Filmrecension

Crime 101
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Bart Leyton
Rollerna Chris Hemswort som Mike, Halle Berry som Sharon, Monica Barbaro som Maya, Mark Ruffalo som Lou, Nicke Nolte som Money, Tale Donovan som Monreo och Barry Keogahan som Ormon.

Filmens handling utspelas i Los Angeles där en serie uppklarade brott gäckar polisen. Huvudpersonen är den slipade juveltjuven Mike (Chris Hemswort) som arbetar åt den ljusskygge Money (Nicke Nolte). De enda mönster som polisen lyckas kartlägga i inbrottsserien är att rånen sker kring väg 101 och att tjuven (Mike) tycks göra en hederssak av att aldrig bruka våld. Mike har precis rånat två kurirer som transperar juveler för 3 miljoner dollar. För ovanlighetens skull fortlöper rånet inte lika smidigt som vanligt. Han lämnar exempelvis kvar en liten men ändå betydelsefull blodfläck i den för övrigt väl sanerade bilen. När Mike efter rånet träffar sin uppdragsgivare Money vägrar han att genomföra nästa rån trots att det redan är planerat. Mike hävdar att det är alltför farligt och att det riskerar leda till våld vilket han alltid vill undvika. Money kan inte accepter Mikes vägran men ger till slut uppdraget till Ormon (Barry Keogahan) som är en våldsbenägen rånare. Dessutom får Ormon i uppdrag att eliminera Mike, vilket han med glädje accepterar.

Samtidigt försöker försäkringsmäklaren Sharon (Halle Berry) sälja en för försäkringsbolaget mycket lukrativ försäkring till en förmögen kund Monroe (Tale Donovan). Trots att kontraktet är klart för underskrift tar hennes arbetsgivare ifrån Sharon uppdraget och flyttar över henne till ett mindre glamoröst försäkringsärende, nämligen Mikes senaste inbrott. Hon ska försöka leda i bevis att det handlar om ett beställningsuppdrag för att komma åt försäkringspengar. Sharon inser att det är försäkringsbolagets försök att marginalisera henne. De menar att hon börjar bli för gammal för att sälja försäkringar till äldre rika män, som är bolagets främsta målgrupp.

Även Mike situation börjar bli alltmer osäker. Han hotas från två håll. Dels från lönnmördaren Ormon, dels från detektiven Lou (Mark Ruffalo). Eftersom Ormon smyger omkring utanför Mikes bostad förstår han snabbt vem som har fått i uppgift att döda honom. Det leder till en våldsam biljakt genom Los Angeles. Situationen blir inte bättre av att detektiven Lou lyckats spåra honom via blodfläcken i den dumpade bilen. Mike gör allt för att undkomma båda hoten och börjar samtidigt fundera på att ta sig ur det kriminella livet och börja ett nytt liv med Maya som han nyligen har träffat.

Men innan dess vill han göra i ett sista rån. Han vill råna Monroe, alltså den kund som försäkringsbolaget tog från Sharon trots att hon var den som hade gjort hela jobbet. Eftersom Mike på något sätt har fått veta hur Sharon har blivit behandlad av söker han upp henne och föreslår att de ska genomföra rånet tillsamman. Det vägrar hon först uppbragt att göra. Men efter ett känslosamt möte med försäkringsbolaget kontaktar hon hämndlystet Mike. Enligt planen ska de genomföra rånet, som värderas till 11 miljoner dollar, i samband med Monroes bröllop. Lyckas de så kommer Monroe förlora en massa dolda obeskattade pengar vilket i förlängningen kommer att drabba försäkringsbolaget. Men det går inte enligt planerna eftersom både detektiven Lou och lönnmördare Osmon lycka avslöja vad Mike och Sharon har på gång. Plötsligt är det alltså flera personer som vill lura varandra och som ser en chans att utnyttja situationen för egna syften. Upplösningen blev våldsam på brudparets rum. Några av de inblandade avgår som vinnare och andra som förlorare. Gränsen mellan vem som är kriminell och vem som inte är det suddas när nog ut.

