• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Hjärtat Mitt

11 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Hjärtat Mitt

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

​ 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Det grönaste gräset – en humoristisk och hjärtevarm lättsam kompott

5 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Det grönaste gräset - en humoristisk och hjärtevarm lättsam kompott

Det grönaste gräset
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusti 2026
Manus och regi Kim Sundbeck

En humoristisk och hjärtevarm berättelse om konsten att krångla till sitt liv och sin kärleksrelation. Kim Sundbecks romantiska Möllankomedi om att måla in sig själv i ett hörn med Vilhelm Blomgren som Sasja och Anna Asp som Olivia skildrar om ett förhållande som startade som ett stort skämt som blev en romantisk relation. Men efter fem år började slentrian ta sig in i förhållandet och när de dessutom får ett jobbigt besked när de i flera år försökt få barn och inte lyckats börjar stenen rulla utför.

Sasja möter en yngre kvinna som vill ha sex med honom utan att det ska räknas som en relation. Denna fria relation gör att en ny gnista tänds inom honom och romantiken med Olivia sätter fart igen. Sasjas hemliga älskarinna säger att hon ska flytta till Paris snart, så risken är obefintlig att de blir upptäckta. Men livet blir krångligare. Den hemliga älskarinnan ändrar sig och flyttar inte till Paris och dessutom börjar hon ställa krav på förhållandet. När dessutom Olivia verkar ha fått någon form av nytändning blir Sasja misstänksam. Är Olivia otrogen?

Ja krångligt blir det på flera sätt, men det är roligt och underhållande. Det är inte världens djupaste skildring av ett par där den ena inte kan få barn men ändå med karaktär som är hyggligt trovärdiga.

Olika aspekter av förhållanden med terapi, sex, barnlängtan, otrohet, lögn och sanning i en lättsam kompott med flera duktiga skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Komedi

Filmrecension: Trustorhärvan – fascinerande, spännande och ger mycket att tänka på

4 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Trustorhärvan

Trustorhärvan
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 augusti 2026
Regi Karin af Klintberg

Våren 1997 köpte fem personer investmentbolaget Trustor. På pappret såg allt ut att vara i sin ordning, men tre månader senare avslöjades bluffen och än i dag är ett av Sveriges största ekobrott höljt i dunkel. Regissören Karin af Klintberg har gjort ett fantastiskt arbete med sitt team och lyckats presentera de personer som ingick och får oss att se deras olikheter och begripa, eller ana, hur det kunde ske. Men det allra viktigaste är att dokumentären berättar något allmängiltigt om de existentiella frågorna. Dokumentären visar vart den materialistiska ateistiska synen på existens obevekligen leder till. Den som är övertygad om att det allra viktigaste i livet är att tjäna enorma mängder av pengar, att ha så mycket att det går att slänga ut en miljon kronor på att hyra en helikopter någon timme för skoj skull – den är också beredd att göra vad som helst för att erövra dessa miljarder.

Våren 1997 köpte fem personer investmentbolaget Trustor. De lyckades köpa Trustor med Trustors egna pengar. På pappret såg allt ut att vara i sin ordning, men tre månader senare avslöjades bluffen och härvan betraktas som Sveriges största ekobrott hittils. Hur det gick till och vem som gjorde vad har inte övertygande kommit. Ingen vet riktigt hur allt gick till, vem som gjorde vad eller hur de inblandades liv påverkades av de konflikter som rullade vidare långt efter att brottet begicks. Joachim Posener, som av många anses ha varit den drivande och ledande i Trustorhärvan flydde från Sverige och levde dold utomlands ända till nu när brottet preskriberats.

Trustorhärvan är en fascinerande dokumentär där filmteamet lyckas få centralpersonerna att berätta – och det är stort att hjärnan bakom kuppen, Joachim Posener, som försvann spårlöst och har lyckats hålla sig gömd från både Interpol och svensk polis i 30 år nu träder fram. Dokumentärfilms-regissören Karin af Klintberg har lyttast hitta honom och få honom att ställa upp på intervju.

Karin af Klintberg berättar:
– Under två års tid har jag under ganska hemliga former träffat Joachim Posener och fått höra hans version av historien. Trustorhärvan har analyserats i decennier. Det har blivit böcker, tv-serier och otaliga tidningsrubriker. Men den mest efterfrågade intervjun har saknats fram till nu.

Trustorhärvan är en berättelse om pengar, makt och konsekvenser. Producenten Teresa Alldén har länge fascinerats av fallets utveckling och efterspel och har försökt nå fram till Posener under nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Teresa Alldén berättar:
– Det gick betydligt snabbare att genomföra Trustoraffären än att få huvudpersonerna att ställa upp i filmen. Det är karaktärer som länge omgärdats av mytbildning och vissa av dem har undvikit offentligheten i 30 år. Nu möts deras berättelser för första gången i samma film.

