Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Yuku och fjällets blomma – en hyllning till kraften i berättelser, i sång och musik, i rytm och dans

by

Yuku och fjällets blomma
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 december 2022

En tecknad berättelse för hela familjen och speciellt för familjer med små barn om en modig musflicka som ger sig ut på en farlig vandring för att hitta en magisk blomma som ska hjälpa mormor. Visst, det finns många filmer, speciellt för barn med samma budskap om att våga något och att hitta något, att göra något för av kärlek till sin mormor och längs vägen dyker utmaningar och farligheter upp. Men denna berättelse gör mig så glad, den ger hopp i vinterkylan och mörkret.

Huvudpersonen är den lilla musen Yuku som bor med sin mamma och hur många småsyskon som helst i källaren på ett slott. Yuku och alla småsyskon älskar kvällens godnattsaga då mormor läser ur en bok. Yuku har blivit mormors hjälpreda och har fått en ukulele för att kunna sätta musik till sagorna. En dag dyker den farliga katten upp och mormor blir skadad och berättar att hon snart måste följa den lilla blinda mullvaden ner i jordens tunnlar. Det är en metafor för att mormor snart ska dö. Yuku och småsyskonen blir förskräckta, mest allt för att mormor måste ner i mörka tunnlar. I en av mormors böcker har Yuku läst om en magisk evigt lysande blomma som växer på en svårtillgänglig bergssluttning. Yuku bestämmer sig för att ge sig av för att hitta denna blomma med evigt ljus för att mormor ska få den med sig på vägen med den blinda mullvaden.

Längs vägen möter Yuku farligheter, förstås, och hon får nya vänner. Det är som i många liknande berättelser. Att jag ger denna högre betyg beror på att den får mig att bli så glad, får mig att känna hopp och för att det känns bra med en film för barnfamiljer där lösningen inte alltid är ett stort krig mellan de onda och de goda. Hur många Disneyfilmer avslutas inte med ett gigantiskt slagsmål mellan den onda och den goda?

Ett plus för barnfamiljer är också att filmen har svenska röster med bland andra: Kodjo Akolor, Leif Andrée, Karin Bertling, Farzad Farzaneh, Clara Henry, Fredrik Lindström, Alexandra Reveman, Vanna Rosenberg, David Sundin och Jan Åström.

Denna film är en hyllning till kraften i kulturen: den pekar på magin och kraften i berättelser, i sång och musik i rytm och dans.

Filmrecension: Avatar: The Way of Water – gammal skåpmat

by

Avatar: The Way of Water
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 December 2022
Regi James Cameron

Även om Avatar kan stoltsera med att vara den mest inkomstbringande filmen – icke justerat för inflation, har den aldrig lyckats göra samma djupa avtryck i populärkulturen som exempelvis Star Wars eller Star Trek. Avatar beskrivs av vissa som ett temporärt rus, en slags sommarromans som snabbt försvann. Där stora delar av 2009 och 2010 upptogs av James Camerons skapelse har den successivt tappat sin relevans under de gångna åren.

Det faktum att produktionstakten för uppföljaren har rört sig i samma tempo som en snigel nedkörd i gyttja, har lagt en våt filt över hela filmserien. Men skam den som ger sig, nu tretton år senare har uppföljaren slutligen anlänt. Efter denna långa väntan och James Camerons eviga hype, vars väloljade munläder lovat manna från himmelen, borde slutresultatet vara omskakande, genialiskt och helt oemotståndligt. Även en skeptiker som jag själv hade hoppats att Cameron skulle lyckas återskapa hysterin från den första filmen. Så är tyvärr inte fallet och estradören Karl Gerhard summerar det hela väldigt väl i Jazzgossen: ’’kulturen har gått framåt när vi nutidsmänniskor har fest’’.