Crime är en spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm med inslag av både romantik och våld. Den som gillar biljakt på film får sitt lystmäte tillfredsställt. Chris Hemswort gestaltning av Mike är mycket nyanserad. Han framställs som en lågmäld, känslig och tveksam människa som samtidigt är en slipade och hemlighetsfull rånare. Detsamma gäller Mark Ruffalo och Halle Berry gestaltningar av sina roller som Lou och Sharon.

Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell

Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.

Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.

Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.

Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.

Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.

Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.

Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.

Mother
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Teona Strugar Mitevska

En mörkare skildring av den helgonförklarade Moder Teresa, musiksatt med svartsynt punkmusik. Fotomässigt är filmen elegant stram med många foton som är stilla och ger oss möjlighet att själva tänka och känna. Jag har svårt att ta till mig att detta skulle vara en skildring av Moder Teresa. Och det är inte heller regissörens syfte eller tanke med filmen efter vad jag kunnat läsa om den. Filmens regissör gör inte anspråk på att filmen ska vara en biografisk sann skildring. Det är en berättelse om att vara människa och att det inte finns någon som är alltigenom gott eller ont. Vi får möta en människa som drivs av en stark inre kraft, en längtan att hjälpa fattiga, svaga och utsatta och som kämpade för sin rätt att göra detta i ett sammanhang där män styr det mesta.

Moder Teresa spelas av Noomi Rapace och redan det gör att karaktären blir annorlunda och mer vild än hur Moder Teresa ofta skildras. Filmen pekar på framför allt ett av Moder Teresas för nutiden allmänhet mer problematiska inställning: om hennes syn på abort. Utan att trycka in i oss vad vi ska tänka eller tycka pekar filmen på olika förklaringar till olika åsikter om abort.

Mother skildrar sju dagar under 1948. Abbedissan Teresa (Noomi Rapace) väntar på ett brev från Vatikanen med tillstånd att få lämna sitt kloster i Indien för att missionera på egen hand. Det är hennes dröm, hennes längtan. Hon vill ägna sig helt åt att hjälpa de fattiga och bygga upp en egen nunneorden med nunnor som tillsammans med henne ger sitt liv åt att hjälpa de allra fattigast. Samtidigt får hon ett omskakande besked från sin förmodade efterträdare i klostret, syster Agnieszka (Sylvia Hoeks från Blade Runner 2049). Agnieszka avslöjar en hemlighet för Teresa: Agnieszka är gravid och hennes känslor pendlar mellan att hon vill föda barnet och därmed lämna klostret eller att istället göra abort och fortsätta som nunna.

Moder Teresa förverkligade ambitionen att starta Barmhärtighetens missionärer, fick Nobels fredspris och helgonförklarades av påven, men har under senare år även ansetts kontroversiell bland annat på grund av sin abortsyn samt bristfälliga sjukvårdsmetoder.

Noomi Rapace säger om sin rolltolkning:
– Det Teresa ber om tillstånd att göra har ingen kvinna gjort tidigare. Hon är en kvinna i en mans värld.

Mother är den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevskas första engelskspråkiga film; hon har tidigare bland annat gjort Gud finns, hennes namn är Petrunya, som vann Europaparlamentets LUX-pris samt den ekumeniska jurys pris vid filmfestivalen i Berlin. Det var en berättelse om kvinnors villkor i en patriarkal omvärld, något även hennes nya film, Mother, berör.

Regissören, Strugar Mitevska, säger :
-Vi ville avmystifiera personen bakom myten, berätta om en mycket intelligent, ambitiös kvinna som hade ett stort hjärta, men också brister så som vi alla har.

Mother lyfter fram en komplex människa med många motsägelser och inre strider. Moder Teresa blir mänsklig och någon alla som inte bara haft flyt i sitt liv kan känna igen sig i emellanåt. Hon pendlar mellan olika känslor och är inte alltid helt säker på vad hon ska besluta eller vilka val hon ta. Huruvida det stämmer med hur den verkliga Moder Teresa var spelar ingen roll. Varför jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att jag trots allt har lite svårt att tro på karaktärerna.

