Filmrecension

Kärlekens många röster
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Paolo Genovese

En varm, rolig komedi om en första dejt och om alla de tankar och känslor som far runt inom oss. Paolo Genovese, regissören till det underbara mästerverket komedi-succén Vad döljer du för mig?” är tillbaka med en underhållande varm film, också denna mycket pratig. Kärlekens många röster är en italiensk romantisk komedi om en dejt och alla tankar och känslor som far runt inom det dejtande paret gestaltas av skådespelare som pratar och pratar. Det är roligt men är inte samma mästerverk som filmen Vad döljer du för mig?

Lara och Piero möts på en första dejt. Lara har bjudit hem Piero till sig istället för att träffas på en restaurang eller något café. Men de är inte ensamma, de har flera olika röster inom sig som gestaltas av skådespelare. Där finns den romantiska rösten, där finns den kritiska rösten, där finns den intellektuella och den fysiska som siktar på sex under kvällens lopp, helst så fort som möjligt. Rösterna är både en slags påverkan från alla vänner genom livet och det är våra egna vacklande känslor och tankar som gör att vi vill flera olika saker samtidigt. Det är snyggt utfört, underhållande och helt klart mycket vi alla kan känna igen oss i, tror jag. Dessa känslor och tankar gestaltas av en ensemble av Italiens största stjärnor.

Det börjar med att Piero förbereder sig och ska köpa kondomer, För säkerhets skull. Men vilken sort? Med fruktdoft? Tunna? Extra hållbara? Sedan fortsätter det med den ena situationen efter den andra som dessa inre röster måste diskutera. Komiskt och välgjort.

Ett pressmeddelande skriver:
På många sätt och vis påminner Kärlekens många röster om Disneyfavoriten Insidan ut, och bjuder på skratt och smittsam kemi.

Vi kan nog alla känna igen oss i de olika rösterna som bubblar runt inom oss: Våra rädslor, våra förhoppningar och allt vi inte vågar säga eller visa. Men väldigt pratig och bygger till viss del på klyschor. Men ändå underhållande. Fast målgruppen är väl framför allt alla som är i den åldersgruppen att de dejtar.

Ett privat liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 februari 2026
Regi Rebecca Zlotowski
I rollerna Jodie Foster och Daniel Auteuil

En fransk film när det är som bäst och samtidigt underbart förvillande. Är det en deckare? Ett mordmysteriujm? En psykologisk thriller? Denna mystiska film tar oss med på en resa genom hypnos och drömterapi och samtidigt vecklar den ut en deckargåta för oss. Filmskaparen har lyckats med något så omöjligt som att blanda flera genrer och samtidigt få till ett förtjusande, underhållande och förföriskt resultat som förbryllar också efteråt, fast på ett trevligt sätt.

Jodie Foster briljerar i rollen som Lilian Steiner, en fransktalande psykiater i Paris. Hon har kört fast och möter den ena motgången efter den andra. En av hennes patienter tänker kräva att hon betalar tillbaka nio års kostnader för terapi då hon inte lyckats få honom att sluta röka. Efter ett kort hypnos hos en hypnos-terapeut har han kunnat sluta röka direkt. Ovanpå det har en av hennes patienter dött och den döda patientens make beskyller Lilian Steiner för dödsfallet. Men Lilian Steiner misstänker att patientens make mördat patienten. Lilian Steiner blir ännu mer övertygad om det då hon råkar hamnas hos en hypnositör som för henne till hennes tidigare liv. Lilian Steiner bestämmer sig för att utreda mordet och tar sin före detta make till hjälp och vi får följa med på en förvillande och rörig utredning. Som det står i pressmeddelandet om filmen:
Medan gränsen mellan verklighet och paranoia suddas ut tvingas Lilian konfrontera sitt eget förflutna och en del sanningar hon kanske inte är redo att möta.