Dokumentären är fascinerande, spännande och ger mycket att tänka på. Den berättar inte bara om ett ekonomiskt brott utan under ytan bubblar ett tema om vad som är livets mening och om vad som händer om pengar är det allra viktigaste.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Shadow´s Edge – rolig och spännande med en Jackie Chan i storform

2 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The Shadow´s Edge

The Shadow´s Edge
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2026
Regi Larry Yang
Skådespelare Jackie Chan, Zifeng Zhang, Tony Leung Ka Fai, CiSha, Junhui Wen, Zhengjie Zhou, Ziyi Wang, Yueting Lang

Har du längtar efter en kung fu-film som både har handling och action då är detta filmen för dig. Den är både rolig och spännande och Jackie Chan är i storform. Den som sett honom i tidigare filmer vet att han inte bara är en duktig kung fu-mästare som kan använda sin kropp till både försvar och attack – han är påhittig och kan använda allt han ser omkring sig. Allt kan bli ett vapen i hans händer. Denna actionrulle, The Shadow’s Edge, har gjort succé i Kina, där den spelade in över 150 miljoner dollar och låg etta på biotoppen i fyra veckor i rad. Filmen är en modern remake av den hongkongesiska actionklassikern Eye in the Sky (2007), inspelad bland skyskraporna i glamourösa Macao.

Pressmeddelandet från filmen skriver:
Gammal är äldst! Det kan actionlegenden Jackie Chan, 71 år gammal, konstatera med stolthet efter sin storartade comeback till actiongenren.

Det förstås mycket kampsport och slagsmål i filmen, vilket är förväntat. Jackie Chan spelar en pensionerad polisen Wong Tak-chung som får komma in som konsult när de yngre poliserna behöver lära sig traditionell teknik för att övervaka brottslingar. Kampsporten är inte de enda ingredienserna i det som skapar action: handlingen är kryddad med tjuvar som använder modern teknik och stjäl kryptovaluta. Det höjer farten i handlingen, på gott och ont.

Ett gäng unga, ambitiösa rånare genomför en gigantisk kupp där de slår ut polisens alla dataenheter och försvinner med cryptotillgångar värd miljontals dollar. Under åratal har poliskåren förlitat sig på AI och avancerade övervakningssystem, men när rånarna lyckas hacka sig in i nätverken kastas utredarna tillbaka till verkligheten. Ingen tycks längre ha kunskapen som krävs för traditionellt polisarbete och spaning på fältet.

De bästa delarna i filmen är ändå de scener som är utan action när Jackie Chan visar känslor och stöder en ung polis vars pappa var hans kollega en gång i tiden. Jackie Chan borde få visa sin skådespelartalang lite oftare. En del av scenerna med våld känns lite för överdrivna, framför allt för att de skildrar hur brottslingarna börjar attackera varandra på ett orealistiskt sätt.

Det är imponerande att Jackie Chan som är över sjuttio år fortfarande är bra på sin kung fu. Men det är i och för sig inte ovanligt att kampsports-mästare inom kung fu, karate och liknande kampsporter är i bra form långt upp i åldrarna. Jackie Chan är inte ensam. Hans antagonist, The Shadow, ledaren för rånligan spelas av Hongkong-legenden Tony Leung Ka-fai. Tillsammans levererar de actionsekvenser där båda veteranerna visar att de fortfarande är i toppform.

The Shadow’s Edge har belönats med en rad priser, däribland Best Action Choreography vid Hong Kong Film Awards 2026, samt utmärkelser för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga och kvinnliga huvudroller.

Jag gillar bra kampsportsfilmer som har bra kampsport-scener och en någorlunda realistisk eller vettig handlingslinje. Med tanke på sin genre får den mitt betyg, men det som inte alls gillar filmer med kampsport håller nog inte med mig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spider-Man: Brand New Day – kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin

29 juli, 2026 by Elis Holmström

Spider-Man: Brand New Day

Spider-Man: Brand New Day
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juli 2026
Regi Destin Daniel Cretton

Även i en tid då seriehjältar på filmduken börjat tappa sin gudalika lyster, där cynism och spydighet gentemot uttrycket ses som lika trendigt som en matcha-latte från Södermalm, bibehåller Spider-Man sin relevans även hos dem som inte kan förklara parallella universum eller lista de mest obskyra bifigurerna.

Jag skulle själv kunna skriva essäer, eller hela noveller, om den personliga betydelsen av Spider-Man. Hur Sam Raimis första film från 2002 mer eller mindre förändrande hela mitt sätt att uppleva och förstå kraften i filmmediet. Hur dimman och terrorn av COVID-19 pandemin försvann för ett par korta ögonblick då Tobey Maguire och Andrew Garfield ställde sig sida vid sida med Tom Holland, eller hur förödande magisk den animerade Across The Spider-Verse var.

När Tom Holland nu gör sin fjärde – fristående, film om världens kanske mest älskade superhjälte finns dock vissa farhågor. För efter den närmast historiska händelse som var No Way Home borde det inte var möjligt att ha något mer att säga. Det finns andra kulturella jämförelser, exempelvis legendariska konserter, som Rolling Stones på Cirkus eller Bruce Springsteens andra spelning på Ullevi 2012. Båda dessa markerar höjdpunkter och är i det närmaste felfria stunder som aldrig kan upprepas, än mindre borde försöka återskapas.