Istornet
Betyg 5
Visades under Göteborgs filmfestival och fick ordinarie biopremiär 30 january 2026
Regi Lucile Hadzihalilovic

Som första kvinnliga regissör fick Lucile priset för bästa film vid Stockholms filmfestival 2004 för sin film Innocence – en drömsk och smärtsam poetisk upplevelse om en flickskola – som också prisades vid Sundance Film Festival. En av stjärnorna i filmen var Marion Cotillard, som spelade en lärare, och nu har de två lyckosamt återförenats i La tour de glace – med internationella titeln The Ice Tower – men den här gången spelar hon en skådespelerska (men inte sig själv) som mer eller mindre får adoptera en ung kvinna som bryter sig in i filmstudion där en saga håller på att filmatiseras, dock ovetande vad som försegår innanför väggarna utan egentligen bara sökande efter en plats att sova på. När hon inser vart hon hamnat spelar hon smart med och påstår sig vara en statist. Att hon dessutom älskar sagan filmen baserar sig på, och har läst den flertalet gånger, blir en skimrande bonus för henne.

Två av mina favoritfilmer av Lucille, Innocence och Earwig, är båda ganska mörka i sina toner – men också väldigt hallucinogena och drömska – eller kanske mardrömslika? Antagligen både och. Men det har ändå funnits en skönhet i det. Att det inte alltid är logiskt eller enkelt konsumerat som en big mac, utan sköljer över dig med vackra bilder som får en att häpna. Så är fallet även här, men det är inte lika svårpenetrerat utan faktiskt mer rak på utan att komplicera det onödigt. Men det är ändå en film med mer vibe än tydlig story, ett konstverk för konstens skull och inte för att berätta för oss hur vi ska känna och tänka. Och det är fortfarande bländande vackert, både visuellt och i berättandet som glimrar till mer ofta än sällan. Det är en film om filmskapande, men också overkligheter vi skapar och hur nära drömmandet vi kommer genom konsten. Om hur hårt och svårt livet kan vara, men att skapandet blir födandet av någonting större och mer omhändertagande.

Trots Marions internationella och långa karriär kan inte huvudrollen helt skrivas och applådera henne då den unga flickan, Jean, spelad av Clara Pacini även hon är en tour de Force – speciellt imponerande för hennes unga ålder och att detta är hennes första långfilm efter enbart ett par kortfilmer. Hon rymmer från barnhemmet och trollbinds av Cristina (Marion) och gör allt för att stanna kvar vid hennes sida. Även om det inte alltid går som hon tänkt sig utan bränner henne rätt rejält. Men sådant är livet och det får vi alla lära oss läxor genom. Men Kristina är precis så kall och distanserad som den isdrottning hon spelar i den fiktiva filmen, en perfekt spegling av framgångsrika konstnärer levandes i sina egna verkligheter långt borta från vår egna. Men när de clashar, både frivilligt och mindre så, börjar både filminspelningen och det privata drifta iväg i någonting hjärtskärande vackert och förlösande som film är en perfekt förlösare för.

Filmfotot är mästerligt vackert och drömskt, av Jonathan Ricquebourg (som även fotade Earwig) som verkligen bjuder in publiken in i denna drömska och poetiska verk om konstnärligt skapande i form av en saga egentligen inte så mycket för barn utan mer för vuxna som vill känna och absorberas av helhetsupplevelsen. Även om handlingen är lättförstådd handlar det inte så mycket om vad du förstår om filmen, utan vad den får dig att känna. Vad du kan se och känna igen dig själv och andra genom flykten från en själv och den hårda verkligheten till någonting som får dig att börja drömma och känna igen. Vilket är ovärderligt. Precis som denna pärla till film är.

Även om filmen behandlar en filminspelning, och en tolkning av en saga, är styrkan ändå i hur sagolik filmen vi tittar på faktiskt är. Det är som att titta in i huvudet på en konstnär, genom att skjuta ett skynke åt sidan och sedan smygkolla in i en helt annat realitet. Det är lika trollbindande som det är allegoriskt och förbluffande. Det går inte att värja sig mot det vackra utan det är enbart att kapitulera inför skönheten och det som glittrar magiskt i varje scen som drömts ihop för oss.