Sedan den första trailern anlände har orosmolnen varit tydliga, i alla fall för egen räkning. Efter tretton år borde saker och ting ha förändrats, justerats och förbättrats, framförallt tekniskt. Men Way Of Water är i många avseende tekniskt identisk med sin föregångare. Förvisso var Avatar revolutionerande vad gällde att digitalisera sina skådespelare, men det som var spjutspets-teknologi 2009 är gammal skåpmat idag. Med tanke på den absurda väntetiden är det chockerande att konstatera att flera av specialeffekterna inte har förändrats nämnvärt. Förutom bättre texturer och ljussättning går det många gånger inte att se skillnad på Way Of Water och originalfilmen. Därmed kan Cameron inte blända publiken tekniskt utan måste istället förlita sig på sin berättelse. Något som visar sig inte fungera då vi har att göra med ett manus som är lika förutsägbart som trafikljus. Dansar Med Vargar-berättandet från den första filmen må ha varit djupt kritiserat, men det skänkte projektet en traditionell dramatisk struktur. Något som behövdes i ett bombardemang av specialeffekter och storslagna vyer. Denna gång har Cameron nöjt sig med det mest slapphänta och fantasilösa av manuskript. Vi får nu möta ett gäng unga protagonister vars uppväxt, omognad och misslyckanden ska få stå i centrum. Att ändra fokus från föräldrar till barn har fungerat utmärkt i en rad artistiska uttryck. Men i sådana fall måste författarskapet och dess idéer vara betydligt mer skarpsinniga och livfulla än det vi får här. Det simpla och grovhuggna smittar av sig på allt. Se bara till filmens tre akter, de kan enklast beskrivas såhär: kort resumé, outhärdlig tonårsdramatik och slutligen ett action-kalas som orsakar tinnitus.

Cameron har på senare tid blivit en framträdande miljöaktivist. Att det finns en förkärlek för havet och vår natur råder det inget tvivel om. Men det ursäktar inte att han låter stora delar av filmen bestå av evighetslånga bilder på digitala korallrev. Övergripande etos, gällande miljöförstöring, är dessutom så simpelt att det känns som en pliktskyldig fernissa.

Att något så simpelt som Way Of Water behöver tre timmar för att förmedla en berättelse, som inte är mycket mer avancerad än böckerna om Totte, känns som ren och skär hybris från alla inblandande. Cameron har talat om hur Way Of Water skulle kännas mer emotionell, hur spektaklet skulle åsidosättas för att istället studera persongalleriet. Detta visar sig vara ett rent falsarium då Cameron är totalt ointresserad av personregi. Trots magiska skådespelare som Sigourney Weaver och Kate Winslet, är deras karaktärer smärtsamt marginaliserade. Vad som återstår är en muttrade Sam Worthington som påminner om varför hans karriär kraschade likt Hindenburg. Zoe Saldana som visat på både ömhet och iskall beslutsamhet i Guardians Of The Galaxy gör en erbarmlig insats. Saldana kan dock få viss dispens då hon brottas med ett manuskript som gör hennes karaktär Neytiri till ett hysteriskt nervvrak.

Men allt det här hade kunnat ursäktas om Way Of Water hade fängslat och fascinerat biopubliken som för tretton år sedan. Där det visuella gick hand i hand med den simpla storyn

Men den här gången har Cameron slut på tricks. Även om Way Of Water besitter ett vackert foto och miljöer räcker det inte för att begeistra publiken 2022. Slutligen måste det riktas stark kritik mot Camerons vanföreställning om 3D-bio som ett format för framtiden. Ännu en gång tvingas publiken köpa usla 3D-glasögon för att få en filmupplevelse som är fysiskt ansträngande och mörkare, till följd av glasögonen. Än värre än 3D-otyget är att Cameron beslutat ändra antalet bilder per sekund. Istället för traditionella 24 rutor i sekunden har Cameron dubblat det till 48. Detta prövades senast av Peter Jackson med The Hobbit-trilogin där resultatet var förödande.

Cameron har dock valt att återuppliva denna teknik. Oavsett ens personliga preferenser gällande 48 rutor i sekunden, finns det nog ingen som hade hoppats på att filmen skulle skifta mellan de två lägena. Detta gör att filmen uppträder som om den håller på att krascha likt ett alltför avancerat datorspel där ens hårdvara inte är kapabel att hänga med. Detta är lika absurt som den gången Michael Man valde att filma Collateral med både analoga och digitala kameror. I dessa stunder känns det som att Cameron behandlar hela filmen som en förvriden pojkdröm. En plats där de värsta impulser och vansinnesidéer är tillåtna utan översikt från någon som kan stava till ansvar och måttlighet.

Finalen är synnerligen demonstrativ för detta hedonistiska överflöd. I minst en timme överöses tittaren av ett sorts digitalt konfettiregn där det rivna pappret ersatts av explosioner och oupphörlig förstörelse. Förödelsen vet inga gränser och efter en kort stund går det inte längre att registrera vad som händer.

Sällan har begreppet ”för lite och försent” varit lika uppenbart som med Avatar: The Way Of Water. Trots en massiv budget och en evighetslång produktion är slutresultatet som bäst en axelryckning och i värsta fall provocerande slentrian.

