• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Tony – når aldrig riktigt högt

14 augusti, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension Tony

Tony
Regi Matt Johnson
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 18 september 2026
Betyg 3

Efter filmer som The Menu, Bioling Point och tv-serien The Bear har kokkonsten stått högt i kurs såväl på vita duken som våra smart-tv:s. Med intensitet, styrka och ständig vattnande i munnen efter mer har restaurangyrket gestaltats i flera olika skepnader men ändå lämnat rum för mersmak som vi faktiskt hade ätit upp alla de gestaltade minutrarna. Så när den beryktade, men tyvärr avlidna, kändiskocken tillika författaren Anthony Bourdain skulle få en egen A24-film kändes det lika rätt i tiden som ett spännande yrke. Men frågan är verkligen om publiken får den gourmeträtt de förväntar sig? Jag skulle tveka, säga nja, den når aldrig riktigt högt som många andra restaurangskildringar genom åren.

Vad som börjar som en prolog i en bok kommer vi in i filmen när Anthony, som insisterar på att bli kallad Tony (därav filmtiteln), som jagar författarstipendium och beskriver sig som en Jack Kerouac som ska skriva sin debutroman likt en febersjuk neurotiker i ett nafs men trots det inte når ända i mål utan blir bortvald till förmån av en annan student. Ändå snor han pengar från föräldrarnas plånbok för att kunna resa efter en trevlig ung dam (spelad av Emilia Jones) han träffat på en blöt utekväll och blivit förtjust i. När han stöter på henne långt hemifrån förklarar han att han är där för att han fick författarstipendiumet men i själva verket har han blivit rånad och har inte råd med färjan hem igen. Han börjar jobba i kök som diskare och blir nollad av sina kollegor och det märks att det är både en väldigt stressad men också lättsam stämning alla emellan. När hans nyfunna vän får sparken får han snabbt jobb som kock istället.

Det är aldrig riktigt så nervigt eller närgånget ångestfyllt som andra verk i genren (om det ens kan kokas ned till en sådan, pun intended) men det är ändå en humorfylld och charmig soppa som likt den serveras i köket till personalen inte är den bäst smakande, men ändå är värd att lapa i sig och njuta av för stunden och ta det för vad det är. En puttrande komedi som kanske inte lär bli ihågkommen som en kocks främsta bidrag till gourmetköket men ändå ett sökande efter en själ, ett syfte, insikten att målet inte alltid är vad en tror utan finns där gömt i resan på väg någonstans vi inte riktigt vet. Än. Vilket duger rätt gott så mellan alla skratt och allvarligare händelser som tyvärr är svårt att ta på allvar utan mest fladdrar förbi i förbifarten som det är ingenting som spelar roll ändå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anthony Bourdain, Filmkritik, Filmrecension, Restaurangfilm, Way Out West

Filmrecension: It Pays to Belong

13 augusti, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension Autofiction¨
Krediteras Is this It?

It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö

Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.

Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.

Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.

Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension: De Gaulle Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och är dolt för allmänhetens ögon. Vi får följa Charles de Gaulle som var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, DE Gaulle, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The End of Oak Street

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: dinosaurier, Ewan McGregor, fantasy, Filmkritik, Filmrecension, The End of Oak street

Filmrecension: Arco – drömsk, magisk och vackert om existentiella frågor och miljön

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Arco

Arco
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Ugo Bienvenu

Den här animerade filmen är drömsk, magisk och vacker men också skrämmande kring frågor om miljöförstöring, klimathotet och existentiella frågor. Den är verkligen svår att sätta betyg på. Om målgruppen är vuxna skulle betyg bli högre. Men om målgruppen är barn är jag betydligt mer tveksam.

Berättelsen har flera starka teman: miljöförstöring och extremväder och tar upp existentiella frågor kring vad tid är. Att en sådan berättelse vänder sig till familjer i dagens värld säger något om vad barn kommer att möta när de är vuxna. Det är helt andra teman än sagorna om Rödluvan eller Hans och Greta, som ju också har skrämmande inslag men av annat slag än filmen Arco. Är det bra för små barn att ta upp dessa existentiella teman som små eller är det bättre att ta upp det senare? Det är en svår fråga som jag inte vet vem som kan ge bestämt svar på. På svenska biografer visas den med en gräns på elva år, vilket betyder att barn som fyllt sju år får se den om de är i sällskap av en vuxen.

Tänk om regnbågar faktiskt är tidsresenärer som flyger över himlen? Kan människor som lever långt fram i framtiden resa genom tiden och kan en liten pojke från oändligt långt fram i framtiden ta sig bakåt i tiden till 2075 och träffa en tioårig flicka som han blir vän?

Arco är en liten pojke långt fram i framtiden som lever med sina föräldrar och sin storasyster. De bor högt upp i träd, där de har en slags hus. Arcos mamma och pappa och storasyster gör tidsresor där de åker i sina regnbågsdräkter och besöker olika tider. Arco är sur över att han inte får göra sådana resor. Det är inte tillåtet för honom förrän han fyllt tolv år. Hans stora dröm är att få besöka den tid då dinosaurier vandrade på jorden. När hans föräldrar och syster inte ser det tar hans systern regnbågsdräkt och flyger iväg.

Arco hamnar dock inte inte dinosauriernas tid. Han hamnar i år 2075 där en tioåriga flickan Iris hittar honom då han kraschlandat. Det är inte bara Iris som hittar honom, tre mystiska vuxna män ser när han landar och försöka få tag på honom. Iris lever ett helt annat slags liv än Arco van vid. Hennes föräldrar jobbar långt bort så oftast träffar hon dem bara virtuellt. En robot tar hand om Iris och hennes babybror Peter. Det är två olika former av framtid som möts. Intressant och tankeväckande.

Iris och Arco blir vänner och efter en del äventyr ska Iris hjälpa Arco att ta sig hem igen, vilket inte är så lätt. De ger sig iväg genom en värld som hotas av miljöförstöring och extremväder .

Filmen har fått fina priser och tog pris som bästa film i Annecy Animation Festival och pris som bästa animerade film på European Film Awards 2026. Den var nominerad till både Oscarspris och Golden Globes i klassen Bästa animerade film.

Animationen är imponerande vacker och handlingen både tänkvärd, spännande och överraskande. Men det är viktigt att den vuxne som tar med barn som är under elva år ger sig tid efteråt att prata med barnen om vad de sett. För övrigt tycker jag också barn som är elva, tolv och tretton kan vilja prata om filmens budskap och teman efteråt. Filmen visar med originalspråk, franska, med undertexter på svensk och de allra minsta barnen kan oftast inte läsa undertexterna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerade film, ARco, Extremväder, Filmkritik, Filmrecension, Klimathot

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in