga konflikten i mellanöstern samtidigt som den går bortom berättelserna och ställer frågor om vår mänsklighet och vår omänsklighet.

Filmrecension: Bad Apples

25 januari, 2026 by Linou Gertz

Bad Apples
Betyg 4
Visas under Göteborg Filmfestival
Regi Jonathan Etzler

När jag läste Praktisk film på Stockholm filmskola var Jonathan Etzler en av de gästlärare vi hade i regi – vilket var väldigt spännande då han hade vunnit en student Oscar för en kortfilm. Därefter gjorde han kortfilmen Simmaren och Netflix-filmen One More Time som blev hans fullängsdebut. Efter att ha läst romanen De Oönskade visste Jonathan att han ville göra film på den, men nekades i Sverige, och skickade istället ett manus på engelska till England som istället plockade upp den där. Som stort fan av Saoirse Ronan visste han tidigt att han ville ha med henne, vilket han lyckats med! Här spelar hon läraren Maria som kämpar med sin klass. Inte så mycket på grund av hur jobbig den är, utan snarare för att eleven Danny, spelad av unga Eddie Waller som de castade sent i processen efter långt sökande av någon som kunde ha aggressiviteten och hotfulheten precis under huden, och hans ständiga utåtagerande och oförmåga att sitta still och fokusera.

Fotot är vackert och färgläggningen likaså. Det förhöjer upplevelsen enormt utan att ta fokus från skådespelarna. Istället återanknyts titeln till det visuella och används för att på ett nästan poetiskt vis visa livslängden hos äpplen snarare än för att demonisera enskilda personer. Problemet blir bara att allting annat gör det. Ett inledande studiebesök hos cidertillverkare resulterar i problem som Danny skapar men landar i Marias knä som antas av andra föräldrar vara en dålig lärare. Lektioner stressas igenom och används aldrig till att lära känna olika personer, ens Danny, utan blir lite genomstressat och mekaniskt där allting ska användas för att visa hur störig och rörig Danny är. Det går snabbt och enkelspårigt men å andra sidan effektivt mot ett resultat som slutar i att Maria kidnappar Danny och stänger in honom i sin källare. Inte jättegenomtänkt kanske, men skapar ändå en wierd och intressant situation som bär filmen väl under hela speltiden.

I skolan fortsätter Maria spela den perfekta läraren – vilket försvåras av att poliser kommer och intervjuar om Dannys försvinnande. Pappan, som jobbar väldigt mycket och har svårt att hantera sonens aggressioner och ständiga utåtagerande, blir såklart orolig och blir lärarens motpunkt som blir offer när försvinnandet uppdagas. Extra dråpligt blir det när Maria beställer en sele för att hålla fast Danny och reglera hans rörelsefrihet och pappan omedvetet levererar den till henne. Den sortens humor, som i sig känns rätt brittisk, är hela tiden underliggande och skapar en intressant balans utan att någonsin ta överhanden och bli en fullfärdig komedi. Inte för att det hade varit ett problem med väl skötta kort, men ändå fint att allvaret väger tyngre och inte tappas bort i allt.

Någonting som dock tappas bort är skolans reaktion på bortförandet av Danny. De är glada att allting är så lugnt och sansat, men reflekterar inte över varför eller diskuterar inte sinsemellan om saker som underfinansiering eller speciallärare för elever med speciella behov. Det nämns visserligen tidigt i filmen och ligger därefter som underliggande men outtalat tema för publiken men jag kan ändå sakna en nervig dialogutveckling som mer aktivt problematiserar skolsystemet, politik och hur jobbigt det är att få jobbiga elever kan styra hela klasser utan att vare sig lärare eller andra elever kan göra speciellt mycket. Det finns många problem med skolan, bäst gestaltat i Netflix-serien Adolescence, och här blir de mest en kuliss för att lyfta premissen snarare än tvärtom. Det tillsamman med några väldigt märkliga scener som lätt kan ifrågasättas, som det märkliga slutet, gör att det känns svårt att sätta högre betyg. Men kan en blunda för bristande logik och andra problem är det ändå en njutbar upplevelse som engagerar och väcker tankar inom en. Vilket ändå måste vara värt någonting i ett drama som värker mer än det verkar.

Filmrecension: Mecenaten – briljant

25 januari, 2026 by Linou Gertz

Mecenaten
Betyg 4
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinarie svensk biopremiär 20 mars 2026
Manus och regi Julia Thulin

Som ett av de senaste resultaten av det lyckade Moving Sweden-projektet, där nya röster ska kunna främjas med tidigt ekonomiskt stöd, har Julia Thulin efter en rad kortfilmer på Göteborgs filmfestival nu även kunnat visa sin långfilmsdebut Mecanaten – och resultatet är ett komiskt drama med otrolig nerv och humor som inte bara är en fantastisk debut utan även en av årets bästa svenska filmer redan nu.