Filmrecension: Guillermo del Toros Pinocchio – den bästa versionen av Pinocchio jag sett

by

Guillermo del Toros Pinocchio
Betyg 5
Premiär på Netflix 9 december 2022
Regi Guillermo del Toro

En förtrollande saga, både mörk, skrämmande och spännande och samtidigt rolig och berörande.
När skräckmästaren Guillermo del Toro tar itu med den klassiska sagan om marionettdockan Pinocchio som får liv blir det något helt annat än den tecknade Disneyberättelsen från 1940. Det är fortfarande tecknat men på ett mer skarpt sätt och inte alls lika sött. Och berättelsen är grymmare och mörkare. Rent av så mörk att jag av och till får ont i magen. Det behöver inte vara dåligt. Men det gör att det känns att denna film är inte någon gullig familjefilm. Långt ifrån. Den fungerar att se med barn men då ska någon vuxen vara med och kunna prata med barnen. För frågor dyker helt klart upp. Det är en film som väcker tankar.

Guillermo del Toro har placerat handlingen i Italien under 1930-talet under den tid då Mussolinis fascism växte fram. Frågan man ställer sig är: vem är marionett egentligen? Den som lyder order blint eller den som vågar säga vad hen tänker? Filmen ställer viktiga frågor och sätter igång tankar och helst bör man se den tillsammans med någon för att kunna prata om den.

Gepetto, mannen som skapade trädockan, sörjer sin son Carlo, som dog som tioåring av en bomb son fälldes över ortens kyrka av misstag av ett bombplan. Den delen av berättelsen som skildrar den sörjande pappan tycker jag haltar och den rent av irriterar mig. Det är inte möjligt att en sörjande förälder så snabbt tar till sig en trädocka, tänker jag. Men min inställning bygger på att jag har kontakt med tiotusentals föräldrar över hela världen som förlorat barn. Så jag tänker att den som inte tillhör gruppen av föräldrar som förlorat ett barn köper säkert Gepetto sätt att agera. Men i stort är det en bagatell.

Men trots mitt missnöje med skildringen av en sörjade förälder är filmen stark, berörande, välgjord. Ganska träffande visar den hur lätt det är att försöka forma barn till någon de inte är. Jag tror det är den bästa versionen av Pinocchio jag sett. Jag kommer att se om den flera gånger. Den berättar om relationen mellan en förälder och ett barn men också så mycket mer, om samhället, om vänskap, om att få vara den man är, om moral och att våga stå upp emot det som är fel, oavsett om det är makten som har fel eller någon annan.

Jag måste också ge flera plus till hur filmen är animerad. Pinocchio är en docka av trä och det är tydligt, han är inte förfinad till något sötsliskigt. Alla karaktärer känns levande fast de så tydligt är skapade med skavanker. Om du ser den med engelskt tal (vilket du bör göra) har den flera fantastiska skådespelare i rollerna som Ewan McGregor och Tilda Swinton. Musiken och sångerna är en annan viktig bärande del i detta mästerverk.

Guillermo del Toro Oscars-nominerades 2018 i tretton kategorier för The Shape of Water, som vann som bästa film. Han har skapat många storverk och är just nu också aktuell på Netflix för skräckserien Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities.

Filmrecension: Tack för senast

by

Tack för senast
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 november 2022 och premiär på Viaplay 26 december 2022
Regi Moa Gammel

En romantisk komedi, en i en lång rad som handlar om kvinnor som kommit över trettio års-strecket och börjar bli mer eller mindre desperata för att hitta någon att bilda familj med. Huvudpersonen i denna variant är 37-åriga sjuksköterskan Klara. Hon har under lång tid i smyg dejtat Daniel (spelas av Christian Hillborg) som dels är gift men dessutom med i samma gäng av vänner som Klara. Daniel och hans fru är med på de fester och andra tillställningar där gänget träffas. Klara tror och hoppas hela tiden att han verkligen ska skilja sig.

Lisa Carlehed spelar Klara och det gör hon riktigt bra. För Klara är rejält irriterande och klantig. Det är svårt att riktigt uppbåda någon sympati eller engagemang för hennes situation. Som i de flesta av dessa filmer om trettio-års-krisande singel-kvinnor är det väl meningen att hon under berättelsens gång ska komma till insikt om att för att kunna ha ett fast förhållande måste man älska sig själv och inte tro att lösningen på alla problem är en fast relation. Det är ett rätt tröttsamt tema som kräver mer djup för att riktigt beröra.

Klara är svår att känna någon sympati för. Hon är klumpig och rätt puckad när det handlar om relationer och ovanpå det är hon otrevlig mot hundar. Hela kompisgänget är väldigt svåra att tycka om. De är överlag väldigt outvecklade personligheter med ett undantag. De är självfixerade och fyllda av egoistisk självömkan, totalt utan förmåga att se sig själva utifrån.