Det är både roligt och mystiskt och tankeväckande och det fungerar faktiskt. Att skapa en film som har ingredienser från flera olika genrer är en utmaning och fungerar rätt sällan. Men denna film är rörigt underhållande och sätter igång en hel del tankar och funderingar kring relationer, existensen, hypnos, tidigare liv och kärlek och vänskap.

Goat: Bäst i Världen
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 februari 2026
Regi Tyree Dillihay, Adam Rosette

Begreppet GOAT figurerar frekvent i diverse högljudda sportdebatter på amerikansk kabel-TV. Greatest Of All Time (GOAT) brukar oftast figurera då idrottare och spelare som Michael Jordan, Tom Brady och Serena Williams diskuteras. Personer vars insatser är så utomordentliga att de saknar motstycke och som tros vara omöjliga att återupprepa. När nu begreppet görs om till animerad familjeunderhållning blir givetvis frågan om filmen når upp till samma legendariska status som dess akronym? Svaret är – föga förvånande, nej.

I en tid då animerad film blivit en stapelvara, i och med de oerhörda teknologiska avancemangen som gjort det möjligt att producera utan oändliga miljoner i budget, vill allt fler anamma gimmicks och – aningen, udda premisser. Vad gäller Goat – Bäst I Världen, blir det att, i bästa Space Jam-anda, förankra det i sportvärlden, mer exakt basket. Att låta en talangfull get vara frontfigur indikerar dock fyndighetsnivån, knappast på havets botten men inte heller vid himlens portar.

Sony som på senare tid gjort oerhörd succé med sina animerade Spider-Verse filmer samt fjolårets megasuccé KPop Demon Hunters börjar likt de sanna kolosserna inom animation – Pixar och Illumination, skapa en distinkt visuell identitet. Istället för att tävla i att presentera det bästa och mest avancerade som tekniken kan erbjuda försöker Sony Pictures Animation istället skapa en sorts analog profil. Animationen drar åt något som – ibland, kan jämföras med klassisk stop-motion. Goat har en animation som många gånger påminner om kult-klassiska barnprogram som Skrotnisse eller Pingu, med inte helt följsamma rörelser och en presentation som känns aningen mer taktil än Pixars tekniskt fläckfria presentationer.

Goat har också ett manuskript som drar aningen mer åt det vuxna kontra det barnvänliga. Förankringen till den amerikanska sportvärlden gör att flera problematiska sidor berörs, exempelvis det horribla med ägare som behandlar spelare som själlösa kuggar i ett pengamaskineri, eller hur avarterna som sportmedia blivit en hel – och ofta bisarr, sidoindustri. Problemet är att flera av de komiska scenerna – som inte är ren slapstick, kräver god förståelse för den amerikanska sportvärlden och dess många egenheter. Ett antal sekvenser känns dessutom helt impotenta för en ung svensk publik, framförallt om det hela dubbas då flera av de många skämten och referenserna endast fungerar på originalspråk.

När filmen väljer att endast se till sina spetsämnen utmärker den sig som bäst. För alla oss som är fascinerade av spelarbyten, intriger i omklädningsrummet och stora egon bjuds på både ett och annat skratt. De här mer ’’vuxna’’ inslagen hade gärna fått figurera i en mer renodlad vuxenfilm som bibehållit vissa av de mer extrema inslagen men som inte hade behövt fungera för alla åldrar. Men eftersom det också måste vara funktionellt som en familjefilm blir det nu plågsamt splittrat. De aningen insnöade ämnena måste vägas upp med mer universell komik varav mycket blir till en ren lekstuga med onödigt barnsliga utspel. Det görs ständiga och obekväma skepnadsbyten mellan vuxen satir och rent trams, något som skapar en film som känns helt förvirrad.

Inte ens det faktum att Goat gör ett berömvärt jobb med att presentera afroamerikansk kultur, bland annat genom att rollbesätta skådespelare som Gabrielle Union, väger upp det faktum att filmen drar åt två skilda håll.

Goat har stunder av trivsamma skratt då sportvärldens excentriska aspekter förlöjligas, men då bollen väl skall in i korgen landar den avsides med ett par planhalvor.