Som städare på ett konstmuseum tar vår namnlöse huvudkaraktär (spelad av Carla Sehn som gjort fantastisk karriär från SVT-serien Sjukt, Kärlek & Anarki samt nu senast Netflix-serien Halva Malmö består av killar som dumpat mig) sig på rollen som guide – vilket inte visar sig vara så populärt hos chefen. Hon blir påmind att hon hör hemma på golvet och göra rent toaletter – inte bland kultureliten och konstetablissemanget. Men när en gallerist hon städar hos åker bort på resa tar hon ändå chansen att utnyttja hennes namn för att komma in på en fin invigning av en utställning. Namnet ger henne access men också uppmärksamhet – speciellt från två servitörer (spelade av otroligt begåvade Maxwell Cunningham och Lucas Lynggaard Tønnesen) som studerar konst och tror att hennes intresse i dem beror på att hon vill ställa ut dem och göra dem kända. Därmed överger de festen och jobbet – vilket inte gör dem populära hos chefen, vilket de inte bryr sig i då de inte tror sig behöva jobba igen efter att hon lyft upp dem till ett högre plan. Situationen är absurd, komisk, men ändå allmänmänskligt igenkännande. Vem har inte velat flippa off chefen för att istället gå och leva drömmen och låta ens namn glänsa bland stjärnorna.

Greppet att låta publiken veta av någonting som andra karaktärer i filmen inte vet om är lika beprövat som populärt och ger ofta filmberättande en tyngd den annars hade saknat, och här används det otroligt effektivt i denna naiva identitetsstöld som skapar en lika komisk som otrolig nerv där dessa två konststudenter dras in i en slags inverterad Home invasion movie där det visserligen dricks lite vin och annat fint som egentligen inte tillhör henne men som annars mynnar ut i att de använder bostaden för skapande och uppvisande av ett performance de båda jobbat på. De skapar alltså mer än de stjäl och förstör vilket är en frisk fläkt i filmyttrandet.

Självklart fortskrider inte charaden utan komplikationer utan att tokigheterna får utrymme att vidareutvecklas och även eskalera ytterligare. Lögner bygger vidare på större lögner vilket skapar såväl reaktioner och motreaktioner och det känns aldrig förutsägbart vart tokigheterna ska ta vägen med allting. Vilket ytterligare skapar känslan hos publiken av att sitta på nålar. Att allting är så vackert fotograferat och färglagt gör också sitt för atmosfären och stämningen såklart. Men det är främst i de tre karaktärernas dynamik, som går från nervöst kåt och here to serve för egen vinning i slutändan till clowner som inser vilket falskspel de dragits in i – lite alldeles för sent. Ändå tas de vidare ut på Gotländskt vatten för att uppsöka ett konstmonument när rollerna redan har reversats men de båda kallt har spelat med för att sen göra drottningen till slav. Ingenting eller någonting är någonsin helt säkert – vilket gör upplevelsen så briljant. Liksom slutet. En lögnare ställs på piedestal och upphöjs som – ironiskt nog – konst. Det tycks alla vinna på – även tittaren.

Filmrecension: Christy – filmen hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt

24 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Christy
Betyg 4
Premiär på streamingtjänster för köp och hyr 26 januari 2026
Regi David Michôd

En stark film som berör djupt om en av världens duktigaste kvinnliga boxare och samtidigt är det en allmängiltig och skrämmande skildring av mäns våld mot kvinnor. Berättelsen visar hur förrädiskt luriga våldsamma män kan vara och göra kvinnor maktlösa.

Christy (som spelas ypperligt rakt på av Sydney Sweeney) föddes 1968 och visade tidigt att hon hade en enorm talang för att boxas. Sydney Sweeney är helt rätt i den rollen, som tittare kan jag känna hennes känslor och vad som rör sig i hennes undermedvetna.

Som tonåring hade hon en förälskelse och relation i smyg med en annan ung kvinna. Tiden var inte särskilt öppen för homosexuella relation vid den tiden och när Christy bli erbjuden att flytta för att träna boxning seriöst blev Christys mamma. Mamman var helt emot kärlek mellan kvinnor. När Christys tränare Jim, som var 25 år äldre än henne gifte sig med Christy och misshandlade henne både psykiskt och fysiskt blundade Christys mamma totalt för det och till och med beskyllde Christy för att ljuga.

Berättelsen skildrar så tydligt hur Jim kunde manipulera Christy och göra henne så beroende av honom. Trots att Christy var en tuff kvinna blev hon helt försvagad av Jims metoder. De kunde leva lyxliv, tack vare hennes boxning men ändå fick han henne att bli svag i deras förhållande. Jag tror att filmen kan öppna ögonen för att det inte alltid är kvinnor som är svaga som kan bli misshandlade och beroende av våldsamma män.

Filmen bränner sig fast och jag tänker på den länge efteråt. Den är välspelad och stark. Den hänger kvar länge i tankar och känslor efteråt.

Fakta om Christys boxningskarriär från Wikipedia:
Christine Renea Salters (tidigare Martin, född 12 juni 1968), med smeknamnet ”the Coal Miner’s Daughter”, är en amerikansk före detta professionell boxare, boxningsanalytiker och motivationsföreläsare. Hon tävlade mellan 1989 och 2012 och innehade WBC:s kvinnliga superwelterviktstitel 2009. Martin var den första kvinnliga boxaren som valdes in i Nevada Boxing Hall of Fame 2016. Hon valdes in i International Boxing Hall of Fame 2020, det första året som kvinnor var med på valsedeln.