Filmen får trots den inte särskilt originella handlingen godkänt vilket beror på en lång rad duktiga svenska skådespelare utöver de två jag redan nämnt, som Oscar Töringe, Liv Mjönes, Kristofer Kamiyasu, Félice Jankell, Madeleine Martin, Line Verndal, Siham Shurafa, Anna Granath och Johannes Kuhnke. Filmens andra stora plus är musiken. Ledmotivet framförs av Maria Andersson från Sahara Hotnights och kompositör för filmen är Pär Wiksten från The Wannadies.

Musiken är en stor del av filmen och förmedlar en känsla av unga på 1990-talet och svensk indiepop, både klassiker och nyskrivet. Mycket snyggt ledmotiv, Körbergs Stad i ljus som framförs på ett helt nytt sätt av Maria Andersson. Det är första gången Maria Andersson sjunger på svenska. I ett pressmeddelande om filmen berättar hon:
– Jag har inte släppt någon låt på svenska förut så det har varit kul att leka med uttrycket i studion. Jag har inte försökt ta upp kraftkampen med Tommy Körberg, utan det här är motsatsen till hans version. Eftersom filmen genomsyras av kompisgängets uppväxt med svensk indiepop ville jag hitta den nerven istället, i en mer skör och svävande version.

Filmens regissör Moa Gammel berättar om sina tankar om varför hon ville göra Tack för senast:
– Jag var lite trött på cyniska filmer och längtade efter att göra en humanistisk film om människor som bryr sig om varandra. Filmen är tänkt att vara en visuell smällkaramell med stort fokus på en stark skådespelarensemble och musik som jag hoppas speglar det klassiska 90-talets rom-coms som Fyra bröllop och en begravning och När Harry mötte Sally.

Filmen bygger på en dansk film, Lang historie kort av May el-Toukhy och Maren Louse Käehne.

Jag ser filmen som en slags underhållning men rejält förljugen och fylld av klyschor. Ok för en stunds tidsfördriv men ingen jag kommer att komma ihåg efteråt.

Filmrecension: Kärlekens hjältar – ytligt om långvarig kärlek

by

Kärlekens hjältar
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 december 2022
Regi Paolo Genovese

Att kunna hålla ihop ett förhållande i mer än tio år kräver superhjältar, menar en kvinna som är konstnär och illustratör i denna film som på ett ytligt sätt vill navigera sig fram igenom de utmaningar ett par i ett långvarigt förhållande möter och måste hantera. Jag misstänker att jag är helt fel målgrupp för denna film. Om man är i övre tonåren och funderar på vad passion och ett kärleksförhållande med motsatta könet innebär kan filmen antagligen sätta igång tankar och diskussioner. Men om man kan skilja på ett sexuellt förhållande och andra former av kärlek då är filmen lite väl klyschig.

Mina förväntningar var höga inför denna film, Regissören har tidigare skapat ”Vad döljer du för mig?”, en av de bästa italienska filmerna på många år som kom 2017. Den filmen fick många efterföljare. På kort tid har egna versioner med inhemska skådespelare producerats i hela sju stora länder – Frankrike, Tyskland, Kina, Spanien, Grekland, Turkiet och Mexiko.

Vi får följa ett par genom deras liv tillsammans från när de träffas av en slump första gången och sedan träffas av vad som verkar vara en slump och har sex tillsammans. Hon är serietecknare, han är universitetsprofessor. De har också väldigt olika temperament, hon är impulsiv och tar för sig av livet, han är stillsam och menar att allt som sker i livet har vetenskapliga förklaringar.

Hon menar att för att hålla ihop ett förhållande många år krävs superkrafter och hon får sin chef med på att hon ska få skapa en serie om en man och kvinna som är dessa superkrafter som gör att de håller ihop hela livet.

Jag känner att filmen inte riktigt tar itu med det som för mig är kärlekens många olika aspekter. Vad gör åldrandet med oss? Vad händer när vi får livshotande sjukdomar? Vad händer när vi förlorar ett barn? Vad händer om vi inte har välavlönade jobb? Är kärlek alltid samma sak som att ha sex tillsammans? För mig är denna film för ytlig. Det finns mycket fler och djupare nivåer att ta upp när det handlar om kärlek och att hålla ihop.

Ett annat problem med filmen är dess tidshopp som gör att berättelsen av och till är lite väl rörig och förvirrande. Men jag inser att jag är fel målgrupp för denna film.