Oerhört nog så lyckas regissören Destin Daniel Cretton, som tar över efter Jon Watts, att bibehålla kraften och den ständiga förundran som bekräftar att Spider-Man förblir en av – inte bara serievärlden, utan också filmvärldens mest magiska kvalitetsstämplar.

För även om karaktären säljer sig själv och kan appellera till generation efter generation så väljer Cretton att göra en rad förändringar. Det börjar med en ny och mer atmosfärsik färgsättning och ett foto som är betydligt mer stiliserat är tidigare. Fotografen Brett Pawlakm, som ackompanjerat Cretton ett par gånger tidigare, ramar in allt med en fantastisk komposition som drar det hela aningen mer åt det fantastiska än det – avsiktligen, platta och realistiska, som Watts filmer grundade sig i. Den gångna trilogin hade alltid en lekfullhet som var genuin men också djupt professionell. Cretton lyckas injicera omåttliga mängder entusiasm och passion i projektet vilket gör att den gränslösa energin och glädjen förs vidare men i en välbehövlig ny kostym.

Precis som i den kriminellt underskattade Shang Chi och Crettons underbara TV-serie Wonder Man finns här en underfundig, diskret och varm komik som aldrig ter sig skapad av någon stel skrattkommitté. En film, vars budget är större än ett dussin svenska kommuners, borde inte kunna vara mänsklig men Spider-Man – genom sin aningen mer jordnära bakgrund som karaktär, är fullkomligt okorrumperad trots det gigantiska kapitalistiska maskineri som står bakom.

Hjärtat som pulserar bakom de magiska specialeffekterna och det jättelika maskineriet är detsamma som då de mest blåögda och optimistiska filmskapare gör sina mest eldfängda och ohämmade debuter. Trots skalan är detta en film som aldrig vill stressa eller påskynda något. Flera tysta och mycket drabbande scener får minst lika mycket tid som spektakel. Uppföljare kan bespottas i all evighet men det finns också fördelar, i alla fall om man har en ensemble som aldrig tycks tröttna på sina karaktärer och ständigt kan förbättra skådespelet. Tom Hollands kärlek till karaktären leder nu till den bästa insatsen någonsin, en rolltolkning som är mognare, mer nyanserad och rutinerad. Zendaya är i sin tur minst lika bra, kemin i de tystaste av scener mellan – det i verkligheten gifta paret, är lika enastående som då actionscenerna brakar loss. Jon Bernthal befäster sig som den bästa Frank Castle någonsin och Sadie Sink är eminent i sin superhemliga roll. Sättet många andra Marvel-karaktärer integrerar drar tankarna till den nostalgiska Spider-Man The Animated Series där hela karaktärsgalleriet kunde dyka upp och där integrationen med väggklättraren var minst lika underhållande som striden mot valfri klassisk skurk. Och där andra Marvel-projekt kritiserats för att endast vara rena kavalkader av gästspel är samtliga karaktärer här både nödvändiga och relevanta för tematiken och berättelsen.

Cretton har också en häpnadsväckande känsla för att regissera action. Även om inget kanske tangerar den helt ofattbara buss-scenen från Shang Chi bjuds det här på några av de mest trovärdiga men också grandiosa actionscenerna som Spider-Man deltagit i. Genom magisk koreografi och en otrolig aktiv kamera skapas rafflande akrobatik och slagsmål som briljerar och aldrig blir repetitiva.

Mycket av diskussionerna innan filmen har varit den aningen mer mörka tonen och viljan att inte involvera alltför mycket av de mest fantastiska delarna från övriga Marvel-universumet. Det hade kunnat resultera i något alltför sammanbitet och ansträngt, något som Spider-Man redan utsatts för i och med Mark Webbs horribla två filmer. Men här är allvaret en naturlig del av berättelsen som inte tvekar att ta sig an ensamhet, svårigheterna att acceptera sin roll som vuxen och att det som en gång var aldrig kommer tillbaka. Det hela är – mer än något annat, uppriktigt och inte konstlat. Marvels filmer börjar alltmer eftersträva att – likt Pixar, grunda sig i frågor om patos, en klassisk berättarteknik som förankrar det hela i igenkänning. Detta är dock bara effektivt om det genomförs utan iskalla agendor, och precis som i Toy Story 5 är den emotionella resonansen ypperlig, vilket gör att Brand New Day likt den förbisedda Thunderbolts blir emotionellt lika potent som sin action.

Den enda invändningen är en aningen uppenbar twist i berättelsen. Sedan kan filmen inte bjuda på samma gränslösa extas som No Way Homes bombardemang av cameos och nostalgi, som fick vuxna män att förvandlas till Niagarafallen. Men bortsett från den historiska triumfen råder det inget tvivel om att detta kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin. En film vars form är fulländad och ensemblen underbar. The Odyssey må besitta biorepertoarens största intellektuella kapacitet, Spider-Man kan inte tävla gällande Nolans briljans men kan istället stoltsera med sommarens största hjärta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in