Christy släpps digitalt 26 januari och mer info, pressbilder, trailer mm hittar du i Christine Renea Salters (previously Martin, born June 12, 1968), nicknamed ”the Coal Miner’s Daughter”, is an American former professional boxer, boxing analyst and motivational speaker. Competing from 1989–2012, she held the WBC female super welterweight title in 2009. Martin was the first female boxer elected to the Nevada Boxing Hall of Fame in 2016. She was elected to the International Boxing Hall of Fame in 2020, the first year that women were on the ballot.

Filmrecension: Father Mother Sister Brother – poänglöst ibland men med visuell tyngd

24 januari, 2026 by Linou Gertz

Father Mother Sister Brother
Betyg 3
Visas under Göteborg Filmfestival, med ordinarie biopremiär 10 april 2026
Manus och regi Jim Jarmusch

Till de gungiga tonerna av Dusty Springfields Spooky inleds det nya komedidramat av Jim Jarmusch – en indiefavorit med klassiker som Stranger Than Paradise, Night On Earth och Dead Man bakom sig – som nu är tillbaka om än inte i högform så ändå i helt okej mellanmjölksnivå som visserligen inte når upp till hans nyare filmer Ghost Dog, Broken Flowers eller Only Lovers Left Alive, men ändå är högst njutningsbara och sevärda som Paterson och The Dead Don’t Die. Jim kan helt enkelt inte göra dåliga filmer det osar katt om och som en helst håller sig undan från.

Filmens titel visar sig också vara dess kapitelindelning. Således börjar vi hos pappan (Tom Waits), vars son (återigen Adam Driver) och dotter (Mayim Bialik som de flesta känner igen från The Big Bang Theory) hälsar på för att hjälpa till på olika sätt efter att de inte setts på länge efter ett utbrott vid sin frus begravning för flera år sedan. Sonen vill hjälpa med pengar och matvaror medan dottern mest vill pliktskyldigt titta till honom så han mår okej. De dricker vatten, sen te, skålar för familjeband de ironiskt nog inte har – tvärtom verkar de inte snabbt nog kunna ge sig av igen. Jim gör situationen till en början högst socialt obehagligt, på ett komiskt sätt som påminner om Ruben Östlund tidigare filmer, och låter trots allas försök till en bra tid ingen värme släppas in. Sen påminner han oss om att vi aldrig riktigt känner någon genom att lyfta på skynket lite och visa ett dubbelliv pappan lever ute på huset vid sjön som först framstår som ostädat och nedgånget, liksom den bil utanför som tillsammans vittnar om vanvård och låg inkomst, men ändå ha en själalugnande utsikt.

Mother – Charlotte Rampling som framgångsrik författare med bortskämda barn i Cate Blanchett som Timothea som visserligen har framgångsrik karriär både framför och bakom sig men också Vicky Krieps som Lilith i chockrosa hår och päls som även de pliktskyldigt hälsar på för en årlig fika men aldrig mer än så så de dricker te, äter kakor och talar om triviala ting för att dölja hur lite de faktiskt har att prata om. Lilith säljer kläder och grupperar sig med influencers för att ha någon inkomst och låtsas att hennes flickvän som kör dit henne är en Uber-chaufför då hon antagligen är rädd att en homosexuell relation skulle uppröra hennes moder och göra henne arvlös. Det ligger outtalat men ändå hotfullt under en fasad av trevligheter och artigheter. Värt att notera att vi nu har rest från USA till London och likt Night On Earth (med Winona Ryder som det var synd de inte kunde ha med i denna också) förs narrativet runt jorden och olika personer för att tillsammans bilda en enhetlig bild som först blir tydlig på håll. Även om det inte görs lika snyggt här.

Den tredje och avslutande delen landar i Paris med syskonen Skye och Billy vars båda föräldrar har gått bort och de måste ta farväl av deras vackra våning en sista gång. Trots innestående skulder av flertalet hyror har dess värd Madame Gautier (Francoise Lebrun) låtit Billy att frakta bort alla deras värdesaker och packat ihop deras liv och minnen i ett förråd som i filmen blir en slags metaforisk begravning av dem där de får ta ett sista farväl och även hämta sista minnen de har både av dem och av varandra. Det blir finstämt men aldrig att det riktigt bränner till och verkligen känns i kroppen. Man berörs mer lätt ytligt. Och jag önskar att filmens karaktärer skulle sammanstråla på något sätt, om än omedvetet, men någon sådan smart sammanfogning händer aldrig utan binds istället samman mer ytligt med skateboardåkare och ett talesätt som här tycks ha någon betydelse. Det får det inte för tittaren. Därför känns försöket att binda dem samman väldigt tafatta och i stort sett poänglösa även om det såklart har viss visuell tyngd åtminstone.

Filmrecension

Footer

Om oss